I denna artikel utgår jag från två artiklar i SvD den ena en pessimistisk skriven av Andreas Cervenka den 28 aug. 2011 med rubriken ”En osund allians”.Den andra artikeln, som är mera optimistisk, har som författare Johan Myrsten och har som rubrik ”Tillväxtländerna går framåt på bred front” och var inne i SvD den 29 aug. 2011.
Underrubrikerna i Cervenkas artikel täcker väl innehållet i artikeln. De har följande lydelser:” Storbanker har vant sig vid att ständigt få hjälp av staten och dess hantlangare centralbankerna varje gång det krisar”. ” Det heliga förbundet mellan stat och kapital föder inte längre två vinnare utan två förlorare”. ”Pengar i utbyte mot beskydd. Så lyder den maffiadoftande överenskommelsen mellan stater och banker. Den har gjort båda parterna rika. Men när även beskyddarna nu behöver hjälp börjar detta farliga samarbete knaka i fogarna,”
I Myrstens artikel har underrubriken följande lydelse :” Tillväxtländernas betydelse ökar och dollarns dominans kan vara bruten år 2025 skriver Världsbanken i en studie. År 2050 kan Asien stå för halva världsekonomin och tre miljarder fler asiater leva i välstånd, men det finns många fällor på vägen, framhåller Asiatiska utvecklingsbanken i en annan framtidsvision.”
Enligt Asiatiska utvecklingsbankens studie Asia 2050 har Asien enorma utvecklingsmöjligheter men utvecklingen går inte på autopilot. Man varnar för ekonomisk, social och kanske politisk instabilitet. Sju asiatiska länder ( Kina, Indien, Indonesien, Japan, Sydkorea, Malaysia och Thailand) väntas leda utvecklingen och stå för 90 procent av Asiens BNP 2050.
Myrsten skriver :” Men ADB betonar att det finns många hinder mot att klara en så kraftig tillväxt så länge : stora inkomstklyftor inom och mellan länder, massiv urbanisering , dåligt styre, korruption, brist på insyn och demokrati, åldrande befolkning, gränskonflikter, energibrist, kamp om naturresurser, klimatförändringar och förstörelse av miljön.”
För att undvika en sådan utveckling måste Asiens länder ta sig an alla utmaningar och öka sitt samarbete. Asien måste ta ett större ansvar för den internationella gemenskapen och arbeta för ett öppet världshandelssystem och ett stabilt finanssystem.
tisdag 30 augusti 2011
onsdag 24 augusti 2011
Blir det en ekonomisk världskris?
I DN debatt den 23 aug. 2011 har liberalen Johan Norberg givet en överraskande negativ beskrivning av världens ekonomi. Rubriken har följande lydelse :” Kaotiskt sönderfall väntar Europa om inget görs genast.” och underrubriken är lika alarmerande. Norberg skriver:”
Europas läge är kritiskt och vi måste agera nu. Annars riskerar vissa stater att kollapsa på ett sätt som hotar själva demokratin.”
Särskilt viktigt finner jag följande citat vara.:” Europas 90 viktigaste banker behöver förnya lån på 5 400 miljarder euro de närmaste två åren. Det är 45 procent av EU:s BNP. I längden är räddningspaketen fruktlösa. De behandlar oförmåga att betala gamla lån och skapar behov av framtida räddningspaket. Bördan underminerar också de stater som lånar ut, oavsett om de gör det med kontanter eller ” euroobligationer” . Spanien och Italien har redan gått från att vara livräddare till att bli potentiella drunkningsoffer.”
Att Europa inte kan räkna med hjälp utifrån framgår av följande citat :” 2008 mildrades fallet när räntan pressades i botten och staterna spenderade. Den ammunitionen är avverkad. Räntan är försumbar och pengarna är slut. Vi kan inte heller räkna med hjälp utifrån då USA:s skulder påminner om Europas och Kinas tillväxt bygger på exporten till väst och en inhemsk stimulansbubbla som riskerar att brista.”
Jag har kommenterat Norbergs bok ”Till världskapitalismens försvar” i en artikel med rubriken ” Försvar av kapitalismen övertygar inte mig”.(Sourze, Yngve Karlsson, sidan 3). När en så övertygad anhängare av kapitalismen som Norberg börjar tveka om vart kapitalismen är på väg, är det kanske på tiden att göra en ny granskning av kapitalismen. Varje gång det har hakat upp sig för kapitalismen har ett krig räddat den såsom andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Gulfkriget. De senaste krigen i Afghanistan och Irak har inte varit lika positiva för USA. De har i stället inneburit att USA har blivit svårt skuldsatt.
Europas läge är kritiskt och vi måste agera nu. Annars riskerar vissa stater att kollapsa på ett sätt som hotar själva demokratin.”
Särskilt viktigt finner jag följande citat vara.:” Europas 90 viktigaste banker behöver förnya lån på 5 400 miljarder euro de närmaste två åren. Det är 45 procent av EU:s BNP. I längden är räddningspaketen fruktlösa. De behandlar oförmåga att betala gamla lån och skapar behov av framtida räddningspaket. Bördan underminerar också de stater som lånar ut, oavsett om de gör det med kontanter eller ” euroobligationer” . Spanien och Italien har redan gått från att vara livräddare till att bli potentiella drunkningsoffer.”
Att Europa inte kan räkna med hjälp utifrån framgår av följande citat :” 2008 mildrades fallet när räntan pressades i botten och staterna spenderade. Den ammunitionen är avverkad. Räntan är försumbar och pengarna är slut. Vi kan inte heller räkna med hjälp utifrån då USA:s skulder påminner om Europas och Kinas tillväxt bygger på exporten till väst och en inhemsk stimulansbubbla som riskerar att brista.”
Jag har kommenterat Norbergs bok ”Till världskapitalismens försvar” i en artikel med rubriken ” Försvar av kapitalismen övertygar inte mig”.(Sourze, Yngve Karlsson, sidan 3). När en så övertygad anhängare av kapitalismen som Norberg börjar tveka om vart kapitalismen är på väg, är det kanske på tiden att göra en ny granskning av kapitalismen. Varje gång det har hakat upp sig för kapitalismen har ett krig räddat den såsom andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Gulfkriget. De senaste krigen i Afghanistan och Irak har inte varit lika positiva för USA. De har i stället inneburit att USA har blivit svårt skuldsatt.
fredag 19 augusti 2011
Stopp i Kina förödande?
I SvD den 15 aug. 2011 hittar jag en intressant artikel skriven av Patricia Hedelius med rubriken ” Stopp i Kina förödande”. .Den var den bästa artikeln om världsekonomin som jag läst på länge.
Inledningen har följande lydelse.” Många företag har redan drabbats av hårdare lånevillkor som införts för att kyla av ekonomin. Räntehöjningar kan därmed fälla ekonomin med en ljudlig duns till marken.”.
En andra inledning har följande lydelse :” Skuldkrisen i Europa och USA har satt kapitalmarknader i gungning och hotar den ekonomiska tillväxten. Kinas betydelse ökar samtidigt men det finns frågetecken även för tillståndet för världens näst största ekonomi.”
Dessa frågetecken behandlar Jamil Anderlini i en artikel i Financial Times den 12 aug. 2011 med rubriken ” Behind harsh lectures over US debt, China is a sinner too”. Anderlini skriver att centralregeringen i Kina bara har en statskuld på 17 procent av BNP vilket är lågt jämfört med USA (87 procent) UK (80 procent) och Japan (210 procent). Till Kinas statsskuld måste räknas skulder som kommuner och städer upptar. Om man räknar in dessa skulle Kinas statsskuld vara uppe i 90 procent.
Om Kinas situation skriver Hedelius följande :” Kina kan därmed tvingas att överge sin valutastrategi för att koppla ett fastare grepp om inflationen…Egentligen är det hög tid för Kina att återigen höja ränteläget för att skära toppen av inflationen. Hittills har nämligen Kina köpt dollar för att undvika att yuanen stärks för snabbt….Under 2008 och 2009 ökade den inhemska upplåningen kraftigt för att elda på den inhemska tillväxten på direkt order från Peking.”
Behovet av räntehöjningar i Kina kan bli den främsta anledningen till att Kina inte ännu en gång, som 2008, kan bli ett draglok för världsekonomin. Dessutom är det alltför skuldsatt för att fortsätta infrastruktursatsningarna. För världsekonomin är Kina mycket betydelsefullt och ett stopp i Kina skulle bli förödande som framgår av rubriken..
Inledningen har följande lydelse.” Många företag har redan drabbats av hårdare lånevillkor som införts för att kyla av ekonomin. Räntehöjningar kan därmed fälla ekonomin med en ljudlig duns till marken.”.
En andra inledning har följande lydelse :” Skuldkrisen i Europa och USA har satt kapitalmarknader i gungning och hotar den ekonomiska tillväxten. Kinas betydelse ökar samtidigt men det finns frågetecken även för tillståndet för världens näst största ekonomi.”
Dessa frågetecken behandlar Jamil Anderlini i en artikel i Financial Times den 12 aug. 2011 med rubriken ” Behind harsh lectures over US debt, China is a sinner too”. Anderlini skriver att centralregeringen i Kina bara har en statskuld på 17 procent av BNP vilket är lågt jämfört med USA (87 procent) UK (80 procent) och Japan (210 procent). Till Kinas statsskuld måste räknas skulder som kommuner och städer upptar. Om man räknar in dessa skulle Kinas statsskuld vara uppe i 90 procent.
Om Kinas situation skriver Hedelius följande :” Kina kan därmed tvingas att överge sin valutastrategi för att koppla ett fastare grepp om inflationen…Egentligen är det hög tid för Kina att återigen höja ränteläget för att skära toppen av inflationen. Hittills har nämligen Kina köpt dollar för att undvika att yuanen stärks för snabbt….Under 2008 och 2009 ökade den inhemska upplåningen kraftigt för att elda på den inhemska tillväxten på direkt order från Peking.”
Behovet av räntehöjningar i Kina kan bli den främsta anledningen till att Kina inte ännu en gång, som 2008, kan bli ett draglok för världsekonomin. Dessutom är det alltför skuldsatt för att fortsätta infrastruktursatsningarna. För världsekonomin är Kina mycket betydelsefullt och ett stopp i Kina skulle bli förödande som framgår av rubriken..
torsdag 11 augusti 2011
Måtte USA göra det rätta!
I min analys av världsekonomin utgår jag från två artiklar med likartat innehåll. Den ena artikeln var från 7 aug. 2011 införd i Financial Times under rubriken ” Only luck and wise policy can now save us from a double dip” och skriven av Gavyn Davies. Den andra artikeln var införd samma dag i Sydsvenskan och skriven av Per T. Ohlsson under rubriken ” Ur led är Amerika”.
Davies skriver följande :” Den globala marknadstilliten har kollapsat och visioner från 1930-talet bubblar upp. Sannolika recessionsmodeller lyser rött, några påstår att det är 50 procents chans att USA går in i en recession i slutet av året. De rikaste länderna behöver en lyckoträff och en vis politik för att förhindra en ”double dip”. Bara för några månader sedan var marknaden optimistisk och den globala ekonomin tycktes bestämd för ett tredje år av uppgång efter 2008 års svåra recession. Så kom oljeprishöjningen som minskade konsumtionen alltmedan arbets- och husmarknaden var svag. Efter att ha kastat alla tänkbara vapen mot recessionen och just ha kunnat tygla den är man inte överens om vad som man skall göra nu.”.
Per T. Ohlssons artikel ” Ur led är Amerika” har följande inledning :” Varje försök att lösa USA:s statsfinansiella problem utan skattehöjningar är befängt”. Inledningsrubrikerna fångar i ett nötskal USA:s nuvarande problem. Den främsta anledningen till problemen är det republikanska partiets motvilja att höja skatterna.. Inte ens de allra rikaste skall man beskatta hårdare. Redan under 1980-talet under Ronald Reagan förvandlades USA från världens största långivare till världens största låntagare.
Per T. Ohlsson skriver :” Republikanernas motstånd mot skattehöjningar och mot varje initiativ för utjämning av USA:s skriande sociala orättvisor har – som i fallet med Obamas sjukvårdsreform - övergått i blint raseri och absurda beskyllningar om ” socialism” och ” oamerikanska” värderingar.”
Om Obama skriver han följande :” Faktum är att Obama inte kan jämföras med någon av sina företrädare. När han valdes för tre år sedan fick USA sin förste svarte president. Mot bakgrund av USA:s dystra arv – slaveriet, lynchningarna, rasåtskillnaden – var det en fantastisk och enastående händelse.
USA:s infrastruktur är mycket eftersatt och skulle vid en upprustning ge många arbetstillfällen. Detta ter sig dock svårt med tanke på USA:s höga skuldsättning
Per T. Ohlsson har följande slutord :” När det verkligen gäller brukar amerikanska väljare sky extremism. Måtte de återigen, efter många om och men, göra det rätta. För sin egen skuld och för världens”.
Davies skriver följande :” Den globala marknadstilliten har kollapsat och visioner från 1930-talet bubblar upp. Sannolika recessionsmodeller lyser rött, några påstår att det är 50 procents chans att USA går in i en recession i slutet av året. De rikaste länderna behöver en lyckoträff och en vis politik för att förhindra en ”double dip”. Bara för några månader sedan var marknaden optimistisk och den globala ekonomin tycktes bestämd för ett tredje år av uppgång efter 2008 års svåra recession. Så kom oljeprishöjningen som minskade konsumtionen alltmedan arbets- och husmarknaden var svag. Efter att ha kastat alla tänkbara vapen mot recessionen och just ha kunnat tygla den är man inte överens om vad som man skall göra nu.”.
Per T. Ohlssons artikel ” Ur led är Amerika” har följande inledning :” Varje försök att lösa USA:s statsfinansiella problem utan skattehöjningar är befängt”. Inledningsrubrikerna fångar i ett nötskal USA:s nuvarande problem. Den främsta anledningen till problemen är det republikanska partiets motvilja att höja skatterna.. Inte ens de allra rikaste skall man beskatta hårdare. Redan under 1980-talet under Ronald Reagan förvandlades USA från världens största långivare till världens största låntagare.
Per T. Ohlsson skriver :” Republikanernas motstånd mot skattehöjningar och mot varje initiativ för utjämning av USA:s skriande sociala orättvisor har – som i fallet med Obamas sjukvårdsreform - övergått i blint raseri och absurda beskyllningar om ” socialism” och ” oamerikanska” värderingar.”
Om Obama skriver han följande :” Faktum är att Obama inte kan jämföras med någon av sina företrädare. När han valdes för tre år sedan fick USA sin förste svarte president. Mot bakgrund av USA:s dystra arv – slaveriet, lynchningarna, rasåtskillnaden – var det en fantastisk och enastående händelse.
USA:s infrastruktur är mycket eftersatt och skulle vid en upprustning ge många arbetstillfällen. Detta ter sig dock svårt med tanke på USA:s höga skuldsättning
Per T. Ohlsson har följande slutord :” När det verkligen gäller brukar amerikanska väljare sky extremism. Måtte de återigen, efter många om och men, göra det rätta. För sin egen skuld och för världens”.
fredag 29 juli 2011
Vårt behov av ledarskap.
I denna artikel hänvisar jag till två artiklar i DN skrivna av Peter Wolodarski och Philip Ramqvist, Wolodarskis artikel var inne i DN den 26 juli 2011 och hade följande rubrik ” Terrordåden. Vårt behov av ledarskap” Ramqvists artikel var inne i DN den 28 juli 2011 och hade följande rubrik ” En ledare måste visa sorg och empati”
Vad Wolodarski menar med ledarskap framgår av följande citat. ” Att det dröjde 16 timmar innan Fredrik Reinfeldt i TV kort och påtagligt svalt kommenterade terrordåden i Norge. Att han sedan dess konsekvent tackat nej till alla förfrågningar från Sveriges Television när SVT arrangerat extrasändningar om Oslo och Utöja. Att han inte deltog under söndagens minnesgudstjänster , vare sig i norska kyrkan i Stockholm eller i domkyrkan i Oslo.”
Wolodarski kommer till följande slutsats :” Norge är vår granne. Det är ett broderland som står oss mycket nära, ett land vars ungdomar har mycket gemensamt med våra egna. Den smärta som norrmännen känt sedan i fredags är också vår. I ett sådant läge får statsministern inte dra sig undan.”.
Reinfeldts långsamma agerande jämförs med Göran Perssons och Laila Freivalds under tsunamikatastrofen. Att göra som dåvarande utrikesministern Laila Freivalds, gå på teater efter larm om tsunamikatastrof, är otänkbart.
Från Ramqvists artikel har tagit följande citat :” Fredrik Reinfeldt kommenterade inte det som hände i Norge på flera timmar. Det går inte att sitta på sin kammare och tänka och sedan komma med ett uttalande. Förmågan att agera likställs med ledarskap säger Jenny Madestam och tillägger att en seg start inte går att reparera i efterhand.” (Jenny Madestam är lektor på statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.)
Knappast någon förväntar sig att en statsminister ska sitta inne med alla svar eller förklaringar när en kris uppstår, men han eller hon måste visa närvaro, medkänsla och förmåga till inlevelse.
Vad Wolodarski menar med ledarskap framgår av följande citat. ” Att det dröjde 16 timmar innan Fredrik Reinfeldt i TV kort och påtagligt svalt kommenterade terrordåden i Norge. Att han sedan dess konsekvent tackat nej till alla förfrågningar från Sveriges Television när SVT arrangerat extrasändningar om Oslo och Utöja. Att han inte deltog under söndagens minnesgudstjänster , vare sig i norska kyrkan i Stockholm eller i domkyrkan i Oslo.”
Wolodarski kommer till följande slutsats :” Norge är vår granne. Det är ett broderland som står oss mycket nära, ett land vars ungdomar har mycket gemensamt med våra egna. Den smärta som norrmännen känt sedan i fredags är också vår. I ett sådant läge får statsministern inte dra sig undan.”.
Reinfeldts långsamma agerande jämförs med Göran Perssons och Laila Freivalds under tsunamikatastrofen. Att göra som dåvarande utrikesministern Laila Freivalds, gå på teater efter larm om tsunamikatastrof, är otänkbart.
Från Ramqvists artikel har tagit följande citat :” Fredrik Reinfeldt kommenterade inte det som hände i Norge på flera timmar. Det går inte att sitta på sin kammare och tänka och sedan komma med ett uttalande. Förmågan att agera likställs med ledarskap säger Jenny Madestam och tillägger att en seg start inte går att reparera i efterhand.” (Jenny Madestam är lektor på statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.)
Knappast någon förväntar sig att en statsminister ska sitta inne med alla svar eller förklaringar när en kris uppstår, men han eller hon måste visa närvaro, medkänsla och förmåga till inlevelse.
måndag 25 juli 2011
Indiens supermaktsdrömmar.
I en artikel i Financial Times den 20 juli 2011 med rubriken ” India is too corrupt to become a superpower” framhåller artikelförfattaren Ramachandra Guha att Indien knappast kan bli en supermakt på samma sätt som Kina håller på att bli det.
Enligt vad sociologen Ashis Nandy noterar svävar Indien inte mellan kaos och stabilitet utan mellan hanterbart och ohanterbart kaos. Korruption förekommer i alla partier. När nuvarande premiärministern Manmohan Singh blev premiärminister för sju år sedan betraktades han som omutlig. Singh har dock varit nöjd med att sakerna har sin gång och har inte ingripit mot korrupta regeringskolleger. Vad som än förorsakar detta – om det beror på bristande självtillit eller politiskt beroende av Sonia Gandhi hans partiledare – har det i hög grad skadat hans och Indiens trovärdighet. Korruptionen är inte ny i Indien men detta allerstädes närvarande tillstånd är exempellöst.
De senaste tre decennierna har det talats om att reformera administrationen och domstolar från påverkan av nyckfulla politiker, hindra kriminella från att ställa upp i val och kompensera bybor för mark som förlorats vid industriella projekt. Korruptionsskandaler har gjort ett tillfälligt slut på talet om Indiens stjärnstatus och har också gjort slut på drömmarna om att hinna upp och till och med gå om Kina.
Enligt vad sociologen Ashis Nandy noterar svävar Indien inte mellan kaos och stabilitet utan mellan hanterbart och ohanterbart kaos. Korruption förekommer i alla partier. När nuvarande premiärministern Manmohan Singh blev premiärminister för sju år sedan betraktades han som omutlig. Singh har dock varit nöjd med att sakerna har sin gång och har inte ingripit mot korrupta regeringskolleger. Vad som än förorsakar detta – om det beror på bristande självtillit eller politiskt beroende av Sonia Gandhi hans partiledare – har det i hög grad skadat hans och Indiens trovärdighet. Korruptionen är inte ny i Indien men detta allerstädes närvarande tillstånd är exempellöst.
De senaste tre decennierna har det talats om att reformera administrationen och domstolar från påverkan av nyckfulla politiker, hindra kriminella från att ställa upp i val och kompensera bybor för mark som förlorats vid industriella projekt. Korruptionsskandaler har gjort ett tillfälligt slut på talet om Indiens stjärnstatus och har också gjort slut på drömmarna om att hinna upp och till och med gå om Kina.
fredag 15 juli 2011
Liberaler ville avskaffa studentexamen.
I en artikel i DN den 12 juli 2011 skriven av Olof Petersson behandlas frågan om studentexamens avskaffande i slutet av 1960-talet. Rubriken har följande lydelse :” Liberaler drev på när studentexamen försvann”. Inledningen säger mycket om artikelns innehåll och har följande lydelse :” Historieskrivningen om avskaffandet av studentexamen är vilseledande. Både S och FP stod bakom beslutet, men de unga liberalerna var pådrivande,”
Jag gick sju år i folkskolan och slutade skolan när jag var 14 år. När jag var 18 år gick jag i en tvåårig folkhögskola. Efter militärtjänsten arbetade jag åtta månader i en handelsträdgård i England och lärde mig då engelska. Efter hemkomsten från England började jag studera på NKI-skolan för att ta realexamen som privatist. Jag tog den examen 1961. Det var 50 år sedan. Jag fick bra betyg så jag trodde att jag kunde klara studentexamen på två år. Jag började därför studera vid Lunds privata elementarläroverks ( Spyken). tvååriga latinlinje.. Det visade sig alltför svårt vilket gjorde att jag slutade efter ett års studier på Spyken. Jag fortsatte studierna på kvällsgymnasiet i Göteborg och tog studenten efter det gamla systemet 1965. Litteraturprofessorn Viktor Svanberg var en av censorerna.
Läraren Helena von Schantz skrev den 12 juni i DN Debatt följande :” Ska vi få en bra skola måste vi städa upp efter Persson och Palme.” Hon påstår vidare att det var Palme som avskaffade studentexamen 1968. Det överensstämmer inte med verkligheten. Det formella beslutet om att avskaffa studentexamen togs redan 1964 och i praktiken bestämdes omläggningen långt tidigare.
Om avskaffandet av studentexamen skriver Olof Petersson följande :” Studentexamen avskaffades i samband med en omfattande reform av gymnasiet. Reformen hade en bred förankring. Förslaget hade lagts fram av en utredning som bland annat bestod av de blivande partiledarna Olof Palme och Gunnar Helén. I den allmänna debatten var det framför allt kristendomsämnets avskaffande som väckte debatt. Men även förslaget om ändrade examensformer ledde till viss debatt. Traditionsbevarande högerstudenter var emot. Mest entusiastiska för ett avskaffande var folkpartisterna. Folkpartiets ungdomsförbund skrev i ett remissvar undertecknat av den blivande folkpartiledaren Ola Ullsten att studentexamen i många avseenden var föråldrad och olämplig.”
Om det var rätt eller fel att avskaffa studentexamen kan diskuteras. Men söker man syndabockar bör man snarast söka efter dessa bland borgerliga politiker.
Jag gick sju år i folkskolan och slutade skolan när jag var 14 år. När jag var 18 år gick jag i en tvåårig folkhögskola. Efter militärtjänsten arbetade jag åtta månader i en handelsträdgård i England och lärde mig då engelska. Efter hemkomsten från England började jag studera på NKI-skolan för att ta realexamen som privatist. Jag tog den examen 1961. Det var 50 år sedan. Jag fick bra betyg så jag trodde att jag kunde klara studentexamen på två år. Jag började därför studera vid Lunds privata elementarläroverks ( Spyken). tvååriga latinlinje.. Det visade sig alltför svårt vilket gjorde att jag slutade efter ett års studier på Spyken. Jag fortsatte studierna på kvällsgymnasiet i Göteborg och tog studenten efter det gamla systemet 1965. Litteraturprofessorn Viktor Svanberg var en av censorerna.
Läraren Helena von Schantz skrev den 12 juni i DN Debatt följande :” Ska vi få en bra skola måste vi städa upp efter Persson och Palme.” Hon påstår vidare att det var Palme som avskaffade studentexamen 1968. Det överensstämmer inte med verkligheten. Det formella beslutet om att avskaffa studentexamen togs redan 1964 och i praktiken bestämdes omläggningen långt tidigare.
Om avskaffandet av studentexamen skriver Olof Petersson följande :” Studentexamen avskaffades i samband med en omfattande reform av gymnasiet. Reformen hade en bred förankring. Förslaget hade lagts fram av en utredning som bland annat bestod av de blivande partiledarna Olof Palme och Gunnar Helén. I den allmänna debatten var det framför allt kristendomsämnets avskaffande som väckte debatt. Men även förslaget om ändrade examensformer ledde till viss debatt. Traditionsbevarande högerstudenter var emot. Mest entusiastiska för ett avskaffande var folkpartisterna. Folkpartiets ungdomsförbund skrev i ett remissvar undertecknat av den blivande folkpartiledaren Ola Ullsten att studentexamen i många avseenden var föråldrad och olämplig.”
Om det var rätt eller fel att avskaffa studentexamen kan diskuteras. Men söker man syndabockar bör man snarast söka efter dessa bland borgerliga politiker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
