Jag har återigen läst Julius Caesars bok” Kriget i Gallien”. Caesar (100-44 f. Kr) berättar detaljerat om striderna mot gallerna som ägde rum mellan 58 och 50 före Kristus.. Kriget har också behandlats i en av Tintinböckerna.
I Bonniers Världshistoria kan man läsa följande:” Caesar kom till Gallien år 58 f. Kr. Åtta år senare hade han lagt under sig ett land som var dubbelt så stort som Italien och hade minst 5,7 miljoner invånare, kanske 15 miljoner. Han hade till sitt förfogande en armé som under sin glanstid vid upproret år 54 – 52 bestod av tio legioner eller sammanlagt 60 000 man plus en del rytteri….Uppgifterna är säkert överdrivna.”
Överdrivna är nog också uppgifterna om tillryggalagda sträckor särskilt om man hade full packning bestående av förutom svärd, två spjut, käpp med sädesranson, kokkärl, kvarn, kopp, såg, korg, yxa, skära, hacka och spade allt vägande 20 kilo.
Om Caesars snille som militär ledare kan det knappast råda någon tvekan. Det gällde i fyra hänseenden .1) förmågan att tillförsäkra sig om soldaternas tillgivenhet 2) i förmågan att blixtsnabbt bedöma en situation under ett slag 3) kallblodigheten under press 4) i snabbheten överhuvudtaget.
Om Caesars ledaregenskaper har Bonniers världshistoria följande att förtälja:” Att Caesar kunde få sina soldater att prestera det otroliga måste tillskrivas hans ovanliga ledaregenskaper. Ständigt var han med själv där striden var som mest kritisk under ett slag. Hans mod och självtillit var okuvliga. Av soldaterna krävde han järnhård disciplin under strid, men gav dem fria tyglar före och efter. Han var mer rundhänt än någon annan härförare. Han fördubblade soldaternas sold och gav dem rikligt byte. Han förmådde skapa en kåranda som ingen annan härförare under senrepubliken.”
”Först under det stora upproret år 53 – 51 under ledning av Vercingetorix fann de flesta galliska stammarna varandra, till och med eduer och arverner. Vercingetorix har i Frankrike betraktats som den förste nationelle frihetshjälten. Att han var en stor folkledare kan knappast betvivlas men som fältherre var han en katastrof.. I varje fall gav Caesar det galliska upproret en slutlig knäck när han år 52 erövrade Vercingetorix huvudfäste Alesia i Bourgogne.”
torsdag 30 december 2010
lördag 18 december 2010
Renminbi en världsvaluta ?
Den kinesiska valutan Renminbi, också kallad yuan, håller sakta på att internationaliseras. Det skriver Robert Cookson och Geoff Dyer om i Financial Times den 14 dec. 2010 med rubriken ” Yuan direction”. Underrubriken har följande lydelse:” Försiktigt men ändå välövervägt håller Kina på att internationalisera sin ekonomi en process som kan få en stor inverkan på handel, global finans och geopolitik.”
Renminbin håller på att bli global samtidigt som framtiden för euron är osäker. Till slut kan förändringen försvåra USA:s förmåga att låna i egna valutan. I Kina börjar man kalla renminbi för hongbi där man jämför egna valutan med USA:s greenback. Hong är röd på kinesiska. Världsekonomin rör sig sakta men säkert från greenback till redback. Det är förvånansvärt lite handel med renminbi med tanke på att den kinesiska ekonomin är den näst största ekonomin men det beror på att Kina har kvar valutakontrollen och har restriktioner när det gäller handel med valutor. En orsak till krisen i världsekonomin är att USA har kunnat låna ohållbart i den egna valutan.
I juli år startade handeln med Rmb och Malaysia blev det första landet som hade Rmb i sin valutareserv. Handeln ökade från ingenting för ett och ett halvt år sedan till 340 miljarder Rmb mellan juni och november. Avsättningar i Hongkong ökade med 45 procent till 217 miljarder Rmb i oktober. Kina försöker att utnyttja handeln med valutor i Hongkong som ett laboratorium där man kan uppmuntra internationella företag och investerare att handla i Rmb-noterade produkter. I framtiden kommer troligen Rmb att vara en världsvaluta.
Renminbin håller på att bli global samtidigt som framtiden för euron är osäker. Till slut kan förändringen försvåra USA:s förmåga att låna i egna valutan. I Kina börjar man kalla renminbi för hongbi där man jämför egna valutan med USA:s greenback. Hong är röd på kinesiska. Världsekonomin rör sig sakta men säkert från greenback till redback. Det är förvånansvärt lite handel med renminbi med tanke på att den kinesiska ekonomin är den näst största ekonomin men det beror på att Kina har kvar valutakontrollen och har restriktioner när det gäller handel med valutor. En orsak till krisen i världsekonomin är att USA har kunnat låna ohållbart i den egna valutan.
I juli år startade handeln med Rmb och Malaysia blev det första landet som hade Rmb i sin valutareserv. Handeln ökade från ingenting för ett och ett halvt år sedan till 340 miljarder Rmb mellan juni och november. Avsättningar i Hongkong ökade med 45 procent till 217 miljarder Rmb i oktober. Kina försöker att utnyttja handeln med valutor i Hongkong som ett laboratorium där man kan uppmuntra internationella företag och investerare att handla i Rmb-noterade produkter. I framtiden kommer troligen Rmb att vara en världsvaluta.
onsdag 8 december 2010
Korea och Vietnam - en jämförelse.
Per T Ohlsson har i Sydsvenskan den 5 dec. 2010 behandlat situationen i Korea under rubriken ”Farligast i världen”. Underrubriken har följande lydelse:” Ingenstans, inte ens i Mellan-östern, är tröskeln mellan en liten skärmytsling och ett storskaligt krig så låg som här”. Jag har själv behandlat Korea i en artikel med rubriken ”Koreakriget – en 1900-talstragedi”.(Sourze Yngve Karlsson sidan 8)
Korea och Vietnam har drabbats svårt av kolonisering, långvariga krig och delning av länderna. Korea var en japansk koloni mellan 1910 och 1945. Efter andra världskriget delades landet upp mellan segrarmakterna USA och Sovjet. De båda koreanska staterna upprättades år 1948. Både Nordkorea under Kim Il Sung och Sydkorea under Syngman Rhee gjorde anspråk att företräda hela landet. FN dominerat av USA erkände Rhees korrupte och impopulära regim som Koreas lagliga regering. Kriget började den 25 juni 1950 med att nordkoreanska trupper överskred gränsen (38:e breddgraden). I mitten av september höll sydkoreanerna och amerikanerna bara ett brohuvud runt Pusan längst i söder. Förstärkningar gjorde att den amerikanske befälhavaren MacArthur kunde gå till motoffensiv och i oktober trängde USA-trupper in i Nordkorea. När trupperna närmade sig kinesiska gränsen ingrep Kina och tvingade tillbaka de amerikanska trupperna till den 38:e breddgraden. Om dessa trupper hade gjort halt vid nordkoreanska gränsen kunde kriget tagit slut redan i oktober 1950 men på grund av intåget i Nordkorea skulle det vara till den 27 juli 1953 då ett vapenstillestånd kom till stånd. Någon fred har det inte blivit sedan dess.
Vietnam var ursprungligen en fransk koloni men gjorde uppror mot kolonialmakten och fick en fred 1954 som delade landet i Nord- och Sydvietnam där nord regerades av kommunisterna och syd av en USA-vänlig regim. Efter hårda strider lyckades kommunisterna ena landet 1975. Numera betraktas det enade Vietnam som en tigerekonomi. I det delade Korea är det bara Sydkorea som är en tigerekonomi medan Nordkorea är beroende av hjälp utifrån för sin försörjning.
Korea och Vietnam har drabbats svårt av kolonisering, långvariga krig och delning av länderna. Korea var en japansk koloni mellan 1910 och 1945. Efter andra världskriget delades landet upp mellan segrarmakterna USA och Sovjet. De båda koreanska staterna upprättades år 1948. Både Nordkorea under Kim Il Sung och Sydkorea under Syngman Rhee gjorde anspråk att företräda hela landet. FN dominerat av USA erkände Rhees korrupte och impopulära regim som Koreas lagliga regering. Kriget började den 25 juni 1950 med att nordkoreanska trupper överskred gränsen (38:e breddgraden). I mitten av september höll sydkoreanerna och amerikanerna bara ett brohuvud runt Pusan längst i söder. Förstärkningar gjorde att den amerikanske befälhavaren MacArthur kunde gå till motoffensiv och i oktober trängde USA-trupper in i Nordkorea. När trupperna närmade sig kinesiska gränsen ingrep Kina och tvingade tillbaka de amerikanska trupperna till den 38:e breddgraden. Om dessa trupper hade gjort halt vid nordkoreanska gränsen kunde kriget tagit slut redan i oktober 1950 men på grund av intåget i Nordkorea skulle det vara till den 27 juli 1953 då ett vapenstillestånd kom till stånd. Någon fred har det inte blivit sedan dess.
Vietnam var ursprungligen en fransk koloni men gjorde uppror mot kolonialmakten och fick en fred 1954 som delade landet i Nord- och Sydvietnam där nord regerades av kommunisterna och syd av en USA-vänlig regim. Efter hårda strider lyckades kommunisterna ena landet 1975. Numera betraktas det enade Vietnam som en tigerekonomi. I det delade Korea är det bara Sydkorea som är en tigerekonomi medan Nordkorea är beroende av hjälp utifrån för sin försörjning.
torsdag 2 december 2010
Inget knäfall för Mao?
Jag har läst Kim Salomons artikel i SvD den 22 november 2010 med rubriken :” Knäfall för Mao gav livet mening i väst.” Underrubriken har följande lydelse:” Hur kunde den kinesiska kulturrevolutionen utöva en sådan dragningskraft på studenter och intellektuella på 1960-talet? Historikern Richard Wolin försöker i ny bok besvara frågan ur ett franskt perspektiv.”
Artikeln är gefundenes fressen för alla antikommunister som säger att de hela tiden hade rätt när det gällde kommunismen. Salomon skriver följande:” Åtskilliga av 1900-talets maoister liksom marxist-leninister och nazister var förstås mycket medvetna om vad ett totalitärt system stod för. Men andra saknade insikt… Det är inte enkelt att dra lärdom av 1900-talets skräckkabinett. Det förflutna tenderar att bli ett skafferi där man plockar fram det som för stunden känns attraktivt, det vill säga det som sitter rätt i samtiden.”
Maoismens livstid i Frankrike blev kortvarig Den började i mitten av 1960-talet och slutade abrupt 1974 då Solzjenitsyns bok om Gulag publicerades och starkt bidrog till att kommunistiska utopiers trovärdighet ifrågasattes. Sedan följde avslöjandena om de röda khmerernas verksamhet i Kambodja under senare delen av 1970-talet. Paradigmet ändrades från antihumanism till ny humanism och 1980-talets nya franska filosofer gjorde entré.
Jag personligen, som har socialismen som en grundåskådning, ansåg inte att jag hade fel när jag försvarade östblockets länder. Jag ansåg att dessa länder i en framtid kunde bli mer demokratiska än de kapitalistiska länderna genom att införa ekonomisk demokrati. Nu blev det inte så eftersom man där nu har infört kapitalism. Om man jämför Östeuropa med Sydeuropa som också hade diktaturer utfaller det ofta till östs fördel. En fördel med mitt ställningstagande för vänstern var att jag ständigt måste vässa mina argument i opposition till de ledande uppfattningarna i samhället. Jag börjar dagen med att läsa SvD på 7 eleven och fortsätter med DN och Financial Times på biblioteket.
Artikeln är gefundenes fressen för alla antikommunister som säger att de hela tiden hade rätt när det gällde kommunismen. Salomon skriver följande:” Åtskilliga av 1900-talets maoister liksom marxist-leninister och nazister var förstås mycket medvetna om vad ett totalitärt system stod för. Men andra saknade insikt… Det är inte enkelt att dra lärdom av 1900-talets skräckkabinett. Det förflutna tenderar att bli ett skafferi där man plockar fram det som för stunden känns attraktivt, det vill säga det som sitter rätt i samtiden.”
Maoismens livstid i Frankrike blev kortvarig Den började i mitten av 1960-talet och slutade abrupt 1974 då Solzjenitsyns bok om Gulag publicerades och starkt bidrog till att kommunistiska utopiers trovärdighet ifrågasattes. Sedan följde avslöjandena om de röda khmerernas verksamhet i Kambodja under senare delen av 1970-talet. Paradigmet ändrades från antihumanism till ny humanism och 1980-talets nya franska filosofer gjorde entré.
Jag personligen, som har socialismen som en grundåskådning, ansåg inte att jag hade fel när jag försvarade östblockets länder. Jag ansåg att dessa länder i en framtid kunde bli mer demokratiska än de kapitalistiska länderna genom att införa ekonomisk demokrati. Nu blev det inte så eftersom man där nu har infört kapitalism. Om man jämför Östeuropa med Sydeuropa som också hade diktaturer utfaller det ofta till östs fördel. En fördel med mitt ställningstagande för vänstern var att jag ständigt måste vässa mina argument i opposition till de ledande uppfattningarna i samhället. Jag börjar dagen med att läsa SvD på 7 eleven och fortsätter med DN och Financial Times på biblioteket.
torsdag 25 november 2010
Reformism eller revolution?
Jag har läst Johan Lönnroths bok Politisk ekonomi. Lönnroth är liksom jag en vänsterman och har ett vänsterperspektiv när han skriver. Han har varit docent i nationalekonomi vid Göteborgs Universitet och har varit riksdagsledamot för vänsterpartiet i riksdagen.
Lönnroth skriver följande:” Formerna för kapitalismens undergång skulle vid sidan om arbetsvärdeläran bli marxismens stora stridsfråga… I områden med efterbliven kapitalism, svag arbetarrörelse och auktoritära regimer, som i Ryssland och södra Europa, dominerade anarkister, som bara kunde tänka sig en våldsam samhällsomvandling. Under den ryske anarkisten Michail Bakunins ideologiska ledarskap avvisade de både parlament och fackföreningar som redskap för arbetarklassen.
I länder som England med en mer avancerad kapitalism och liberala majoriteter i parlamenten dominerade en mer positiv syn på möjligheten för arbetarrörelsen att skaffa sig ett fackligt och parlamentariskt inflytande via fredliga metoder. I Tyskland fanns denna statssocialistiska och reformistiska tendens främst representerad i det Tyska Arbetarförbundet som startats av Lasalle 1863.”
En som hade slutat att drömma om ett maktövertagande genom revolt var Eduard Bernstein. ”Rörelsen är allt, målet inget”, sa han. Arbetarrörelsen borde sluta drömma om revolution, ställa upp positiva reformprogram i parlamenten och påskynda socialiseringen genom konsumentkooperationen och fackföreningarna. I övrigt borde den kompromissa med borgarklassen och liberalismen och byta ut tesen om proletariatets maktövertagande mot tesen om klasser som balanserar varandra. Bernstein närmade sig också liberalernas positiva syn på kolonialismen, som han ansåg att arbetarrörelsen borde acceptera som den högre kulturens rättighet.
En som inte höll med var Rosa Luxemburg. Hon skriver:” Bernstein tror att han kan förvandla havet av kapitalistisk bitterhet till socialistisk sockerdricka genom några flaskor socialreformistisk lemonad. I stället för klasskampen vill han sätta rättviseprincipen detta gamla ök på vilket historiens alla Don Quijotar ridit ut att reformera världen för att komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
I slutändan segrade den reformistiska delen av arbetarrörelsen och när det gäller kolonialismen fanns det ingen den högre kulturens rättighet att styra över fattiga länders befolkning.
Lönnroth skriver följande:” Formerna för kapitalismens undergång skulle vid sidan om arbetsvärdeläran bli marxismens stora stridsfråga… I områden med efterbliven kapitalism, svag arbetarrörelse och auktoritära regimer, som i Ryssland och södra Europa, dominerade anarkister, som bara kunde tänka sig en våldsam samhällsomvandling. Under den ryske anarkisten Michail Bakunins ideologiska ledarskap avvisade de både parlament och fackföreningar som redskap för arbetarklassen.
I länder som England med en mer avancerad kapitalism och liberala majoriteter i parlamenten dominerade en mer positiv syn på möjligheten för arbetarrörelsen att skaffa sig ett fackligt och parlamentariskt inflytande via fredliga metoder. I Tyskland fanns denna statssocialistiska och reformistiska tendens främst representerad i det Tyska Arbetarförbundet som startats av Lasalle 1863.”
En som hade slutat att drömma om ett maktövertagande genom revolt var Eduard Bernstein. ”Rörelsen är allt, målet inget”, sa han. Arbetarrörelsen borde sluta drömma om revolution, ställa upp positiva reformprogram i parlamenten och påskynda socialiseringen genom konsumentkooperationen och fackföreningarna. I övrigt borde den kompromissa med borgarklassen och liberalismen och byta ut tesen om proletariatets maktövertagande mot tesen om klasser som balanserar varandra. Bernstein närmade sig också liberalernas positiva syn på kolonialismen, som han ansåg att arbetarrörelsen borde acceptera som den högre kulturens rättighet.
En som inte höll med var Rosa Luxemburg. Hon skriver:” Bernstein tror att han kan förvandla havet av kapitalistisk bitterhet till socialistisk sockerdricka genom några flaskor socialreformistisk lemonad. I stället för klasskampen vill han sätta rättviseprincipen detta gamla ök på vilket historiens alla Don Quijotar ridit ut att reformera världen för att komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
I slutändan segrade den reformistiska delen av arbetarrörelsen och när det gäller kolonialismen fanns det ingen den högre kulturens rättighet att styra över fattiga länders befolkning.
onsdag 17 november 2010
Che - vänsterns ikon.
I början av 1960-talet formades jag som människa dels av mitt intresse för antiken genom mina latinstudier i Lund och dels av att jag blev en vänsterman på grund av den kubanska revolutionen 1959. I min förra artikel skrev jag om Romarriket och i denna artikeln skriver jag om den revolutionära legenden Che Guevara. Jag har läst Björn Kumms bok med titeln Che. Che betyder på spanska ”hörru”.
Ernesto ”Che” Guevara föddes 1928 i Argentina. Han var av fin familj, en släkt med anor. Tio generationer Guevara har bott i landet, pratiskt taget sedan regionen koloniserades. Redan som barn plågades Che av astma som skulle förfölja honom livet ut. Om detta skriver Kumm följande;” När lille Ernesto fick ett anfall och kippade efter andan lät det, berättar fadern i boken om sin son, som om man höll på att strypa en katt. Tidigt lärde sig gossen ropa :”Injektion”.Han fick sprutor och allahanda mediciner. Moder Celia lyssnade varje natt för att höra om han andades, fader Ernesto lät Ernstino sova på bröstet vilket medförde att fadern själv knappast sov om nätterna.” För sonens skull beslöt familjen att flytta till Alta Gracia 70 mil från Buenos Aires där luften är torrare och hälsosammare än i huvudstaden. År 1935 noterade myndigheterna att sjuårige Ernesto inte tycktes gå i skolan. Moder Celia meddelade stolt att hon själv lärt honom läsa och att hon höll honom hemma eftersom han så ofta drabbades av astmaanfall. Så småningom började Che dock skolan och blev en självklar ledare för skolans busfrön som i de flesta fall tillhörde underklassen. När Che fick ett astmaanfall i skolan hände det att han drack bläck för att stoppa hostan.
Gymnasisten Guevara var ingen mönsterelev. Han var dock duktig i matematik och uppskattades av lärarna eftersom han ställde utmanande frågor. Han gav sig intensivt i kast med alla kroppsövningar innan han måste dra sig undan och flämta i sin inhalator. Om Ches framtidsplaner skriver Kumm följande:” Ernesto Guevara hade först tänkt bli ingenjör. När han under sommarferierna fick bud att hans älskade farmor Ana Isabel drabbats av stroke vakade han över henne i 17 dygn tills hon gav upp andan. Därefter sadlade han om och började studera till läkare. Det har setts som en känsloreaktion på farmoderns död. Men Ernesto hade också. personligt intresse av medicinska problem intresse av medicinska problem som rörde astma och allergier.”
För att lära känna Sydamerika gjorde Che två långa resor på motorcykel. Än så länge bestod Ches livsfilosofi av själva resandet, rotlösheten och behovet att kringfara jorden. Efter sin andra motorcykelresa gjorde Che en rivstart. På mindre än ett halvt år avlade han sina återstående 13 tentamina och var i juni 1953 utexaminerad läkare. De sista förhören formade sig till en veritabel duell mellan honom och censorerna och den klarade han med glans. Efter examen flyttade Che från land till land och hamnade till slut i Guatemala där han upplevde att den socialistiske presidenten Arbenz avsattes av en USA-stödd invasionsstyrka. Sedan for han till Mexico där han arbetade på en allergiklinik. Där gifte han sig med Hilda Gadea och träffade Raul Castro. I Raul mötte Che en åsiktsbroder. Den 7 juli 1955 anlände Fidel Castro till Mexico City. Det första samtalet mellan Che och Fidel varade i åtta timmar. Från åtta på kvällen till fyra på morgonen diskuterade de Latinamerika, politik och revolutioner.
Den 25 november 1956 lämnade båten Granma Mexico för att segla till Kuba med 82 revolutionärer för att landstiga på Kuba. Den 2 december strandade båten på en gyttjebank på östra Kuba. Efter landstigningen reducerades de 82 till 17 som tog sig till bergkedjan Sierra Maestra. Fram till segern den 2 januari 1959 genomgick Kuba en formlig revolution som underlättades av att Batistaregimen var korrupt och impopulär. Che ledde kampen i provinserna Las Villas och Santa Clara och det var nog hans fältherregeni som avgjorde segern i kriget. Det faktum att många journalister besökte de befriade områdena hade också sin betydelse för utgången i kriget. Omedelbart efter Batistas fall omgavs revolutionen av den romantiska aura den fått med New York Times reportage från Sierra Maestra. Skäggiga, gemytliga Robin Hood-figurer hade nederstigit från bergen och tagit makten. Men de många arkebuseringarna gjorde snart slut på välviljan. I gerillahandboken Guerra de gurerillas framlade Che tre huvudteser:1) folket kan besegra armén; 2) en gerilla kan skapa förutsättningarna för revolution; 3) i Latinamerika måste den väpnade kampen ske på landsbygden. Den 7 oktober 1959 utnämndes Che till chef för industrisektionen inom INRA Kubas nybildade jordreforminstitut, I november fick han ytterligare ett uppdrag – han blev chef för Kubas riksbank. I maj 1960 ställde riksbankchefen Guevara krav på att de stora oljebolag som var verksamma på Kuba Standard Oil, Texaco och Shell. Som ett resultat av kontakterna med Sovjet kunde Kuba förvänta sig leveranser av sovjetisk olja. Bolagen hade dittills importerat från egna oljekällor framförallt i Kubas grannland Venezuela.
För Sovjetunionen var händelseutvecklingen på Kuba helt oväntad. Egentligen gick den på kontrakurs mot Nikita Chrusjtjovs just inledda internationella vänskapsoffensiv. I september 1959, när den kubanska revolutionen inte var årsgammal, hade den sovjetiske ledaren kommit på hjärtligt besök till USA. Under sommaren 1960 fick amerikanska tidningar på allvar upp ögonen för Che Guevara. Fidel Castro beskrevs av Time som revolutionens hjärta, Raul Castro var dess knytnäve och Guevara var hjärnan. Time skrev:” Bakom leendet styr Che Kuba med kylig beräkning, enorm kompetens, stor intelligens och skarp humor.”
År 1965 gjorde Che ett misslyckat försök att göra revolution i Kongo. Revolutionsledaren Laurent – Désiré Kabila visade sig föga samarbetsvillig och för afrikanerna var det obegripligt att en vit man kommit för att hjälpa dem mot den vite mannens egna stamfränder.
Efter det misslyckade afrikanska äventyret vände sig Che till Latinamerika. Om detta skriver Kumm följande:” Che Guevaras ambition hade varit att i Latinamerika skapa ”två, tre, många Vietnam”. Så hade han på avstånd manat världens församlade revolutionärer vid den trilaterala konferensen i Havanna i januari 1966. Tanken var att förmå huvudfienden, den amerikanska imperialismen, att engagera sig på en rad platser, att Latinamerika skulle förvandlas till ett slagfält i kampen mot USA.”.
Den 3 november 1966 anlände Che till den bolivianska huvudstaden La Paz för göra revolution som inte var begränsad till Bolivia utan gällde hela Latinamerika. Han installerade sig på en gård i södra Bolivia. De började leva gerillaliv den 31 januari 1967 vilket innebar svåra umbäranden. Mot slutet av juni fick Che allt svårare astmaanfall. Hans mediciner hade tagit slut. Under augusti, då gerillan drabbades hårt, hölls i Havanna ett stort latinamerikanskt möte. Ches porträtt visades överallt och konferensen valde honom i hans frånvaro till hedersordförande. I oktober var det över för Che. Bolivias högsta militärledning beslöt den 8 oktober att Che skulle arkebuseras. Det ansågs som önskvärt att man i USA visste så lite som möjligt om situationen. Om amerikanska myndigheter fick reda på att Che tillfångatagits, befarade Bolivias högsta ledning att man skulle vilja hålla honom vid liv.
På 70-talet drabbades Latinamerika av militära maktövertaganden. Inte minst drabbade det Ches hemland Argentina där 30 000 vänsterman avrättades jämfört med de 500 som anses ha avrättats efter den kubanska revolutionen.
Ernesto ”Che” Guevara föddes 1928 i Argentina. Han var av fin familj, en släkt med anor. Tio generationer Guevara har bott i landet, pratiskt taget sedan regionen koloniserades. Redan som barn plågades Che av astma som skulle förfölja honom livet ut. Om detta skriver Kumm följande;” När lille Ernesto fick ett anfall och kippade efter andan lät det, berättar fadern i boken om sin son, som om man höll på att strypa en katt. Tidigt lärde sig gossen ropa :”Injektion”.Han fick sprutor och allahanda mediciner. Moder Celia lyssnade varje natt för att höra om han andades, fader Ernesto lät Ernstino sova på bröstet vilket medförde att fadern själv knappast sov om nätterna.” För sonens skull beslöt familjen att flytta till Alta Gracia 70 mil från Buenos Aires där luften är torrare och hälsosammare än i huvudstaden. År 1935 noterade myndigheterna att sjuårige Ernesto inte tycktes gå i skolan. Moder Celia meddelade stolt att hon själv lärt honom läsa och att hon höll honom hemma eftersom han så ofta drabbades av astmaanfall. Så småningom började Che dock skolan och blev en självklar ledare för skolans busfrön som i de flesta fall tillhörde underklassen. När Che fick ett astmaanfall i skolan hände det att han drack bläck för att stoppa hostan.
Gymnasisten Guevara var ingen mönsterelev. Han var dock duktig i matematik och uppskattades av lärarna eftersom han ställde utmanande frågor. Han gav sig intensivt i kast med alla kroppsövningar innan han måste dra sig undan och flämta i sin inhalator. Om Ches framtidsplaner skriver Kumm följande:” Ernesto Guevara hade först tänkt bli ingenjör. När han under sommarferierna fick bud att hans älskade farmor Ana Isabel drabbats av stroke vakade han över henne i 17 dygn tills hon gav upp andan. Därefter sadlade han om och började studera till läkare. Det har setts som en känsloreaktion på farmoderns död. Men Ernesto hade också. personligt intresse av medicinska problem intresse av medicinska problem som rörde astma och allergier.”
För att lära känna Sydamerika gjorde Che två långa resor på motorcykel. Än så länge bestod Ches livsfilosofi av själva resandet, rotlösheten och behovet att kringfara jorden. Efter sin andra motorcykelresa gjorde Che en rivstart. På mindre än ett halvt år avlade han sina återstående 13 tentamina och var i juni 1953 utexaminerad läkare. De sista förhören formade sig till en veritabel duell mellan honom och censorerna och den klarade han med glans. Efter examen flyttade Che från land till land och hamnade till slut i Guatemala där han upplevde att den socialistiske presidenten Arbenz avsattes av en USA-stödd invasionsstyrka. Sedan for han till Mexico där han arbetade på en allergiklinik. Där gifte han sig med Hilda Gadea och träffade Raul Castro. I Raul mötte Che en åsiktsbroder. Den 7 juli 1955 anlände Fidel Castro till Mexico City. Det första samtalet mellan Che och Fidel varade i åtta timmar. Från åtta på kvällen till fyra på morgonen diskuterade de Latinamerika, politik och revolutioner.
Den 25 november 1956 lämnade båten Granma Mexico för att segla till Kuba med 82 revolutionärer för att landstiga på Kuba. Den 2 december strandade båten på en gyttjebank på östra Kuba. Efter landstigningen reducerades de 82 till 17 som tog sig till bergkedjan Sierra Maestra. Fram till segern den 2 januari 1959 genomgick Kuba en formlig revolution som underlättades av att Batistaregimen var korrupt och impopulär. Che ledde kampen i provinserna Las Villas och Santa Clara och det var nog hans fältherregeni som avgjorde segern i kriget. Det faktum att många journalister besökte de befriade områdena hade också sin betydelse för utgången i kriget. Omedelbart efter Batistas fall omgavs revolutionen av den romantiska aura den fått med New York Times reportage från Sierra Maestra. Skäggiga, gemytliga Robin Hood-figurer hade nederstigit från bergen och tagit makten. Men de många arkebuseringarna gjorde snart slut på välviljan. I gerillahandboken Guerra de gurerillas framlade Che tre huvudteser:1) folket kan besegra armén; 2) en gerilla kan skapa förutsättningarna för revolution; 3) i Latinamerika måste den väpnade kampen ske på landsbygden. Den 7 oktober 1959 utnämndes Che till chef för industrisektionen inom INRA Kubas nybildade jordreforminstitut, I november fick han ytterligare ett uppdrag – han blev chef för Kubas riksbank. I maj 1960 ställde riksbankchefen Guevara krav på att de stora oljebolag som var verksamma på Kuba Standard Oil, Texaco och Shell. Som ett resultat av kontakterna med Sovjet kunde Kuba förvänta sig leveranser av sovjetisk olja. Bolagen hade dittills importerat från egna oljekällor framförallt i Kubas grannland Venezuela.
För Sovjetunionen var händelseutvecklingen på Kuba helt oväntad. Egentligen gick den på kontrakurs mot Nikita Chrusjtjovs just inledda internationella vänskapsoffensiv. I september 1959, när den kubanska revolutionen inte var årsgammal, hade den sovjetiske ledaren kommit på hjärtligt besök till USA. Under sommaren 1960 fick amerikanska tidningar på allvar upp ögonen för Che Guevara. Fidel Castro beskrevs av Time som revolutionens hjärta, Raul Castro var dess knytnäve och Guevara var hjärnan. Time skrev:” Bakom leendet styr Che Kuba med kylig beräkning, enorm kompetens, stor intelligens och skarp humor.”
År 1965 gjorde Che ett misslyckat försök att göra revolution i Kongo. Revolutionsledaren Laurent – Désiré Kabila visade sig föga samarbetsvillig och för afrikanerna var det obegripligt att en vit man kommit för att hjälpa dem mot den vite mannens egna stamfränder.
Efter det misslyckade afrikanska äventyret vände sig Che till Latinamerika. Om detta skriver Kumm följande:” Che Guevaras ambition hade varit att i Latinamerika skapa ”två, tre, många Vietnam”. Så hade han på avstånd manat världens församlade revolutionärer vid den trilaterala konferensen i Havanna i januari 1966. Tanken var att förmå huvudfienden, den amerikanska imperialismen, att engagera sig på en rad platser, att Latinamerika skulle förvandlas till ett slagfält i kampen mot USA.”.
Den 3 november 1966 anlände Che till den bolivianska huvudstaden La Paz för göra revolution som inte var begränsad till Bolivia utan gällde hela Latinamerika. Han installerade sig på en gård i södra Bolivia. De började leva gerillaliv den 31 januari 1967 vilket innebar svåra umbäranden. Mot slutet av juni fick Che allt svårare astmaanfall. Hans mediciner hade tagit slut. Under augusti, då gerillan drabbades hårt, hölls i Havanna ett stort latinamerikanskt möte. Ches porträtt visades överallt och konferensen valde honom i hans frånvaro till hedersordförande. I oktober var det över för Che. Bolivias högsta militärledning beslöt den 8 oktober att Che skulle arkebuseras. Det ansågs som önskvärt att man i USA visste så lite som möjligt om situationen. Om amerikanska myndigheter fick reda på att Che tillfångatagits, befarade Bolivias högsta ledning att man skulle vilja hålla honom vid liv.
På 70-talet drabbades Latinamerika av militära maktövertaganden. Inte minst drabbade det Ches hemland Argentina där 30 000 vänsterman avrättades jämfört med de 500 som anses ha avrättats efter den kubanska revolutionen.
torsdag 4 november 2010
Kina och Rom.
Jag har nu läst Tore Jansons bok Romarinnor och romare som handlar om livet under antiken. Jag blev mycket intresserad av Romarriket när jag studerade latin på latinlinjen på ”spyken” i Lund 1961. Det intresset har aldrig lämnat mig sedan dess och jag har skrivit ett antal artiklar om antiken.
För 2000 år sedan fanns det två högt utvecklade kulturer nämligen Rom och Kina. För Kinas del skulle kulturen nå en hög nivå flera gånger sedan dess men man hade oturen att nå en bottennivå just när västerlandet nådde sin hittills högsta nivå under 1800-talet. Det är först de senaste 25 åren som Kina börjar gå ikapp västerlandet i ekonomisk utveckling.
Jag har också läst Bonniers världshistoria femte bandet som handlar on Romarriket. För att beskriva Kinas och Roms förutsättningar har jag tagit följande citat från boken:” Först efter den stora krisen vid mitten av 200-talet fick den romerska staten en tyngd som kan jämföras med det kinesiska rikets statsapparat, Även då har det romerska ämbetsmaskineriet emellertid beräknats till bara 30 000 personer mot 130 000 i Kina. Romarriket hade inte ekonomisk styrka nog att bära dessa 30 000…Den ena barbardynastin efter den andra tvingades konstatera, att den inte kunde uträtta något utan kinesiska ämbetsmän. De uppslukades därför av kineserna medan däremot barbarerna i väst kunde bygga egna stater på Romarrikets ruiner, Innanför rikets gränser fann de stöd från landsmän som hölls som slavar av romarna medan slavarbetskraft bara spelade en begränsad roll i Kina.”
Utan Rom hade Europa kunnat ha liknat Afrika eller Mellersta Östern i fråga om kulturell och ekonomisk utveckling. Det hade varit klaner som hade styrt i samhällena i löst organiserade stater. Rom hade när det var som störst en miljon invånare och när det var som minst på 1300-talet bara en bråkdel av det invånarantalet. Staden var en ruinstad.
Den romerska republiken 506 – 27 f. Kr. och kejsardömet 27 f.Kr till 476 e.Kr.( Västrom) 1453 (Östrom) utgjorde mönster för 1700-talet statsbyggare. Det amerikanska upproret (1776) mot den engelska kungen stimulerades av läsning av antika författare. USA:s författning liknar den som fanns i den romerska republiken med senaten och representanthuset som de viktigaste beståndsdelarna. Också den franska revolutionen hämtade sina främsta idéer från den romerska republiken med konsuler som högsta styresman. Napoleon var förste konsul och sedan kejsare i Frankrike från 1804. Tsar och kaiser härstammar från Caesar och kejsardömet var idealet för konservativa samhällen.
För 2000 år sedan fanns det två högt utvecklade kulturer nämligen Rom och Kina. För Kinas del skulle kulturen nå en hög nivå flera gånger sedan dess men man hade oturen att nå en bottennivå just när västerlandet nådde sin hittills högsta nivå under 1800-talet. Det är först de senaste 25 åren som Kina börjar gå ikapp västerlandet i ekonomisk utveckling.
Jag har också läst Bonniers världshistoria femte bandet som handlar on Romarriket. För att beskriva Kinas och Roms förutsättningar har jag tagit följande citat från boken:” Först efter den stora krisen vid mitten av 200-talet fick den romerska staten en tyngd som kan jämföras med det kinesiska rikets statsapparat, Även då har det romerska ämbetsmaskineriet emellertid beräknats till bara 30 000 personer mot 130 000 i Kina. Romarriket hade inte ekonomisk styrka nog att bära dessa 30 000…Den ena barbardynastin efter den andra tvingades konstatera, att den inte kunde uträtta något utan kinesiska ämbetsmän. De uppslukades därför av kineserna medan däremot barbarerna i väst kunde bygga egna stater på Romarrikets ruiner, Innanför rikets gränser fann de stöd från landsmän som hölls som slavar av romarna medan slavarbetskraft bara spelade en begränsad roll i Kina.”
Utan Rom hade Europa kunnat ha liknat Afrika eller Mellersta Östern i fråga om kulturell och ekonomisk utveckling. Det hade varit klaner som hade styrt i samhällena i löst organiserade stater. Rom hade när det var som störst en miljon invånare och när det var som minst på 1300-talet bara en bråkdel av det invånarantalet. Staden var en ruinstad.
Den romerska republiken 506 – 27 f. Kr. och kejsardömet 27 f.Kr till 476 e.Kr.( Västrom) 1453 (Östrom) utgjorde mönster för 1700-talet statsbyggare. Det amerikanska upproret (1776) mot den engelska kungen stimulerades av läsning av antika författare. USA:s författning liknar den som fanns i den romerska republiken med senaten och representanthuset som de viktigaste beståndsdelarna. Också den franska revolutionen hämtade sina främsta idéer från den romerska republiken med konsuler som högsta styresman. Napoleon var förste konsul och sedan kejsare i Frankrike från 1804. Tsar och kaiser härstammar från Caesar och kejsardömet var idealet för konservativa samhällen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
