Jag har vid flera tillfällen yttrat mina tvivel på kvaliteten hos den svenska skolan. Jag tog real-och studentexamen som vuxen. Jag tror att realexamen som man tog vid 17 års ålder var av samma klass som studentexamen i dagens skola som man tar vid 19 års ålder. Då återstod tre år i gymnasiet och studenten som man tog vid 20 års ålder. Jag har i dessa dagar kunnat studera det nästan hysteriska firandet av studentexamen. Jag förstår att man vill fira tre års slit i skolan. Pojkarna går omkring i kostymer liksom jag gjorde till min konfirmation vid 15 års ålder. Det är väl ett tecken att man blivit vuxen och studenten kallades förr i världen för en mogenhetsexamen.
Vad som föranlåter mig att skriva om skolan är en artikel i Financial Times den 2 juni 2008 av Philip Whyte med rubriken " Why free market have little to do with inequality"( Varför marknadsekonomi har lite att göra med ojämlikhet). Han jämför den sociala jämlikheten i det kontinentala Europa (Frankrike och Tyskland) med den anglosaxiska världens (Storbritannien och USA) ojämlikhet. Han jämför också Hollands och de nordiska ländernas utbildningsväsen i förhållande till Storbritannien och Sydeuropa (Portugal och Grekland).
Whyte frågar sig vad som gör de holländska och de nordiska eleverna speciella. Han kommer fram till att läs- och räkneförmågan hos 15-åringarna är högre än i Sydeuropa men att skoltidens längd också är av avgörande betydelse. I Danmark, Sverige och Finland har 90 procent av 25- till 34-åringarna slutfört gymnasiet (upper secondary education) och 40 procent gått vidare till universitet och högskolor (tertiary qualifications). I Portugal är motsvarande siffror 43 resp. 19 procent och i Grekland 57 resp. 25 procent. De brittiska universiteten är bland världens bästa men bara en av fyra fullbordar gymnasiet. Det stora antalet drop-out-elever är den främsta anledningen till ojämlikheten i det brittiska samhället enligt Whyte. Den brittiska regeringen har en ordentlig uppförsbacke om man skall minska ojämlikheten genom skatte- och understödsåtgärder. Det hade varit lättare om undervisningen varit av samma höga kvalité som i de nordiska skolorna.
Att den svenska skolan jämförs med den i Holland och Finland som har erkänt bra skolor måste anses som mycket tillfredsställande sett ur svensk synpunkt. I artikeln "Var pluggskolan bättre? har jag beskrivit skolan i Holland och i artikel "Tillbaka till kunskapsskolan" har jag gjort detsamma med den svenska skolan. I underrubriken skriver jag att skolan bör vara en plats för kunskapsinhämtande och inte en förvaringsplats för arbetslösa ungdomar. I det fallet har jag ändrat mig och anser nu att de okvalificerade arbeten som blir lediga bör gå till de 16-17-åringar som inte går i gymnasiet. De som går vidare i gymnasiet lär sig alltid något och kan studera vidare på universiteten där kunskapsluckor kan fyllas ut genom extrakurser. Jag gick själv en liknande kurs i matematik när jag studerade nationalekonomi.
Whyte anser att marknadsekonomin inte i sig skapar ojämlikhet utan det är dåliga skolor som är den främsta anledningen till bristen på jämlikhet. Jag anser dock att även marknadssystemet framkallar ojämlikhet. Se på alla nya miljardärer i fattiga länder t.ex. Indien, Kina och Mexico.
lördag 7 juni 2008
lördag 24 maj 2008
Frihandel eller protektionism, del 5
SvD den 22 maj 2008 innehåller en intressant artikel om tillväxten i 13 tigerekonomier. Kriterierna för dessa är enligt Johan Myrsten följande:" Sedan 1950 har 13 länder lyckats hålla en genomsnittlig årlig BNP-tillväxt på minst 7 procent under en period på minst 25 år enligt tillväxtrapporten."
De 13 är:" Botswana (1960-2005), Brasilien (1950-1980), Kina (1961-2005), Hongkong (1960-1997), Indonesien (1966-1997), Japan (1950-1983), Sydkorea (1960-2001), Malaysia (1967-1997), Malta (1963-1994), Oman (1960-1999), Singapore (1967-2002) Taiwan (1965-2002) Thailand (1960-1997).
I min artikelserie "Frihandel eller protektionism del 1-4 är del 2 särskilt aktuell för den här artikeln. Jag tar med ett par avsnitt från den artikeln som visar sambandet mellan diktatur, protektionism och snabb ekonomisk utveckling.
Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".
I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible." (Just nu sammanträder 12 latinamerikanska länder i Brasilia, Brasiliens huvudstad, för att bilda ett frihandelsområde i Sydamerika och liknande åtgärder föreslås för Ostasien. Man talar t.o.m. om en gemensam arbetsmarknad i Sydamerika. Framgången för EU manar till efterföljd.)
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."(De flesta borde ha ett fritt tillträde till de rika ländernas marknad men tillåtas följa sin egen väg antingen det gäller laisser-faire eller dess motsats. De kommer att göra många misstag. Må det gå så. Det är det som är suveränitet.)
Nästan alla 13 tigerekonomierna var diktaturer eller samma parti har haft makten som Japan och Singapore under tillväxtperioden. Anmärkningsvärt är Botswanas (i Afrika) och Brasiliens höga tillväxt. Botswana är det enda landet i Afrika som lyckats åstadkomma hög ekonomisk utveckling för sina medborgare. Brasilien lyckades bra så länge det var diktatur men fick en katastrofartad utveckling när demokratin hade återinförts 1984. Först de senaste två åren har Brasilien fått en tigerekonomi liknande de övriga Bric-länderna(Brasilien, Ryssland, Indien och China)
De 13 är:" Botswana (1960-2005), Brasilien (1950-1980), Kina (1961-2005), Hongkong (1960-1997), Indonesien (1966-1997), Japan (1950-1983), Sydkorea (1960-2001), Malaysia (1967-1997), Malta (1963-1994), Oman (1960-1999), Singapore (1967-2002) Taiwan (1965-2002) Thailand (1960-1997).
I min artikelserie "Frihandel eller protektionism del 1-4 är del 2 särskilt aktuell för den här artikeln. Jag tar med ett par avsnitt från den artikeln som visar sambandet mellan diktatur, protektionism och snabb ekonomisk utveckling.
Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".
I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible." (Just nu sammanträder 12 latinamerikanska länder i Brasilia, Brasiliens huvudstad, för att bilda ett frihandelsområde i Sydamerika och liknande åtgärder föreslås för Ostasien. Man talar t.o.m. om en gemensam arbetsmarknad i Sydamerika. Framgången för EU manar till efterföljd.)
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."(De flesta borde ha ett fritt tillträde till de rika ländernas marknad men tillåtas följa sin egen väg antingen det gäller laisser-faire eller dess motsats. De kommer att göra många misstag. Må det gå så. Det är det som är suveränitet.)
Nästan alla 13 tigerekonomierna var diktaturer eller samma parti har haft makten som Japan och Singapore under tillväxtperioden. Anmärkningsvärt är Botswanas (i Afrika) och Brasiliens höga tillväxt. Botswana är det enda landet i Afrika som lyckats åstadkomma hög ekonomisk utveckling för sina medborgare. Brasilien lyckades bra så länge det var diktatur men fick en katastrofartad utveckling när demokratin hade återinförts 1984. Först de senaste två åren har Brasilien fått en tigerekonomi liknande de övriga Bric-länderna(Brasilien, Ryssland, Indien och China)
tisdag 13 maj 2008
Historien om ett folkmord.
När det gäller kolonialismen i Afrika har jag hittat två stora skurkar nämligen Leopold II av Belgien och H. M. Stanley och två hjältar engelsmannen E. D. Morel och irländaren Roger Casement. Kung Leopold och Stanley lyckades tillsammans att överta Kongo genom att få först USA och senare också Bismarck i Tyskland att gå med på detta. Därmed var marken jämnad för det mest kontroversiella koloniala maktövertagandet i Afrika. Det var inget litet landområde det är fråga om. Det var större än England, Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien tillsammans. Det utgjorde en trettondel av den afrikanska kontinenten och var drygt sjuttiosex gånger större än Belgien självt.
Bonniers stora lexikon skriver följande om kung Leopold:" Leopold II 1835-1909, kung i Belgien från 1835. I samarbete med H.M. Stanley lyckades L. få " Kongokonferensen" i Berlin 1884-85 att överlämna nästan hela Kongo till ett "filantropiskt" sällskap, som endast var en täckmantel för hans ekonomiska intressen. Kongostaten upprättades med L. som regent, och i samarbete med utländskt kapital utsög han landet på ett för tiden uppseendeväckande brutalt sätt. Avslöjandena om grymheterna tvang honom att 1908 överlåta kolonin på belgiska staten som Belgiska Kongo."
Samma lexikon skriver om Stanley:" Stanley Henry Morton 1841-1904 engelsk Afrikaresenär. Som korrespondent till New York Herald företog S. en expedition till Östafrika 1871-72 varunder han lyckades finna Livingstone. 1874-77 tog han sig tvärs över Afrika, följande Kongo till dess mynning och 1887-89 ledde han en ny Östafrikaexpedition. Han medverkade i hög grad till Kongoområdets exploatering."
Jag har nu läst Adam Hochschilds bok " Kung Leopolds vålnad". Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande:" Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågar protestera och får omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse./-/ Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo."
Kränkningarna av människorätten framgår tydligt av följande citat:" Morel publicerade ett meddelande som distriktsguvenören Jules Jacques skickat sedan han upptäckt att bybor dödat gummilianer genom att hugga ned dem för att pressa ut gummit i stället för att tappa dem på växtsaften./-/ Vi måste bekämpa dem tills vi har kuvat och utrotat dem./-/ Joseph Conrad var inte långt från sanningen när han lade de ohyggliga orden – " Utrota hela byket" – i herr Kurtz mun."
I min artikel om kolonialismen skrev jag den kanske till övervägande del var bra för Afrika. Det tror jag inte längre. År 1870 var 80 procent av Afrika fortfarande styrt av afrikaner men under kapplöpningen om kontinenten under 1870- och –80-talen blev hela Afrika uppdelat av européerna.
Överallt i Afrika förekom det övergrepp mot afrikanerna och då särskilt under den tidiga kolonialismen. De mest iögonenfallande förbrytelserna förekom i tyska Sydvästafrika (Namibia) där hererefolket nästan utrotades och i Kongo under Leopold II. E.D. Morel var rederitjänsteman i det engelska rederiet Elder Dempster som trafikerade sträckan Antwerpen och Kongo. Morel upptäckte att fartygen från Kongo var fullastade med elfenben och gummi medan fartygen destinerade till Kongo hade nästan bara officerare, vapen och ammunition. Han förstod att det var fråga om slavarbete och därtill kom rapporter om svår misshandel av arbetarna. Om inte arbetarna hade samlat i tillräckligt med gummi från de vilda gummiplantorna tillämpades ett ytterst grymt spöstraff(chiotte).
Irländaren Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongofloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, " I mörkrets hjärta." 1892 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman vid kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tiden främsta kolonialmakt bevarade han sin känsla för orättvisor.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vara Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlament i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom:" Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före organisationer som Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande:" Ett skändligt, avskyvärt system." I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association, CRA ( Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Hochschild:" Det korståg, som E.D. Morel nu fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar." Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket i Kongo blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960.
Vid utbrottet av första världskriget tog Morel och Casement bestämt avstånd från detta. Morel satt i fängelse på grund av sin krigsvägran och irländaren Casement begav sig till Tyskland. Han landsattes av en tysk ubåt vid Irlands kust men infångades snabbt och avrättades 1916 samma år som Påskupproret på Irland. Efter kriget var Morel parlamentsledamot och var påtänkt som utrikesminister i en Labourregering.
Bonniers stora lexikon skriver följande om kung Leopold:" Leopold II 1835-1909, kung i Belgien från 1835. I samarbete med H.M. Stanley lyckades L. få " Kongokonferensen" i Berlin 1884-85 att överlämna nästan hela Kongo till ett "filantropiskt" sällskap, som endast var en täckmantel för hans ekonomiska intressen. Kongostaten upprättades med L. som regent, och i samarbete med utländskt kapital utsög han landet på ett för tiden uppseendeväckande brutalt sätt. Avslöjandena om grymheterna tvang honom att 1908 överlåta kolonin på belgiska staten som Belgiska Kongo."
Samma lexikon skriver om Stanley:" Stanley Henry Morton 1841-1904 engelsk Afrikaresenär. Som korrespondent till New York Herald företog S. en expedition till Östafrika 1871-72 varunder han lyckades finna Livingstone. 1874-77 tog han sig tvärs över Afrika, följande Kongo till dess mynning och 1887-89 ledde han en ny Östafrikaexpedition. Han medverkade i hög grad till Kongoområdets exploatering."
Jag har nu läst Adam Hochschilds bok " Kung Leopolds vålnad". Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande:" Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågar protestera och får omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse./-/ Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo."
Kränkningarna av människorätten framgår tydligt av följande citat:" Morel publicerade ett meddelande som distriktsguvenören Jules Jacques skickat sedan han upptäckt att bybor dödat gummilianer genom att hugga ned dem för att pressa ut gummit i stället för att tappa dem på växtsaften./-/ Vi måste bekämpa dem tills vi har kuvat och utrotat dem./-/ Joseph Conrad var inte långt från sanningen när han lade de ohyggliga orden – " Utrota hela byket" – i herr Kurtz mun."
I min artikel om kolonialismen skrev jag den kanske till övervägande del var bra för Afrika. Det tror jag inte längre. År 1870 var 80 procent av Afrika fortfarande styrt av afrikaner men under kapplöpningen om kontinenten under 1870- och –80-talen blev hela Afrika uppdelat av européerna.
Överallt i Afrika förekom det övergrepp mot afrikanerna och då särskilt under den tidiga kolonialismen. De mest iögonenfallande förbrytelserna förekom i tyska Sydvästafrika (Namibia) där hererefolket nästan utrotades och i Kongo under Leopold II. E.D. Morel var rederitjänsteman i det engelska rederiet Elder Dempster som trafikerade sträckan Antwerpen och Kongo. Morel upptäckte att fartygen från Kongo var fullastade med elfenben och gummi medan fartygen destinerade till Kongo hade nästan bara officerare, vapen och ammunition. Han förstod att det var fråga om slavarbete och därtill kom rapporter om svår misshandel av arbetarna. Om inte arbetarna hade samlat i tillräckligt med gummi från de vilda gummiplantorna tillämpades ett ytterst grymt spöstraff(chiotte).
Irländaren Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongofloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, " I mörkrets hjärta." 1892 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman vid kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tiden främsta kolonialmakt bevarade han sin känsla för orättvisor.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vara Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlament i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom:" Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före organisationer som Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande:" Ett skändligt, avskyvärt system." I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association, CRA ( Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Hochschild:" Det korståg, som E.D. Morel nu fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar." Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket i Kongo blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960.
Vid utbrottet av första världskriget tog Morel och Casement bestämt avstånd från detta. Morel satt i fängelse på grund av sin krigsvägran och irländaren Casement begav sig till Tyskland. Han landsattes av en tysk ubåt vid Irlands kust men infångades snabbt och avrättades 1916 samma år som Påskupproret på Irland. Efter kriget var Morel parlamentsledamot och var påtänkt som utrikesminister i en Labourregering.
måndag 28 april 2008
Frihandel eller protektionism, del 4
Dudley Dillard:" Fattigdomen mitt i överfödet har utgjort kapitalismens paradox sedan den begynnande massproduktionen på 1800-talet förde det västerländska samhället ur knapphetens tidsålder.
I kommentarerna till Frihandel eller protektionism skrev jag att jag skulle behandla Keynes betydelse för världsekonomin. Jag skall nu försöka att göra detta. De tidigare artiklarna i serien om ”Frihandel eller protektionism” har ett förvånansvärt stort antal läsare. De1 har nu 2916 läsare, del 2 1636, och del 3 2487.Först går jag till Bonniers stora lexikon som skriver följande om honom:” Keynes, John Maynard (1883 –1946) brittisk nationalekonom, ekonomisk rådgivare till brittiska regeringen under båda världskrigen, även knuten till universitet i Cambridge. Världsrykte vann K. först för sin kritik av det höga tyska krigsskadeståndet i Versaillesfreden efter första världskriget. Idéerna i hans epokgörande huvudarbete om penningteori och sysselsättning, The general theory of employment, interest and money (1936 Sysselsättningsproblemet) utvecklades under 1930-talets ekonomiska depression och höga arbetslöshet.. K. pekade på sambandet mellan ökade statsutgifter och ökad efterfrågan samt efterfrågans betydelse för att stimulera sysselsättningen. K. rekommenderade en expansiv statlig finanspolitik. Hans omvälvande, delvis kritiserade idéer (”keynesianismen”) spelade en viktig roll för industriländernas ekonomiska politik under efterkrigstiden.”Till skillnad från Keynes hävdade nyliberalerna att både priser och löner skulle anpassas till marknadens behov. Det kanske mest lyckade exemplet på en marknadsanpassning av lönerna ger Paul Johnson i ”Moderna tider”. Han skriver:” Harding tog över efter en frånvarande president och under en av de brantaste konjunkturnedgångarna i landets historia. Det dröjde inte längre än till juli 1921 innan ekonomin befann sig i ett kraftigt uppsving. Det enda Harding hade gjort var att skära ned statsutgifterna. Det var sista gången en industriell stormakt behandlade en konjunkturnedgång med klassiska laissez-faire-metoder och lät lönerna falla till sina naturliga nivåer. Benjamin Anderson vid Chase Manhattan Bank skulle senare kalla det ” vår sista naturliga återgång till full sysselsättning.”.Om konjunkturnedgångar skriver Paul Johnson följande:” Konjunkturnedgångar fyller en viktig funktion och måste vara kännbara. Men de behöver inte vara långvariga, eftersom de är självreglerande. Det enda de kräver från regeringens, näringslivets och allmänhetens sida är tålamod. Lågkonjunkturen 1920 hade reglerat sig själv inom ett år. Det fanns inget skäl till att lågkonjunkturen 1929 skulle ha behövt bli längre eftersom den amerikanska ekonomin som Coollidge hade påpekat, i grund och botten var i gott skick. Som vi har sett började börsfallet i september och övergick i panik i oktober. Den 13 november, när paniken började ebba ut, hade index gått ner från 452 till 224. Det var ingenting onormalt; efter att under ett helt år ha stigit brant hade det i december 1928 varit bara 245. Det enda paniken åstadkom var att slå ut spekulanterna, medan det fullgoda aktiekapitalet låg kvar mer eller mindre på sitt rätta värde i förhållande till vinsterna. Hade lågkonjunkturen tillåtits reglera sig själv, vilket den enligt alla tidigare förebilder skulle ha gjort, vid slutet av 1930, skulle förtroendet ha återställts och den världsomspännande depressionen aldrig ha ägt rum.”Denna artikel skulle handla om Keynes insats för världsekonomin men jag fastnade genast med ett långt citat från Paul Johnsons Moderna tider. Tyvärr måste man nog säga att Keynes har hamnat i bakvatten. Hans viktigaste teori handlade om sparande och investeringar. Sparandet kunde överstiga investeringarna men investeringarna kunde också överskrida sparandet. I det förra fallet skulle priser och produktion falla och arbetslösheten stiga, i det senare skulle inflation och ekonomisk expansion inträffa. Keynes valde en mindre stegring av inflation framför nedgång i ekonomin. Lars Calmfors och Erik Lundberg skrev 1974 boken ”Inflation och arbetslöshet." Det var dessa saker som ekonomisk politik handlade om i mitten av 1970-talet när keynesianismen började drabbas av sina första bakslag i och med oljekrisen 1973. Om man ser på inflation och löneökning mellan 1970 och 1973 så var de för inflationen i Sverige 7,1, 7,4, 6,0, 6,7 och för löneökningarna 12,2, 11,5, 12.1, 12. Samtidigt var arbetslösheten i Sverige mellan 1969-72 1,9, 1,5, 2,5, 2,7. Här ser man tydligt skillnaderna mellan ett samhälle där Keynes tankar dominerade och det nuvarande där Hayeks marknadsliberala tankegångar styr utvecklingen i världen. Då ställdes Keynes General Theory vid sidan om Wealth of Nations och Das Kapital som en av genombrottsverken i den moderna ekonomiska teorins historia. Nu har nog ” Vägen till träldom” av Hayek ersatt Keynes General Theory.I Dudley Dillards bok Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia skriver han om fattigdomen på följande sätt:” Fattigdomen har alltid spelat en viktig roll inom nationalekonomin. Enligt Malthus är fattigdomen en oundviklig följd av den mänskliga naturens dårskap och den fysiska naturens avtagande avkastning. Eftersom Malthus trodde att de lägre klasserna hade en tendens att föröka sig snabbare än produktionsmedlen. Dvs var dömda att leva på existensminimum betraktade han fattigdomen som oundviklig. Karl Marx betraktade fattigdomen som outrotlig under kapitalismen men var optimistisk beträffande dess avskaffande under socialismen.Enligt Alfred Marshall, den senviktorianske nationalekonomen, var fattigdomen det viktigaste problemet inom nationalekonomin och det som främst rättfärdigade att man studerade den. Han gav uttryck för en försiktig optimistisk uppfattning enligt vilken fattigdomen kunde gradvis elimineras, men hans ekonomiska analys fortsatte enligt den klassiska traditionen som gav den mänskliga och den fysiska naturens begränsningar ansvaret för knapphet och fattigdom.Liksom i så många andra avseenden bröt John Maynard Keynes i sin uppfattning om fattigdomens orsaker och botemedlen mot den med de grundläggande traditionerna inom det ekonomiska tänkandet. Han åstadkom både vad teori och praktik beträffande en förskjutning från den klassiska knapphetens ekonomi till den moderna det potentiella överflödets ekonomi och gav uttryck åt den optimistiska hypotesen att fattigdomen är en följd av sociala och ekonomiska institutioner/-/ Keynes´ lösning på fattigdomens problem var den effektiva efterfrågans princip vilken ”ger oss en förklaring på den paradox fattigdomen utgör i överflödets mitt.”I Financial Times den 20 okt. 2007 recenserar John Willman Naomi Kleins nya bok ”The Shock Doctrine” med underrubriken The Rise of Disaster Capitalism som tar avstånd från den nyliberala politik som har fört med sig att fattigdom har uppstått på platser som tidigare hade uppnått ett visst välstånd tack vara en keynesiansk politik. Willman skriver:” Till exempel är det inte tillräckligt för Klein att kriser t.ex. Irakkriget är förorsakade av människor. Hon argumenterar för att alla är ett resultat av ”disaster capitalism” t.o.m. de som förorsakas av naturfenomen som t.ex. orkaner. ”Disaster”-generationen blir utlämnad till marknadens osynliga hand,” anser hon. Hon anklagar västvärlden för att ha bombat Serbien på grund av att Serbien hade underlåtit att införa marknadsreformer snarare än att göra slut på den humanitära krisen i Kosovo./-/ Klein länkar händelser runt om i världen med inblandning av ” Chicago boys”, anhängare till Milton Friedman som överser med våld och ekonomiskt kaos för att kunna genomföra sina reformer.”Kleins bok utgör en fortsättning på den anti-globaliseringskampanj som tidigare hade hennes bok ”No logo” som Bibel. Hur den kommer att kunna stoppa vissa inslag i globaliseringen återstår att se.
I kommentarerna till Frihandel eller protektionism skrev jag att jag skulle behandla Keynes betydelse för världsekonomin. Jag skall nu försöka att göra detta. De tidigare artiklarna i serien om ”Frihandel eller protektionism” har ett förvånansvärt stort antal läsare. De1 har nu 2916 läsare, del 2 1636, och del 3 2487.Först går jag till Bonniers stora lexikon som skriver följande om honom:” Keynes, John Maynard (1883 –1946) brittisk nationalekonom, ekonomisk rådgivare till brittiska regeringen under båda världskrigen, även knuten till universitet i Cambridge. Världsrykte vann K. först för sin kritik av det höga tyska krigsskadeståndet i Versaillesfreden efter första världskriget. Idéerna i hans epokgörande huvudarbete om penningteori och sysselsättning, The general theory of employment, interest and money (1936 Sysselsättningsproblemet) utvecklades under 1930-talets ekonomiska depression och höga arbetslöshet.. K. pekade på sambandet mellan ökade statsutgifter och ökad efterfrågan samt efterfrågans betydelse för att stimulera sysselsättningen. K. rekommenderade en expansiv statlig finanspolitik. Hans omvälvande, delvis kritiserade idéer (”keynesianismen”) spelade en viktig roll för industriländernas ekonomiska politik under efterkrigstiden.”Till skillnad från Keynes hävdade nyliberalerna att både priser och löner skulle anpassas till marknadens behov. Det kanske mest lyckade exemplet på en marknadsanpassning av lönerna ger Paul Johnson i ”Moderna tider”. Han skriver:” Harding tog över efter en frånvarande president och under en av de brantaste konjunkturnedgångarna i landets historia. Det dröjde inte längre än till juli 1921 innan ekonomin befann sig i ett kraftigt uppsving. Det enda Harding hade gjort var att skära ned statsutgifterna. Det var sista gången en industriell stormakt behandlade en konjunkturnedgång med klassiska laissez-faire-metoder och lät lönerna falla till sina naturliga nivåer. Benjamin Anderson vid Chase Manhattan Bank skulle senare kalla det ” vår sista naturliga återgång till full sysselsättning.”.Om konjunkturnedgångar skriver Paul Johnson följande:” Konjunkturnedgångar fyller en viktig funktion och måste vara kännbara. Men de behöver inte vara långvariga, eftersom de är självreglerande. Det enda de kräver från regeringens, näringslivets och allmänhetens sida är tålamod. Lågkonjunkturen 1920 hade reglerat sig själv inom ett år. Det fanns inget skäl till att lågkonjunkturen 1929 skulle ha behövt bli längre eftersom den amerikanska ekonomin som Coollidge hade påpekat, i grund och botten var i gott skick. Som vi har sett började börsfallet i september och övergick i panik i oktober. Den 13 november, när paniken började ebba ut, hade index gått ner från 452 till 224. Det var ingenting onormalt; efter att under ett helt år ha stigit brant hade det i december 1928 varit bara 245. Det enda paniken åstadkom var att slå ut spekulanterna, medan det fullgoda aktiekapitalet låg kvar mer eller mindre på sitt rätta värde i förhållande till vinsterna. Hade lågkonjunkturen tillåtits reglera sig själv, vilket den enligt alla tidigare förebilder skulle ha gjort, vid slutet av 1930, skulle förtroendet ha återställts och den världsomspännande depressionen aldrig ha ägt rum.”Denna artikel skulle handla om Keynes insats för världsekonomin men jag fastnade genast med ett långt citat från Paul Johnsons Moderna tider. Tyvärr måste man nog säga att Keynes har hamnat i bakvatten. Hans viktigaste teori handlade om sparande och investeringar. Sparandet kunde överstiga investeringarna men investeringarna kunde också överskrida sparandet. I det förra fallet skulle priser och produktion falla och arbetslösheten stiga, i det senare skulle inflation och ekonomisk expansion inträffa. Keynes valde en mindre stegring av inflation framför nedgång i ekonomin. Lars Calmfors och Erik Lundberg skrev 1974 boken ”Inflation och arbetslöshet." Det var dessa saker som ekonomisk politik handlade om i mitten av 1970-talet när keynesianismen började drabbas av sina första bakslag i och med oljekrisen 1973. Om man ser på inflation och löneökning mellan 1970 och 1973 så var de för inflationen i Sverige 7,1, 7,4, 6,0, 6,7 och för löneökningarna 12,2, 11,5, 12.1, 12. Samtidigt var arbetslösheten i Sverige mellan 1969-72 1,9, 1,5, 2,5, 2,7. Här ser man tydligt skillnaderna mellan ett samhälle där Keynes tankar dominerade och det nuvarande där Hayeks marknadsliberala tankegångar styr utvecklingen i världen. Då ställdes Keynes General Theory vid sidan om Wealth of Nations och Das Kapital som en av genombrottsverken i den moderna ekonomiska teorins historia. Nu har nog ” Vägen till träldom” av Hayek ersatt Keynes General Theory.I Dudley Dillards bok Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia skriver han om fattigdomen på följande sätt:” Fattigdomen har alltid spelat en viktig roll inom nationalekonomin. Enligt Malthus är fattigdomen en oundviklig följd av den mänskliga naturens dårskap och den fysiska naturens avtagande avkastning. Eftersom Malthus trodde att de lägre klasserna hade en tendens att föröka sig snabbare än produktionsmedlen. Dvs var dömda att leva på existensminimum betraktade han fattigdomen som oundviklig. Karl Marx betraktade fattigdomen som outrotlig under kapitalismen men var optimistisk beträffande dess avskaffande under socialismen.Enligt Alfred Marshall, den senviktorianske nationalekonomen, var fattigdomen det viktigaste problemet inom nationalekonomin och det som främst rättfärdigade att man studerade den. Han gav uttryck för en försiktig optimistisk uppfattning enligt vilken fattigdomen kunde gradvis elimineras, men hans ekonomiska analys fortsatte enligt den klassiska traditionen som gav den mänskliga och den fysiska naturens begränsningar ansvaret för knapphet och fattigdom.Liksom i så många andra avseenden bröt John Maynard Keynes i sin uppfattning om fattigdomens orsaker och botemedlen mot den med de grundläggande traditionerna inom det ekonomiska tänkandet. Han åstadkom både vad teori och praktik beträffande en förskjutning från den klassiska knapphetens ekonomi till den moderna det potentiella överflödets ekonomi och gav uttryck åt den optimistiska hypotesen att fattigdomen är en följd av sociala och ekonomiska institutioner/-/ Keynes´ lösning på fattigdomens problem var den effektiva efterfrågans princip vilken ”ger oss en förklaring på den paradox fattigdomen utgör i överflödets mitt.”I Financial Times den 20 okt. 2007 recenserar John Willman Naomi Kleins nya bok ”The Shock Doctrine” med underrubriken The Rise of Disaster Capitalism som tar avstånd från den nyliberala politik som har fört med sig att fattigdom har uppstått på platser som tidigare hade uppnått ett visst välstånd tack vara en keynesiansk politik. Willman skriver:” Till exempel är det inte tillräckligt för Klein att kriser t.ex. Irakkriget är förorsakade av människor. Hon argumenterar för att alla är ett resultat av ”disaster capitalism” t.o.m. de som förorsakas av naturfenomen som t.ex. orkaner. ”Disaster”-generationen blir utlämnad till marknadens osynliga hand,” anser hon. Hon anklagar västvärlden för att ha bombat Serbien på grund av att Serbien hade underlåtit att införa marknadsreformer snarare än att göra slut på den humanitära krisen i Kosovo./-/ Klein länkar händelser runt om i världen med inblandning av ” Chicago boys”, anhängare till Milton Friedman som överser med våld och ekonomiskt kaos för att kunna genomföra sina reformer.”Kleins bok utgör en fortsättning på den anti-globaliseringskampanj som tidigare hade hennes bok ”No logo” som Bibel. Hur den kommer att kunna stoppa vissa inslag i globaliseringen återstår att se.
söndag 27 april 2008
Frihandel eller protektionism, del 2
Jag skrev för fem år sedan en artikel under rubriken" Frihandel eller protektionism "(Sourze, Yngve Karlsson sidan 9)om min syn på dessa företeelser. Jag borde kanske ha skrivit frihandel och protektionism i stället men det behövs en stor ekonomi som tillämpar frihandel för att protektionismen skall lyckas. Slutsatserna i artikeln har jag kommit fram till efter att ha studerat nationalekonomi vid Göteborgs universitet och ha läst Financial Times regelbundet i ett tjugotal år.
I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".
I min artikel "Hur avskaffas fattigdomen?"(Sourze, Yngve Karlsson sidan 9) tar jag upp de klassiska ekonomernas syn på arbetsmarknadens funktionssätt. Jag skriver.:" Nationalekonomen Gustav Cassel tog i sin bok "Socialismen eller framåtskridande"(1928) avstånd från den omfattande arbetslöshetshjälp som på 1920-talet tillämpades i de flesta länder i Europa. Enligt Cassel var hjälpen till de arbetslösa ofta ett slöseri med skattemedel eftersom en fullkomlig rörlighet av arbetskraften alltid skulle åstadkomma full sysselsättning av denna. Han tog också avstånd från vad han kallade fackföreningsprotektionismen. Med detta uttryck menade Cassel att fackföreningarna genom att höja lönerna för mycket åstadkommer arbetslöshet eller/och inflation."
I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible."
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."
I en artikel i Göteborgsposten den 25 juli 2007 gör Karin Widegård en recension av Mike Davies bok Slum – världens storstäder( Planet of Slums). Nu bor mer än hälften av jordens befolkning i städer. Hon påvisar hur snabbt städerna växer. Från 1950 har Mexico city ökat med 19 miljoner, Mumbai(Bombay) med 16 m., Rio de Janeiro med 9 m. Och Lagos med 13 m.(hade mindre än en miljon 1950) Widegård tar avstånd från nationalekonomen Hernondo de Sotos tankegång att äganderätten till slumbostäderna skulle hjälpa de fattiga. De kommer att sälja bostäderna ganska snabbt för få pengar till mat. Hon skriver vidare:" Att läsa Slum och inte tänka på Richard Florida är omöjligt. Florida med sina teorier om den nya "kreativa klassen" som motor i städernas ekonomi och tillväxt. Det som retar mig mest hos Florida är att ha stulit begreppet "kreativ" och gett det en inskränkt och förvillande betydelse som om det inte skulle kräva lika mycket kreativitet att överleva i slummen som att vara konstnär, dataingenjör, arkitekt eller journalist."
I artikeln påvisas att Sydkoreas rikedom är av ganska färskt datum. Inför olympiska spelen i Seoul 1988 blev 720 000 fattiga förvisade från staden. Något liknande väntas hända inför spelen i Peking 2008.
I min artikel Frihandel eller protektionism hade jag kommit till följande slutsats och det står jag för än i dag fem år senare:" För att framgångsrikt tillämpa protektionism behövs i stort sett tre saker, nämligen: En någorlunda hederlig förvaltning och företagarklass och en fackföreningsrörelse som klarar att höja lönen upp till tullnivån. Därigenom skapas ökad köpkraft hos arbetarna, något som inte sker i frihandelszonerna. Med en hederlig förvaltning och företagarklass kan man undvika att inflationen stiger till 1000 procent och ruinerar landet. Jag anser att fattiga länder som uppfyller ovanstående kriterier bör få tillämpa protektionism för att höja de fattigas och lågavlönades löner och inte, som nu, tvingas att införa frihandel."
I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".
I min artikel "Hur avskaffas fattigdomen?"(Sourze, Yngve Karlsson sidan 9) tar jag upp de klassiska ekonomernas syn på arbetsmarknadens funktionssätt. Jag skriver.:" Nationalekonomen Gustav Cassel tog i sin bok "Socialismen eller framåtskridande"(1928) avstånd från den omfattande arbetslöshetshjälp som på 1920-talet tillämpades i de flesta länder i Europa. Enligt Cassel var hjälpen till de arbetslösa ofta ett slöseri med skattemedel eftersom en fullkomlig rörlighet av arbetskraften alltid skulle åstadkomma full sysselsättning av denna. Han tog också avstånd från vad han kallade fackföreningsprotektionismen. Med detta uttryck menade Cassel att fackföreningarna genom att höja lönerna för mycket åstadkommer arbetslöshet eller/och inflation."
I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible."
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."
I en artikel i Göteborgsposten den 25 juli 2007 gör Karin Widegård en recension av Mike Davies bok Slum – världens storstäder( Planet of Slums). Nu bor mer än hälften av jordens befolkning i städer. Hon påvisar hur snabbt städerna växer. Från 1950 har Mexico city ökat med 19 miljoner, Mumbai(Bombay) med 16 m., Rio de Janeiro med 9 m. Och Lagos med 13 m.(hade mindre än en miljon 1950) Widegård tar avstånd från nationalekonomen Hernondo de Sotos tankegång att äganderätten till slumbostäderna skulle hjälpa de fattiga. De kommer att sälja bostäderna ganska snabbt för få pengar till mat. Hon skriver vidare:" Att läsa Slum och inte tänka på Richard Florida är omöjligt. Florida med sina teorier om den nya "kreativa klassen" som motor i städernas ekonomi och tillväxt. Det som retar mig mest hos Florida är att ha stulit begreppet "kreativ" och gett det en inskränkt och förvillande betydelse som om det inte skulle kräva lika mycket kreativitet att överleva i slummen som att vara konstnär, dataingenjör, arkitekt eller journalist."
I artikeln påvisas att Sydkoreas rikedom är av ganska färskt datum. Inför olympiska spelen i Seoul 1988 blev 720 000 fattiga förvisade från staden. Något liknande väntas hända inför spelen i Peking 2008.
I min artikel Frihandel eller protektionism hade jag kommit till följande slutsats och det står jag för än i dag fem år senare:" För att framgångsrikt tillämpa protektionism behövs i stort sett tre saker, nämligen: En någorlunda hederlig förvaltning och företagarklass och en fackföreningsrörelse som klarar att höja lönen upp till tullnivån. Därigenom skapas ökad köpkraft hos arbetarna, något som inte sker i frihandelszonerna. Med en hederlig förvaltning och företagarklass kan man undvika att inflationen stiger till 1000 procent och ruinerar landet. Jag anser att fattiga länder som uppfyller ovanstående kriterier bör få tillämpa protektionism för att höja de fattigas och lågavlönades löner och inte, som nu, tvingas att införa frihandel."
lördag 26 april 2008
Frihandel eller protektionism, del 1
Av den rådande debatten kan man få intrycket att det bara är fördelar med frihandel och bara nackdelar med protektionism. Det är vad marknadsförespråkarna vill få oss att tro. Detta motsäges av att den främsta marknadsekonomin, USA, till stor del har protektionismen att tacka för sin makt och sitt välstånd.USA införde i likhet med en rad europeiska och latinamerikanska länder år 1857 frihandel. När inbördeskriget startade år 1861 var sydstaterna med dess plantageproduktion för frihandel och de industrialiserade nordstaterna för protektionism och genom nordstaternas seger i kriget blev USA protektionistiskt. I Storbritannien var det omvända förhållandet för handen, nämligen att industrikapitalet var för frihandel och jordbruket var för protektionism. USA:s framgångsrika protektionism berodde på att man levde i den bästa av världar i slutet av 1800-talet. Att Storbritannien höll fast vid frihandeln trots att de flesta andra länder övergav den medförde att USA tullfritt kunde exportera jordbruksprodukter och andra varor till Storbritannien medan sistnämnda land från och med år 1897 betalade 57 procent tull vid export till USA. Under 1900-talet uppstod en liknande situation för Japan och Sydkorea i förhållande till USA, men nu var det USA som tillämpade frihandel och Japan och Sydkorea som levde i den bästa av världar. Tack vare de höga tullarna hade USA också världens högsta löner i slutet av 1800-talet. Jämför gärna den ekonomiska utvecklingen i USA sedan 1850-talet med motsvarande utveckling i de latinamerikanska länder som införde frihandel samtidigt som USA och som avskaffade den samtidigt som Storbritannien i början av 1930-talet.1870 var Storbritanniens produktion fortfarande mer än hälften av världens sammanlagda och mer än tre och en halv gång så stor som Förenta staternas. Detta enligt Dudley Dillards bok Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia. Han konstaterar vidare att "bara tjugo år senare, år 1890, hade Förenta staterna ett betydande försprång." Orsaken till den industriella kapitalismens överlägsenhet i Förenta staterna var: 1. slaveriets avskaffande 2. de höga skyddstullarna 3. invandringen i stor skala 4. de transkontinentala järnvägarna och 5. lagen om småbrukFör att framgångsrikt tillämpa protektionism behövs i stort sett tre saker, nämligen: En någorlunda hederlig förvaltning och företagarklass och en fackföreningsrörelse som klarar att höja lönerna upp till tullnivån. Därigenom skapas en ökad köpkraft hos arbetarna, något som inte sker i frihandelszonerna. Med en hederlig förvaltning och företagarklass kan man undvika att inflationen stiger till 1000 procent och ruinerar landet. Jag anser att fattiga länder som uppfyller ovanstående kriterier bör få tillämpa protektionism för att höja de fattigas och lågavlönades löner och inte som nu tvingas att införa frihandel. Den nuvarande satsningen på marknadsekonomi och frihandel kommer troligen att sluta i ett fiasko. Situationen i de fattiga länderna liknar ganska mycket den som rådde i Europa 1920, efter första världskriget. Då försökte man att snabbt avveckla krigstidens tullar och regleringar och privatisera företag. Man kan jämföra med Europa 1950 då man fortfarande hade 30 procentiga tullar, omfattande regleringar och en stor statlig sektor. Det var de höga tullarna, den solidariska lönepolitiken och 30-talets låga födelsetal med lågt utbud och brist på arbetskraft som starkt förbättrade lönerna för de mest lågavlönade. Textil- sko- jordbruks- och restaurangarbetare fick en ökad köpkraft som gjorde att man kunde efterfråga dyrare kapitalvaror. När sedan tullarna gradvis hade tagits bort tvingades företag som inte kunde betala de högre lönerna att lägga ner produktionen men då hade större delen av arbetskraften förts över till mer lönsamma branscher. För fattiga länder skulle det vara bättre att följa den modell Europa följde 1950 än den som man nu tvingas att följa av WTO och andra. 1920 års marknadsekonomi skapade en mindre fattigdom än 1900 men fortfarande en relativ fattigdom, depression, nazism och till slut andra världskriget. 1950 års blandekonomi skapade däremot välstånd i ett stort antal länder och detta välstånd består även efter tider av ekonomiska kriser som till exempel oljekrisen 1973. En stor del av världens befolkning lever fortfarande i fattigdom. Denna kommer enligt min mening att avskaffas genom att man tillämpar samma metoder som politiker av olika schatteringar gjorde efter andra världskriget i Västeuropa. Om Europa däremot efter kriget hade infört ren marknadsekonomi och frihandel hade troligen Europa mest av allt liknat 30-talets Europa, men kanske utan dess diktaturer, eller dagens Latinamerika. Politikerna har om de är hederliga enligt min mening de största möjligheterna att avskaffa fattigdomen i världen om man tar hjälp av och sedan leder marknadskrafterna så att dessa tillsammans med övriga krafter i samhället får en möjlighet att skapa ett allt större välstånd och samtidigt utplånar fattigdomen för gott.Storbritannien satsade på frihandel under den sista hälften av 1800-talet för att dess stora och högt utvecklade ekonomi tjänade på att tillämpa denna. För USA var det i stället fördelaktigt att satsa på protektionism under denna tid. Under 1920-talet hade USA:s ekonomi växt ytterligare och omfattade 1929 34,4 procent av världsproduktionen och Storbritanniens hade krympt till 10,4 procent. Vid denna tid är det troligt att det skulle ha varit gynnsamt för USA:s ekonomi att införa frihandel. USA:s regering gjorde i stället tvärtom. Man höjde tullarna. Enligt Paul Johnsons bok Moderna tider var "1922 års Fordney - Mac Cumberlag och i ännu högre grad 1930 års Smoot - Hawleylag (då Hoover avstod att utnyttja sin vetorätt) ett förödande slag mot världshandeln och därmed mot USA:s egen handel. Efter andra världskriget öppnade USA sin marknad för bundsförvanterna i det kalla kriget. Om USA, liksom nu, hade varit den enda stormakten i slutet av 1940-talet skulle troligen USA:s inställning till frihandel varit en helt annan. Det kunde det ha blivit en upprepning av 1920-talets politik.
torsdag 24 april 2008
Om Indien och Burma.
Jag har nu läst två väldigt bra artiklar om Indiens och Burmas historia i under strecket i SvD. Den ena artikeln är skriven av Carl Johan Gardell den 29 juni 2007 med rubriken " Nytt ljus över den sista mogulens fall" och handlar om Sepoyupproret 1857-59 i Indien. Att det gällde både religion, ekonomisk och politisk makt visar följande citat:" Den 10 maj 1857 för 150 år sedan revolterade de indiska soldaterna i garnisonsstaden Meerut mot de brittiska officerarna./-/ Innan dagen gått till ända hade myteristerna massakrerat alla kristna – såväl européer som konverterade indier – och tagit makten i staden./-/ En månad senare hade över 130 000 sepoys i Bengaliska armén revolterat. Endast 7796 av de inhemska soldaterna förblev trogna mot det Brittiska ostindiska kompaniet(EIC) som administrerade Storbritanniens stadigt växande imperium i Indien./-/ Upproret var den definitiva dödsstöten för den muslimska moguldynastin som grundlagts på 1500-talet av den centralasiatiske härskaren Babur./-/ Om Moguldynastins undergång och krisen 1857 handlar boken The Last Mugal : The fall of a Dynasty skriven av den skotske historikern och journalisten William Dalrymple./-/ Synen på den muslimska mogulstaten har varit en het potatis för många nationalistiska indiska historiker under 1900-talet konstaterar Dalrymple. Att sepoytrupperna, som till 65 procent bestod av braminer och andra högkastiga hinduer kunde hylla mogulkejsaren Zafar som Indiens legitime härskare under upproret har blivit ett anatema i en tid när konflikten mellan det muslimska Pakistan och det hinduiska Indien stått högst på agendan."
Här tänkte jag sluta för att övergå till förhållandena i Burma men fortsättningen på artikeln är intressant inte minst ur religionshistorisk synpunkt. Verkningarna av att franska revolutionen upplysningspropaganda mot alla religioner förändrades efter Napoleonkrigens slut till ett uppsving för fundamentalistiska religioner. Samma sak hände med ryska revolutionens religionsfientlighet efter Sovjetunionens sammanbrott. Nu har fundmentalistiska strömningar både inom kristendom och islam fått en oanad styrka.
Gardell skriver följande om detta:" Eurocentrism och rasism var okända begrepp för dessa "vita moguler" som dominerade EIC:s förvaltning under den formativa epok då kompaniet tog makten i Indien som mogulhovets formella vasaller. I det angloindiska fördrag som undertecknades 1813 var kristen mission förbjuden. Napoleonkrigens slut förändrade den globala maktbalansen. Dalrymple jämför händelseförloppet 1815 med systemskiftet 1989 och menar att Storbritannien, precis som USA efter Sovjetunionens sammanbrott, drabbades av hybris när landet stod i färd med att axla rollen som världsledande supermakt. En religiös väckelserörelse, som dominerades av fundamentalistiska evangelikaler och utilitarianer , drog genom England och påverkade successivt alltfler i samhällseliten. En masspetition till parlamentet som stöddes av media och evangeliska aktionsgrupper, tvingade EIC att upphäva missionsförbudet i Indien. Under 1800-talets andra fjärdedel trängdes de vita mogulerna undan av fundamentalistiska tjänstemän som krävde att EIC skulle använda sin makt till att utrota alla "falska" religioner och omvända hela den indiska subkontinenten till anglikanism. Översten Steven Wieler, för att ta ett exempel, läste bibeln varje morgon för sina sepoyer och uppmanade sina hinduiska och muslimska soldater att konvertera. Kaplanen Midgeley John Jennings betraktade mogulhuvudstaden som antikrist sista bastion på jorden. Storbritannien hade, hävdade fundamentalisterna, fått sin makt av Gud för att frälsa världen i väntan på Kristi återkomst.
Evangelikalernas chauvinism raserade det konstruktiva samarbetsklimat som rått under den tidigare epoken, skriver Dalrymple. Åtminstone 1,6 miljoner tunnland mark konfiskerades från hinduiska tempel, koranskolor, moskéer och sufihelgedomar under åren 1828-40. Tempel och moskéer lämnades till missionsorganisationer eller raserades vid vägbyggen./-/
Våren 1857 anlände den första leveransen av nya Enfieldgevär till den indiska armén. Genast spreds ett rykte att patronerna soldaterna tvingades bita i var insmorda med en blandning av svin- och kofett, som var tabu för både muslimer och hinduer. Den 9 maj sammanträdde en krigsrätt i Meerut och dömde 84 sepoyer som vägrat att befatta sig med Enfieldgevären till tio års straffkommendering. Samma dag som domstolsutslaget blev känt i staden kollapsade all soldatdisciplin./-/ Bahadur Shah II Zafar är den tragiske hjälten i Dalrymples faktaspäckade verk."
Artikeln om Burma är väl så intressant som den om Indien. Den var införd i SvD den 6 okt. 2007 och var skriven sv Ashok Nath och Gunnar Åselius under rubriken "Etniska motsättningar Burmas gissel". Av rubriken framgår att det är motsättningarna mellan folkgrupperna som är Burma största problem Det var britternas sätt att styra genom att "Härska och söndra" som satt majoritetsbefolkningen burmeserna på slättlandet (68 procent av befolkningen) i motsatsställning till de i bergstrakterna levande karen, shan, chin, kachin mon och andra etniska grupper. Sedan britterna efter tre krig underkuvat Burma 1886 avskaffade man monarkin och upplöste armén. Därigenom försvann den sammanhållande kraften i Burma.
Nath/Åselius skriver följande om britternas sätt att tänka:" Enligt "the martial race theory", som dominerade britternas tänkande kring militära frågor i kolonierna, bevisade det faktum att folken låtit sig underkuvas att de endast undantagsvis dög till soldater. Efter soldatmyteriet i Indien 1857 litade man exempelvis i första hand på etniska grupper från norra Indien som gurkhas och sikher, medan folken i Sydindien ansågs förvekligade och omilitäriska. I Burma valde britterna på motsvarande sätt att rekrytera sina soldater bland karen, chin, kachin och shanfolken i stället för från den burmesiska majoritetsbefolkningen./-/ Till skillnad från de tidigare härskarna i Burma lyckades britterna effektivt införliva gränsområdena. Det skedde genom att de gav minoritetsområdena betydande självstyre./-/ Den xenofoba nationalismen fick ytterligare näring genom den omfattande indiska och kinesiska immigration som ägde rum under kolonialtiden. Medan europeiska företag tog hand om Burmas export, dominerade kineserna lokal handel och köpenskap. Många indier återfanns inom bankväsendet och som penningutlånare på landsbygden. De etniska spänningarna fick därigenom en social dimension."
Med detta i åtanke är det knappast förvånande att så många burmeser anslöt sig till japanerna när de ockuperade landet 1942. Enligt Nath/Åselius "bildades i Burma en "patriotisk" burmesisk armé under befäl av nationalistledaren Auang San som fick graden generalmajor av japanerna. År 1943, när Burma blev formellt självständigt från Japan blev Aung San försvarsminister. Samtidigt reorganiserades de väpnade styrkorna och bemannades huvudsakligen med etniska burmeser. I andra världskrigets slutskede bytte Aung San styrkor sida och började bekämpa japanerna tillsammans med britterna och den kommunistiska gerillan./-/ Strävandena att ställa Aung San inför rätta som förrädare efter kriget stoppades av lord Mountbatten, de allierades överbefälhavare i Sydostasien, som ansåg generalen oundgänglig för att plåstra ihop landet efter kriget. Aung San önskade att hans burmesiska förband skulle integreras med minoritetsförbanden i den brittiska Burmaarmén./-/ Aung San åtnjöt genom sin personliga utstrålning allmänt förtroende och lyckades få representanter shan-, kachin- och chinfolken att underteckna ett avtal i Pangling i februari 1947, som garanterade minoritetsfolkens rättigheter efter självständigheten./-/ I ett attentat några månader senare mördades Aung San av en politisk rival och avtalet i Pangling kom därför aldrig att bli verklighet./-/ Omkring 1954 kontrollerade veteraner från Burmas japanskstödda "patriotiska armé" alla viktiga befattningar. I bergsområdena hade minoritetsfolken samtidigt inlett separatistiska gerillakrig med centralregeringen, krig som fortfarande pågår."
Hur är läget i dag när Aung Sans dotter fredspristagaren Aung San Suu Kyi sitter i husarrest sedan hon vunnit ett val 1990? Enligt Victor Mallet i Finacial Times den 11 okt. 2007 är den " burmesiska armén stark - den består av 400 000 man i en nation på 50 miljoner invånare – men de saknar legitimitet och de tillbakadragna generalerna är djupt impopulära. Detta är inte en auktoritär regering som de i Kina och Vietnam som har skapat tillväxt och välstånd."
I detta låsta läge befinner sig nu Burma och dess generaler och fredspristagaren Aung San Suu Kyi väntar i sin husarrest på att något förhoppningsvis positivt skall hända.
Här tänkte jag sluta för att övergå till förhållandena i Burma men fortsättningen på artikeln är intressant inte minst ur religionshistorisk synpunkt. Verkningarna av att franska revolutionen upplysningspropaganda mot alla religioner förändrades efter Napoleonkrigens slut till ett uppsving för fundamentalistiska religioner. Samma sak hände med ryska revolutionens religionsfientlighet efter Sovjetunionens sammanbrott. Nu har fundmentalistiska strömningar både inom kristendom och islam fått en oanad styrka.
Gardell skriver följande om detta:" Eurocentrism och rasism var okända begrepp för dessa "vita moguler" som dominerade EIC:s förvaltning under den formativa epok då kompaniet tog makten i Indien som mogulhovets formella vasaller. I det angloindiska fördrag som undertecknades 1813 var kristen mission förbjuden. Napoleonkrigens slut förändrade den globala maktbalansen. Dalrymple jämför händelseförloppet 1815 med systemskiftet 1989 och menar att Storbritannien, precis som USA efter Sovjetunionens sammanbrott, drabbades av hybris när landet stod i färd med att axla rollen som världsledande supermakt. En religiös väckelserörelse, som dominerades av fundamentalistiska evangelikaler och utilitarianer , drog genom England och påverkade successivt alltfler i samhällseliten. En masspetition till parlamentet som stöddes av media och evangeliska aktionsgrupper, tvingade EIC att upphäva missionsförbudet i Indien. Under 1800-talets andra fjärdedel trängdes de vita mogulerna undan av fundamentalistiska tjänstemän som krävde att EIC skulle använda sin makt till att utrota alla "falska" religioner och omvända hela den indiska subkontinenten till anglikanism. Översten Steven Wieler, för att ta ett exempel, läste bibeln varje morgon för sina sepoyer och uppmanade sina hinduiska och muslimska soldater att konvertera. Kaplanen Midgeley John Jennings betraktade mogulhuvudstaden som antikrist sista bastion på jorden. Storbritannien hade, hävdade fundamentalisterna, fått sin makt av Gud för att frälsa världen i väntan på Kristi återkomst.
Evangelikalernas chauvinism raserade det konstruktiva samarbetsklimat som rått under den tidigare epoken, skriver Dalrymple. Åtminstone 1,6 miljoner tunnland mark konfiskerades från hinduiska tempel, koranskolor, moskéer och sufihelgedomar under åren 1828-40. Tempel och moskéer lämnades till missionsorganisationer eller raserades vid vägbyggen./-/
Våren 1857 anlände den första leveransen av nya Enfieldgevär till den indiska armén. Genast spreds ett rykte att patronerna soldaterna tvingades bita i var insmorda med en blandning av svin- och kofett, som var tabu för både muslimer och hinduer. Den 9 maj sammanträdde en krigsrätt i Meerut och dömde 84 sepoyer som vägrat att befatta sig med Enfieldgevären till tio års straffkommendering. Samma dag som domstolsutslaget blev känt i staden kollapsade all soldatdisciplin./-/ Bahadur Shah II Zafar är den tragiske hjälten i Dalrymples faktaspäckade verk."
Artikeln om Burma är väl så intressant som den om Indien. Den var införd i SvD den 6 okt. 2007 och var skriven sv Ashok Nath och Gunnar Åselius under rubriken "Etniska motsättningar Burmas gissel". Av rubriken framgår att det är motsättningarna mellan folkgrupperna som är Burma största problem Det var britternas sätt att styra genom att "Härska och söndra" som satt majoritetsbefolkningen burmeserna på slättlandet (68 procent av befolkningen) i motsatsställning till de i bergstrakterna levande karen, shan, chin, kachin mon och andra etniska grupper. Sedan britterna efter tre krig underkuvat Burma 1886 avskaffade man monarkin och upplöste armén. Därigenom försvann den sammanhållande kraften i Burma.
Nath/Åselius skriver följande om britternas sätt att tänka:" Enligt "the martial race theory", som dominerade britternas tänkande kring militära frågor i kolonierna, bevisade det faktum att folken låtit sig underkuvas att de endast undantagsvis dög till soldater. Efter soldatmyteriet i Indien 1857 litade man exempelvis i första hand på etniska grupper från norra Indien som gurkhas och sikher, medan folken i Sydindien ansågs förvekligade och omilitäriska. I Burma valde britterna på motsvarande sätt att rekrytera sina soldater bland karen, chin, kachin och shanfolken i stället för från den burmesiska majoritetsbefolkningen./-/ Till skillnad från de tidigare härskarna i Burma lyckades britterna effektivt införliva gränsområdena. Det skedde genom att de gav minoritetsområdena betydande självstyre./-/ Den xenofoba nationalismen fick ytterligare näring genom den omfattande indiska och kinesiska immigration som ägde rum under kolonialtiden. Medan europeiska företag tog hand om Burmas export, dominerade kineserna lokal handel och köpenskap. Många indier återfanns inom bankväsendet och som penningutlånare på landsbygden. De etniska spänningarna fick därigenom en social dimension."
Med detta i åtanke är det knappast förvånande att så många burmeser anslöt sig till japanerna när de ockuperade landet 1942. Enligt Nath/Åselius "bildades i Burma en "patriotisk" burmesisk armé under befäl av nationalistledaren Auang San som fick graden generalmajor av japanerna. År 1943, när Burma blev formellt självständigt från Japan blev Aung San försvarsminister. Samtidigt reorganiserades de väpnade styrkorna och bemannades huvudsakligen med etniska burmeser. I andra världskrigets slutskede bytte Aung San styrkor sida och började bekämpa japanerna tillsammans med britterna och den kommunistiska gerillan./-/ Strävandena att ställa Aung San inför rätta som förrädare efter kriget stoppades av lord Mountbatten, de allierades överbefälhavare i Sydostasien, som ansåg generalen oundgänglig för att plåstra ihop landet efter kriget. Aung San önskade att hans burmesiska förband skulle integreras med minoritetsförbanden i den brittiska Burmaarmén./-/ Aung San åtnjöt genom sin personliga utstrålning allmänt förtroende och lyckades få representanter shan-, kachin- och chinfolken att underteckna ett avtal i Pangling i februari 1947, som garanterade minoritetsfolkens rättigheter efter självständigheten./-/ I ett attentat några månader senare mördades Aung San av en politisk rival och avtalet i Pangling kom därför aldrig att bli verklighet./-/ Omkring 1954 kontrollerade veteraner från Burmas japanskstödda "patriotiska armé" alla viktiga befattningar. I bergsområdena hade minoritetsfolken samtidigt inlett separatistiska gerillakrig med centralregeringen, krig som fortfarande pågår."
Hur är läget i dag när Aung Sans dotter fredspristagaren Aung San Suu Kyi sitter i husarrest sedan hon vunnit ett val 1990? Enligt Victor Mallet i Finacial Times den 11 okt. 2007 är den " burmesiska armén stark - den består av 400 000 man i en nation på 50 miljoner invånare – men de saknar legitimitet och de tillbakadragna generalerna är djupt impopulära. Detta är inte en auktoritär regering som de i Kina och Vietnam som har skapat tillväxt och välstånd."
I detta låsta läge befinner sig nu Burma och dess generaler och fredspristagaren Aung San Suu Kyi väntar i sin husarrest på att något förhoppningsvis positivt skall hända.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
