Kapitalism och fängelser del 3.

En artikel i SvD den 3 aug. 2010 med rubriken ”Fängelse är det bästa skyddet vi har” fick mig att börja läsa mina gamla artiklar om fängelser. Aktuella är i första hand Kapitalismen och fängelser 1 och 2 (Sourze Yngve Karlsson sidan 11).

Johan Wennström har skrivit artikeln där han förebrår Storbritanniens justitieminister Clarke för att han vill spara in på fängelserna. Clarke säger att fängelserna inte fungerar och det inte håller att låsa in fler och fler brottslingar eftersom den typen av straff inte tycks påverka graden av återfall i kriminalitet. Jag förstår inte hur det kunde ha blivit så att en konservativ ledamot i regeringen förordar ett annat synsätt än det vanliga. Labourregeringen med Blair i spetsen sade sig vara hård mot kriminalitet och dess orsaker det vill säga att också ta hänsyn till sociala förhållanden vilket man beskyllde de konservativa att inte göra. Det är alltså den upp och nedvända världen.

Om kriminaliteten i USA skriver jag följande:” Vogel visar att trenden för antalet fångar i USA per 100 000 invånare mellan åren 1925 till 1974 var 106. Sedan 1975 fram till 2000 har den siffran stigit till 478 det vill säga 450 procent över genomsnittet mellan 1925 och 1974 och det sitter för närvarande över två miljoner i fängelse i USA,”

För en liberal måste det vara en styggelse att så många är frihetsberövade i USA och vad bidrar det inte till budgetunderskotten i USA och Storbritannien.

Åslunds korståg i Ryssland.

I ett antikvariat kom jag över en bok med titeln Hjärnridån skriven av Kristian Gerner, Stefan Hedlund och Niclas Sundström. Titeln förklaras av följande citat: ”Efter det att den gamla politiska järnridån försvunnit har uppenbarligen en annan ridå blivit kvar, nämligen den ”hjärnridå”, bortom vilken normala krav på saklighet och argumentation inte längre gäller. Kontentan av de resonemang som förts om det ryska systemskiftet är att man skall hoppas, man skall tro, man skall tycka och man skall känna.”

Boken skrevs 1994 och det har gått 15 år sedan den skrevs. Man kan nu konstatera att det inte gick så illa för Ryssland som man befarade i boken. Särskilt Hedlund utmärkte sig när det gällde att komma med pessimistiska rapporter om tillståndet i Ryssland.

” Ett samhälles ekonomiska transition är något som måste ske långsamt. Vi har i dagens Ryssland ett fruktansvärt exempel på konsekvenserna av vansinnig och onödig brådska…En snabb transition måste leda till en omfattande förstörelse av reala tillgångar att sakernas tillstånd inledningsvis kommer att vara betydligt värre än tidigare och att hela experimentet därmed diskrediteras.”

Ovanstående skrevs av Keynes 1933 beträffande Stalins vansinnespolitik, men det skulle lika gärna skrivets idag (1994) om det nyliberala ”systemskiftet”.

Ideologerna bakom systemskiftet var Jeffrey Sachs och Anders Åslund.

Enligt Hjärnridån liknar det nyliberala tänkesättet Lenins.

” Till exempel har Åslund hävdat: ” vi måste minnas att det öppnar sig en avgrund mellan kommandoekonomi och en marknadsekonomi…först måste det gamla systemet förstöras… sedan måste grunden till det nya marknadsekonomiska huset byggas på andra sidan avgrunden..” Jämför Åslunds ord med Lenins, från Staten och revolutionen: ” att med en gång krossa den gamla byråkratiska maskinen och omedelbart börja bygga en ny… detta är ingen utopi”

Hjärnridån är en mycket bra bok för den som är intresserad av historia. Den går tillbaka ända till uppkomsten av Västrom och Östrom 395 och de ortodoxa och katolikerna från 1054. Det visas i boken religionens betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Öst- och Västeuropa. Sedan boken skrevs 1994 har allting utvecklats till det bättre i Ryssland men det är knappast Åslunds förtjänst.

De "små kejsarna" kräver sin rätt.

Jag har skrivit ett antal artiklar om Kina. De viktigaste finns på sidorna 4 och 10 (Sourze Yngve Karlsson). Den mest lästa, Kan Kina föda sin befolkning del 2, har osannolika 20 228 läsare. Det som fick mig att skriva denna artikel är att jag läste en artikel om de så kallade små kejsarna skriven av Geoff Dyer i Financial Times den 8 juli 2010 ( China´s little emperors demand their due = Kinas små kejsare kräver sin rätt).

Dyer skriver:” Kinas ungdom kan råka ut för dålig press. För de flesta kineser är de ”Little emperors” eller ”Me Generation” de bortskämda och opolitiska barnen till ett-barns familjerna som bara är intresserade av snabba bilar, videospel och modevaror men ingenting annat.”

Kinas unga befolkning har mycket högre förväntningar på livet än föräldragenerationen som var tillfreds med låga löner och påvra bostadsförhållanden. Ungdomarna har strejkat för högre löner och fått dem beviljade av arbetsgivarna. Moderniseringen av Kina har skapat stolthet och självförtroende men också förväntningar på det liv som kan levas i ett modernt land. När de unga har starka opinioner tenderar de att bli nationalister särskilt i förhållande till väst. Exempel på detta var västs kritik av demonstrationerna och upploppet i Tibet och överlämnandet av den olympiska facklan till olympiaden i Peking. Ungdomarna ville att den kinesiska regeringen skulle protestera hårdare mot västvärldens politiker och media. Om de var kritiska mot regeringen i Peking var det för att den inte var tillräckligt hård mot väst.

Det moderna Kina växer nu fram för våra ögon. Vart det hamnar återstår att se.

Frihandel eller protektionism del 7.

Jag har nu läst Johan Norbergs bok Till världskapitalismens försvar. Den är ett vältaligt försvar för kapitalismen som ekonomiskt system. Han hade en anarkistisk bakgrund som övergick i en liberal grundåskådning. Jag växte upp i en bondemiljö där man röstade på Bondeförbundet som senare blev centern. För 50 år sedan, 1960, blev min grundåskådning socialistisk och jag har troget röstat på SKP, VPK och Vänsterpartiet. Jag har upplevt murbygget i Berlin 1961 och dess rivande 1989 utan att det förändrade min grundläggande åskådning vad beträffar socialismen.

Norbergs bok är mycket välskriven och han har nog övertygat många om kapitalismens förtjänster. Jag inser att kapitalismen under en övergångsperiod kan få styra ekonomin. I det långa loppet är det socialismen och ännu senare kommunismen som gäller I socialismen gäller ”Av var och en efter förmåga och åt var och en efter prestation” och under kommunismen ”Av var och efter förmåga och åt var och en efter behov.”

Boken innehåller mycket statistik bland annat den över hungerns minskande efter 1970 i världen. Norberg skriver:” Snabbast har det gått i östra och sydöstra Asien, där andelen hungrande sedan 1970 har minskat från 43 till 10 procent. I Latinamerika har andelen minskat från 19 till 11, i Nordafrika och Mellanöstern 24 till 11, i Sydasien från till 37 till 24 procent och Afrika söder om Sahara 35 till 33 procent.” Sedan boken skrevs 2001 har nog antalet hungrande minskat ytterligare.

Latinamerika fick en svag utveckling därför att man trodde på ”beroendeskolan” som innebar att man satsade på ” importsubstitution” vilket innebar att man producerade varorna själv i så stor utsträckning som möjligt. Latinamerika levererade kaffe, bananer och råvaror och drabbades svårt av 30-talets depression. Det faktum att jorden var indelad i stora gods och fattiga lantarbetare, gjorde att de inte hade råd att köpa de varor som producerades i den inhemska industrin. Industrin tvingades inte heller att effektivisera produktionen på grund av de höga tullarna.

Norbergs bok är väldigt skickligt skriven och är svår att bemöta men jag har skrivit en serie artiklar med rubriken Frihandel eller protektionism. Aktuell i detta sammanhang är särskilt del 2 ( Sourze Yngve Karlsson sidan 5) Där citerar jag Martin Wolf på följande sätt:” De flesta fattiga länderna bör ha fri tillgång till de rikas marknad men ha tillåtelse att följa sin egen väg från laisser-faire till dess motsats.” Att protektionism har spelat en stor roll för den ekonomiska utvecklingen i en rad länder visar följande citat:” I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken ” Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection.” Artikelförfattaren Robert H Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att ” Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och (efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en ”catch-up” eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla”

Jag har skrivit sex artiklar på temat frihandel eller protektionism och på sexan finns en länk till övriga fem. (Frihandel eller protektionism 6 Sourze sidan 3)

Göran Persson ikon i Storbritannien.

Göran Perssons insats för att få ordning på statens affärer är vid det här laget ganska bortglömd i Sverige men inte i Storbritannien. Jag tycker därför att det är på tiden att påminna om denna.

Efter det att socialdemokraterna återkommit till makten 1994 satte Göran Persson som finansminister i gång med att sanera ekonomin. När han som statsminister från 1996 började samarbetet med centerns partiledare Olof Johansson kunde arbetet på att sanera börja på allvar. Centern hade mellan 1950 och 1957 regerat i koalition med socialdemokraterna och var det borgerliga parti som stod närmast socialdemokraterna. Utan detta intima samarbete över blockgränsen hade Sverige inte haft en så god ekonomi. Göran Persson kunde inte ha gjort det tillsammans med miljöpartiet och vänstern. De hade inte kunnat acceptera lika stora nedskärningar som Olof Johansson och centern. Göte Kildén skriver i Internationalen den 4 juni 2010 om Göran Persson på följande sätt:” Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare! Märkligt är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader med Reinfeldt som tolk till David Camerons ( Storbritanniens premiärminister) nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker att måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra.”

Efter 1998 års val började socialdemokraterna sitt samarbete med miljöpartiet och vänstern och efter 16 budgetar kunde man lämna från sig en ekonomi i gott tillstånd till de borgerliga 2006.

Hur farlig är den ryska björnen?

Medan jag läste boken Hjärnridån av Kristian Gerner, Stefan Hedlund och Niclas Sundström läste jag en artikel i DN den 30 maj av Mats Hellström med rubriken Gamla hotbilder hämmar kontakten med Ryssland. Hjärnridån utkom 1994 och speglar den tidens tänkande och det var Rysslandskännare som tog avstånd från den tidens nyliberaler och chockterapeuter.

Hellström skriver:” Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna.”

De som var mest ansvariga för chockterapin var Jeffrey Sachs och Anders Åslund. Om detta står följande att läsa: ” En som mer än någon annan bidrog till dessa vrångbilder också kom att dominera den svenska debatten, var den svenske professorn Anders Åslund, under de avgörande åren 1992-93 ekonomisk rådgivare till den ryska regeringen och en av chockterapins mest fundamentalistiska förespråkare. Jämfört med Sachs var hans framtoning betydligt mera kategorisk, men budskapet var identiskt; samma kapitalistiska evangelium, samma predikotexter och samma betoning på de enskilda – skiftande – hjältarnas roll.”

Samma dag den 30 maj 2010 som Hellströms artikel var inne i DN fanns det en artikel i Expressen skriven av Anna Dahlberg med rubriken Hur farlig är den ryska björnen? Underrubriken har följande lydelse:” Jan Björklunds falsettoner om den ryska faran har sällsynt dålig tajming.” Ryssland har gjort en rad saker som uppskattas i Väst. Man har kommit överens med Norge om gränsdragningen i Barens hav och man har lagat den trasliga relationen med Polen. Frågan är hur man skall tolka denna välvilja från Rysslands sida. Är det på grund att man inte längre badar i oljepengar utan man är dömd att bli en petrostat utan hjärna, ett slags vodkabältets Saudiarabien? Dahlberg kan dock se en annan tolkning ” där Ryssland inte känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla – Ukraina – ser ut att falla i ryska händer…..Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen. Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.”

Enligt Dahlberg blir dock Kreml ett hot mot forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot egna medborgarnas frihet. Man bör inte ta till sig Björklunds falsettoner lika lite som man låter sig förföras av Moskvas sirensång.

Historisk generationsväxling.

I tidningen Metro den 24 maj 2010 skriver Johanna Ohlsson under rubriken ”1,3 miljoner jobb snart lediga i Sverige” och med underrubrikerna ”Historisk generationsväxling” och ”Över en miljon kommer att gå i pension inom tio år.” Samma ämne har jag skrivit om på Sourze i ”Kris eller inte” (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) och ” Dagens generation av ungdomar ”förlorad””.(Sourze sidan 1)

Rubrik och underrubriker innehåller det väsentliga av det jag har kommit fram till i mina artiklar på Sourze. Enligt Ohlsson säger Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen; följande:” För dagens ungdomar innebär det goda framtidsutsikter. Det är historiskt att det är fler som slutar än som kommer ut på arbetsmarknaden… De stora pensionsavgångarna innebär inte bara ett tapp av arbetskraft utan även ett tapp av skatteinkomster. Vi behöver både fler händer och fler skattebetalare för att klara av till exempel sjukvården och äldreomsorgen.”

För att förebygga klyftan mellan generationerna kommer invandrarna väl till pass. De behöver dock att utbildas för sina framtida arbetsuppgifter.