lördag 14 januari 2012

Valet i USA.

Per T. Ohlsson har skrivit ännu en bra artikel i Sydsvenskan den 8 januari 2012 med rubriken ”En galen kavalkad”.

Inledningen har följande lydelse : ” Den sociala rörligheten uppåt så central för amerikanarnas självbild, håller på att avstanna.” Den svenska underklassen har större möjligheter till avancemang än den amerikanska. Den amerikanska drömmen, föreställningen om att hårt arbete är det enda som krävs för socialt avancemang är hotad. I början av december begav sig president Obama till Osawatomie i Kansas för en informell kampanjstart.

Ohlsson skriver : ”Resmålet var noga utvalt, liksom budskapet : jämlikhet. Här, i Osawatomie , höll Theodore Roosevelt ett berömt tal 1910 kring begreppet ” a square deal ”, en rättvis giv. Det var dundrade Roosevelt dags för hårt arbetande amerikaner att få sin beskärda del av landets ymniga resurser.”

Den långa kavalkad av galna presidentvalskandidater i det republikanska partiet inleds med den självutnämnde familjekandidaten Rick Santorum som ifrågasätter evolutionen, är motståndare till preventivmedel och har profilerat sig som hysterisk homofob. Han vill bomba Iran så fort det bara går.

Texasguvernören Rick Perry skryter med avrättningsrekord och är mot aborter även vid våldtäkt och incest. Han har demonstrerat svindlande okunnighet i TV-debatter.

Libertarianen Ron Paul anser att USA:s ekonomiska problem kan lösas om inkomstskatten och centralbanken skrotas. Han har också gjort en rad rasistiska utspel..

Newt Gingrich har flera svagheter : ombytlighet, tvivelaktig privatmoral, en fallenhet för groteska överdrifter samt självdestruktiva tendenser i kombination med gigantomani.

Favoriten Mitt Romney framstår i detta sällskap som relativt balanserad. Romney har övergivit tidigare toleranta ståndpunkter när det gäller de homosexuellas rättigheter och aborter och gör vildsinta utfall mot Barak Obama. Men retoriken har ännu inte övertygat partiets ultrakonservativa och religiösa gräsrötter : de uppfattar inte mormonen Romney som renlärig.

måndag 9 januari 2012

Afrika behöver arbetstillfällen och infrastruktur.

En artikel i DN den 8 jan. 2012 med rubriken ” Det är arbetstillfällen och infrastruktur Afrika behöver” skriven av Emma Löfgren fick mig att läsa mina gamla artiklar i Sourze om Afrika. De skrev jag 2006 och har följande rubriker ” Varför är Afrika så fattigt?” och ” Kvinnorna – Afrikas hopp”. (Sourze Yngve Karlsson sidan 12).

Löfgren skriver :” Afrika ska vara en resurs och inte en börda. Välgörenhet i all ära men det som behövs är jobb, handel och investeringar. Det anser Rosa Whitaker, som har arbetat med kontinenten i 30 år och äntligen börjar se en ljusning. Jag kan inte nog betona att det är arbetstillfällen och infrastruktur som Afrika behöver.”

En positivare syn på Afrika intar Hans Rosling i sin artikel i DN den 5 jan.2012 med rubriken ”Läs på! Världen har förändrats”. Jag hade tänkt att skriva en artikel med anledning av den artikeln men Tobias Jepson hann före när han skrev artikeln ”Hans Rosling berättar inte hela sanningen”. Liksom Tobias anser jag att Rosling är för positiv om situationen för världens fattiga. Han tar upp förhållandet i Bangladesh som exempel där barnen dör vid födseln i 61 fall av tusen och kvinnorna dör i 1 av 51 födslar. Det föds 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige).

Rosling anser att vi bör sluta med att tala om i-länder och u-länder. Hälften av världens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1 000 och 10 000 dollar växelkurs per person i BNP.

Rosling avslutar artikeln på följande sätt :” Biståndet bör snabbt fokuseras på de 2 miljarder som bor i låginkomstländer för att hjälpa de fattigaste att genomgå samma positiva utveckling som biståndet redan hjälpt de flesta att få del av. Vi får då en frisk, kunnig och stabil världsbefolkning som förhoppningsvis använder jordens resurser på ett varsamt sätt, väljer sina ledare, undviker krig samt köper svenska varor och tjänster.”

måndag 2 januari 2012

Kinesiska varningssignaler.

Vad har vi att vänta av det nya året när det gäller ekonomisk utveckling? Det har nobelpristagaren Paul Krugman tagit upp i en artikel i DN den 23 dec. 2011 under rubriken ”Kinesiska varningssignaler” .

Vad han varnar för är att vi förlitar oss för mycket att kineserna än en gång skulle rädda världsekonomin. Han skriver om att världens ekonomier varit beroende av byggkonjunkturer som sedan varit ett bränsle till stigande fastighetspriser och som skapat en bubbla som sedan har spruckit.

Krugman skriver :” Är det Japan mot slutet av 1980-talet jag beskriver? Eller USA 2007 ? Det skulle det kunna vara. Men för ögonblicket talar jag om Kina. Ännu en riskfaktor i en världsekonomi som sannerligen inte behöver fler sådana just nu…. Jag har inte velat uttala mig om läget i Kina, delvis därför att det är så svårt att veta vad som egentligen pågår. All ekonomisk statistik betraktas bäst som extra tråkig form av science fiction men Kinas siffror har mer av fiction än de flesta.”

Jag tror att Kina och utvecklingsländerna ännu en gång kommer att rädda världsekonomin. Det innebär att Kina går från tvåsiffriga tillväxttal till 7 eller 8 procent för 2012. Det skall bli spännande att se vad som har hänt världsekonomin fram till årsskiftet 2012-2013.

Krugman avslutar artikeln på följande sätt. ” Jag hoppas att jag inte sprider panik i onödan. Men man kan inte undgå att bli orolig. Det som händer i Kina låter alldeles för likt de ras som vi redan ser på andra håll. Och en världsekonomi som i förväg lider av oredan i Europa behöver sannerligen inte något nytt krisepicentrum.”

torsdag 29 december 2011

Oljan skall rädda kommunismen på Kuba.

” Det svarta guldet ska rädda kommunismen på Kuba” är rubriken på en artikel i DN den 27 dec. 2011 skriven av Erik de la Reguera.

En kinesiskbyggd oljerigg med namnet Scarebeo bogseras just nu till Kuba. Det internationella intresset är så stort att vissa bedömare har börjat tala om en regelrätt oljerusch. Utvecklingen följs noga av USA eftersom utvinningen skall ske bara ett tiotal mil från Floridas kust. Miljövänner och exilkubaner anser att den kubanska satsningen på att utvinna olja och gas kan få stora konsekvenser för regionen – ekonomiskt, miljömässigt och geopolitiskt.

Om hur stora fyndigheterna skriver de la Reguera följande ” Redan 2004 uppskattade USA:s Geological Survey att omkring 4 600 miljoner fat råolja och 280 miljarder kubikmeter naturgas fanns inom Kubas territorialvatten. 2008 hävdade Kubas regering att reserverna i själva verket kunde vara fem gånger så stora. Det skulle göra Kuba till nästan lika stor oljenation som USA. Problemet är att oljan finns på mer än 1700 meters djup. Utvinningen blir därför mycket dyr – och framförallt – riskabel.”

Man har börjat tänka på vad ökade oljeinkomster kan innebära för landet. Det första man då kommer att överge är den dubbla valutan och att befolkningen får tillgång till betydligt fler varor i stället för bara livets nödtorft. I dag är Kuba konkursmässigt och beroende av subventionerad olja från Venezuela.

måndag 26 december 2011

Ryssar minns Sovjet med blandade känslor.

I en artikel i DN den 23 dec. 2011 med rubriken ”Ryssar minns Sovjet med blandade känslor” skriver Ingmar Neveus om hur dagens ryssar ser på upplösningen av Sovjetunionen som ägde rum för 20 år sedan.

Artikelns inledning har följande lydelse : ” På söndag (25 dec.) har tjugo år gått sedan Sovjetflaggan halades från Kremlmuren för sista gången. Då bytte 293 miljoner människor enpartistaten och planekonomin mot demokrati och marknad. I dag är de inte säkra på att det var en förändring till det bättre.”

På frågan ”Det är en stor olycka att Sovjetunionen inte längre existerar” håller 50 procent med och 36 procent håller inte med. I stället för en unionsstat blev det 15 självständiga stater. Jag har sett ett TV-program om det amerikanska inbördeskriget. Huvudfrågan i detta krig var att hålla samman unionen där Sydstaterna ville lämna unionen för att de ville ha slaveriet kvar. Att segra i detta krig kostade 600 000 människor livet. Att upplösa Sovjetunionen kostade förvånansvärt få människoliv. Det var i första hand i Tjetjenien och i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan som kostade människoliv vid upplösningen av unionen. I Ryssland bor det i första hand ryssar men fortfarande finns ganska många nationella minoriteter i dess hängd.

På frågan ” Var skiftet från statskontrollerad till marknadsekonomi bra eller dåligt?” svarar 42 procent bra och 45 procent dåligt. Som synes har marknadskonceptet inte slagit igenom på allvar.

På den tredje frågan ” Vem löser landets problem bäst – en demokratisk regering eller en stark ledare.” På denna fråga väljer 32 procent en demokratisk regering och 57 procent vill ha en stark ledare. Trots att Ryssland i Putin har haft en stark ledare har man inte kommit till rätta med korruptionen. Landet är, tillsammans med andra före detta Sovjetstater Europas mest korrumperade och i nivå med fattiga afrikanska länder.

På den fjärde frågan ” Var skiftet från enpartistat till flerpartisystem bra eller dåligt?” svarar 50 procent bra och 33 procent att det var dåligt. Resultatet visar att flerpartisystemet är dåligt förankrat.

tisdag 20 december 2011

Europas ödestimme.

Jag har den senaste tiden tagit del av artiklar som är pessimistiska och oroväckande när det gäller världens framtid. Jag tänker närmast på Per T. Ohlssons söndagsartikel den 11 dec. 2011 med rubriken ” Europas ödestimme”.

Inledningen har följande lydelse : ” Tänk om vi lever i en illusion av trygghet, omedvetna om att Europa ännu en gång rör sig mot avgrunden”. För 100 år sedan var man helt omedveten om att man stod inför en avgrund nämligen Första världskriget. Författaren Stefan Zweig skriver i sin bok ” Världen av i går” följande tankar om tiden före Första världskriget : ” När jag försöker finna en lämplig beteckning för tiden före första världskriget, den tid i vilken i vilken jag växte upp, hoppas jag träffa rätt när jag säger . det var trygghetens gyllene tidsålder.”

Vem eller vilka är ansvariga för sakernas tillstånd? Man kan säga att Tyskland och Frankrike satte tillväxt- och stabilitetspakten ur spel när man drog på sig otillåtliga budgetunderskott 2002-2003. Pakten innebar att budgetunderskottet skulle vara högst 3 procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP och skulle garantera statsfinansiell stabilitet men när dessa tungviktiga kunde ignorera den fanns det ingen anledning för andra att bry sig om reglerna.

Per T. Ohlsson avslutar artikeln med följande ord : ” Måtte årsskiftet 2011-2012 bli det ögonblick då Europa började backa bort från avgrunden.”

onsdag 14 december 2011

Jobbideologins framväxt i Sverige.

En artikel i Göteborgsposten den 13 dec. 2011 med rubriken ”Arbetet skapar ett begripligt jag” skriven av Elin Grelsson fick mig att skriva om arbetet som behovstillfredsställelse. Jag har behandlat denna fråga i artikeln ” Rätten till lättja ” från en bok skriven av Paul Lafarque (Sourze Yngve Karlsson sidan 13 14)

Grelsson skriver : ” Trots att vår moderna teknologi har gjort behovet av arbetskraft mindre än någonsin arbetar vi mer än tidigare i mänsklighetens historia. Det arbete som tidigare utfördes av ett 20-tal kan nu utföras av en enda. Ändå finns en stark ideologisk grund som förespråkar arbete som både skyldighet och rättighet. Oavhängigt villkor, drivkrafter och meningsfullhet ska vi arbeta.”

Det kan tyckas förmätet att ifrågasätta arbetets ideologi och värde när massarbetslöshet hotar Europa till följd av skuldkrisen. Brist på arbete får förödande följder för samhället, inte minst för individer. Samtidigt är det kanske just därför vi behöver backa ett steg och fundera över varför arbetslinjen blivit så dominerande. Det är långt ifrån bara en lyckad valkampanj från alliansen som gjort arbetet till en så lyckad grundläggande samhällsfaktor.

Grelsson skriver vidare. : ”Men hur hamnade vi här? Sociologen Roland Paulsen beskriver jobbideologins framväxt i boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (2010). Han redovisar hur synen på arbetets nödvändighet ständigt funnit nya bundsförvanter i både protestantisk arbetsetik, industrialismens arbetstvång, modernitetens auktoritära barnuppfostran, konservatismens arbetsplikt, välfärdsstatens arbetslinjer och identitetspolitikens integrationstankar.”