Av största betydelse för min personliga utveckling var åren mellan 1950 och 1954. Då läste jag mycket böcker och jag visste exakt vilka böcker som utgavs på Bonniers folkbibliotek. Jag fick bedöma vilka böcker som gick att sälja och vilka jag ville ha till den egna bokhyllan. Det var då jag blev en fri studerande. Tyvärr hade jag då ingen tro att jag skulle kunna skriva själv. Jag var inte så bra på att skriva uppsatser i folkskolan att jag kunde inbilla mig att jag kunde skriva själv. Inte heller var jag något vidare på att skriva brev.
På våren 1954 avbröts detta liv när jag började arbeta på Bergianska trädgården. Den stora behållningen från den tiden var att jag lärde mig tyska. På hösten samma år började jag vid Högalids folkhögskola utanför Kalmar. Det började inte bra. Jag var tydligen mycket stressad av den ovana miljön. Mitt under en lektion svimmade jag nästan av. Jag var hos en läkare i Kalmar som gav mig en nervlugnande medicin och jag fick åka hem fjorton dagar före höstterminens slut. Jag hade ingen utvecklad muntlig framställningskonst. När jag hade skrivit ut föredraget kunde jag läsa upp det men när jag skulle hålla föredrag utan manuskript fick jag inte fram ett ord och fick stå där med skammen och läraren försökte att släta över det.
År 1955 arbetade jag i Rosenbergs Handelsträdgård i Hässelby villastad. På den tiden slutade tunnelbanan i Välligby och man fortsatte med buss till Hässelby. Det var inte för att jag var intresserad av trädgård som jag arbetade i trädgård utan för att jag inte kände till något annat. Jag träffade ungdomar som skulle bli hortonomer, motsvarigheten till agronom på trädgårdsområdet. Jag lekte inte med den tanken trots att det hade varit det enklaste för mig.
På hösten återvände jag till folkhögskolan för att gå andra årskursen. När det var prov visade sig det att jag kom i den sämsta gruppen i matematik. Det var inte särskilt uppmuntrande och min tro att jag kunde klara högre studier fick sig en knäck under den tiden.
Utan min bror Ivar hade jag nog inte kommit ut i världen. Han for till Stockholm och började arbeta på Kevinge golfbana. Han hjälpte mig till ett arbete i Bergianska Trädgården. Sedan for han till Kornwestheim utanför Stuttgart i Västtyskland och arbetade i en trädgård som ägdes av en som hette Jäger. Där lärde han känna en trädgårdsmästare som inbjöd mig att besöka honom. Han bodde i Lengerich som ligger mellan Osnabrück och Münster. Jag arbetade där i fjorton dagar och fick betalt för det så jag kan skryta med att jag har arbetat i både Tyskland och England. Jag var runt på många ställen. Med bilen körde han mig till en historisk plats som jag då inte förstod betydelsen av. Först när jag studerade latin i Lund 1961 gick det upp för mig vad som hänt i den skog jag besökte 1956. I Bonniers stora lexikon står det följande:” I Teutoburgerwald besegrades 9 e. Kr. den romerske ståthållaren Varus och hans tre legioner av cheruskernas hövding Arminius (ty. Hermann). Därmed förhindrades definitivt en romersk erövring av Germanien. Rhen förblev gränsflod.” Jag klarade mig med den tyska jag lärt mig i Bergianska men gamla människor förstod jag inte för de talade plattyska.
När jag läser Svenska Dagbladet den 3 mars känner igen åtskilligt från mitt eget liv. I underrubriken står det följande:” Idagsidans nya serie handlar om kvarts-livskrisen, ett begrepp som myntats i USA och spritt sig över världen, nu även hit.”
Det första citatet som gäller mig har följande lydelse:” Tänk om man fastnar i ett föräldraberoende likt det tidiga 1900-talets grammpojkar, de som blev kvar på gården livet ut och harvade.” Jag harvade först till jag var 18 år och kom till storstaden Stockholm och sedan på grund av min mors sjukdom tills jag var 39 år då jag skaffade min första lägenhet 1975, en lägenhet som jag fortfarande bor i.
Ett avgörande val gjorde jag i England 1957. Frågan var om jag i likhet med min bror skulle börja arbeta i USA i Connecticut, tre till fyra timmars bilväg från New York. Huset där jag bodde ägdes av två ogifta systrar. Där bodde jag, en holländare och två polacker. De ene av systrarna var mycket skrivkunnig och skrev breven till företaget där jag skulle ha arbetat. Jag skrev först att jag ville arbeta i företaget men någon månad senare hade jag ångrat mig och hon skrev ett nytt brev där jag avsade mig arbetet. Vad hade hänt under tiden? Då hade jag arbetat åtta månader i England och tänkte arbeta där i ett år. Jag hade skött tre växthus med tomater under sommaren och det gick an, men efter odlingssäsongen slut var det mest trista arbetsuppgifter och jag hade lärt mig engelska. Därför återvände jag till Sverige och började arbeta i en handelsträdgård i Motala samtidigt som jag studerade till realexamen per korrespondens i NKI-skolan.
Min bror flyttade sedan till Columbus i Ohio och sedan Astabula en mindre ort i samma delstat. År 1959 arbetade han i Florida och for därifrån över till Kuba där Castro just hade tagit makten och besökte också det mycket fattiga Haiti och dess huvudstad Port-au-Prince. Han har skrivit om detta i artikeln ”Ivar i Duvemåla berättar, del 3. (Sourze, Yngve Karlsson sidan 9) När han kommit tillbaka till Sverige arbetade han i Vallheds Handelsträdgård i Stockholm och träffade där Aino, en finska från Karelen som han senare skulle gifta sig med.
De två träffade jag senare 1962 när jag bodde i Lund. De åkte på en skoter och besökte bl.a. Jugoslavien och sedan till Portugal där de tog båten med skotern till Amerika sedan följde en skoterfärd genom hela Kanada till Vancouver. Där arbetade han i en trädgård och där föddes äldste sonen Jan Erik. Sedan flyttade paret till San Francisco där Ivar arbetade som förman i en trädgård. Där föddes andra sonen Bennet. Han har bott i många år i San Francisco men bor nu i Duvemåla och sköter handelsträdgården där.
Jag bodde i Lund hos professorn Tor Ragnar Gerholms föräldrar och brodern Robin bodde fortfarande hemma. Robin och jag var med i Clarté och vid ett styrelsemöte föreslog någon att jag skulle bli sekreterare i föreningen och dumt nog accepterade jag uppdraget. Jag blev efter vad jag upplevde det den föreningens sämste sekreterare. Jag hade liten förståelse för vad som skulle stå i ett protokoll men jag kommer ihåg att jag skrev ett protokoll. Jag undrar om det finns kvar i något arkiv. Behållningen från Clartétiden är att jag träffade kända personer som t.ex. Sara Lidman.
1962 var ett krisår i mitt liv. Studierna i latin gick dåligt. Jag skrev knappt godkänt på skrivningarna i latin. Jag t.o.m. skolkade från en historielektion och när jag kom för att göra en skrivning i engelska mötte jag historieläraren som förebrådde mig att jag inte varit på hans lektion. På en tysklektion meddelade jag tyskläraren att jag inte skulle studera andra och sista året på skolan och så blev det. Jag tog i stället studentexamen i kvällsgymnasiet i Göteborg 1965. Det var en studentexamen med censorer och litteraturprofessorn Viktor Svanberg var censor i ämnet historia och jag skulle redogöra för Sovjetunionens historia ett ämne som borde vara som klippt och skuret för en vänsterman. Det hakade emellertid upp sig och Viktor Svanberg tog över förhöret. Jag fick kanske sänkt betyg i historia på grund av detta.
Om jag återgår till SvD:s artikel ”Knappt vuxen, redan gammal” så skriver Ann Lagerström följande:” I de svåraste fallen leder kvarts-livskrisen till ren apati, 25-åringar, de som de vuxna anser är i sina bästa år, sitter hemma vid datorn och deppar.” När jag var 25 år 1961 tog jag realexamen, motsvarigheten till dagens grundskola, till nian. När jag var 29 tog jag studentexamen 1965. Jag skaffade min första lägenhet när jag var 39 1975 och gifte mig när jag var 41 år 1977 och började i lärarhögskolan när jag var 46.
Jämför med Lagerströms artikel med följande slutsats:” Först vid 35 är man helt klar med sin utbildning och har dessutom hittat ett jobb där man faktiskt vill stanna, en bostad som man trivs med, en partner – och så är det dags att bli riktigt vuxen och skaffa barn. Inte så att man är i kris hela tiden men till och från kommer de där frågorna krypande. Vem är jag? Vad skall jag bli? Vem behöver mig? Har jag överhuvudtaget någon framtid?”
Jag var mer än tio år senare än de sena. Jag fick inget arbete som motsvarade min utbildning. Jag stötte på så många hinder på vägen att jag gav upp till slut. Jag kunde emellertid falla tillbaka på att jag från tidiga barnaår hade lärt mig att arbeta med kroppsarbete. Jag klarade de hårdaste kroppsarbetena i hamnen utan svårighet och kunde arbeta uthålligt år efter år utan att förtröttas och tack vare att jag började skriva på Sourze fick mitt liv en mening som jag inte hade väntat mig att uppnå.
måndag 3 mars 2008
tisdag 19 februari 2008
Skolans och min värld.
Jag har nu sett TV-programmet 9A två gånger. Det fick mig att tänka på hur det var i Sverige år 1951 när jag var 15 år och skulle ha gått i nian om det funnits någon grundskola med nioårig skolplikt.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Jag slog upp kartan över London och har för mig att jag besökte Petticoat Lane, den marknadsplats där Jack London köpte begagnade kläder för att bättre smälta in i omgivningen Om detta står det i förordet följande: "Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt
dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Sourze, Yngve Karlsson, sidan 9) Jag har felaktigt angivit besöket till 1903. Det var det år boken kom ut.
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex. på möten med SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund senare CUF) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn." Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.). Min bror berättade att han hade skrivit en uppsats om Harry Macfie och att den lästes upp för klassen.
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
Genom dagens TV och TV-programmet 9A får jag se hur skolan fungerar i dag. Jag stiftade bekantskap med skolan åren 1982-83 på lärarhögskolan och den skolan hade mycket större likheter med skolan 1950 än skolan 2007. Det gick fortfarande att ägna sig åt katederundervisning bara man hade något att berätta. Jag behövde bara berätta om vad jag hade gjort i mitt tidigare liv så hade jag inga problem med den klassen. Enligt den tidens pedagogik skulle nästan all katederundervisning försvinna och grupparbeten och fria studier befrämjas. Jag fick inte något begrepp om hur jag skulle undervisa så jag avstod från läraryrket och blev i stället en fri studerande och redovisar nu resultatet av mina studier på Sourze.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Jag slog upp kartan över London och har för mig att jag besökte Petticoat Lane, den marknadsplats där Jack London köpte begagnade kläder för att bättre smälta in i omgivningen Om detta står det i förordet följande: "Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt
dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Sourze, Yngve Karlsson, sidan 9) Jag har felaktigt angivit besöket till 1903. Det var det år boken kom ut.
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex. på möten med SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund senare CUF) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn." Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.). Min bror berättade att han hade skrivit en uppsats om Harry Macfie och att den lästes upp för klassen.
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
Genom dagens TV och TV-programmet 9A får jag se hur skolan fungerar i dag. Jag stiftade bekantskap med skolan åren 1982-83 på lärarhögskolan och den skolan hade mycket större likheter med skolan 1950 än skolan 2007. Det gick fortfarande att ägna sig åt katederundervisning bara man hade något att berätta. Jag behövde bara berätta om vad jag hade gjort i mitt tidigare liv så hade jag inga problem med den klassen. Enligt den tidens pedagogik skulle nästan all katederundervisning försvinna och grupparbeten och fria studier befrämjas. Jag fick inte något begrepp om hur jag skulle undervisa så jag avstod från läraryrket och blev i stället en fri studerande och redovisar nu resultatet av mina studier på Sourze.
söndag 17 februari 2008
Jag en "Library lover".
I går den 14 febr 2008 fick jag på alla hjärtans dag ett märke där det stod "Library lovers" när jag besökte biblioteket.. I dag den 15 febr möter jag det uttrycket i en kommentar i SvD av Mats Mytstener. Den handlar om tillståndet i biblioteken i Sverige år 2008. På kvällen i går såg jag filmen om klass 9A för andra gången. Det fick mig att tänka på hur det var i Sverige år 1951 när jag var 15 år och skulle ha gått i nian om det funnits någon grundskola med nioårig skolplikt.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Om sättet att bli tilltalad skriver London i Martin Eden följande:" "Mr Martin Eden" var vad som fick honom att skälva till – han hade i hela liv hetat "Eden", eller "Martin Eden" eller rätt och slätt "Martin". Och "Mister"! Det var bestämt en felsägning, var hans omedvetna tanke. Ögonblickligen tycktes honom hans inre förvandlats till en stor camera obscura, vari han såg omkring sig tallösa bilder ur sitt liv, från kolboxar och skansar, lägerplatser och hamnpirar, fängelser och krogar, sjukhus och fattighärbärgen, och den röda tråden genom hela detta skiftande kaleidoskop var det sätt varpå han alltid hade blivit tilltalad."
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Yngve Karlsson, sidan 9)
I T. F.s Weekly den 14 nov. kunde man läsa följande notis om Jack London.:" För omkring fem veckor dök han plötsligt upp på förläggarnas kontor. De blev förtjusta över att se honom och frågade när han hade kommit till England. "För ungefär två månader sedan" ,blev svaret. "Men var har ni hållit hus hela tiden? " I East End – nere vid dockorna. Detta är mitt första besök hos någon." Och så förhöll det sig verkligen. Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex på möten med SLU( centerns ungdomsförbund) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn. Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.)
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Jag började artikeln med att jag fick märket "Library Loves" och det är verkligen sant att jag tycker om att gå till biblioteket. Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Om sättet att bli tilltalad skriver London i Martin Eden följande:" "Mr Martin Eden" var vad som fick honom att skälva till – han hade i hela liv hetat "Eden", eller "Martin Eden" eller rätt och slätt "Martin". Och "Mister"! Det var bestämt en felsägning, var hans omedvetna tanke. Ögonblickligen tycktes honom hans inre förvandlats till en stor camera obscura, vari han såg omkring sig tallösa bilder ur sitt liv, från kolboxar och skansar, lägerplatser och hamnpirar, fängelser och krogar, sjukhus och fattighärbärgen, och den röda tråden genom hela detta skiftande kaleidoskop var det sätt varpå han alltid hade blivit tilltalad."
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Yngve Karlsson, sidan 9)
I T. F.s Weekly den 14 nov. kunde man läsa följande notis om Jack London.:" För omkring fem veckor dök han plötsligt upp på förläggarnas kontor. De blev förtjusta över att se honom och frågade när han hade kommit till England. "För ungefär två månader sedan" ,blev svaret. "Men var har ni hållit hus hela tiden? " I East End – nere vid dockorna. Detta är mitt första besök hos någon." Och så förhöll det sig verkligen. Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex på möten med SLU( centerns ungdomsförbund) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn. Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.)
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Jag började artikeln med att jag fick märket "Library Loves" och det är verkligen sant att jag tycker om att gå till biblioteket. Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
lördag 16 februari 2008
Brev som inte kom fram skickas på bloggen.
Tack för julkort och brev. Jag har alltid varit dålig på att skriva brev så jag har inte skrivit många sådana i mitt liv. Det är väl bristerna i den känslomässiga biten. När jag arbetade med min far i Duvemåla lärde jag mig att inte reagera på någonting som hände för då skulle jag inte stå ut med det livet. När min far ringde på våren och frågade om jag kom svarade jag ja fast jag inte ville åka. När jag inte längre var tvungen att åka till Duvemåla åkte jag nästan aldrig dit.
När min mor fick hjärnblödning 1967 hade jag börjat studera historia vid Göteborgs universitet. Nu stoppades mina studier i tio år. År 1977 tog jag 60 poäng i historia och sedan tog jag ytterligare 120 innan jag tog ut min fil. kand-examen. Min första lägenhet skaffade jag när jag var 39 år 1975 och den bor jag fortfarande i. Innan dess hade jag ett rum för jag var ju borta långa tider av året.
Att jag skulle misslyckas med både äktenskap och arbete berodde nog i icke liten utsträckning på att jag var för gammal, 41 år när jag gifte mig och 46 när jag gick på lärarhögskolan så därför blev jag diskare i nästan 15 år till jag gick i pension vid 60 år. Sedan jag var 66 år har jag kunnat göra det jag skulle ha gjort från det jag var 29 och hade tagit studenten nämligen att skriva. Jag har nu 181 artiklar publicerade på Sourze (sourze.se)och ett tjugotal på min blogg (yngvekarlsson.blogspot.com) Det är det absolut viktigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag delar nog ödet hos många både hemmasöner och –döttrar att man fick antingen stanna hemma och ta hand om föräldrar eller överta gårdar eller andra företag. När de kom loss var allt försent och de levde sedan förgrämda i resten av sitt liv.
Tack vare att jag har skrivit på Sourze och på min blogg har jag till sist fått förverkliga mig själv. Jag kan säga som Nikodemus när han träffat Jesus:" Nu kan jag fara hädan i frid" men i stället för att tänka på döden är jag aktivare än någonsin och skriver en artikel i veckan för närvarande och jag tar ut svängarna ordentligt både i artiklarna och kommentarerna. Jag har 15000 läsare på en artikel och 5000 på en och 3000 på ett par andra.
Jag framför mina hälsningar till Miranda och Vendela och tackar för det fina fotografiet.
Hjärtliga hälsningar och varma kramar från Yngve
Detta brev till min brorson Janne och hans fru Jenni som inte kom fram visar en del av mitt liv som jag inte har skrivit om i mina artiklar för att det har varit för privat. Jag lägger in det på min blogg för att bilden av mig skall bli mera fullständig.
När min mor fick hjärnblödning 1967 hade jag börjat studera historia vid Göteborgs universitet. Nu stoppades mina studier i tio år. År 1977 tog jag 60 poäng i historia och sedan tog jag ytterligare 120 innan jag tog ut min fil. kand-examen. Min första lägenhet skaffade jag när jag var 39 år 1975 och den bor jag fortfarande i. Innan dess hade jag ett rum för jag var ju borta långa tider av året.
Att jag skulle misslyckas med både äktenskap och arbete berodde nog i icke liten utsträckning på att jag var för gammal, 41 år när jag gifte mig och 46 när jag gick på lärarhögskolan så därför blev jag diskare i nästan 15 år till jag gick i pension vid 60 år. Sedan jag var 66 år har jag kunnat göra det jag skulle ha gjort från det jag var 29 och hade tagit studenten nämligen att skriva. Jag har nu 181 artiklar publicerade på Sourze (sourze.se)och ett tjugotal på min blogg (yngvekarlsson.blogspot.com) Det är det absolut viktigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag delar nog ödet hos många både hemmasöner och –döttrar att man fick antingen stanna hemma och ta hand om föräldrar eller överta gårdar eller andra företag. När de kom loss var allt försent och de levde sedan förgrämda i resten av sitt liv.
Tack vare att jag har skrivit på Sourze och på min blogg har jag till sist fått förverkliga mig själv. Jag kan säga som Nikodemus när han träffat Jesus:" Nu kan jag fara hädan i frid" men i stället för att tänka på döden är jag aktivare än någonsin och skriver en artikel i veckan för närvarande och jag tar ut svängarna ordentligt både i artiklarna och kommentarerna. Jag har 15000 läsare på en artikel och 5000 på en och 3000 på ett par andra.
Jag framför mina hälsningar till Miranda och Vendela och tackar för det fina fotografiet.
Hjärtliga hälsningar och varma kramar från Yngve
Detta brev till min brorson Janne och hans fru Jenni som inte kom fram visar en del av mitt liv som jag inte har skrivit om i mina artiklar för att det har varit för privat. Jag lägger in det på min blogg för att bilden av mig skall bli mera fullständig.
lördag 2 februari 2008
USA och medelklassen.
I en kommentar till min artikel "Vänstern och framtiden" skriver CMO följande.:" Det kommer kanske som en överraskning för många men skatteskalan i USA är betydligt mer progressiv i USA än i Sverige. I USA är det övre medelklassen och de välbärgade som betalar för statsutgifterna. I Sverige däremot är det den stora massan som står för fiolerna./-/ Medelklassen har gynnats mycket mer av skattesänkningarna än de rika, vars andel av skattebördan har ökat."
Så långt CMO och nu går jag vidare till Clintons arbetsmarknadsminister Robert Reich som i en artikel i FT den 30 jan. 2008 under rubriken:" America´s middle classes are no longer coping." beskriver medelklassens situation i USA. Bush och presidentkandidaterna utlovar skattesänkningar för medelklassen och satsningar på infrastrukturen. Dessa åtgärder kommer, enligt Reich, inte att hjälpa mot den underliggande ängslan som finns hos väljarna. Vidare har " medelklassfamiljerna uttömt sina möjligheter att klara median(medel) löner som nästan inte är högre än 1970 års nivå justerat för inflation. Mäns löner är t.o.m. lägre än de var då och en ung man i trettioårsåldern har 12 procent lägre lön än motsvarande person för tre decennier sedan. Medelklasslivsstil har däremot blomstrat trots att medianinkomsterna knappast har ökat."( That is ending and Americans are beginning to feel the consequences.)
Den första "coping mechanism" var att kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden. Procentandelen amerikanska mödrar med barn i skolåldern har fördubblats sedan 1970 från 38 procent till nästan 70 procent.(Some parents are now even doing 24-hour shifts, one on child duty while the other works.. These families are known as Dins: double income, no sex.)
Sedan kom en andra "coping mechanism". När familjerna inte kunde paddla hårdare paddlade de längre. En typisk amerikansk familj arbetar nu fjorton dagar längre om året än den gjorde för 30 år sedan och det är 350 timmar mer än genomsnittseuropéen.
En senare "coping mechanism" den med "easy money" kan inte längre hjälpa USA:s medelklass. Nästan alla pengar som tjänats på globaliseringen har gått till " a small number of people at the very top." Reich förordar en politik som ökar lönerna genom progressivare skatter, bättre skolor för låginkomstfamiljer och bättre tillgång till högre utbildning.
I en insändare i FT den 31 jan. 2008 med rubriken:" US middle class will have to adjust." förklarar Anandh Haridh att den amerikanska medelklassen har en mycket högre levnadsstandard än medelklassen i andra länder. Han frågar sig om den enligt hans mening onaturligt höga levnadsstandarden i USA är rättmätig. Han skriver:" De rika har det bra över hela världen. De fattiga lider över hela världen. Undantaget var den amerikanska medelklassen som såg ut att njuta av en fantastisk levnadsstandard som resten av världens medelklass avundas dem."
Hans slutsats är följande." The American middle class does have a choice – lower its standard of living to a more relistic level that is in line with middle classes around the world, which frankly is not that bad once you get used to it."( Den amerikanska medelklassen har ett val – sänk levnadsstandarden till en mera realistisk nivå i linje med medelklassen runt om i världen, vilket inte är så illa när du väl har vant dig vid det.)
I en artikel i BusinessWeek den 28 jan. 2008 av Michael Mandel med rubriken "What could stave off a recession?" behandlas skolans och sjukvårdens stora betydelse för jobbtillväxten i USA. Skolan och sjukvården har där 28 miljoner anställda vilket är 20 procent av arbetstillfällena. Den 3,5 miljarder dollar jobbmaskinen inom skola och sjukvård skapade 640 000 nya jobb förra året. Dessa områden har stått för 63 procent av jobbtillväxten sedan senaste "business cycle peak in March 2001" och har tillsammans skapat 3,7 miljoner arbetstillfällen. "Leisure and hospitality industries" har under samma tid skapat bara1,7 milj. arbetsplatser.
Slutsatsen i artikeln är att Bushs skattesänkningar inte är det bästa sättet att stimulera ekonomin. Mandel skriver:" Or policymakers can do something different: boost outlays on education and health. Remember that in the 1930s John Maynard Keynes forcefully advocated the idea that gouvernment spending could bolster the economy in a dawnturn./-/ If so, Keynes could be back - coming to the schools and hospitals near you."( Eller politiker kan göra annorlunda: öka utläggen till sjukhus och skolor. Kom ihåg att J. M. Keynes på 1930-talet kraftigt förordade att regeringen spenderade mera pengar vid en nedgång i ekonomin./-/ I så fall kan Keynes komma tillbaka till dig till sjukhus och skolor i din omgivning.)
Så långt CMO och nu går jag vidare till Clintons arbetsmarknadsminister Robert Reich som i en artikel i FT den 30 jan. 2008 under rubriken:" America´s middle classes are no longer coping." beskriver medelklassens situation i USA. Bush och presidentkandidaterna utlovar skattesänkningar för medelklassen och satsningar på infrastrukturen. Dessa åtgärder kommer, enligt Reich, inte att hjälpa mot den underliggande ängslan som finns hos väljarna. Vidare har " medelklassfamiljerna uttömt sina möjligheter att klara median(medel) löner som nästan inte är högre än 1970 års nivå justerat för inflation. Mäns löner är t.o.m. lägre än de var då och en ung man i trettioårsåldern har 12 procent lägre lön än motsvarande person för tre decennier sedan. Medelklasslivsstil har däremot blomstrat trots att medianinkomsterna knappast har ökat."( That is ending and Americans are beginning to feel the consequences.)
Den första "coping mechanism" var att kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden. Procentandelen amerikanska mödrar med barn i skolåldern har fördubblats sedan 1970 från 38 procent till nästan 70 procent.(Some parents are now even doing 24-hour shifts, one on child duty while the other works.. These families are known as Dins: double income, no sex.)
Sedan kom en andra "coping mechanism". När familjerna inte kunde paddla hårdare paddlade de längre. En typisk amerikansk familj arbetar nu fjorton dagar längre om året än den gjorde för 30 år sedan och det är 350 timmar mer än genomsnittseuropéen.
En senare "coping mechanism" den med "easy money" kan inte längre hjälpa USA:s medelklass. Nästan alla pengar som tjänats på globaliseringen har gått till " a small number of people at the very top." Reich förordar en politik som ökar lönerna genom progressivare skatter, bättre skolor för låginkomstfamiljer och bättre tillgång till högre utbildning.
I en insändare i FT den 31 jan. 2008 med rubriken:" US middle class will have to adjust." förklarar Anandh Haridh att den amerikanska medelklassen har en mycket högre levnadsstandard än medelklassen i andra länder. Han frågar sig om den enligt hans mening onaturligt höga levnadsstandarden i USA är rättmätig. Han skriver:" De rika har det bra över hela världen. De fattiga lider över hela världen. Undantaget var den amerikanska medelklassen som såg ut att njuta av en fantastisk levnadsstandard som resten av världens medelklass avundas dem."
Hans slutsats är följande." The American middle class does have a choice – lower its standard of living to a more relistic level that is in line with middle classes around the world, which frankly is not that bad once you get used to it."( Den amerikanska medelklassen har ett val – sänk levnadsstandarden till en mera realistisk nivå i linje med medelklassen runt om i världen, vilket inte är så illa när du väl har vant dig vid det.)
I en artikel i BusinessWeek den 28 jan. 2008 av Michael Mandel med rubriken "What could stave off a recession?" behandlas skolans och sjukvårdens stora betydelse för jobbtillväxten i USA. Skolan och sjukvården har där 28 miljoner anställda vilket är 20 procent av arbetstillfällena. Den 3,5 miljarder dollar jobbmaskinen inom skola och sjukvård skapade 640 000 nya jobb förra året. Dessa områden har stått för 63 procent av jobbtillväxten sedan senaste "business cycle peak in March 2001" och har tillsammans skapat 3,7 miljoner arbetstillfällen. "Leisure and hospitality industries" har under samma tid skapat bara1,7 milj. arbetsplatser.
Slutsatsen i artikeln är att Bushs skattesänkningar inte är det bästa sättet att stimulera ekonomin. Mandel skriver:" Or policymakers can do something different: boost outlays on education and health. Remember that in the 1930s John Maynard Keynes forcefully advocated the idea that gouvernment spending could bolster the economy in a dawnturn./-/ If so, Keynes could be back - coming to the schools and hospitals near you."( Eller politiker kan göra annorlunda: öka utläggen till sjukhus och skolor. Kom ihåg att J. M. Keynes på 1930-talet kraftigt förordade att regeringen spenderade mera pengar vid en nedgång i ekonomin./-/ I så fall kan Keynes komma tillbaka till dig till sjukhus och skolor i din omgivning.)
lördag 12 januari 2008
Fälldins kärnkraftsutspel skapade blockpolitiken.
Jag läser om att Storbritannien skall bygga nya kärnkraftverk. När jag tänkte närmare efter stöder jag detta beslut och jag tycker att Sverige inte bör stänga något kärnkraftverk under nästa mandatperiod. Hur har jag som vänsterpartist kunnat komma till den ståndpunkten? Det är en lång historia.
När jag studerade i Lund 1961 var jag ute vid Barsebäck som då höll på att byggas. Sedan upplevde jag Fälldins kamp mot kärnkraften och Palmes kärnkraftsvänliga linje. Jag höll på Palme. När sedan de borgerliga vann valet på Fälldins löfte att inte starta raktorn i Barsebäck borde detta ha diskvalificerat honom som regeringsbildare. Jag förstår Palmes upprördhet över handhavandet av frågan om kärnkraften. En rent populistisk kampanj gjorde det möjligt att vinna valet. Det var samma sak som när kristdemokrater och moderater propagerade för sänkta bensinpriser före senaste valet som, enligt min mening, var totalt ansvarslöst.
Efter valet 1973 blev det en jämviktsriksdag (1973-76) där båda blocken var lika starka. Man fick hanka sig fram genom överenskommelser mellan partierna s.k. Hagauppgörelser. Det bäddade för en svag politik t.ex. överbryggningspolitiken som bestod i att man genom särskilda åtgärder skulle hålla nere arbetslösheten. Sådan var situationen när de borgerliga bildade regering 1976. Redan 1977 gjorde man den första devalveringen som följdes av en andra 1981. När socialdemokraterna återfick makten 1982 devalverade man ännu en gång med 16 procent. De var de många och stora devalveringarna med åtföljande inflationstryck som skapade krisen 1992 och där är både de borgerliga och socialdemokraterna ansvariga. Devalveringarna är den främsta orsaken till att svenska arbetare har lägre löner än andra länder i EU. Exportindustrierna gynnades medan arbetarna missgynnades genom högre priser på importen och ökad inflation.
Om Gunnar Sträng hade fortsatt att vara finansminister 1976 hade han inte låtit budgetunderskottet växa så till den grad som borgarna tillät. Det skulle ha blivit en storm utan like i media och bland oppositionen. Det drevs igenom ofinansierade reformer och inga förslag kom om höjda skatter för klara utgiftshöjningen.
Liksom kd fick backa när det gällde bensinen fick Fälldin ladda Barsebäck och senare acceptera laddandet av många flera reaktorer.( Barsebäck I startades 1975 och II 1977, senaste reaktorstarten Forsmark III och Oskarshamn III 1985) Nu började den blockpolitik som har varit så skadlig för svensk ekonomi när den ena halvan av befolkningen regerar över den andra. Jag föredrar Finlands regeringssystem som liknar en samlingsregering. I Sverige gäller det att ändra så mycket som möjligt när man är i regeringsställning utan tanke på den långsiktiga ekonomiska politiken. Fälldins kärnkraftsutspel är den främsta anledningen till att Sverige vill lägga ned kärnkraften medan Finland nu bygger ut den och kan leverera kärnkraftsel till Sverige.
Jag upplevde också situationen efter kärnkraftsolyckan på Three Mile Island den 28 mars 1979. Jag kommer inte ihåg om jag blev kärnkraftsmotståndare efter den händelsen men Palme beslutade sig då för den, enligt min mening, olyckliga kärnkraftsomröstningen då linje tre ville avveckla kärnkraften till år 2010. Jag tror att jag röstade på linje två d.v.s. att avveckla med förnuft. Till 2010 blir det bara de två Barsebäcksreaktorerna avvecklade och det tror jag är bra. De låg för nära ett stort befolkningscentra.
Jag har hela tiden varit mycket kärnkraftsvänligare än vänstern i allmänhet. Olyckan i Tjernobyl 1986 var väckarklocka för världen och då skulle avvecklingen av Barsebäck påskyndas men den ekonomiska krisen i början av 1990-talet kom emellan.
Jag tror att vi av miljöskäl måste behålla kärnkraften och i vissa fall bygga ut den i t.ex. .Kina och Indien. Jag inser de stora farorna om ett nytt Tjernobyl, på grund av ett terrorattentat eller en jordbävning, inträffar nära en storstad och gör området obeboeligt för lång tid framåt. Mänskligheten har dock överlevt fruktansvärda krig och jordbävningar. Slutförvaringen av avfallet är heller inte löst. Med en framtida teknisk utveckling kan nog även detta problem lösas.
Trots att jag hoppas på en vänsterseger i 2010 års val men skulle föredra en blocköverskridande regering. Miljöpartiet har gjort flera bra saker under förra mandatperioden när man, trots att det var impopulärt bland väljarna, höjt bensinskatten och drev igenom trängselskatten i Stockholm. Vad vore mera i linje med marknadskrafterna än att sätta ett pris på att använda trafiklederna. Med mindre igenkorkade vägar och gator blir det mindre avgaser från stillastående bilar och framkomligheten för nyttotrafiken ökar.
Nu har jag nog svurit i kyrkan. Jag har min socialistiska grundåskådning men jag förbehåller mig rätten att tänka själv i varje fråga.
När jag studerade i Lund 1961 var jag ute vid Barsebäck som då höll på att byggas. Sedan upplevde jag Fälldins kamp mot kärnkraften och Palmes kärnkraftsvänliga linje. Jag höll på Palme. När sedan de borgerliga vann valet på Fälldins löfte att inte starta raktorn i Barsebäck borde detta ha diskvalificerat honom som regeringsbildare. Jag förstår Palmes upprördhet över handhavandet av frågan om kärnkraften. En rent populistisk kampanj gjorde det möjligt att vinna valet. Det var samma sak som när kristdemokrater och moderater propagerade för sänkta bensinpriser före senaste valet som, enligt min mening, var totalt ansvarslöst.
Efter valet 1973 blev det en jämviktsriksdag (1973-76) där båda blocken var lika starka. Man fick hanka sig fram genom överenskommelser mellan partierna s.k. Hagauppgörelser. Det bäddade för en svag politik t.ex. överbryggningspolitiken som bestod i att man genom särskilda åtgärder skulle hålla nere arbetslösheten. Sådan var situationen när de borgerliga bildade regering 1976. Redan 1977 gjorde man den första devalveringen som följdes av en andra 1981. När socialdemokraterna återfick makten 1982 devalverade man ännu en gång med 16 procent. De var de många och stora devalveringarna med åtföljande inflationstryck som skapade krisen 1992 och där är både de borgerliga och socialdemokraterna ansvariga. Devalveringarna är den främsta orsaken till att svenska arbetare har lägre löner än andra länder i EU. Exportindustrierna gynnades medan arbetarna missgynnades genom högre priser på importen och ökad inflation.
Om Gunnar Sträng hade fortsatt att vara finansminister 1976 hade han inte låtit budgetunderskottet växa så till den grad som borgarna tillät. Det skulle ha blivit en storm utan like i media och bland oppositionen. Det drevs igenom ofinansierade reformer och inga förslag kom om höjda skatter för klara utgiftshöjningen.
Liksom kd fick backa när det gällde bensinen fick Fälldin ladda Barsebäck och senare acceptera laddandet av många flera reaktorer.( Barsebäck I startades 1975 och II 1977, senaste reaktorstarten Forsmark III och Oskarshamn III 1985) Nu började den blockpolitik som har varit så skadlig för svensk ekonomi när den ena halvan av befolkningen regerar över den andra. Jag föredrar Finlands regeringssystem som liknar en samlingsregering. I Sverige gäller det att ändra så mycket som möjligt när man är i regeringsställning utan tanke på den långsiktiga ekonomiska politiken. Fälldins kärnkraftsutspel är den främsta anledningen till att Sverige vill lägga ned kärnkraften medan Finland nu bygger ut den och kan leverera kärnkraftsel till Sverige.
Jag upplevde också situationen efter kärnkraftsolyckan på Three Mile Island den 28 mars 1979. Jag kommer inte ihåg om jag blev kärnkraftsmotståndare efter den händelsen men Palme beslutade sig då för den, enligt min mening, olyckliga kärnkraftsomröstningen då linje tre ville avveckla kärnkraften till år 2010. Jag tror att jag röstade på linje två d.v.s. att avveckla med förnuft. Till 2010 blir det bara de två Barsebäcksreaktorerna avvecklade och det tror jag är bra. De låg för nära ett stort befolkningscentra.
Jag har hela tiden varit mycket kärnkraftsvänligare än vänstern i allmänhet. Olyckan i Tjernobyl 1986 var väckarklocka för världen och då skulle avvecklingen av Barsebäck påskyndas men den ekonomiska krisen i början av 1990-talet kom emellan.
Jag tror att vi av miljöskäl måste behålla kärnkraften och i vissa fall bygga ut den i t.ex. .Kina och Indien. Jag inser de stora farorna om ett nytt Tjernobyl, på grund av ett terrorattentat eller en jordbävning, inträffar nära en storstad och gör området obeboeligt för lång tid framåt. Mänskligheten har dock överlevt fruktansvärda krig och jordbävningar. Slutförvaringen av avfallet är heller inte löst. Med en framtida teknisk utveckling kan nog även detta problem lösas.
Trots att jag hoppas på en vänsterseger i 2010 års val men skulle föredra en blocköverskridande regering. Miljöpartiet har gjort flera bra saker under förra mandatperioden när man, trots att det var impopulärt bland väljarna, höjt bensinskatten och drev igenom trängselskatten i Stockholm. Vad vore mera i linje med marknadskrafterna än att sätta ett pris på att använda trafiklederna. Med mindre igenkorkade vägar och gator blir det mindre avgaser från stillastående bilar och framkomligheten för nyttotrafiken ökar.
Nu har jag nog svurit i kyrkan. Jag har min socialistiska grundåskådning men jag förbehåller mig rätten att tänka själv i varje fråga.
måndag 7 januari 2008
Om människans dårskap, del 2
När jag nu läst Anne Applebaums bok Gulag har jag samtidigt haft i tankarna världens kanske mest meningslösa krig, Första världskriget. Det kriget var liksom Koreakriget en 1900-talstragedi av stora mått.
Om kriget i Korea skriver Paul Johnson i Moderna tider följande:" Koreakriget var en typisk 1900-talstragedi. Det inleddes av ideologiska skäl utan minsta skymt av moraliskt berättigande eller något folkligt stöd. Det dödade 34 000 amerikaner, en miljon koreaner och en kvarts miljon kineser. Det uppnådde inga syften. Alla dess konsekvenser var oavsiktliga. Förloppet utmärktes av den ena grova misstaget efter det andra."
Om första världskriget skriver Paul Johnson följande:" Naturligtvis var det krig ungdomen ville ha. Den första bortskämda "ungdomsgenerationen" gick villigt ut i ett krig som den äldre generationen nästan utan undantag betraktade med skräck eller fatalistisk förtvivlan. Bland den artikulerade medelklassungdomen var detta krig, åtminstone i början, det mest populära i historien. Det kastade ifrån sig gitarrerna och grep i stället efter gevär./-/ Unga tyska författare som Walther Flex, Ernst Wurche och Ernst Jünger firade vad Jünger kallade "det heliga ögonblicket" som inträffade i augusti 1914./-/
Vintern 1916-17 hade krigslusten försvunnit. Allteftersom striderna fortsatte utan slut i sikte vände sig den blodbesudlade och desillusionerade ungdomen mot den äldre generationen med förakt och stigande vrede. Överallt i skyttegravarna talades det om en uppgörelse med de "skyldiga politikerna" och det "gamla gänget""
De här två citaten visar hur dåraktiga krigen är. Någon liknande dårskap måste Stalin ha drabbats av när han organiserade Gulag men varje sak måste bedömas efter sin tid. När det gäller 1920-talet är det inte säkert att politiska fångar behandlades så mycket bättre i andra länder med diktatur men då var det minoriteter, kommunister och vänstermän som satt i deras fängelser och läger av olika slag. I och med Hitlers makttillträde 30 januari 1933 brutaliserades Europa i politiskt hänseende i hög grad. Nu leddes Tyskland av till 100 procent övertygade nazister. Endast kommunisterna kunde leva upp till samma förmåga att ingjuta övertygelse hos partimedlemmarna. Båda rörelserna var totalitära och bara ett annat totalitärt land kunde besegra Tyskland. Ont kan i vissa fall bara med ont förgås. Häri ligger Stalins och Sovjets roll i världshistorien.
Jag har inte så mycket att invända mot Applebaums beskrivning av Sovjet fram till 1960 då jag blev politiskt intresserad och en vänsterman. Jag upplevde tövädret, Solzjenisyn och de övriga dissidentenas förehavanden. Efterhand blev jag mer och mer upprörd över hur ensidig nyhetsrapporteringen var på den tiden. År 1965 inträffade ett massmord på kommunister i Indonesien som general Suharto senare president var ansvarig för. Kommunisterna var också dissidenter i en mening men eftersom de var kommunister så de hade inte något som helst människovärde i den s.k."fria" världen. Ingen av människorättskämparna har föreslagit att det inrättas en kommission som utreder huruvida det var bara medlemmar i indonesiska kommunistpartiet eller det också var fruar, barn och föräldrar som avrättades. Vissa som inte var kommunister avrättades sannolikt också. Det var nog inte bara medlemskapet i ett parti som innebar en dödsdom.
När det gäller Kambodja eller Kampuchea som det hette då, går jag till Bonniers uppslagsbok där det står följande:" Kung Sihanouk råkade under Vietnamkriget i motsättning till USA, som 1969 inledde bombningar av FNL-baser i Kambodja och 1970 invaderade landet. Sihanouk störtades och den konservative Lon Nol proklamerade med USA:s stöd
Khmer-republiken. Efter ett blodigt inbördeskrig erövrades 1975 huvudstaden Phnom Penh av den kommunistiska gerillan." Resten av historien är känd och behöver inte upprepas. De röda
Khmererna har nu ställts inför rätta men inte Nixon som bombade och invaderade Kambodja och som gjorde att de fick makten i landet och det var Vietnam som störtade dem från makten 1979 och tillsatte Heng Sam-rin som fortfarande är Kambodjas president. Av övriga kommunister betraktas inte de röda khmererna inte som kommunister utan var en rörelse som spårade ur, bort från sin ursprungliga ideologi.
När jag kom fram till 1973 och 1976 blev jag ännu mer upprörd. I Internationalen 36/07 under rubriken Den odiplomatiske diplomaten behandlas Harald Edelstams insatser för att rädda människoliv i kuppens Chile. Wallenberg räddade judar i Ungern. Åsa Faringer:" I Chile gällde det fackföreningsledare och aktivister – hela spektrat av vänsterpacket! Edelstam kände med hela hjärtat och fattade egna beslut hela tiden./-/ Men svenska företag belägna i Sydamerika skämdes för honom. Som Bofors till exempel. Vad Edelstam gjorde var inte bra för dem ur utrikespolitisk synvinkel. Tiden i Chile var varken Edelstams första eller sista hjältedåd. Under andra världskriget hjälpte han till att rädda livet på judar och oppositionella i ockupationens Norge. Det var där han fick smeknamnet den svarta nejlikan."
I Argentina skedde ännu mer upprörande händelser år 1976. I Internationalen 33/07 under rubriken Bekänn! – så de slutar tortera dig! behandlas massakern på 30 000 vänstermän. En katolsk präst, Christian Von Wernich, sade så till tortyroffren och är åtalad för brott mot mänskligheten. Marie Trigona:" Totalt har 256 tidigare militärer och medlemmar av militärregeringen anklagats för brott mot de mänskliga rättigheterna och väntar på rättegång. Men det betyder mindre än en före detta officer för vart och ett av de 375 hemliga interneringslägren som användes för försvinnanden och tortyr." Argentina hade inget Gulag utan det var förintelseläger där fångarna skulle mördas.
Hon skriver vidare:" Kvällen före kuppen 24 mars 1976 besökte de militära ledarna Jorge Videla och Ramon Agosti ärkebiskopen Paraná Adolfo Tortolo och monsignor Victorio Bonamín på katoska kyrkans huvudkontor. En vecka senare meddelade Tortolo att "general Videla följer de moraliska principerna för kristet uppförande."/-/ Men det var först under intervjuerna 1995 med före detta örlogskaptenen Adolfo Scilingo, då Scilingo erkände att han hade lett "vuelos de muerte", dödsflygningarna som Verbitsky(har skrivit boken El Silencio-Tystnaden) insåg hela vidden av katolska kyrkans delaktighet i militärens brott mot de mänskliga rättigheterna. Scilingo/-/ berättade att den katolska hierarkin godkände att politiska motståndare drogades och släpptes från flygplan ner i Atlanten, som en kristlig död."
Jag kommer ihåg när jag läste en liten notis om dödsflygningarna och det var allt som skrevs om det. Det gällde ju bara "vänsterpacket" så det var ingen nyhet av intresse. Applebaum baklagar att det inte har blivit några rättegångar mot de ansvariga. Hon skriver:" I början av 1990-talet levde fortfarande en av dem som utförde massakern på polska officerare i Katynskogen. Innan han dog blev han utfrågad av KGB, som ville veta hur morden gått till rent tekniskt. Som en gest av tillmötesgående överlämnades en bandinspelning av samtalen till den polske kulturattachén i Moskva. Ingen föreslog att mannen skulle ställas inför rätta i Moskva, Warszawa eller någon annanstans."
I Sovjet är nästan alla mördarna döda men i Argentina lever de och mördar fortfarande för att försöka undgå rättvisan. Enligt Trigona har följande hänt:" Julio Lopez, ett nyckelvittne som bidrog till att döma en tidigare högre polis till livstid försvann den 18 september 2006, kvällen innan domen skulle falla mot Miguel Etchecolatz som var den förste officer som stod inför rätta för brott mot mänskligheten och folkmord – en dom som skulle innebära en avgörande vändning."
Hur många dog i Gulag från 1929 till 1953? Applebaum återger med en viss tvekan antalet till 2 479 163 personer. Dessutom avrättades från 1934 till 1953 786 098 personer. Man kan jämföra med en miljon avrättade 1965 i Indonesien vilket är fler än dem som avrättades under hela Stalintiden. Ändå är det helt tyst om dessa avrättningar i världssamfundets domstolar. Om offren tillhör "vänsterpacket" behöver man inte åtala och döma förövarna. Så tänker förmodligen höga vederbörande bland världens jurister.
Om kriget i Korea skriver Paul Johnson i Moderna tider följande:" Koreakriget var en typisk 1900-talstragedi. Det inleddes av ideologiska skäl utan minsta skymt av moraliskt berättigande eller något folkligt stöd. Det dödade 34 000 amerikaner, en miljon koreaner och en kvarts miljon kineser. Det uppnådde inga syften. Alla dess konsekvenser var oavsiktliga. Förloppet utmärktes av den ena grova misstaget efter det andra."
Om första världskriget skriver Paul Johnson följande:" Naturligtvis var det krig ungdomen ville ha. Den första bortskämda "ungdomsgenerationen" gick villigt ut i ett krig som den äldre generationen nästan utan undantag betraktade med skräck eller fatalistisk förtvivlan. Bland den artikulerade medelklassungdomen var detta krig, åtminstone i början, det mest populära i historien. Det kastade ifrån sig gitarrerna och grep i stället efter gevär./-/ Unga tyska författare som Walther Flex, Ernst Wurche och Ernst Jünger firade vad Jünger kallade "det heliga ögonblicket" som inträffade i augusti 1914./-/
Vintern 1916-17 hade krigslusten försvunnit. Allteftersom striderna fortsatte utan slut i sikte vände sig den blodbesudlade och desillusionerade ungdomen mot den äldre generationen med förakt och stigande vrede. Överallt i skyttegravarna talades det om en uppgörelse med de "skyldiga politikerna" och det "gamla gänget""
De här två citaten visar hur dåraktiga krigen är. Någon liknande dårskap måste Stalin ha drabbats av när han organiserade Gulag men varje sak måste bedömas efter sin tid. När det gäller 1920-talet är det inte säkert att politiska fångar behandlades så mycket bättre i andra länder med diktatur men då var det minoriteter, kommunister och vänstermän som satt i deras fängelser och läger av olika slag. I och med Hitlers makttillträde 30 januari 1933 brutaliserades Europa i politiskt hänseende i hög grad. Nu leddes Tyskland av till 100 procent övertygade nazister. Endast kommunisterna kunde leva upp till samma förmåga att ingjuta övertygelse hos partimedlemmarna. Båda rörelserna var totalitära och bara ett annat totalitärt land kunde besegra Tyskland. Ont kan i vissa fall bara med ont förgås. Häri ligger Stalins och Sovjets roll i världshistorien.
Jag har inte så mycket att invända mot Applebaums beskrivning av Sovjet fram till 1960 då jag blev politiskt intresserad och en vänsterman. Jag upplevde tövädret, Solzjenisyn och de övriga dissidentenas förehavanden. Efterhand blev jag mer och mer upprörd över hur ensidig nyhetsrapporteringen var på den tiden. År 1965 inträffade ett massmord på kommunister i Indonesien som general Suharto senare president var ansvarig för. Kommunisterna var också dissidenter i en mening men eftersom de var kommunister så de hade inte något som helst människovärde i den s.k."fria" världen. Ingen av människorättskämparna har föreslagit att det inrättas en kommission som utreder huruvida det var bara medlemmar i indonesiska kommunistpartiet eller det också var fruar, barn och föräldrar som avrättades. Vissa som inte var kommunister avrättades sannolikt också. Det var nog inte bara medlemskapet i ett parti som innebar en dödsdom.
När det gäller Kambodja eller Kampuchea som det hette då, går jag till Bonniers uppslagsbok där det står följande:" Kung Sihanouk råkade under Vietnamkriget i motsättning till USA, som 1969 inledde bombningar av FNL-baser i Kambodja och 1970 invaderade landet. Sihanouk störtades och den konservative Lon Nol proklamerade med USA:s stöd
Khmer-republiken. Efter ett blodigt inbördeskrig erövrades 1975 huvudstaden Phnom Penh av den kommunistiska gerillan." Resten av historien är känd och behöver inte upprepas. De röda
Khmererna har nu ställts inför rätta men inte Nixon som bombade och invaderade Kambodja och som gjorde att de fick makten i landet och det var Vietnam som störtade dem från makten 1979 och tillsatte Heng Sam-rin som fortfarande är Kambodjas president. Av övriga kommunister betraktas inte de röda khmererna inte som kommunister utan var en rörelse som spårade ur, bort från sin ursprungliga ideologi.
När jag kom fram till 1973 och 1976 blev jag ännu mer upprörd. I Internationalen 36/07 under rubriken Den odiplomatiske diplomaten behandlas Harald Edelstams insatser för att rädda människoliv i kuppens Chile. Wallenberg räddade judar i Ungern. Åsa Faringer:" I Chile gällde det fackföreningsledare och aktivister – hela spektrat av vänsterpacket! Edelstam kände med hela hjärtat och fattade egna beslut hela tiden./-/ Men svenska företag belägna i Sydamerika skämdes för honom. Som Bofors till exempel. Vad Edelstam gjorde var inte bra för dem ur utrikespolitisk synvinkel. Tiden i Chile var varken Edelstams första eller sista hjältedåd. Under andra världskriget hjälpte han till att rädda livet på judar och oppositionella i ockupationens Norge. Det var där han fick smeknamnet den svarta nejlikan."
I Argentina skedde ännu mer upprörande händelser år 1976. I Internationalen 33/07 under rubriken Bekänn! – så de slutar tortera dig! behandlas massakern på 30 000 vänstermän. En katolsk präst, Christian Von Wernich, sade så till tortyroffren och är åtalad för brott mot mänskligheten. Marie Trigona:" Totalt har 256 tidigare militärer och medlemmar av militärregeringen anklagats för brott mot de mänskliga rättigheterna och väntar på rättegång. Men det betyder mindre än en före detta officer för vart och ett av de 375 hemliga interneringslägren som användes för försvinnanden och tortyr." Argentina hade inget Gulag utan det var förintelseläger där fångarna skulle mördas.
Hon skriver vidare:" Kvällen före kuppen 24 mars 1976 besökte de militära ledarna Jorge Videla och Ramon Agosti ärkebiskopen Paraná Adolfo Tortolo och monsignor Victorio Bonamín på katoska kyrkans huvudkontor. En vecka senare meddelade Tortolo att "general Videla följer de moraliska principerna för kristet uppförande."/-/ Men det var först under intervjuerna 1995 med före detta örlogskaptenen Adolfo Scilingo, då Scilingo erkände att han hade lett "vuelos de muerte", dödsflygningarna som Verbitsky(har skrivit boken El Silencio-Tystnaden) insåg hela vidden av katolska kyrkans delaktighet i militärens brott mot de mänskliga rättigheterna. Scilingo/-/ berättade att den katolska hierarkin godkände att politiska motståndare drogades och släpptes från flygplan ner i Atlanten, som en kristlig död."
Jag kommer ihåg när jag läste en liten notis om dödsflygningarna och det var allt som skrevs om det. Det gällde ju bara "vänsterpacket" så det var ingen nyhet av intresse. Applebaum baklagar att det inte har blivit några rättegångar mot de ansvariga. Hon skriver:" I början av 1990-talet levde fortfarande en av dem som utförde massakern på polska officerare i Katynskogen. Innan han dog blev han utfrågad av KGB, som ville veta hur morden gått till rent tekniskt. Som en gest av tillmötesgående överlämnades en bandinspelning av samtalen till den polske kulturattachén i Moskva. Ingen föreslog att mannen skulle ställas inför rätta i Moskva, Warszawa eller någon annanstans."
I Sovjet är nästan alla mördarna döda men i Argentina lever de och mördar fortfarande för att försöka undgå rättvisan. Enligt Trigona har följande hänt:" Julio Lopez, ett nyckelvittne som bidrog till att döma en tidigare högre polis till livstid försvann den 18 september 2006, kvällen innan domen skulle falla mot Miguel Etchecolatz som var den förste officer som stod inför rätta för brott mot mänskligheten och folkmord – en dom som skulle innebära en avgörande vändning."
Hur många dog i Gulag från 1929 till 1953? Applebaum återger med en viss tvekan antalet till 2 479 163 personer. Dessutom avrättades från 1934 till 1953 786 098 personer. Man kan jämföra med en miljon avrättade 1965 i Indonesien vilket är fler än dem som avrättades under hela Stalintiden. Ändå är det helt tyst om dessa avrättningar i världssamfundets domstolar. Om offren tillhör "vänsterpacket" behöver man inte åtala och döma förövarna. Så tänker förmodligen höga vederbörande bland världens jurister.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
