Psykvården bättre än sitt rykte del 2.

Allt ordnade sig till det bästa. Min boksamling tynger mig inte längre. Den ordnade min bror Lennart så att jag inte längre behöver bekymra mig för den. Han såg till att värdelösa böcker slängdes och andre såldes. En hel del intressanta böcker har jag kvar och kan hämta inspiration från dem när jag skriver artiklar. Kvar i bokhyllan finns Lukianus (ca 120-180 e.Kr.) Den narraktige boksamlaren." I förordet skriver Ejnar Munksgaard följande:" Lukianus var inte den förste, som gjorde sig lustig över boknarren, ty redan hos Seneca (ca 4 och 65 e. Kr)finns en passus, vari denne varnar för att begagna böckerna till prydande av rummen istället för till upplysning av förståndet."
Lukianus skriver följande om boknarren:" Om besittandet av böcker kunde göra ägaren till en bildad man vore det ju i sanning en egendom av största värde och endast för rikt folk som ni då ni ju kunde köpa bildningen på torget överbjudande oss fattiglappar. Och vem skulle då kunna tävla i bildning med bokhandlare och bokmånglare, genom vilkas händer så många böcker passera.? Men prövar du saken närmare skall du finna att de föga överträffa dig i detta avseende.
Min boksamling var en anledning till att jag genomlevde en livskris. Den första, den mellan 2002 och 2003, har bäst beskrivits av min holländske vän Eddy Otterloo i förordet till min bok "Mitt livs funderingar – artiklar 2000 – 2006" .
Han skriver:" Datorn har, efter pensioneringen, betytt mycket för Yngve. Tack vare den spottade han fram den ena artikeln efter den andra. All hans samlade kunskap printade han ner, i ett högt tempo, att han till slut höll på att stupa. Han var utbränd. Han kunde inte sova om nätterna och vacklade på förtvivlans rand. Han trodde att han skulle trilla av "pinn". Men till slut lyckades han bli inlagd och komma till ro och hälsa. Konfrontationen med den egna döden var en djup upplevelse. Han var glad över att i skrift ha bevarat sina tankar för framtiden. De utgör hans livsverk. Att ha diskat och burit ut tidningar i många herrans år ansåg han inte ge honom nog människovärde. De föreliggande artiklarna ger hans liv mening."
Att jag 2008 och 2009 på nytt skulle genomlida en likadan kris trodde jag inte skulle inträffa men det gjorde det faktiskt. Det började på valborgmässoafton 2008 med att jag inte tålde höga ljud. Ljudet från trummorna i Chalmerskortegen blev för mycket för mig. Sedan råkade jag ut för panikångestattacker. Det var ytterst plågsamt att uppleva. Skrivandet av artiklar upphörde nästan helt och om jag skrev några blev de ytterst korta. Nyårsafton 2009 befarade jag skulle bli min sista. En bit på det nya året var jag så deprimerad att jag bara ville ta mitt liv. Ett försök gjorde jag när jag tog en överdos av sömnmedel. Eddy anade oråd när jag inte hade kommit med SvD som jag brukade komma med när jag läst den på seven eleven. Han har nycklarna till min lägenhet. Han fann mig liggande på golvet men fortfarande vid liv. Jag blev tvångsinlagd för andra gången. Första tiden läste jag inga tidningar eller såg på TV. Jag hade eget rum vilket var tur för mig eftersom jag hela tiden vankade av och an eller låg på sängen rullande tummarna. Efter ett par veckor föreslog läkaren att jag skulle genomgå elschockbehandling för att försöka häva depressionen. Jag var ytterst tveksam till elschockerna. Jag var rädd att minnesfunktionen skulle drabbas. Att jag inte skulle komma ihåg det jag läst och tänkt. Det jag använde mig av när jag skrev artiklarna. Natten före första behandlingen fick jag inte en blund i ögonen. Så skärrad var jag. Jag skrev upp telefonnummer till bekanta ifall att jag skulle glömma dem. Mina farhågor besannades inte. Jag har efter sex behandlingar inte märkt någon större försämring av mitt intellekt. Enda förändringen är nog att korttidsminnet har försämrats så att jag när jag läser får gå tillbaka i texten för se vad man hänvisar till. Koncentrationen är nog något sämre än före behandlingen. Jag blev väl omhändertagen på Högsbo sjukhus och fick rikligt med mat vilket gjorde att jag gick upp fem kilo. Min dåliga mathållning kan ha varit en bidragande orsak till mitt insjuknande. Den intellektuella stimulansen var dock ringa. Tidningar, inte ens Göteborgsposten, fanns inte tillstädes. Det fanns två TV-apparater men var endast ett fåtal som såg på programmen. Det borde ha funnits en dator för patienterna men man måste betänka avdelningen för äldre som jag låg inlagd på man oftast inte var kunniga i användandet av en dator. Jag blev ibland erbjuden att använda sjukhusets dator.
När jag skriver detta går tankarna till personalen på Högsbo sjukhus som gjorde sitt bästa för att jag skulle få ro och hälsa. Jag tackar för god omvårdnad. När jag kom in på sjukhuset kunde jag inte skriva alls vilket i sig är mycket deprimerande för mig och ut kom en som redan har skrivit fem artiklar. Jag får ibland höra varningsrop att inte ta det för häftigt så att jag hamnar i samma situation igen. Jag är medveten om att de har rätt i att jag bör ta det försiktigt