Kan judar bli fascister?

Kunde europeiska judar bli fascister? Före 1933, ja faktiskt också före 1939, var enligt Göran Rosenbergs bok Det förlorade landet, ”svaret inte särskilt komplicerat. Självklart kunde judar bli fascister… Självklart kunde judar lockas av karismatiska ledare, av fanor, av det militära organiserandets kollektiva identitet, av fanor, marscher och massmöten av Nationens överhöghet. I den italienska fasciströrelsen, som ju inte var programmatiskt rasistisk eller antisemitisk, var länge andelen judiska aktivister långt större än judarnas andel av befolkningen.”

En av de ledande personerna bakom judisk fascism var Vladimir Jabotinsky . Om hans idéer har Rosenberg följande att förtälja:” Den judiska stat Jabotinsky drömde om att upprätta i Palestina hade från tidig början tydliga fascistiska drag : autokratiskt och karismatiskt ledarskap i stället för parlamentarism och demokrati, statligt organiserade yrkeskorporationer i stället för partier och fackföreningar, statlig reglering av arbetsmarknaden i stället för fri förhandlings- och strejkrätt.”

Efter sexdagarskriget 1967 blev trettiotalets idéer gångbara i högerkretsar. Roseberg skriver:” Efter 1967 revs plötsligt koloniseringens historia upp igen. I argumenten för eller emot judisk kolonisering av nyockuperade områdena, Judéen och Samarien, ekade argumenten för och emot den judiska koloniseringen på trettio- och fyrtiotalen. Det ” mirakulösa” herraväldet över nya ” historiska” territorier blottlade dittills omsorgsfullt bortträngda moment i det sionistiska statsbygget. Plötsligt fanns grupper som öppet företrädde idén om diskriminering, kolonisering och fördrivning på grundval av etnisk – religiös – nationell tillhörighet”

Tio år senare, 1977, blev den starkt nationalistiske ledaren Menachim Begin premiärminister. Han valdes på en politisk plattform som slog fast det judiska folkets ” eviga och okränkbara ” rätt till Landet Israel, vilket förtydligades:” Mellan havet och Jordanfloden skall odelad judisk suveränitet råda.” En annan extrem ledare Yitzhak Shamir som kom till Palestina 1935 från Polen blev senare också premiärminister. Han drogs tidigt till en gerillaorganisation kallad Sternligan uppkallad efter poeten Abraham Stern. De drev inledningsvis tesen att Hitler och Churchill var lika goda kålsupare, att världskriget var en kraftmätning mellan gott och ont och att Tyskland i själva verket var en potentiell allierad. Genom att deportera en majoritet av Europas judar till Palestina skulle Hitler kunna slå två flugor i en smäll, dels bli av med de förhatliga judarna, dels undergräva britternas makt. Man ville upprätta en judisk stat ”från Nilen till Eufrat”.

Begins, Shamirs och nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahus parti hette ursprungligen Herut men heter nu Likud. Om Heruts förvandling till Likud skriver Rosenberg följande:” Herut utstrålade plötsligt profetisk förvissning, arbetarsionismen däremot ambivalans och bristande självförtroende, ett självförtroende som knäcktes helt i oktober 1973, då också myten om dess militärstrategiska genialitet fick sig en dödlig knäck. I det uppskjutna valet i december samma år förlorade arbetarpartiet sju procentenheter (till 39,6) medan högerkoalitionen Likud ökade med motsvarande (till 30,2. Ett val senare var mytskiftet ett faktum.”

Tidigare premiärministern Shimon Peres ironiserar i sin bok The New Middle East” över bosättarnas term för de ockuperade områdena Jesha, på en gång det hebreiska namnet för frälsning och akronymen för Judéen, Samarien och Gaza. Han polemiserar mot föreställningen att Israel är predestinerat att leva i militär, politisk och religiös konflikt med sin omgivning. Militär ockupation av ett annat folk står i direkt motsättning till de demokratiska värden som stadfästs i staten Israels självständighetsförklaring, och fördärvar statens institutioner och invånare.”

Nu står ställningen mellan Israels nuvarande president Peres och nuvarande premiärministern Netanyahu om vägvalet för ett framtida Israel.