Jag har nu läst Johan Norbergs bok Till världskapitalismens försvar. Den är ett vältaligt försvar för kapitalismen som ekonomiskt system. Han hade en anarkistisk bakgrund som övergick i en liberal grundåskådning. Jag växte upp i en bondemiljö där man röstade på Bondeförbundet som senare blev centern. För 50 år sedan, 1960, blev min grundåskådning socialistisk och jag har troget röstat på SKP, VPK och Vänsterpartiet. Jag har upplevt murbygget i Berlin 1961 och dess rivande 1989 utan att det förändrade min grundläggande åskådning vad beträffar socialismen.
Norbergs bok är mycket välskriven och han har nog övertygat många om kapitalismens förtjänster. Jag inser att kapitalismen under en övergångsperiod kan få styra ekonomin. I det långa loppet är det socialismen och ännu senare kommunismen som gäller I socialismen gäller ”Av var och en efter förmåga och åt var och en efter prestation” och under kommunismen ”Av var och efter förmåga och åt var och en efter behov.”
Boken innehåller mycket statistik bland annat den över hungerns minskande efter 1970 i världen. Norberg skriver:” Snabbast har det gått i östra och sydöstra Asien, där andelen hungrande sedan 1970 har minskat från 43 till 10 procent. I Latinamerika har andelen minskat från 19 till 11, i Nordafrika och Mellanöstern 24 till 11, i Sydasien från till 37 till 24 procent och Afrika söder om Sahara 35 till 33 procent.” Sedan boken skrevs 2001 har nog antalet hungrande minskat ytterligare.
Latinamerika fick en svag utveckling därför att man trodde på ”beroendeskolan” som innebar att man satsade på ” importsubstitution” vilket innebar att man producerade varorna själv i så stor utsträckning som möjligt. Latinamerika levererade kaffe, bananer och råvaror och drabbades svårt av 30-talets depression. Det faktum att jorden var indelad i stora gods och fattiga lantarbetare, gjorde att de inte hade råd att köpa de varor som producerades i den inhemska industrin. Industrin tvingades inte heller att effektivisera produktionen på grund av de höga tullarna.
Norbergs bok är väldigt skickligt skriven och är svår att bemöta men jag har skrivit en serie artiklar med rubriken Frihandel eller protektionism. Aktuell i detta sammanhang är särskilt del 2 ( Sourze Yngve Karlsson sidan 5) Där citerar jag Martin Wolf på följande sätt:” De flesta fattiga länderna bör ha fri tillgång till de rikas marknad men ha tillåtelse att följa sin egen väg från laisser-faire till dess motsats.” Att protektionism har spelat en stor roll för den ekonomiska utvecklingen i en rad länder visar följande citat:” I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken ” Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection.” Artikelförfattaren Robert H Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att ” Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och (efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en ”catch-up” eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla”
Jag har skrivit sex artiklar på temat frihandel eller protektionism och på sexan finns en länk till övriga fem. (Frihandel eller protektionism 6 Sourze sidan 3)
söndag 27 juni 2010
söndag 6 juni 2010
Göran Persson ikon i Storbritannien.
Göran Perssons insats för att få ordning på statens affärer är vid det här laget ganska bortglömd i Sverige men inte i Storbritannien. Jag tycker därför att det är på tiden att påminna om denna.
Efter det att socialdemokraterna återkommit till makten 1994 satte Göran Persson som finansminister i gång med att sanera ekonomin. När han som statsminister från 1996 började samarbetet med centerns partiledare Olof Johansson kunde arbetet på att sanera börja på allvar. Centern hade mellan 1950 och 1957 regerat i koalition med socialdemokraterna och var det borgerliga parti som stod närmast socialdemokraterna. Utan detta intima samarbete över blockgränsen hade Sverige inte haft en så god ekonomi. Göran Persson kunde inte ha gjort det tillsammans med miljöpartiet och vänstern. De hade inte kunnat acceptera lika stora nedskärningar som Olof Johansson och centern. Göte Kildén skriver i Internationalen den 4 juni 2010 om Göran Persson på följande sätt:” Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare! Märkligt är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader med Reinfeldt som tolk till David Camerons ( Storbritanniens premiärminister) nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker att måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra.”
Efter 1998 års val började socialdemokraterna sitt samarbete med miljöpartiet och vänstern och efter 16 budgetar kunde man lämna från sig en ekonomi i gott tillstånd till de borgerliga 2006.
Efter det att socialdemokraterna återkommit till makten 1994 satte Göran Persson som finansminister i gång med att sanera ekonomin. När han som statsminister från 1996 började samarbetet med centerns partiledare Olof Johansson kunde arbetet på att sanera börja på allvar. Centern hade mellan 1950 och 1957 regerat i koalition med socialdemokraterna och var det borgerliga parti som stod närmast socialdemokraterna. Utan detta intima samarbete över blockgränsen hade Sverige inte haft en så god ekonomi. Göran Persson kunde inte ha gjort det tillsammans med miljöpartiet och vänstern. De hade inte kunnat acceptera lika stora nedskärningar som Olof Johansson och centern. Göte Kildén skriver i Internationalen den 4 juni 2010 om Göran Persson på följande sätt:” Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare! Märkligt är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader med Reinfeldt som tolk till David Camerons ( Storbritanniens premiärminister) nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker att måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra.”
Efter 1998 års val började socialdemokraterna sitt samarbete med miljöpartiet och vänstern och efter 16 budgetar kunde man lämna från sig en ekonomi i gott tillstånd till de borgerliga 2006.
onsdag 2 juni 2010
Hur farlig är den ryska björnen?
Medan jag läste boken Hjärnridån av Kristian Gerner, Stefan Hedlund och Niclas Sundström läste jag en artikel i DN den 30 maj av Mats Hellström med rubriken Gamla hotbilder hämmar kontakten med Ryssland. Hjärnridån utkom 1994 och speglar den tidens tänkande och det var Rysslandskännare som tog avstånd från den tidens nyliberaler och chockterapeuter.
Hellström skriver:” Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna.”
De som var mest ansvariga för chockterapin var Jeffrey Sachs och Anders Åslund. Om detta står följande att läsa: ” En som mer än någon annan bidrog till dessa vrångbilder också kom att dominera den svenska debatten, var den svenske professorn Anders Åslund, under de avgörande åren 1992-93 ekonomisk rådgivare till den ryska regeringen och en av chockterapins mest fundamentalistiska förespråkare. Jämfört med Sachs var hans framtoning betydligt mera kategorisk, men budskapet var identiskt; samma kapitalistiska evangelium, samma predikotexter och samma betoning på de enskilda – skiftande – hjältarnas roll.”
Samma dag den 30 maj 2010 som Hellströms artikel var inne i DN fanns det en artikel i Expressen skriven av Anna Dahlberg med rubriken Hur farlig är den ryska björnen? Underrubriken har följande lydelse:” Jan Björklunds falsettoner om den ryska faran har sällsynt dålig tajming.” Ryssland har gjort en rad saker som uppskattas i Väst. Man har kommit överens med Norge om gränsdragningen i Barens hav och man har lagat den trasliga relationen med Polen. Frågan är hur man skall tolka denna välvilja från Rysslands sida. Är det på grund att man inte längre badar i oljepengar utan man är dömd att bli en petrostat utan hjärna, ett slags vodkabältets Saudiarabien? Dahlberg kan dock se en annan tolkning ” där Ryssland inte känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla – Ukraina – ser ut att falla i ryska händer…..Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen. Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.”
Enligt Dahlberg blir dock Kreml ett hot mot forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot egna medborgarnas frihet. Man bör inte ta till sig Björklunds falsettoner lika lite som man låter sig förföras av Moskvas sirensång.
Hellström skriver:” Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna.”
De som var mest ansvariga för chockterapin var Jeffrey Sachs och Anders Åslund. Om detta står följande att läsa: ” En som mer än någon annan bidrog till dessa vrångbilder också kom att dominera den svenska debatten, var den svenske professorn Anders Åslund, under de avgörande åren 1992-93 ekonomisk rådgivare till den ryska regeringen och en av chockterapins mest fundamentalistiska förespråkare. Jämfört med Sachs var hans framtoning betydligt mera kategorisk, men budskapet var identiskt; samma kapitalistiska evangelium, samma predikotexter och samma betoning på de enskilda – skiftande – hjältarnas roll.”
Samma dag den 30 maj 2010 som Hellströms artikel var inne i DN fanns det en artikel i Expressen skriven av Anna Dahlberg med rubriken Hur farlig är den ryska björnen? Underrubriken har följande lydelse:” Jan Björklunds falsettoner om den ryska faran har sällsynt dålig tajming.” Ryssland har gjort en rad saker som uppskattas i Väst. Man har kommit överens med Norge om gränsdragningen i Barens hav och man har lagat den trasliga relationen med Polen. Frågan är hur man skall tolka denna välvilja från Rysslands sida. Är det på grund att man inte längre badar i oljepengar utan man är dömd att bli en petrostat utan hjärna, ett slags vodkabältets Saudiarabien? Dahlberg kan dock se en annan tolkning ” där Ryssland inte känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla – Ukraina – ser ut att falla i ryska händer…..Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen. Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.”
Enligt Dahlberg blir dock Kreml ett hot mot forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot egna medborgarnas frihet. Man bör inte ta till sig Björklunds falsettoner lika lite som man låter sig förföras av Moskvas sirensång.
onsdag 26 maj 2010
Historisk generationsväxling.
I tidningen Metro den 24 maj 2010 skriver Johanna Ohlsson under rubriken ”1,3 miljoner jobb snart lediga i Sverige” och med underrubrikerna ”Historisk generationsväxling” och ”Över en miljon kommer att gå i pension inom tio år.” Samma ämne har jag skrivit om på Sourze i ”Kris eller inte” (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) och ” Dagens generation av ungdomar ”förlorad””.(Sourze sidan 1)
Rubrik och underrubriker innehåller det väsentliga av det jag har kommit fram till i mina artiklar på Sourze. Enligt Ohlsson säger Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen; följande:” För dagens ungdomar innebär det goda framtidsutsikter. Det är historiskt att det är fler som slutar än som kommer ut på arbetsmarknaden… De stora pensionsavgångarna innebär inte bara ett tapp av arbetskraft utan även ett tapp av skatteinkomster. Vi behöver både fler händer och fler skattebetalare för att klara av till exempel sjukvården och äldreomsorgen.”
För att förebygga klyftan mellan generationerna kommer invandrarna väl till pass. De behöver dock att utbildas för sina framtida arbetsuppgifter.
Rubrik och underrubriker innehåller det väsentliga av det jag har kommit fram till i mina artiklar på Sourze. Enligt Ohlsson säger Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen; följande:” För dagens ungdomar innebär det goda framtidsutsikter. Det är historiskt att det är fler som slutar än som kommer ut på arbetsmarknaden… De stora pensionsavgångarna innebär inte bara ett tapp av arbetskraft utan även ett tapp av skatteinkomster. Vi behöver både fler händer och fler skattebetalare för att klara av till exempel sjukvården och äldreomsorgen.”
För att förebygga klyftan mellan generationerna kommer invandrarna väl till pass. De behöver dock att utbildas för sina framtida arbetsuppgifter.
söndag 23 maj 2010
Devalvering - bra för EU?
En ledare i Financial Times den 17 maj 2010 har rubriken Nothing shamful about weak euro och underrubriken Common currency´s fall is good for eurozone economy. Det är alltså inget skamligt att ha en svag euro och valutan fall är bra för eurozonens ekonomi. Det beror på vad man jämför med. Jämfört med när euron infördes 1999 stod både euron och dollarn på cirka 7 kronor. Sedan dess har euron stigit med cirka 2 kronor.
Sverige har en tradition med lyckosamma devalveringar liksom Tyskland har en historia med dito revalveringar. Sverige började redan på 1930-talet när man devalverade med 30 procent år 1931 och fick därefter en god ekonomisk utveckling under 1930-talet. 1950 var det åter dags för en ny stor devalvering och de borgerliga fortsatte efter det att de kommit till makten 1976 med tre små devalveringar. När socialdemokraterna återkom till makten 1982 fanns det en tro på att devalveringar kunde ta landet ur krisen. Man ville ursprungligen devalvera med 20 procent men stannade slutligen vid 16 procent. Den senaste stora nedskrivningen av kronan skedde 1994 när man lät kronan flyta i förhållande till andra valutor. Det blev en nedskrivning med 30 procent.
En följd av de många devalveringarna har blivit att exportföretagen haft gyllene tider och att Sverige kan ståta med två personbilföretag och likaledes två last- dito. De som förlorade på valutaförsämringen var löntagarkollektivet som genom ökade importkostnader fått en eroderad köpkraft. Därigenom blev det ett ökat tryck på löneökningar för att kompensera för prisökningarna och inflationsförväntningar.
Ledaren i Financial Times hyser samma tro på devalveringarnas förtjänster som socialdemokraterna en gång gjorde 1982. Exporten från EU skulle gynnas och länderna med en svag ekonomi skulle stärkas.
Sverige har en tradition med lyckosamma devalveringar liksom Tyskland har en historia med dito revalveringar. Sverige började redan på 1930-talet när man devalverade med 30 procent år 1931 och fick därefter en god ekonomisk utveckling under 1930-talet. 1950 var det åter dags för en ny stor devalvering och de borgerliga fortsatte efter det att de kommit till makten 1976 med tre små devalveringar. När socialdemokraterna återkom till makten 1982 fanns det en tro på att devalveringar kunde ta landet ur krisen. Man ville ursprungligen devalvera med 20 procent men stannade slutligen vid 16 procent. Den senaste stora nedskrivningen av kronan skedde 1994 när man lät kronan flyta i förhållande till andra valutor. Det blev en nedskrivning med 30 procent.
En följd av de många devalveringarna har blivit att exportföretagen haft gyllene tider och att Sverige kan ståta med två personbilföretag och likaledes två last- dito. De som förlorade på valutaförsämringen var löntagarkollektivet som genom ökade importkostnader fått en eroderad köpkraft. Därigenom blev det ett ökat tryck på löneökningar för att kompensera för prisökningarna och inflationsförväntningar.
Ledaren i Financial Times hyser samma tro på devalveringarnas förtjänster som socialdemokraterna en gång gjorde 1982. Exporten från EU skulle gynnas och länderna med en svag ekonomi skulle stärkas.
onsdag 19 maj 2010
Sjunkande valuta bra för EU.
I en ledare i Financial Times den 17 maj 2010 med följande rubrik:” Nothing shameful about weak euro” med underrubrik” Common currency`s fall is good for eurozone economy” förklaras att nedskrivningen av EURO:n bara är positiv för EURO-länderna.
En artikel i Sourze med rubriken ”Vi bör stanna utanför eurozonen tills den blir stabil”hade följande underrubrik:” Ett problem med eurozonen är att den inte är ett optimalt valutaområde. Det bör råda likartade förhållanden när det gäller produktionsstruktur, konjunkturmönster och finanspolitik och dessa bör konvergera över tid för att undvika asymmetriska störningar.”
Per T. Ohlsson skriver i Sydsvenskan den 14 febr. 2010 med rubriken Zonterapi följande:” Tanken är att ekonomierna i eurozonen med tiden konvergerar så pass mycket att risken för asymmetriska chocker undanröjs, det vill säga störningar som slår hårdare mot vissa länder än mot andra. Men dit är det långt.”
Den sista uppskattningen att dit är det långt var en felbedömning av Per T. Ohlsson. EU har drabbats av en svår asymmetrisk chock. Grekland var i behov av en operation men behandlades med zonterapi
En artikel i Sourze med rubriken ”Vi bör stanna utanför eurozonen tills den blir stabil”hade följande underrubrik:” Ett problem med eurozonen är att den inte är ett optimalt valutaområde. Det bör råda likartade förhållanden när det gäller produktionsstruktur, konjunkturmönster och finanspolitik och dessa bör konvergera över tid för att undvika asymmetriska störningar.”
Per T. Ohlsson skriver i Sydsvenskan den 14 febr. 2010 med rubriken Zonterapi följande:” Tanken är att ekonomierna i eurozonen med tiden konvergerar så pass mycket att risken för asymmetriska chocker undanröjs, det vill säga störningar som slår hårdare mot vissa länder än mot andra. Men dit är det långt.”
Den sista uppskattningen att dit är det långt var en felbedömning av Per T. Ohlsson. EU har drabbats av en svår asymmetrisk chock. Grekland var i behov av en operation men behandlades med zonterapi
torsdag 6 maj 2010
Ekonomiskt stålbad väntar britterna.
Per T. Ohlsson har i Sydsvenskan den 2 maj 2010 skrivit ännu en mycket upplysande artikel. Denna gång gällde det valet i Storbritannien. Rubriken är När spåren förskräcka och underrubriken har följande lydelse:” Oavsett vem som bildar regering stundar drakoniska nedskärningar i Storbritanniens finanser.”
Särskilt förskräcka spåren från de gånger landet hade haft s.k. ”hung parlament” d.v.s. när varken Labour eller de konservativa har majoritet i parlamentet. Storbritannien har i modern tid haft hungparlament två gånger 1929 och 1974.
År 1929 bildade Labours Ramsay MacDonald en minoritetsregering med stöd av liberalerna. När depressionen kom stod regeringen handfallen och avgick 1931 till förmån för en samlingsregering. Per T. Ohlsson frågar sig om inte Storbritannien hade klarat depressionen bättre med en majoritetsregering.
År 1974 var läget prekärt med hög inflation och stigande arbetslöshet. I valet fick de konservativa under Heath något mer röster än labour och försökte bilda regering med liberalerna. När dessa krävde en reform av valsystemet sade Heath nej till detta och labour under Harold Wilson bildade regering. I oktober 1974 utlystes nyval men labour fick bara tre mandats övervikt. Om vad som hände sedan skriver Per T Ohlsson följande:”Den parlamentariskt skakiga situation som uppstod 1974 bidrog till att dra Storbritannien allt längre in i ett ekonomiskt och politiskt förfall som vintern 1978 – 1979 kulminerade i en förlamande våg av strejker ,” The Winter of Discontent” som röjde väg för Margret Thatchers första valseger."
År 2010 skriver Dan Lucas i DN den 5 maj följande:” När finanskrisen slog till och den brittiska regeringen tvingades rädda bankväsendet, samtidigt som skatteinkomsterna föll, formligen exploderade underskottet. Den senaste beräkningen är att det ligger på 163 miljarder pund – runt 1800 miljarder kronor. Det motsvarar 12 procent av bruttonationalprodukten och är i linje med läget i Grekland.
Vilken regering som än kommer till makten måste räkna med att få låta brittisk ekonomi genomgå ett stålbad. Ett institut klagar över att inte partierna förklarar hur allvarligt läget är för Storbritanniens ekonomi. En svekdebatt kan bli följden.
Särskilt förskräcka spåren från de gånger landet hade haft s.k. ”hung parlament” d.v.s. när varken Labour eller de konservativa har majoritet i parlamentet. Storbritannien har i modern tid haft hungparlament två gånger 1929 och 1974.
År 1929 bildade Labours Ramsay MacDonald en minoritetsregering med stöd av liberalerna. När depressionen kom stod regeringen handfallen och avgick 1931 till förmån för en samlingsregering. Per T. Ohlsson frågar sig om inte Storbritannien hade klarat depressionen bättre med en majoritetsregering.
År 1974 var läget prekärt med hög inflation och stigande arbetslöshet. I valet fick de konservativa under Heath något mer röster än labour och försökte bilda regering med liberalerna. När dessa krävde en reform av valsystemet sade Heath nej till detta och labour under Harold Wilson bildade regering. I oktober 1974 utlystes nyval men labour fick bara tre mandats övervikt. Om vad som hände sedan skriver Per T Ohlsson följande:”Den parlamentariskt skakiga situation som uppstod 1974 bidrog till att dra Storbritannien allt längre in i ett ekonomiskt och politiskt förfall som vintern 1978 – 1979 kulminerade i en förlamande våg av strejker ,” The Winter of Discontent” som röjde väg för Margret Thatchers första valseger."
År 2010 skriver Dan Lucas i DN den 5 maj följande:” När finanskrisen slog till och den brittiska regeringen tvingades rädda bankväsendet, samtidigt som skatteinkomsterna föll, formligen exploderade underskottet. Den senaste beräkningen är att det ligger på 163 miljarder pund – runt 1800 miljarder kronor. Det motsvarar 12 procent av bruttonationalprodukten och är i linje med läget i Grekland.
Vilken regering som än kommer till makten måste räkna med att få låta brittisk ekonomi genomgå ett stålbad. Ett institut klagar över att inte partierna förklarar hur allvarligt läget är för Storbritanniens ekonomi. En svekdebatt kan bli följden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
