Irlands fattiga förflutna beskrivet av F.Engels.

I min artikel "Utvandringens betydelse" (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) refererar jag till en artikel i tidskriften Economist den 20 april 1996. I artikeln skriver jag följande:" Williamson betonar likheterna mellan tigerekonomierna i slutet av 1900-talet och Sveriges och Irlands ekonomier i slutet av 1800-talet…1870 var lönenivån i Sverige bara hälften av den brittiska, 1914 däremot var lönerna i Sverige högre än i Storbritannien….Enligt artikeln i Economist förklaras mycket av den relativa ökningen av de svenska lönerna av utvandringen till Amerika som skapade brist på arbetskraft i Sverige. Detsamma gäller för Irland där hungersnöden på 1840-talet skapade en stor emigrationsvåg. Enligt Williamson skulle irländarna utan någon emigration efter 1870 ha haft en tredjedel lägre lön och svenskarna en åttondel lägre lön 1910."
Hur annorlunda var inte läget för irländarna i mitten av 1800-talet. Friedrich Engels skrev en av marxismens klassiker "Den arbetande klassens läge i England" som utkom 1845. Där beskriver han invandringen från Irland på följande sätt:" Flertalet av de familjer som bor i källare är nästan överallt av irländsk härkomst. I korthet har irländarna upptäckt existensminimum, och håller nu på att göra engelsmännen bekanta med det. Orenlighet och dryckenskap har de också fört med sig….Irländaren kastar allt sitt avfall och skräp utanför sin dörr så som han är van att göra därhemma och på så sätt samlas de pölar och avskrädeshögar som vanpryder arbetarkvarteren och förgiftar luften…Dessa irländare, som flyttar till England för fyra pence, på ett ångbåtsdäck där de ofta är hopträngda som boskap, nästlar sig in överallt. De sämsta bostäderna är goda nog för dem, deras klädsel vållar dem föga bekymmer så länge som den hänger ihop med en enda tråd, skor vet inte vad det är, deras föda består av potatis och intet annat än potatis….Närhelst ett distrikt är känt för att vara speciellt smutsigt och förfallet, kan den som utforskar det tryggt räkna med att i första hand möta dessa keltiska ansikten, som man vid första ögonkastet kan skilja från de inföddas anglosaxiska fysionomi, och den sjungande, aspirerade dialekt som den sanne irländaren aldrig förlorar… Irländarna har också i England introducerat den tidigare okända vanan att gå barfota. I varje fabriksstad kan man nu se en mängd människor, speciellt kvinnor och barn, som går omkring barfota, och deras exempel tar de fattigare engelsmännen gradvis efter."
Ovanstående skildring var från 1845. Året efter, 1846, drabbades Irland av en svår missväxt som gjorde att en miljon svalt ihjäl och lika många utvandrade till Amerika. Det var huvudfödan potatis som drabbades av bladmögelsangrepp.
När det gäller den föda som de irländska och engelska arbetarna hade till sitt förfogande skriver Engels följande:" Potatisen som arbetarna köper är vanligen dålig, grönsakerna vissnade, osten gammal och av dålig kvalitet, fläsket härsket, köttet segt och magert, ofta taget från gammal, ofta sjuk boskap, eller sån som dött en naturlig död och inte ens då färskt, ofta halvruttet. Försäljaren är vanligen små krämare, som köper upp sekunda varor och kan sälja dem billigt på grund av deras osundhet."
I mitten av 1800-talet var irländarna de fattigaste bland de fattiga och hade drabbats av en hungerkatastrof 1846 när potatisskörden slog fel. Femtio år senare var Irland en tigerekonomi. Se min artikel "Utvandringens betydelse"!
Jag upplevde fattigdomen i Sverige under andra världskriget. Min far var inkallad i militärtjänst vilket gjorde att min mor både fick sköta gården och ta hand om oss barn. Ekonomin blev därefter. Vi gick också barfota hela sommaren. Fläsket förvarades i en tina full med saltvatten. Ibland hände det att fläsket var härsket. Det ansågs dock inte farligt att äta men det smakade inte bra.
Engels bok "Den arbetande klassens läge i England" har jag haft i min ägo i många decennier utan att jag har läst den. Den öppnade mina ögon för den oerhörda fattigdom särskilt de irländska arbetarna levde under för hundrasextio år sedan. Jag kunde också jämföra med den fattigdom vi i Sverige kunde uppleva hundra år senare.