Sex timmars arbetsdag är realistiskt.

I en ledare i Internationalen den 15 mars 2013 med rubriken ” Vi vill ha sex timmars arbetsdag!” behandlar man frågan om en sänkning av arbetstiden.

Liksom kvinnlig rösträtt beslutades 1919 kom också åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka till stånd detta år. År 2019 finns det därför mycket att fira. Jag har tidigare skrivit om kvinnors rösträtt i artikeln ”Demokratins genombrott i Sverige” ( Sourze Yngve Karlsson sidan 1 )

Artikeln har följande inledning : ” Den dagliga arbetstiden har inte sänkts sedan 1919. Lönerna har fått stå tillbaka i trettio år. Ta ut ökad produktivitet och vinster som ledig tid.

I en Svt dokumentär ” Lönesänkarna” som jag tyvärr inte såg, framhålls att ”lönernas andel av de totala inkomsterna i landet har minskat dramatiskt sedan början av 1980–talet. Vi behöver gå tillbaka till 1910-talet för att hitta en så låg andel av inkomsterna tillfaller löntagarna.”

Jag anser att en övergång till sex timmars arbetsdag är fullt möjligt. Om man arbetar i tvåskift med ett första skift mellan 6 och 12 och ett andra skift mellan 12 och 18. Det skulle minska arbetslösheten. Maskinparken skulle kunna användas under 12 timmar istället för som nu 8 timmar. Trots fördelarna med 6 timmars arbetsdag har det för närvarande låg prioritet hos både socialdemokraterna och vänsterpartiet. Hos socialdemokraterna finner man förslaget ” orealistiskt ” och ledarskapet i vänsterpartiet ser förslaget som ” långsiktigt”.

Artikeln har följande slutsats som jag instämmer i : ” Så kan sextimmarsdagen bli en väg till bättre livskvalitet för vanligt folk och samtidigt ett mera hållbart samhälle. Det står inte på något sätt i motsättning till att vi samtidigt kämpar för ett vettigt innehåll i arbetslivet och att vi som lönearbetare får mera att säga till om på jobbet. I förlängningen kan detta bara lösas genom att de som arbetar också tar över produktionsmedlen och får bestämma över vad som skall produceras och hur det skall fördelas.”

Den ensamma stormakten.

I en artikel den 23 mars 2013 i SvD under rubriken ”Kina - den ensamma stormakten” redogör Björn Ljunggren, före detta ambassadör i Kina, för hur Kina har utvecklats de senaste årtiondena.

Jag börjar med att förklara varför Ljunggren använder uttrycket den ensamma stormakten om Kina. Han skriver :” Sammanfattningsvis beskriver Shambaugh Kina som ”en ensam strategisk makt” utan allierade och få verkliga vänner.”

Artikelns inledning har följande lydelse :” Den kinesiske presidenten Xi Jinping gör just nu sitt första utlandsbesök i Ryssland. Kina är på väg mot en allt mer omfattande global roll men är ändå en ” partiell makt” ,enligt statsvetaren David Shambaugh.”

Ljunggren skriver följande : ” Ingen ifrågasätter att Kina står inför stora utmaningar. Huvudfrågan är Kinas och kommunistpartiets förmåga att möta dem. Var går gränserna för partistatens anpassningsförmåga? Den nytillträdde Xi Jinping har Kinas förnyelse eller renässans som ett huvudtema. Kina skall återta sin rättmätiga plats i världen, och vad vore lämpligare än att göra det år 2021 då Partiet fyller 100 år.”

Ovanstående citat täcker en del av de problem som Kina och kommunistpartiet står inför. Jag saknar en redogörelse för Kinas stora roll som draglok för världsekonomin. Utan Kina hade västvärldens ekonomier varit i mycket sämre skick. Då hade kanske världen i stället för en recession drabbats av en depression av 1930 – talstyp. Kinas ekonomiska under är en vinn vinnsituation för såväl Kina som västvärlden. Så länge det är fallet kommer det inte vara aktuellt att avveckla samarbetet.

Kina - den partiella stormakten.

Frågan hur omfattande och uthållig Kinas uppgång är har fått ett stort antal olika svar i ett flertal verk, somliga med med status av standardverk på sitt specialområde.

I en artikel på Under strecket i Svenska Dagbladet, den 23 mars 2013 med rubriken ” Kina – den ensamma stormakten” tar Börje Ljunggren, Sveriges ambassadör i Kina 2002-2006, framför allt upp David Shambaugh och hans nya bok China goes global – the partial power. Shambaugh är en amerikansk statsvetare, ansvarig för Kinaprogrammet vid Elliot School of International affairs i Washington D.C. Han har skrivit flera standardverk om Kinas kommunistiska parti och dess försvarsmakt.

Ljunggren säger i artikeln att Shambaugh är ”den som under de senaste drygt tre decennierna mest mångsidigt genomlyst såväl Kinas inre politiska liv som dess internationella roll.” Shambaugh tar ett helhetsgrepp på Kinas föreställningar om sig själv som land och kultur och dess roll och närvaro i världen politiskt, ekonomiskt, kulturellt (”mjuk makt”) och militärt.

Och vad kommer Shambaugh fram till?

Efter att ha konstaterat att Kina är ”the big story of our time” anser Shambaugh att Kina fortfarande är en partiell makt och ”avgjort inte någon stormakt”.

Grunden för Kinas uppgång är att dess ekonomi är världens näst största, och snart den största mätt i köpkraft, samtidigt som  landets export, utrikeshandel och valutareserven är de största i världen, den sista närmare en tredjedel av de globala reserverna.

Exporten bestar främst av konsumtionsvaror, finanssektorn och kunskapsindustrin är på en relativ låg nivå och Kina har till exempel få varumärken med verkligt global närvaro. Det gör Kina till en partiell ekonomisk makt, är Shambaughs slutsats.

För eller emot ECT

I fyra artiklar på Sourze går Peter Larsson till storms mot elchockbehandling (ECT) .Artiklarna har följande rubriker ” Elchocker allt vanligare”, ”Varför ger man fortfarande elchockbehandling?” , ” Drottning Silvias modiga uttalande om elchocker” , ”Levander säger inte sanningen om elchockbehandlingar ”.

Jag har själv genomgått sex elchockbehandlingar för cirka 3 – 4 år sedan. Man omtalade för mig att behandlingen gjordes för att häva min depression och att korttidsminnet kunde påverkas. Jag bekymrade mig mest för minnesförlusten men efter ett tags dividerande gick jag med på att genomgå behandlingen. Man sade att man hade lång erfarenhet av behandlingen och att resultaten var goda.

Efter elchockbehandlingen skrev jag en artikel i veckan och hade 2011 192 000 läsare. Det var som professorn i psykiatri Sten Levander skriver detsamma som reset på datorn för att göra en omstart. Jag är inte helt negativ till elchockterapi och tror att det förkortar vårdtiderna på sjukhusen. Att göra alltför många behandlingar är nog inte tillrådligt. Uppdrag gransknings behandling av ämnet var alltför negativ enligt min mening och förorsakar nog att en del som kunde ha mått bra av en elchockbehandling , avstår från behandlingen. Det är ju frivilligt.

Utifrån mina erfarenheter av ECT kan jag varken avråda eller tillråda behandlingen. De minnesluckor som jag har kan mycket väl ha med åldern att göra. Jag är 77 år gammal

Kineser tänker om.

I en artikel den 22 februari 2013 i SvD med rubriken ” Svår balansgång för Xi i smogens Kina” skriver Johan Myrsten om hur partichefen Xi Jinping försöker balansera olika intressen i Kina.

Artikeln har följande inledning :” Partichefen Xi Jinping och den nya ledningen i Kina har gått balansgång på flera linor efter sitt tillträde. Nya ekonomiska reformer har förebådats, men frågan är vad som verkligen genomförs och hur mycket av sin makt partiet vågar riskera.”

Xi tillträdde som partiledare i november förra året och kommer att bli president i mars månad vid folkkongressen då även premiärminister utses. Som framgår av rubriken till denna artikel kommer miljön att spela stor roll de närmaste åren. En statsanställd geolog uppger att 90 procent av grundvattnet är förorenat i städerna. När det gäller luftföroreningarna har det uppmätts 40 gånger högre än gränsvärdena. Ett annat stort problem är korruptionen som grasserar inom kommunistpartiet. För att minska inkomstklyftorna i landet föreslogs den 6 februari i år att minimilönen skulle höjas till 40 procent av lönenivån i städerna där inkomsterna är tre till fyra gånger högre än på landsbygden.

I en artikel i Dagens Industri den 25 februari 2013 med rubriken ”Kina tänker om” skriver Jenny Hedelin om hur ungdomarna i Kina har andra värderingar än den äldre generationen.

Artikeln har följande inledning : ” Många av Kinas migrantarbetare lämnar sina arbetsgivare i sticket nu när det kinesiska nyårsfirandet är till ända – de stannar hellre i hemtrakterna trots sämre villkor. För allt fler av den unga generationen kineser har lycka och livskvalitet blivit viktigare än att maximera lönen.”

Ungdomar födda på 1980- och 1990-talen har en högre utbildningsnivå än sina föräldrar och föredrar att arbeta i servicesektorn än inom den monotona tillverkningsindustrin även om man får lägre lön. Även skolorna har påverkats. Echo Cao ,30 år och advokat säger följande :” Jag avskydde att plugga även om jag var bra på det. Det var för mycket läxläsning och press – så skall inte mina barn ha det.”  När det gäller arbetstiden säger Cao följande: ” Normalt jobbar jag från 9 till 18 med 30 eller en timmes lunchrast. Jag är villig att arbeta övertid eller på helger ibland men inte varje dag. Om så var fallet skulle jag inte ta det här jobbet.(-) Jag värdesätter balansen mellan arbete och privatliv – livet är inte bara jobb.”

I en artikel i Dagens Industri den 18 februari 2013 med rubriken ” Kina på farlig väg” varnar Jenny Hedelin för den ekonomiska utvecklingen i Kina.

Artikeln har följande inledning : ” Analytiker efterlyser drastiska åtgärder för att bromsa den skenande utvecklingen i den kinesiska skuggbanksektorn. Samtidigt varnar kreditvärderingsinstitut för att skuldbördan är oroande hög i vissa av landets provinser.”

När jag följt utvecklingen i Kina har jag ofta stött på spådomar att det ekonomiska undret snart är över. Bankerna skulle vara svårt skuldsatta och den ekonomiska statistiken var överdriven. Varje gång visade sig farhågorna starkt överdrivna och det är de nog denna gång också. Kina har haft en årlig tillväxt på tio procent de senaste tjugo åren.

Weisheng Han, analytiker på Citi-group i Shanghai säger till nyhetsbyrån Bloomberg : ” I detta skede är risken kontrollerbar, men om sektorn fortsätter att växa utan reglering kan detta vara en tidsinställd bomb.”

Det var hög grad Kinas förtjänst att världen inte övergick till en depression efter bankkollapsen 2008. Det blev i stället en recession som fortfarande varar. En ljuspunkt var bric-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och China) som de senaste åren har haft en hög tillväxt.   

Baltländerna räddade oss ur krisen.

I en artikel i Metro den 3 mars 2011 med rubriken ”Baltländerna räddade oss ur krisen” klargör Johan Norberg vilken tacksamhetsskuld Sverige står till de baltiska länderna.

Artikeln har följande inledning :” Det var inte Reinfeldt eller Borg som räddade oss ur finanskrisen, utan nedskärningar och hårt jobb i Baltikum, skriver Johan Norberg.”

Under krisen i Baltikum sjönk BNP med 15 procent och man väntade att länderna skulle devalvera sina valutor för att man lättare skulle kunna exportera sig ur krisen. Det faktum att man inte gjorde detta räddade de svenska bankerna, särskilt Swedbank som hade lånat ut mycket pengar. Lönerna sänktes med upptill 30 procent och sjukhus och skolor stängdes. Det slog hårt mot folket men förhindrade ett sammanbrott. De baltiska länderna kunde betala sina skulder.

Norberg skriver :” De tog vår smäll – och de gjorde det utan knot och utan upplopp, vilket många av dem förklarar med att de hade det betydligt värre under sovjetisk ockupation och har sett hur de kan skapa en bättre framtid genom att bita ihop på kort sikt. Nu växer ekonomierna åter igen och lönerna ökar.”

Balterna har till och med valt om de politiker som genomförde reformerna och Estland har infört euron som sin valuta.