Caesars galliska krig.

Jag har återigen läst Julius Caesars bok” Kriget i Gallien”. Caesar (100-44 f. Kr) berättar detaljerat om striderna mot gallerna som ägde rum mellan 58 och 50 före Kristus.. Kriget har också behandlats i en av Tintinböckerna.

I Bonniers Världshistoria kan man läsa följande:” Caesar kom till Gallien år 58 f. Kr. Åtta år senare hade han lagt under sig ett land som var dubbelt så stort som Italien och hade minst 5,7 miljoner invånare, kanske 15 miljoner. Han hade till sitt förfogande en armé som under sin glanstid vid upproret år 54 – 52 bestod av tio legioner eller sammanlagt 60 000 man plus en del rytteri….Uppgifterna är säkert överdrivna.”

Överdrivna är nog också uppgifterna om tillryggalagda sträckor särskilt om man hade full packning bestående av förutom svärd, två spjut, käpp med sädesranson, kokkärl, kvarn, kopp, såg, korg, yxa, skära, hacka och spade allt vägande 20 kilo.

Om Caesars snille som militär ledare kan det knappast råda någon tvekan. Det gällde i fyra hänseenden .1) förmågan att tillförsäkra sig om soldaternas tillgivenhet 2) i förmågan att blixtsnabbt bedöma en situation under ett slag 3) kallblodigheten under press 4) i snabbheten överhuvudtaget.

Om Caesars ledaregenskaper har Bonniers världshistoria följande att förtälja:” Att Caesar kunde få sina soldater att prestera det otroliga måste tillskrivas hans ovanliga ledaregenskaper. Ständigt var han med själv där striden var som mest kritisk under ett slag. Hans mod och självtillit var okuvliga. Av soldaterna krävde han järnhård disciplin under strid, men gav dem fria tyglar före och efter. Han var mer rundhänt än någon annan härförare. Han fördubblade soldaternas sold och gav dem rikligt byte. Han förmådde skapa en kåranda som ingen annan härförare under senrepubliken.”

”Först under det stora upproret år 53 – 51 under ledning av Vercingetorix fann de flesta galliska stammarna varandra, till och med eduer och arverner. Vercingetorix har i Frankrike betraktats som den förste nationelle frihetshjälten. Att han var en stor folkledare kan knappast betvivlas men som fältherre var han en katastrof.. I varje fall gav Caesar det galliska upproret en slutlig knäck när han år 52 erövrade Vercingetorix huvudfäste Alesia i Bourgogne.”