tisdag 19 februari 2008

Skolans och min värld.

Jag har nu sett TV-programmet 9A två gånger. Det fick mig att tänka på hur det var i Sverige år 1951 när jag var 15 år och skulle ha gått i nian om det funnits någon grundskola med nioårig skolplikt.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Jag slog upp kartan över London och har för mig att jag besökte Petticoat Lane, den marknadsplats där Jack London köpte begagnade kläder för att bättre smälta in i omgivningen Om detta står det i förordet följande: "Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt
dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Sourze, Yngve Karlsson, sidan 9) Jag har felaktigt angivit besöket till 1903. Det var det år boken kom ut.
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex. på möten med SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund senare CUF) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn." Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.). Min bror berättade att han hade skrivit en uppsats om Harry Macfie och att den lästes upp för klassen.
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.
Genom dagens TV och TV-programmet 9A får jag se hur skolan fungerar i dag. Jag stiftade bekantskap med skolan åren 1982-83 på lärarhögskolan och den skolan hade mycket större likheter med skolan 1950 än skolan 2007. Det gick fortfarande att ägna sig åt katederundervisning bara man hade något att berätta. Jag behövde bara berätta om vad jag hade gjort i mitt tidigare liv så hade jag inga problem med den klassen. Enligt den tidens pedagogik skulle nästan all katederundervisning försvinna och grupparbeten och fria studier befrämjas. Jag fick inte något begrepp om hur jag skulle undervisa så jag avstod från läraryrket och blev i stället en fri studerande och redovisar nu resultatet av mina studier på Sourze.

söndag 17 februari 2008

Jag en "Library lover".

I går den 14 febr 2008 fick jag på alla hjärtans dag ett märke där det stod "Library lovers" när jag besökte biblioteket.. I dag den 15 febr möter jag det uttrycket i en kommentar i SvD av Mats Mytstener. Den handlar om tillståndet i biblioteken i Sverige år 2008. På kvällen i går såg jag filmen om klass 9A för andra gången. Det fick mig att tänka på hur det var i Sverige år 1951 när jag var 15 år och skulle ha gått i nian om det funnits någon grundskola med nioårig skolplikt.
I stället för att gå i skolan arbetade jag på heltid på gården och handelsträdgården i Duvemåla. På våren och sommaren var det långa arbetsdagar särskilt när jordgubbarna skulle plockas och vi började arbetet klockan fyra på morgonen och slutade ibland klockan åtta till nio på kvällen. På vintern var det däremot korta arbetsdagar huvudsakligen skogsarbete. Då fanns det relativt mycket tid att läsa skönlitteratur. Jag lånade böcker i folkbiblioteket i Emmaboda och min favoritförfattare var Jack London. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Jack(egentligen John Griffith London) 1876-1916, amerikansk författare, en av sin tids populäraste. L. förde ett kringflackande liv bl. a. som luffare, sjöman och guldgrävare, innan han ca 1900 började syssla med författarskap och journalistik. I hans noveller och romaner förenas förakt för civilisationen med socialistisk reformiver. Bäst skildrar han primitiva människor och förhållanden som i The call of the wild (1903) Skriet från vildmarken, The seawolf (1904 Varg-Larsen) och andra djur- och vildmarksberättelser. Några självbiografiska romaner t.ex. The people of the abyss(1903 Avgrundens folk) och Martin Eden (1909)har värde även som sociala dokument." Jag har läst dem alla och särskilt Martin Eden berörde mig därför Jack London, en underklassmänniska, möter medelklassen och dess annorlunda sätt att bete sig. När jag letade efter böcker på biblioteket skrivna av Jack London hittade jag genast "Avgrundens folk" men bibliotekspersonalen fick hämta "Martin Eden" i magasinet eftersom den tydligen sällan utlånas.
Om sättet att bli tilltalad skriver London i Martin Eden följande:" "Mr Martin Eden" var vad som fick honom att skälva till – han hade i hela liv hetat "Eden", eller "Martin Eden" eller rätt och slätt "Martin". Och "Mister"! Det var bestämt en felsägning, var hans omedvetna tanke. Ögonblickligen tycktes honom hans inre förvandlats till en stor camera obscura, vari han såg omkring sig tallösa bilder ur sitt liv, från kolboxar och skansar, lägerplatser och hamnpirar, fängelser och krogar, sjukhus och fattighärbärgen, och den röda tråden genom hela detta skiftande kaleidoskop var det sätt varpå han alltid hade blivit tilltalad."
Jack London vistades i den fattigaste stadsdelen East End 1902 samma år som min far föddes. När jag läste "Avgrundens folk" i början av 1950-talet kunde jag inte tänka mig att jag själv några år senare,1957, skulle bo i London och besöka East End som då inte var så fattigt. Hur det såg ut i London 1902 har jag skrivit om i artikeln "Hur avskaffas fattigdomen?( Yngve Karlsson, sidan 9)
I T. F.s Weekly den 14 nov. kunde man läsa följande notis om Jack London.:" För omkring fem veckor dök han plötsligt upp på förläggarnas kontor. De blev förtjusta över att se honom och frågade när han hade kommit till England. "För ungefär två månader sedan" ,blev svaret. "Men var har ni hållit hus hela tiden? " I East End – nere vid dockorna. Detta är mitt första besök hos någon." Och så förhöll det sig verkligen. Han kom till London, gav sig inte tillkänna för någon utom den amerikanske konsuln, begav sig direkt till en butik där man sålde gamla kläder, lade sig till med en sliten kostym, skyndade sig att försvinna bland mängden någonstans neråt dockorna och var som uppslukad av jorden i två månader."
Biblioteket var inte den enda sättet att få tag i böcker. Jag sålde också böcker från Bonniers folkbibliotek. Jag hämtade böckerna i Emmaboda och sålde dem t.ex på möten med SLU( centerns ungdomsförbund) där min äldste bror var ordförande ett tag. Arbetarungdomar träffade jag på NOV(nykterhetsorganisationen Verdandi). Jag sålde Sven Stolpes bok "I dödens väntrum" till en stenarbetare. Några år senare dog han och hans fru i en bilolycka och jag tänkte då på detta köp. En svensk författare som var lätt att sälja var Harry Macfie. På omslaget till boken "Drivved"(1954) står det följande:" "Sveriges Jack London" har han blivit kallad av mer än en recensent, och de spännande böcker som samlats under vildmarksberättelser, jävar sannerligen inte detta smickrande tillnamn. Till serien hörde: Drivved, Farväl Falcon Lake, Lägereldar länge sedan, Nordskenets män, Wasawasa och Vid regnbågens fot.(Inbundna böcker kostade 4.30 och häftade 3.25, större böcker t.ex. Ivar Lo Johanssons Kungsgatan kostade mera.)
Cirka 20 procent av folkskoleeleverna fortsatte studierna i realskolan. Resten slutade liksom jag skolan vid 14 års ålder och började arbeta. Av en ren tillfällighet började min yngre bror i realskolan och jag förhörde honom på glosorna i tyska och engelska. Då kom jag för första gången i kontakt med dessa språk. Engelska studerade vi inte i folkskolan.
När jag såg klass 9A och jämförde med Humlebäcks skola där jag gick 1947-50 så var läraren Greta Petterssons undervisning ett under av effektivitet. Det var inte många minuter av ovidkommande saker som förlorades på en timmes undervisning. Och ändå hade hon tid att högläsa Selma Lagerlövs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och Åke Holmbergs "Ture Sventon"(han med temlorna). Det var bara katederundervisning och ändå fanns det inte några som helst disciplinproblem. Vi gjorde alltid det vi blev tillsagda att göra utan att komma med några invändningar. Huruvida det var bra att vi var så lydiga kan diskuteras men det gjorde att vi lärde oss relativt mycket trots att vi bara gick sju år i skolan.
Att någon ville avstå från gymnastiken var inte att tänka på. För att vara en så liten skola hade vi en modern gymnastiksal med ribbstolar runt väggarna och rep som man kunde klättra upp till taket med. På våren tävlade vi i ländhopp, löpning 60 meter och kast med liten boll. Jag vann den tävlingen sista året jag gick i skolan och fick mitt namn ingraverat i en pokal.
Efter det att jag slutat skolan mellan 1950 och 1954 deltog jag och mina tre bröder i orienteringstävlingar vår och höst i Småland, Blekinge och Skåne. Min äldste bror Sven Olof körde oss och andra orienterare i en gammal Opel som man drog igång med en vev. Om den inte startade genast kunde det bli ett riktigt vevande. Jag var inte särskilt framgångsrik men det var i stället min yngre bror som vann tävlingar ibland.
Jag började artikeln med att jag fick märket "Library Loves" och det är verkligen sant att jag tycker om att gå till biblioteket. Mellan 1950 och 1954 läste jag mycket skönlitteratur men senare i livet har det mest varit tidningar som jag läst. Om jag skall läsa en bok får jag avstå från TV. Att det inte fanns någon TV före 1958 gjorde att man läste flera böcker.

lördag 16 februari 2008

Brev som inte kom fram skickas på bloggen.

Tack för julkort och brev. Jag har alltid varit dålig på att skriva brev så jag har inte skrivit många sådana i mitt liv. Det är väl bristerna i den känslomässiga biten. När jag arbetade med min far i Duvemåla lärde jag mig att inte reagera på någonting som hände för då skulle jag inte stå ut med det livet. När min far ringde på våren och frågade om jag kom svarade jag ja fast jag inte ville åka. När jag inte längre var tvungen att åka till Duvemåla åkte jag nästan aldrig dit.
När min mor fick hjärnblödning 1967 hade jag börjat studera historia vid Göteborgs universitet. Nu stoppades mina studier i tio år. År 1977 tog jag 60 poäng i historia och sedan tog jag ytterligare 120 innan jag tog ut min fil. kand-examen. Min första lägenhet skaffade jag när jag var 39 år 1975 och den bor jag fortfarande i. Innan dess hade jag ett rum för jag var ju borta långa tider av året.
Att jag skulle misslyckas med både äktenskap och arbete berodde nog i icke liten utsträckning på att jag var för gammal, 41 år när jag gifte mig och 46 när jag gick på lärarhögskolan så därför blev jag diskare i nästan 15 år till jag gick i pension vid 60 år. Sedan jag var 66 år har jag kunnat göra det jag skulle ha gjort från det jag var 29 och hade tagit studenten nämligen att skriva. Jag har nu 181 artiklar publicerade på Sourze (sourze.se)och ett tjugotal på min blogg (yngvekarlsson.blogspot.com) Det är det absolut viktigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag delar nog ödet hos många både hemmasöner och –döttrar att man fick antingen stanna hemma och ta hand om föräldrar eller överta gårdar eller andra företag. När de kom loss var allt försent och de levde sedan förgrämda i resten av sitt liv.
Tack vare att jag har skrivit på Sourze och på min blogg har jag till sist fått förverkliga mig själv. Jag kan säga som Nikodemus när han träffat Jesus:" Nu kan jag fara hädan i frid" men i stället för att tänka på döden är jag aktivare än någonsin och skriver en artikel i veckan för närvarande och jag tar ut svängarna ordentligt både i artiklarna och kommentarerna. Jag har 15000 läsare på en artikel och 5000 på en och 3000 på ett par andra.
Jag framför mina hälsningar till Miranda och Vendela och tackar för det fina fotografiet.
Hjärtliga hälsningar och varma kramar från Yngve
Detta brev till min brorson Janne och hans fru Jenni som inte kom fram visar en del av mitt liv som jag inte har skrivit om i mina artiklar för att det har varit för privat. Jag lägger in det på min blogg för att bilden av mig skall bli mera fullständig.

lördag 2 februari 2008

USA och medelklassen.

I en kommentar till min artikel "Vänstern och framtiden" skriver CMO följande.:" Det kommer kanske som en överraskning för många men skatteskalan i USA är betydligt mer progressiv i USA än i Sverige. I USA är det övre medelklassen och de välbärgade som betalar för statsutgifterna. I Sverige däremot är det den stora massan som står för fiolerna./-/ Medelklassen har gynnats mycket mer av skattesänkningarna än de rika, vars andel av skattebördan har ökat."
Så långt CMO och nu går jag vidare till Clintons arbetsmarknadsminister Robert Reich som i en artikel i FT den 30 jan. 2008 under rubriken:" America´s middle classes are no longer coping." beskriver medelklassens situation i USA. Bush och presidentkandidaterna utlovar skattesänkningar för medelklassen och satsningar på infrastrukturen. Dessa åtgärder kommer, enligt Reich, inte att hjälpa mot den underliggande ängslan som finns hos väljarna. Vidare har " medelklassfamiljerna uttömt sina möjligheter att klara median(medel) löner som nästan inte är högre än 1970 års nivå justerat för inflation. Mäns löner är t.o.m. lägre än de var då och en ung man i trettioårsåldern har 12 procent lägre lön än motsvarande person för tre decennier sedan. Medelklasslivsstil har däremot blomstrat trots att medianinkomsterna knappast har ökat."( That is ending and Americans are beginning to feel the consequences.)
Den första "coping mechanism" var att kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden. Procentandelen amerikanska mödrar med barn i skolåldern har fördubblats sedan 1970 från 38 procent till nästan 70 procent.(Some parents are now even doing 24-hour shifts, one on child duty while the other works.. These families are known as Dins: double income, no sex.)
Sedan kom en andra "coping mechanism". När familjerna inte kunde paddla hårdare paddlade de längre. En typisk amerikansk familj arbetar nu fjorton dagar längre om året än den gjorde för 30 år sedan och det är 350 timmar mer än genomsnittseuropéen.
En senare "coping mechanism" den med "easy money" kan inte längre hjälpa USA:s medelklass. Nästan alla pengar som tjänats på globaliseringen har gått till " a small number of people at the very top." Reich förordar en politik som ökar lönerna genom progressivare skatter, bättre skolor för låginkomstfamiljer och bättre tillgång till högre utbildning.
I en insändare i FT den 31 jan. 2008 med rubriken:" US middle class will have to adjust." förklarar Anandh Haridh att den amerikanska medelklassen har en mycket högre levnadsstandard än medelklassen i andra länder. Han frågar sig om den enligt hans mening onaturligt höga levnadsstandarden i USA är rättmätig. Han skriver:" De rika har det bra över hela världen. De fattiga lider över hela världen. Undantaget var den amerikanska medelklassen som såg ut att njuta av en fantastisk levnadsstandard som resten av världens medelklass avundas dem."
Hans slutsats är följande." The American middle class does have a choice – lower its standard of living to a more relistic level that is in line with middle classes around the world, which frankly is not that bad once you get used to it."( Den amerikanska medelklassen har ett val – sänk levnadsstandarden till en mera realistisk nivå i linje med medelklassen runt om i världen, vilket inte är så illa när du väl har vant dig vid det.)
I en artikel i BusinessWeek den 28 jan. 2008 av Michael Mandel med rubriken "What could stave off a recession?" behandlas skolans och sjukvårdens stora betydelse för jobbtillväxten i USA. Skolan och sjukvården har där 28 miljoner anställda vilket är 20 procent av arbetstillfällena. Den 3,5 miljarder dollar jobbmaskinen inom skola och sjukvård skapade 640 000 nya jobb förra året. Dessa områden har stått för 63 procent av jobbtillväxten sedan senaste "business cycle peak in March 2001" och har tillsammans skapat 3,7 miljoner arbetstillfällen. "Leisure and hospitality industries" har under samma tid skapat bara1,7 milj. arbetsplatser.
Slutsatsen i artikeln är att Bushs skattesänkningar inte är det bästa sättet att stimulera ekonomin. Mandel skriver:" Or policymakers can do something different: boost outlays on education and health. Remember that in the 1930s John Maynard Keynes forcefully advocated the idea that gouvernment spending could bolster the economy in a dawnturn./-/ If so, Keynes could be back - coming to the schools and hospitals near you."( Eller politiker kan göra annorlunda: öka utläggen till sjukhus och skolor. Kom ihåg att J. M. Keynes på 1930-talet kraftigt förordade att regeringen spenderade mera pengar vid en nedgång i ekonomin./-/ I så fall kan Keynes komma tillbaka till dig till sjukhus och skolor i din omgivning.)

lördag 12 januari 2008

Fälldins kärnkraftsutspel skapade blockpolitiken.

Jag läser om att Storbritannien skall bygga nya kärnkraftverk. När jag tänkte närmare efter stöder jag detta beslut och jag tycker att Sverige inte bör stänga något kärnkraftverk under nästa mandatperiod. Hur har jag som vänsterpartist kunnat komma till den ståndpunkten? Det är en lång historia.
När jag studerade i Lund 1961 var jag ute vid Barsebäck som då höll på att byggas. Sedan upplevde jag Fälldins kamp mot kärnkraften och Palmes kärnkraftsvänliga linje. Jag höll på Palme. När sedan de borgerliga vann valet på Fälldins löfte att inte starta raktorn i Barsebäck borde detta ha diskvalificerat honom som regeringsbildare. Jag förstår Palmes upprördhet över handhavandet av frågan om kärnkraften. En rent populistisk kampanj gjorde det möjligt att vinna valet. Det var samma sak som när kristdemokrater och moderater propagerade för sänkta bensinpriser före senaste valet som, enligt min mening, var totalt ansvarslöst.
Efter valet 1973 blev det en jämviktsriksdag (1973-76) där båda blocken var lika starka. Man fick hanka sig fram genom överenskommelser mellan partierna s.k. Hagauppgörelser. Det bäddade för en svag politik t.ex. överbryggningspolitiken som bestod i att man genom särskilda åtgärder skulle hålla nere arbetslösheten. Sådan var situationen när de borgerliga bildade regering 1976. Redan 1977 gjorde man den första devalveringen som följdes av en andra 1981. När socialdemokraterna återfick makten 1982 devalverade man ännu en gång med 16 procent. De var de många och stora devalveringarna med åtföljande inflationstryck som skapade krisen 1992 och där är både de borgerliga och socialdemokraterna ansvariga. Devalveringarna är den främsta orsaken till att svenska arbetare har lägre löner än andra länder i EU. Exportindustrierna gynnades medan arbetarna missgynnades genom högre priser på importen och ökad inflation.
Om Gunnar Sträng hade fortsatt att vara finansminister 1976 hade han inte låtit budgetunderskottet växa så till den grad som borgarna tillät. Det skulle ha blivit en storm utan like i media och bland oppositionen. Det drevs igenom ofinansierade reformer och inga förslag kom om höjda skatter för klara utgiftshöjningen.
Liksom kd fick backa när det gällde bensinen fick Fälldin ladda Barsebäck och senare acceptera laddandet av många flera reaktorer.( Barsebäck I startades 1975 och II 1977, senaste reaktorstarten Forsmark III och Oskarshamn III 1985) Nu började den blockpolitik som har varit så skadlig för svensk ekonomi när den ena halvan av befolkningen regerar över den andra. Jag föredrar Finlands regeringssystem som liknar en samlingsregering. I Sverige gäller det att ändra så mycket som möjligt när man är i regeringsställning utan tanke på den långsiktiga ekonomiska politiken. Fälldins kärnkraftsutspel är den främsta anledningen till att Sverige vill lägga ned kärnkraften medan Finland nu bygger ut den och kan leverera kärnkraftsel till Sverige.
Jag upplevde också situationen efter kärnkraftsolyckan på Three Mile Island den 28 mars 1979. Jag kommer inte ihåg om jag blev kärnkraftsmotståndare efter den händelsen men Palme beslutade sig då för den, enligt min mening, olyckliga kärnkraftsomröstningen då linje tre ville avveckla kärnkraften till år 2010. Jag tror att jag röstade på linje två d.v.s. att avveckla med förnuft. Till 2010 blir det bara de två Barsebäcksreaktorerna avvecklade och det tror jag är bra. De låg för nära ett stort befolkningscentra.
Jag har hela tiden varit mycket kärnkraftsvänligare än vänstern i allmänhet. Olyckan i Tjernobyl 1986 var väckarklocka för världen och då skulle avvecklingen av Barsebäck påskyndas men den ekonomiska krisen i början av 1990-talet kom emellan.
Jag tror att vi av miljöskäl måste behålla kärnkraften och i vissa fall bygga ut den i t.ex. .Kina och Indien. Jag inser de stora farorna om ett nytt Tjernobyl, på grund av ett terrorattentat eller en jordbävning, inträffar nära en storstad och gör området obeboeligt för lång tid framåt. Mänskligheten har dock överlevt fruktansvärda krig och jordbävningar. Slutförvaringen av avfallet är heller inte löst. Med en framtida teknisk utveckling kan nog även detta problem lösas.
Trots att jag hoppas på en vänsterseger i 2010 års val men skulle föredra en blocköverskridande regering. Miljöpartiet har gjort flera bra saker under förra mandatperioden när man, trots att det var impopulärt bland väljarna, höjt bensinskatten och drev igenom trängselskatten i Stockholm. Vad vore mera i linje med marknadskrafterna än att sätta ett pris på att använda trafiklederna. Med mindre igenkorkade vägar och gator blir det mindre avgaser från stillastående bilar och framkomligheten för nyttotrafiken ökar.
Nu har jag nog svurit i kyrkan. Jag har min socialistiska grundåskådning men jag förbehåller mig rätten att tänka själv i varje fråga.

måndag 7 januari 2008

Om människans dårskap, del 2

När jag nu läst Anne Applebaums bok Gulag har jag samtidigt haft i tankarna världens kanske mest meningslösa krig, Första världskriget. Det kriget var liksom Koreakriget en 1900-talstragedi av stora mått.
Om kriget i Korea skriver Paul Johnson i Moderna tider följande:" Koreakriget var en typisk 1900-talstragedi. Det inleddes av ideologiska skäl utan minsta skymt av moraliskt berättigande eller något folkligt stöd. Det dödade 34 000 amerikaner, en miljon koreaner och en kvarts miljon kineser. Det uppnådde inga syften. Alla dess konsekvenser var oavsiktliga. Förloppet utmärktes av den ena grova misstaget efter det andra."
Om första världskriget skriver Paul Johnson följande:" Naturligtvis var det krig ungdomen ville ha. Den första bortskämda "ungdomsgenerationen" gick villigt ut i ett krig som den äldre generationen nästan utan undantag betraktade med skräck eller fatalistisk förtvivlan. Bland den artikulerade medelklassungdomen var detta krig, åtminstone i början, det mest populära i historien. Det kastade ifrån sig gitarrerna och grep i stället efter gevär./-/ Unga tyska författare som Walther Flex, Ernst Wurche och Ernst Jünger firade vad Jünger kallade "det heliga ögonblicket" som inträffade i augusti 1914./-/
Vintern 1916-17 hade krigslusten försvunnit. Allteftersom striderna fortsatte utan slut i sikte vände sig den blodbesudlade och desillusionerade ungdomen mot den äldre generationen med förakt och stigande vrede. Överallt i skyttegravarna talades det om en uppgörelse med de "skyldiga politikerna" och det "gamla gänget""
De här två citaten visar hur dåraktiga krigen är. Någon liknande dårskap måste Stalin ha drabbats av när han organiserade Gulag men varje sak måste bedömas efter sin tid. När det gäller 1920-talet är det inte säkert att politiska fångar behandlades så mycket bättre i andra länder med diktatur men då var det minoriteter, kommunister och vänstermän som satt i deras fängelser och läger av olika slag. I och med Hitlers makttillträde 30 januari 1933 brutaliserades Europa i politiskt hänseende i hög grad. Nu leddes Tyskland av till 100 procent övertygade nazister. Endast kommunisterna kunde leva upp till samma förmåga att ingjuta övertygelse hos partimedlemmarna. Båda rörelserna var totalitära och bara ett annat totalitärt land kunde besegra Tyskland. Ont kan i vissa fall bara med ont förgås. Häri ligger Stalins och Sovjets roll i världshistorien.
Jag har inte så mycket att invända mot Applebaums beskrivning av Sovjet fram till 1960 då jag blev politiskt intresserad och en vänsterman. Jag upplevde tövädret, Solzjenisyn och de övriga dissidentenas förehavanden. Efterhand blev jag mer och mer upprörd över hur ensidig nyhetsrapporteringen var på den tiden. År 1965 inträffade ett massmord på kommunister i Indonesien som general Suharto senare president var ansvarig för. Kommunisterna var också dissidenter i en mening men eftersom de var kommunister så de hade inte något som helst människovärde i den s.k."fria" världen. Ingen av människorättskämparna har föreslagit att det inrättas en kommission som utreder huruvida det var bara medlemmar i indonesiska kommunistpartiet eller det också var fruar, barn och föräldrar som avrättades. Vissa som inte var kommunister avrättades sannolikt också. Det var nog inte bara medlemskapet i ett parti som innebar en dödsdom.
När det gäller Kambodja eller Kampuchea som det hette då, går jag till Bonniers uppslagsbok där det står följande:" Kung Sihanouk råkade under Vietnamkriget i motsättning till USA, som 1969 inledde bombningar av FNL-baser i Kambodja och 1970 invaderade landet. Sihanouk störtades och den konservative Lon Nol proklamerade med USA:s stöd
Khmer-republiken. Efter ett blodigt inbördeskrig erövrades 1975 huvudstaden Phnom Penh av den kommunistiska gerillan." Resten av historien är känd och behöver inte upprepas. De röda
Khmererna har nu ställts inför rätta men inte Nixon som bombade och invaderade Kambodja och som gjorde att de fick makten i landet och det var Vietnam som störtade dem från makten 1979 och tillsatte Heng Sam-rin som fortfarande är Kambodjas president. Av övriga kommunister betraktas inte de röda khmererna inte som kommunister utan var en rörelse som spårade ur, bort från sin ursprungliga ideologi.
När jag kom fram till 1973 och 1976 blev jag ännu mer upprörd. I Internationalen 36/07 under rubriken Den odiplomatiske diplomaten behandlas Harald Edelstams insatser för att rädda människoliv i kuppens Chile. Wallenberg räddade judar i Ungern. Åsa Faringer:" I Chile gällde det fackföreningsledare och aktivister – hela spektrat av vänsterpacket! Edelstam kände med hela hjärtat och fattade egna beslut hela tiden./-/ Men svenska företag belägna i Sydamerika skämdes för honom. Som Bofors till exempel. Vad Edelstam gjorde var inte bra för dem ur utrikespolitisk synvinkel. Tiden i Chile var varken Edelstams första eller sista hjältedåd. Under andra världskriget hjälpte han till att rädda livet på judar och oppositionella i ockupationens Norge. Det var där han fick smeknamnet den svarta nejlikan."
I Argentina skedde ännu mer upprörande händelser år 1976. I Internationalen 33/07 under rubriken Bekänn! – så de slutar tortera dig! behandlas massakern på 30 000 vänstermän. En katolsk präst, Christian Von Wernich, sade så till tortyroffren och är åtalad för brott mot mänskligheten. Marie Trigona:" Totalt har 256 tidigare militärer och medlemmar av militärregeringen anklagats för brott mot de mänskliga rättigheterna och väntar på rättegång. Men det betyder mindre än en före detta officer för vart och ett av de 375 hemliga interneringslägren som användes för försvinnanden och tortyr." Argentina hade inget Gulag utan det var förintelseläger där fångarna skulle mördas.
Hon skriver vidare:" Kvällen före kuppen 24 mars 1976 besökte de militära ledarna Jorge Videla och Ramon Agosti ärkebiskopen Paraná Adolfo Tortolo och monsignor Victorio Bonamín på katoska kyrkans huvudkontor. En vecka senare meddelade Tortolo att "general Videla följer de moraliska principerna för kristet uppförande."/-/ Men det var först under intervjuerna 1995 med före detta örlogskaptenen Adolfo Scilingo, då Scilingo erkände att han hade lett "vuelos de muerte", dödsflygningarna som Verbitsky(har skrivit boken El Silencio-Tystnaden) insåg hela vidden av katolska kyrkans delaktighet i militärens brott mot de mänskliga rättigheterna. Scilingo/-/ berättade att den katolska hierarkin godkände att politiska motståndare drogades och släpptes från flygplan ner i Atlanten, som en kristlig död."
Jag kommer ihåg när jag läste en liten notis om dödsflygningarna och det var allt som skrevs om det. Det gällde ju bara "vänsterpacket" så det var ingen nyhet av intresse. Applebaum baklagar att det inte har blivit några rättegångar mot de ansvariga. Hon skriver:" I början av 1990-talet levde fortfarande en av dem som utförde massakern på polska officerare i Katynskogen. Innan han dog blev han utfrågad av KGB, som ville veta hur morden gått till rent tekniskt. Som en gest av tillmötesgående överlämnades en bandinspelning av samtalen till den polske kulturattachén i Moskva. Ingen föreslog att mannen skulle ställas inför rätta i Moskva, Warszawa eller någon annanstans."
I Sovjet är nästan alla mördarna döda men i Argentina lever de och mördar fortfarande för att försöka undgå rättvisan. Enligt Trigona har följande hänt:" Julio Lopez, ett nyckelvittne som bidrog till att döma en tidigare högre polis till livstid försvann den 18 september 2006, kvällen innan domen skulle falla mot Miguel Etchecolatz som var den förste officer som stod inför rätta för brott mot mänskligheten och folkmord – en dom som skulle innebära en avgörande vändning."
Hur många dog i Gulag från 1929 till 1953? Applebaum återger med en viss tvekan antalet till 2 479 163 personer. Dessutom avrättades från 1934 till 1953 786 098 personer. Man kan jämföra med en miljon avrättade 1965 i Indonesien vilket är fler än dem som avrättades under hela Stalintiden. Ändå är det helt tyst om dessa avrättningar i världssamfundets domstolar. Om offren tillhör "vänsterpacket" behöver man inte åtala och döma förövarna. Så tänker förmodligen höga vederbörande bland världens jurister.

fredag 28 december 2007

Hur Sverige blev rikt.

Johan Staël von Holstein gör ett i stort sett omotiverat angrepp på socialdemokratin. Jag gillar dock att han tar ut svängarna och säger vad han innerst inne tänker. Jag gör samma men åt det andra hållet för socialdemokrati och kommunism men då får jag ofta lägga in dem på min blogg för Sourze vill inte publicera dem.
Göran Persson yttrade en gång att han hade upplevt klassamhället och han hatade det. Han hatade det dock inte mer än att han nu är både godsägare och konsult och har därmed en fot i den gamla kapitalismen och en annan i den nya varianten.
Jag upplevde det gamla klassamhället in på bara skinnet och ändå var vi lyckligt lottade som producerade vår egen mat så vi behövde inte svälta som nog arbetarna i samhällena kunde råka ut för. Vi odlade råg, vete, havre, korn och potatis. Av rågmjölet bakade mor brödkakor ungefär tio varje gång hon bakade och det i en vedspis som gjorde det mycket svårare att baka. Vetebröd kunde man få på söndagarna till kaffet. Potatis åt man nästan varje dag. Det var"bukafylla" som gjorde att man inte var hungrig på dagen. I skolan kunde man dock bli hungrig om man inte hade ätit tillräckligt med gröt och smörgåsar på morgonen. I skolan åt man bara medhavda smörgåsar. Klockan tre efter det att man kommit hem från skolan fick man den första lagade måltiden. Sedan skulle man byta kläder och börja arbeta för på den tiden arbetade också barnen. Det glömmer man bort när man förfasar sig över att barn arbetar i de fattiga länderna. På den tiden hade man en helt annan syn på barnarbete. Då ansågs det som bra att man lärde sig arbeta tidigt och med tiden bli en bra arbetare för något annat tänkte man sig inte att arbetarbarnen kunde bli. I affären handlade man bara havregryn, socker, salt och kryddor. Resten odlade vi själva. Vi hade tre kor och mjölken lämnades till mejeriet och sedan fick man skummjölk tillbaka som gick till grisen. Sedan grisen slaktats till jul tog min mor vara på allt på grisen från blodet till grisfötterna. Med hjälp av tarmarna gjordes isterband och fläsket lades i ett saltkar. Köttet lades i konserveringsburkar liksom bär och frukt. Vid jul fanns det kanske 50-75 konservburkar och 25-30 saftflaskor i källaren.
Vi hade en skock med får så vi hade vår egen ull. Ibland kardade jag ullen men jag försökte inte spinna den. Sedan stickade min mor strumpor och vantar. När vi behövde kläder gick mor till affären och köpte tyg och klippte sedan det efter ett mönster och sydde det på symaskinen. Till skolavslutningen fick hon mycket arbete med att sy nya kläder.
Man kan fråga sig om vi var olyckliga i vår värld. Jag tror inte det. Vi visste absolut ingenting annat än den värld vi levde i och var så hårt arbetande att det inte fanns någon tid att tänka. Det är här som socialdemokratins roll kommer in. Efter andra världskriget öppnades ett "window of opportunity" att häva den fattigdom som fanns i det svenska samhället. Först inrättades ett tullskydd på 30 procent för att skydda de industrier som byggts upp under kriget som omedelbart skulle ha slagits ut i händelse av att frihandel hade införts. Genom valutaregleringen kunde de mycket högre skatter som de rika i samhället tvingats att acceptera av patriotiska skäl under kriget bibehållas. Pengarna investerades inom landet i stället för att obeskattat lämna landet till länder med lägre skattesatser eller ingen skatt alls. Den solidariska lönepolitiken som innebar att man successivt höjde de lägst avlönades löner för att också dessa skulle få anständiga löner som man kunde leva på. Samtidigt sänktes tullsatserna gradvis och de industrier som inte kunde betala de högre lönerna slogs ut t.ex. textil- och skoindustrin till förmån för företag som kunde betala de högre lönerna. Så var det tänkt och det fungerade nästan perfekt. På tjugo år var fattigdomen borta och vi levde nästan i den bästa av världar med full sysselsättning och högre löner. Det var efter denna exempellösa framgång som socialdemokratin inte visste i vilken riktning man skulle gå. Frågan var om man skulle gå den socialistiska eller kapitalistiska vägen. Man valde att hanka sig fram från val till val och det var ingen vidare bra lösning. Kommunisterna i Kina valde utan blinka den kapitalistiska vägen men fortsatte att kalla sig för kommunister. Nu är det dessa avfallna kommunister som skapar den högkonjunktur som världen nu rider på.
Något window of opportunity fick inte Latinamerika eller tredje världen utom tigerekonomierna. De stora marknaderna USA och EU har redan framför allt Kina lagt beslag på och landet har blivit världens verkstad.