Historien om ett folkmord.

När det gäller kolonialismen i Afrika har jag hittat två stora skurkar nämligen Leopold II av Belgien och H. M. Stanley och två hjältar engelsmannen E. D. Morel och irländaren Roger Casement. Kung Leopold och Stanley lyckades tillsammans att överta Kongo genom att få först USA och senare också Bismarck i Tyskland att gå med på detta. Därmed var marken jämnad för det mest kontroversiella koloniala maktövertagandet i Afrika. Det var inget litet landområde det är fråga om. Det var större än England, Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien tillsammans. Det utgjorde en trettondel av den afrikanska kontinenten och var drygt sjuttiosex gånger större än Belgien självt.
Bonniers stora lexikon skriver följande om kung Leopold:" Leopold II 1835-1909, kung i Belgien från 1835. I samarbete med H.M. Stanley lyckades L. få " Kongokonferensen" i Berlin 1884-85 att överlämna nästan hela Kongo till ett "filantropiskt" sällskap, som endast var en täckmantel för hans ekonomiska intressen. Kongostaten upprättades med L. som regent, och i samarbete med utländskt kapital utsög han landet på ett för tiden uppseendeväckande brutalt sätt. Avslöjandena om grymheterna tvang honom att 1908 överlåta kolonin på belgiska staten som Belgiska Kongo."
Samma lexikon skriver om Stanley:" Stanley Henry Morton 1841-1904 engelsk Afrikaresenär. Som korrespondent till New York Herald företog S. en expedition till Östafrika 1871-72 varunder han lyckades finna Livingstone. 1874-77 tog han sig tvärs över Afrika, följande Kongo till dess mynning och 1887-89 ledde han en ny Östafrikaexpedition. Han medverkade i hög grad till Kongoområdets exploatering."
Jag har nu läst Adam Hochschilds bok " Kung Leopolds vålnad". Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande:" Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågar protestera och får omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse./-/ Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo."
Kränkningarna av människorätten framgår tydligt av följande citat:" Morel publicerade ett meddelande som distriktsguvenören Jules Jacques skickat sedan han upptäckt att bybor dödat gummilianer genom att hugga ned dem för att pressa ut gummit i stället för att tappa dem på växtsaften./-/ Vi måste bekämpa dem tills vi har kuvat och utrotat dem./-/ Joseph Conrad var inte långt från sanningen när han lade de ohyggliga orden – " Utrota hela byket" – i herr Kurtz mun."
I min artikel om kolonialismen skrev jag den kanske till övervägande del var bra för Afrika. Det tror jag inte längre. År 1870 var 80 procent av Afrika fortfarande styrt av afrikaner men under kapplöpningen om kontinenten under 1870- och –80-talen blev hela Afrika uppdelat av européerna.
Överallt i Afrika förekom det övergrepp mot afrikanerna och då särskilt under den tidiga kolonialismen. De mest iögonenfallande förbrytelserna förekom i tyska Sydvästafrika (Namibia) där hererefolket nästan utrotades och i Kongo under Leopold II. E.D. Morel var rederitjänsteman i det engelska rederiet Elder Dempster som trafikerade sträckan Antwerpen och Kongo. Morel upptäckte att fartygen från Kongo var fullastade med elfenben och gummi medan fartygen destinerade till Kongo hade nästan bara officerare, vapen och ammunition. Han förstod att det var fråga om slavarbete och därtill kom rapporter om svår misshandel av arbetarna. Om inte arbetarna hade samlat i tillräckligt med gummi från de vilda gummiplantorna tillämpades ett ytterst grymt spöstraff(chiotte).
Irländaren Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongofloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, " I mörkrets hjärta." 1892 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman vid kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tiden främsta kolonialmakt bevarade han sin känsla för orättvisor.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vara Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlament i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom:" Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före organisationer som Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande:" Ett skändligt, avskyvärt system." I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association, CRA ( Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Hochschild:" Det korståg, som E.D. Morel nu fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar." Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket i Kongo blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960.
Vid utbrottet av första världskriget tog Morel och Casement bestämt avstånd från detta. Morel satt i fängelse på grund av sin krigsvägran och irländaren Casement begav sig till Tyskland. Han landsattes av en tysk ubåt vid Irlands kust men infångades snabbt och avrättades 1916 samma år som Påskupproret på Irland. Efter kriget var Morel parlamentsledamot och var påtänkt som utrikesminister i en Labourregering.