I en artikel i Göteborgs-posten den 22 juni 2010 med rubriken ”Tillväxt – men inte till varje pris” argumenterar Lars Henriksson för att ge tillväxtbegreppet en ny tolkning. Underrubriken har följande lydelse:” Samma drift som fick kapitalismen att erövra jorden hotar i dag vår överlevnad.”
För ungefär 25 år sedan var nolltillväxt och 6 timmars arbetsdagar aktuella teman i vänsterkretsar. Hur annorlunda är det inte i dag när de borgerliga vann valet på ökad tillväxt som anses lösa de flesta av dagens problem. För 6 timmars arbetsdag argumenterade inte något av riksdagspartierna i valet. Enligt Henrikssons artikel skulle business as usual betyda att världsekonomin ökade 80 gånger till 2100. Det verkar vara en omöjlighet. Det är en villkorslös tillväxt utan koppling till mänskliga behov eller naturens gränser. För människor är tillväxt varken bra eller dåligt i sig, det avgörande är vad som växer och vilka konsekvenser det får för oss och vår livsmiljö.
Henriksson kom till följande slutsats:” Att styra om själva produktionen är svårare, men inte mindre viktigt. Många famlar efter möjligheter att tämja kapitalismen, att få den att passa in i de ramar naturen ger och skilja den från tvångsmässiga tillväxtdriften, Men en kapitalism frikopplad från tillväxt är inte längre kapitalism. Vad vi väljer att kalla det som skall avlösa den är mindre viktigt, så länge det är ett samhälle där människors behov och naturens ramar ersätter den blinda vinstmakten.”
fredag 24 september 2010
måndag 20 september 2010
Hur går det för Mona Sahlin?
I Expressen den 11 sept. 2010 med rubriken ” Sanningen om kontokorten” tar Kassem Hamadé, Christian Holmén och Micke Ölander heder och ära av Mona Sahlin. Underrubriken hade följande lydelse:” Det är omdömeslöst, slappt och slarvigt”. Jag läste inte artikel då för att bara rubrikerna fick mig att må illa. Då var det åtta dagar kvar till valet.
Sedan dess har jag fått allt större aktning för Mona Sahlin. Hon har stått upprätt i den svåra snålblåsten. Det var journalisterna som publicerat artikeln som var omdömeslösa och tarvliga. Mona är nu den klarast lysande stjärnan i det socialdemokratiska partiet. Mosa Mona- kampanjen har lyckats i så måtto att de borgerliga behåller regeringsmakten.
När kontokorthärvan exploderade 1995 var Mona på väg att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det var kanske bäst för Sverige att Göran Persson i stället blev statsminister. Att Sverige har så god ekonomi nu beror i icke ringa utsträckning på Göran Perssons hårda nypor när det gäller ekonomin. Jag tänkte att socialdemokraterna måste byta partiledare om man förlorar detta valet. Nu är jag inte så säker. Margot Vallström kan möjligen vara en självklar kandidat om hon vill bli statsminister.
Sedan dess har jag fått allt större aktning för Mona Sahlin. Hon har stått upprätt i den svåra snålblåsten. Det var journalisterna som publicerat artikeln som var omdömeslösa och tarvliga. Mona är nu den klarast lysande stjärnan i det socialdemokratiska partiet. Mosa Mona- kampanjen har lyckats i så måtto att de borgerliga behåller regeringsmakten.
När kontokorthärvan exploderade 1995 var Mona på väg att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det var kanske bäst för Sverige att Göran Persson i stället blev statsminister. Att Sverige har så god ekonomi nu beror i icke ringa utsträckning på Göran Perssons hårda nypor när det gäller ekonomin. Jag tänkte att socialdemokraterna måste byta partiledare om man förlorar detta valet. Nu är jag inte så säker. Margot Vallström kan möjligen vara en självklar kandidat om hon vill bli statsminister.
tisdag 14 september 2010
De sociala krafterna segrar
Det återstår nu bara några få dagar till valet och det ser ut att bli en lättköpt seger för de borgerliga. Jag började tro på denna utgång när Maria Wetterstrand sa att hon ville höja bensinpriset med två kronor. Det fick nog många på landsbygden att rösta på ett borgerligt parti. Det är hederligt men otaktiskt. Annars har Mona Sahlin överraskat positivt i debatterna.
För övrigt kan man kalla både moderaterna och socialdemokraterna för konservativa partier. De konservativa kämpade mot välfärdssamhället när socialdemokraterna försökte införa det. I min artikel Konservatism och nyliberalism (Sourze Yngve Karlsson sidan 9) har jag försökt att förklara dessa begrepp. I underrubriken skriver jag följande:” I framtiden kommer kanske konservativa moderater och socialdemokrater att försvara det nuvarande samhället mot liberalernas förändringsiver.”
I artikeln skriver jag följande:” Moderaterna var det mest nyliberala partiet under 1990-talet men nu börjar man i viss mån återgå till sina konservativa rötter. Det visar sig i en förändrad inställning till fackföreningsrörelsen och en socialkonservativ inställning till bidrag. Man vill dock tvinga arbetslösa att ta lågbetalda jobb.”
Nu har moderaterna helt fräckt börjat kalla sig det nya arbetarpartiet. Folkpartiet kallade sig inte för de nya liberalerna när partiet blev socialliberalt. Mellan de socialdemokratiska, socialkonservativa och socialliberala krafterna skiljer sig inte mycket. De kan ta varandra i hand.
För övrigt kan man kalla både moderaterna och socialdemokraterna för konservativa partier. De konservativa kämpade mot välfärdssamhället när socialdemokraterna försökte införa det. I min artikel Konservatism och nyliberalism (Sourze Yngve Karlsson sidan 9) har jag försökt att förklara dessa begrepp. I underrubriken skriver jag följande:” I framtiden kommer kanske konservativa moderater och socialdemokrater att försvara det nuvarande samhället mot liberalernas förändringsiver.”
I artikeln skriver jag följande:” Moderaterna var det mest nyliberala partiet under 1990-talet men nu börjar man i viss mån återgå till sina konservativa rötter. Det visar sig i en förändrad inställning till fackföreningsrörelsen och en socialkonservativ inställning till bidrag. Man vill dock tvinga arbetslösa att ta lågbetalda jobb.”
Nu har moderaterna helt fräckt börjat kalla sig det nya arbetarpartiet. Folkpartiet kallade sig inte för de nya liberalerna när partiet blev socialliberalt. Mellan de socialdemokratiska, socialkonservativa och socialliberala krafterna skiljer sig inte mycket. De kan ta varandra i hand.
söndag 5 september 2010
Hitlers bordssamtal.
Den senaste tiden har jag läst den av Per Ragnar utgivna Hitlers bordssamtal. Hans bordssamtal var nedtecknade av stenografer i Varglyan Hitlers högkvarter, 1941-42 och ägde rum efter maten.. Då fick officerarna tiga och Hitler höll som vanligt sina monologer.
Liksom moderaterna i den svenska valrörelsen vill lägga sig så nära arbetarna som möjligt försökte också Hitler göra detta. För att lyckas med detta användes följande medel. 1) Liksom de marxistiska partierna lät jag sprida politiska plakat i skrikig röd färg. 2) Vi bedrev lastbilspropaganda varvid fordonen var fullklistrade med knallröda plakat och försedda med röda fanor 4) Alla rörelsens anhängare kom till mötena utan slips och krage och utan ha gjort sig fina och väckte på det sättet förtroende hos den kroppsarbetande befolkningen.
På liknande sätt förhåller det sig med namnet på partiet. Det heter på tyska Nationsozialistiche deutche arbeiterpartei (NSDAP) På svenska = nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.
Hitler säger på ett ställe att ” juden var mera asiat än europé. Hela Europa måste därför efter en viss tid vara fullständigt judefritt.”
Om landsförräderi har Hitler följande åsikt:” Landsförräderi bottnar i en asocial inställning. Varje landsförrädare måste därför avrättas utan hänsyn till omfånget av den skada han åstadkommit. Man får inte hysa medlidande med människor som ödet bestämt till undergång. Man får överhuvudtaget inte hysa medlidande med någon som saknar den nödvändiga hårdheten i livet.”
Hitler var en motståndare till pressfrihet. Han tar som exempel omsvängningen i förhållandet till Sovjet från fanatisk motståndare till Ryssland till en pakt 1939 och åter en hård motståndare 1941. Hitler säger att ” lyckligtvis var våra partikamrater så disciplinerade att de utan vidare förstod den politiska ledningens kursändring.”
När kriget var över såg Hitler kyrkan som en svår motståndare som måste krossas. Han kallade prästerna för svartrockar som inte skulle lägga sig i det jordiska. Kristus var arier men Paulus utnyttjade hans lära till att mobilisera den undre världen och organisera en för-boljsjevism. I och med att denna bryter in går den antika världens sköna klarhet förlorad. Vad är det för Gud som känner tillfredsställelse när människor späker sig inför honom. Vår Herre skapar förutsättningar för syndafallet. Sedan det lyckats med hjälp av djävulen begagnar han en jungfru för att föda en människa som genom sin död förlöser mänskligheten. Så lyder Hitlers åsikt om kristendomen.
Genom att läsa boken har jag fått större förståelse för Hitlers hemska tankevärld.
Liksom moderaterna i den svenska valrörelsen vill lägga sig så nära arbetarna som möjligt försökte också Hitler göra detta. För att lyckas med detta användes följande medel. 1) Liksom de marxistiska partierna lät jag sprida politiska plakat i skrikig röd färg. 2) Vi bedrev lastbilspropaganda varvid fordonen var fullklistrade med knallröda plakat och försedda med röda fanor 4) Alla rörelsens anhängare kom till mötena utan slips och krage och utan ha gjort sig fina och väckte på det sättet förtroende hos den kroppsarbetande befolkningen.
På liknande sätt förhåller det sig med namnet på partiet. Det heter på tyska Nationsozialistiche deutche arbeiterpartei (NSDAP) På svenska = nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.
Hitler säger på ett ställe att ” juden var mera asiat än europé. Hela Europa måste därför efter en viss tid vara fullständigt judefritt.”
Om landsförräderi har Hitler följande åsikt:” Landsförräderi bottnar i en asocial inställning. Varje landsförrädare måste därför avrättas utan hänsyn till omfånget av den skada han åstadkommit. Man får inte hysa medlidande med människor som ödet bestämt till undergång. Man får överhuvudtaget inte hysa medlidande med någon som saknar den nödvändiga hårdheten i livet.”
Hitler var en motståndare till pressfrihet. Han tar som exempel omsvängningen i förhållandet till Sovjet från fanatisk motståndare till Ryssland till en pakt 1939 och åter en hård motståndare 1941. Hitler säger att ” lyckligtvis var våra partikamrater så disciplinerade att de utan vidare förstod den politiska ledningens kursändring.”
När kriget var över såg Hitler kyrkan som en svår motståndare som måste krossas. Han kallade prästerna för svartrockar som inte skulle lägga sig i det jordiska. Kristus var arier men Paulus utnyttjade hans lära till att mobilisera den undre världen och organisera en för-boljsjevism. I och med att denna bryter in går den antika världens sköna klarhet förlorad. Vad är det för Gud som känner tillfredsställelse när människor späker sig inför honom. Vår Herre skapar förutsättningar för syndafallet. Sedan det lyckats med hjälp av djävulen begagnar han en jungfru för att föda en människa som genom sin död förlöser mänskligheten. Så lyder Hitlers åsikt om kristendomen.
Genom att läsa boken har jag fått större förståelse för Hitlers hemska tankevärld.
fredag 27 augusti 2010
Min syn på 68-rörelsen.
Jag har läst Lasse Wilhelmssons inlägg om 68- rörelsen. Jag var själv med i den och samlade in pengar till Vietnam. Jag blev vänsterman redan 1960 och hade sympatiserat med Sovjet och övriga östblocksländer inklusive Kina hela tiden.
De som tuggade teser allra mest i 68-rörelsen var enligt vad jag uppfattade situation de som kom ifrån medel- och överklass. De saknade erfarenhet från arbetslivet. Jag var prosovjetisk hela tiden medan FNL-rörelsen rörde sig åt det prokinesiska hållet. Jag stödde inte de Röda Khmerna i Kambodja vilket både FN och USA gjorde. Jag höll på Vietnam i kriget mot Kambodja. Det var regimen i Kambodja själva som förorsakade kriget genom ständiga gränskränkningar och förföljelser av de vietnameser som bodde i landet. Annars hade nog kriget aldrig kommit tillstånd.
Inte heller stödde jag den hjälp som vänstern lämnade till gerillan i Afghanistan på 80-talet. Det var Afghanistankommitén som hjälpte Afghanistan också under talibanerna. Hade Sovjet tillåtits segra i det kriget på samma sätt som Vietnam besegrade de Röda kmererna, hade situationen varit mycket bättre för afghanerna.
En anmärkningsvärd sak är hur vänstermän går över till den yttersta högern. Det är tydligen fallet med Wilhelmsson, Följande citat av denne tycks bekräfta detta.:” I mångt och mycket svalde vi demoniseringen av Hitler och Nazismen och godtog den historieskrivning som gjorts av sovjetiska, engelska och amerikanska historiker, där Churchill och Stalin blev om inte hjältar, så åtminstone de som räddade oss från Hitlers ondska. Den enkla frågan hur det kunde komma sig att Hitler och inte Stalin hade störst stöd av sitt folk, ställdes aldrig, eller om det spelade någon roll vem som var folkvald. Eller om Churchill var mindre rasist än Hitler, bara för att nämna något.”
Jag anser att Hitler och Nazismen bör demoniseras och att Churchill och Stalin räddade oss från Hitlers ondska. Wilhelmsson tycks tro att Hitler var folkvald. Det var han inte utan han tog makten genom en kupp vid riksdagshusbranden 1933. Både Hitler och Churchill var rasister. Hitler i förhållande till judar och de slaviska folken och Churchill i förhållande till de koloniala folken.
De som tuggade teser allra mest i 68-rörelsen var enligt vad jag uppfattade situation de som kom ifrån medel- och överklass. De saknade erfarenhet från arbetslivet. Jag var prosovjetisk hela tiden medan FNL-rörelsen rörde sig åt det prokinesiska hållet. Jag stödde inte de Röda Khmerna i Kambodja vilket både FN och USA gjorde. Jag höll på Vietnam i kriget mot Kambodja. Det var regimen i Kambodja själva som förorsakade kriget genom ständiga gränskränkningar och förföljelser av de vietnameser som bodde i landet. Annars hade nog kriget aldrig kommit tillstånd.
Inte heller stödde jag den hjälp som vänstern lämnade till gerillan i Afghanistan på 80-talet. Det var Afghanistankommitén som hjälpte Afghanistan också under talibanerna. Hade Sovjet tillåtits segra i det kriget på samma sätt som Vietnam besegrade de Röda kmererna, hade situationen varit mycket bättre för afghanerna.
En anmärkningsvärd sak är hur vänstermän går över till den yttersta högern. Det är tydligen fallet med Wilhelmsson, Följande citat av denne tycks bekräfta detta.:” I mångt och mycket svalde vi demoniseringen av Hitler och Nazismen och godtog den historieskrivning som gjorts av sovjetiska, engelska och amerikanska historiker, där Churchill och Stalin blev om inte hjältar, så åtminstone de som räddade oss från Hitlers ondska. Den enkla frågan hur det kunde komma sig att Hitler och inte Stalin hade störst stöd av sitt folk, ställdes aldrig, eller om det spelade någon roll vem som var folkvald. Eller om Churchill var mindre rasist än Hitler, bara för att nämna något.”
Jag anser att Hitler och Nazismen bör demoniseras och att Churchill och Stalin räddade oss från Hitlers ondska. Wilhelmsson tycks tro att Hitler var folkvald. Det var han inte utan han tog makten genom en kupp vid riksdagshusbranden 1933. Både Hitler och Churchill var rasister. Hitler i förhållande till judar och de slaviska folken och Churchill i förhållande till de koloniala folken.
söndag 15 augusti 2010
Rätten till lättja del 2.
I SvD under strecket den 14 aug. 2010 fanns en artikel med rubriken ”André Gorz arbetslinjens svurna fiende” skriven av Roland Paulsen. Jag har själv behandlat samma ämne på Sourze i artikeln ” Rätten till lättja”( Sourze Yngve Karlsson sidan 10) efter Paul Lafarques bok med samma titel. Artikeln skrevs 2005 med det klimat på arbetsmarknaden som existerade då. Sedan dess med borgerlig regering har arbetslinjen gällt i högsta grad till skillnad från bidragslinjen som de rödgröna beskylls för att förorda.
Jag skriver:” För närvarande gäller maximen att om du inte arbetar skall du inte äta. Om man rättar sig efter Lafarques bok behöver man inte ha dåligt samvete om man inte arbetar. Om Marx bok Kapitalet var en ledstjärna för 1900-talets radikala ungdomar skulle Lafarques bok ” Rätten till lättja” kunna vara en tröst för 2000-talets ungdomar och invandrare utan arbete.”
Paulsens underrubrik har följande lydelse:” Arbetet har tack vare en långt driven automatisering frikopplats från skapandet av välstånd, och har numera bara sig självt som mål. Den franske filosofen André Gorz kritik av arbetets helgd är ständigt aktuell.”
Gorz och Lafarque symboliserar den radikala arbetskritikens spännvidd. Lafarque förordade den auktoritära statssocialismen och Gorz hade reformistisk ansats. Arbetet är grundproblemet Det är inte konsumtionen, miljöförstörelsen eller kapitalets dominans utan produktionen kommer först i den kausala kedjan. Sedan Lafarque i slutet av 1800-talet propagerade för tre timmars arbetsdag har produktiviteten tjugodubblats.
Paulsen avslutar artikeln på följande sätt:” Exakt hur potentialen för arbetsreduktion praktiskt ska kunna realiseras är likafullt höljt i dunkel. Så länge man i den allmänpolitiska debatten vägrar att ta i frågan förtjänar Gorz författarskap all uppmärksamhet.”
Jag skriver:” För närvarande gäller maximen att om du inte arbetar skall du inte äta. Om man rättar sig efter Lafarques bok behöver man inte ha dåligt samvete om man inte arbetar. Om Marx bok Kapitalet var en ledstjärna för 1900-talets radikala ungdomar skulle Lafarques bok ” Rätten till lättja” kunna vara en tröst för 2000-talets ungdomar och invandrare utan arbete.”
Paulsens underrubrik har följande lydelse:” Arbetet har tack vare en långt driven automatisering frikopplats från skapandet av välstånd, och har numera bara sig självt som mål. Den franske filosofen André Gorz kritik av arbetets helgd är ständigt aktuell.”
Gorz och Lafarque symboliserar den radikala arbetskritikens spännvidd. Lafarque förordade den auktoritära statssocialismen och Gorz hade reformistisk ansats. Arbetet är grundproblemet Det är inte konsumtionen, miljöförstörelsen eller kapitalets dominans utan produktionen kommer först i den kausala kedjan. Sedan Lafarque i slutet av 1800-talet propagerade för tre timmars arbetsdag har produktiviteten tjugodubblats.
Paulsen avslutar artikeln på följande sätt:” Exakt hur potentialen för arbetsreduktion praktiskt ska kunna realiseras är likafullt höljt i dunkel. Så länge man i den allmänpolitiska debatten vägrar att ta i frågan förtjänar Gorz författarskap all uppmärksamhet.”
tisdag 10 augusti 2010
Yiddish är talspråk mellan ortodoxa i Israel.
Enligt Financial Times den 5 aug. 2010 i en artikel med rubriken ” A not very secular shift” har Tobias Buck skrivit om två betydelsefulla grupper i Israel. Det är den palestinska befolkningen som är 21 procent av Israels befolkning och de har mellan tre och fyra barn per kvinna och den ultra-ortodoxa (haredim) som är 8-10 procent av befolkningen och sex barn per kvinna. Den palestinska folkökningen har avtagit de senaste åren. Haredim har däremot fortsatt att ha många barn.
Om de ultra-ortodoxa skriver Buck följande:” Trotsande hettan i Mellanöstern bär männen svarta rockar och hattar av skinn liksom sina förfäder. Eftersom man strikt följer seder undviker man sekulära arbetsplatser och ägnar sig åt religiösa studier och böner. Yiddish används allmänt som talspråk. TV, Internet. mini-kjolar och popmusik är hållna på armlängds avstånd med strikta koder som tar avstånd från värderingar och vanor i det moderna samhället.”
Vad som intresserar mig särskilt är att man fortfarande talar yiddish. Detta språk talades i Östeuropa före kriget och liknar tyska språket. Haredim har inte mycket till övers för den israeliska staten som den anser vara en styggelse. De gör inte värnplikten i den israeliska armén. Det stora inflytandet i politiken som haredim har i Knesset (riksdagen) beror på att de är tungan på vågen genom Shas och United Torah Judaism. Dessa två partier har 16 av Knessets 120 platser.
Ett stort problem utgör det faktum att 65 procent av ultra-ortodoxa män inte tillhör arbetsmarknaden. Motsvarande för palestinska israeliska kvinnor är 76 procent. Efter murens fall fick Israel en miljon ofta högutbildade personer från Östeuropa. Nu utvandrar en del av de högutbildade till framför allt Amerika.
Artikeln ha följande underrubrik:” Med högst födelsetal bland befolkningen som är avskild från den vanliga befolkningen kan man vänta sig växande problem av ekonomisk, militär och politisk natur.”
Om de ultra-ortodoxa skriver Buck följande:” Trotsande hettan i Mellanöstern bär männen svarta rockar och hattar av skinn liksom sina förfäder. Eftersom man strikt följer seder undviker man sekulära arbetsplatser och ägnar sig åt religiösa studier och böner. Yiddish används allmänt som talspråk. TV, Internet. mini-kjolar och popmusik är hållna på armlängds avstånd med strikta koder som tar avstånd från värderingar och vanor i det moderna samhället.”
Vad som intresserar mig särskilt är att man fortfarande talar yiddish. Detta språk talades i Östeuropa före kriget och liknar tyska språket. Haredim har inte mycket till övers för den israeliska staten som den anser vara en styggelse. De gör inte värnplikten i den israeliska armén. Det stora inflytandet i politiken som haredim har i Knesset (riksdagen) beror på att de är tungan på vågen genom Shas och United Torah Judaism. Dessa två partier har 16 av Knessets 120 platser.
Ett stort problem utgör det faktum att 65 procent av ultra-ortodoxa män inte tillhör arbetsmarknaden. Motsvarande för palestinska israeliska kvinnor är 76 procent. Efter murens fall fick Israel en miljon ofta högutbildade personer från Östeuropa. Nu utvandrar en del av de högutbildade till framför allt Amerika.
Artikeln ha följande underrubrik:” Med högst födelsetal bland befolkningen som är avskild från den vanliga befolkningen kan man vänta sig växande problem av ekonomisk, militär och politisk natur.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
