Indien och Kina - framtidens stormakter.

Jag har läst två mycket intressanta artiklar nämligen Martin Wolfs "How India must change if it is to be an advanced economy" och Philip Stephens " Western awe and domestic anxiety : a tale of two Chinas." Wolfs fanns i Financial Times den 8 juli och Stephens den 10 juli i samma tidning.
Wolf frågar sig " hur världsekonomin kommer att se ut efter det att den finansiella krisen är över. Kommer det att vara ett "blip" eller något fundamentalt annorlunda? En stor del av svaret kommer att levereras av de två asiatiska giganterna Indien och Kina." Under en generation har BNP i Indien växt med 230 procent och trendmässigt med 4 procent per år. Det kan anses som en bra tillväxt men om man jämför med Kinas 1090 procent och 8,7 trendmässig tillväxt ligger Indien i lä för Kina. Indiens och Kinas ekonomier har globaliserats under 2000-talet. Öppenheten (import + export) har ökat i båda länderna till för Kina med 59 och Indien 51 procent av BNP.
Vad behövs för att Indien skall uppnå välstånd? Svaret är att Indien måste uppnå en tillväxt under en generation (30 år)med 10 procent per år, något som Kina har lyckats med från en lägre nivå. För att uppnå detta skriver Wolf att fyra kriterier behöver att uppfyllas Dessa är "att världen lever fred, att världsekonomin förblir öppen, att Indien måste undvika stagnation som medelinkomstländer har drabbats av och att resurs- och miljömässiga problem undviks." Dessutom måste Indien klara tre stora utmaningar nämligen upprätthålla och stärka den sociala sammanhållningen, skapa en konkurrenskraftig och uppfinningsrik ekonomi, och spela en roll i närområdet som motsvarar dess storlek och stigande vikt.
Indien måste röra sig från s.k."crony capitalism and petty corruption" till något annat. Enligt Wolf finns det " seven inter-generational issues" Det första är att tackla ojämlikheten, det andra förbättra miljön, det tredje att eliminera flaskhalsar i infrastrukturen, det fjärde att förbättra den offentliga servisen särskilt i städerna, det femte att förbättra skolor och teknisk utveckling, det sjätte att revolutionera energiproduktionen och konsumtionen och slutligen att skapa ett blomstrande Sydasien och bli en ansvarsfull global makt.
Slutsatsen blir följande:" For India I conclude that even sustaining recent performance is going to be very hard…India now requires efficient, service-providing government by competent technocrats and honest politicians. (För Indien drar jag slutsatsen att den nuvarande tillväxten blir svår att upprätthålla…Indien behöver nu en effektiv, servicebetonad regering, kompetenta teknokrater och hederliga politiker.)
Stephens artikel "Western awe and domestic anxiety a tale of two Chinas = Västerländsk fruktan och inhemsk ängslan : ett tal om två Kina" handlar just om dessa saker. Han börjar med att presentera Martin Jacques bok When China Rules the World. Han påpekar att bokens titel är något överdriven. Det är kanske för att sälja böcker som den fått just den titeln. Han nämner att Japan en gång tilltroddes att bli en ekonomisk stormakt men en ekonomisk nedgång under 1990-talet gjorde att Japan inte alls blev så starkt. Francis Fukuyama skrev efter murens fall 1989 sin End of History där han förutsade slutet på historien där alla skulle omfatta den liberala kapitalismen. Då försvann den andra världen i och med östblockets upplösning och de tillhör nu nästan allesammans den första världen. En del länder i forna tredje världen tillhör nu också den rikaste delen av världen. Kvar i tredje världen är de fattigaste länderna framförallt i Afrika, Latinamerika och Sydasien.
Jacques bok råkade komma ut samtidigt som uigurerna ställde till med oroligheter i Xinjiang (Östturkistan). Trots att hankineserna utgör 92 procent av Kinas befolkning kan regeringen i Peking inte bortse från minoriteternas önskemål om större självstyre. Kinas president Hu Jintao avstod från toppmötet med G8-gruppen för att i stället ta itu med problemen på hemmaplan. Rent kortvarigt kan man använda militär och poliser i Tibet och Xinjiang men för en långvarig lösning krävs andra metoder. Det är svårt för demokratier att lösa etniska konflikter. Enligt Stephens är det "olösligt för en en-partistat. Men med så mycket på spel har Beijing inget annat val än att ge etniska minoriteter särskilt tibetaner och uigurer en genuin autonomi under kinesiskt styre."