Jag har återigen läst Julius Caesars bok” Kriget i Gallien”. Caesar (100-44 f. Kr) berättar detaljerat om striderna mot gallerna som ägde rum mellan 58 och 50 före Kristus.. Kriget har också behandlats i en av Tintinböckerna.
I Bonniers Världshistoria kan man läsa följande:” Caesar kom till Gallien år 58 f. Kr. Åtta år senare hade han lagt under sig ett land som var dubbelt så stort som Italien och hade minst 5,7 miljoner invånare, kanske 15 miljoner. Han hade till sitt förfogande en armé som under sin glanstid vid upproret år 54 – 52 bestod av tio legioner eller sammanlagt 60 000 man plus en del rytteri….Uppgifterna är säkert överdrivna.”
Överdrivna är nog också uppgifterna om tillryggalagda sträckor särskilt om man hade full packning bestående av förutom svärd, två spjut, käpp med sädesranson, kokkärl, kvarn, kopp, såg, korg, yxa, skära, hacka och spade allt vägande 20 kilo.
Om Caesars snille som militär ledare kan det knappast råda någon tvekan. Det gällde i fyra hänseenden .1) förmågan att tillförsäkra sig om soldaternas tillgivenhet 2) i förmågan att blixtsnabbt bedöma en situation under ett slag 3) kallblodigheten under press 4) i snabbheten överhuvudtaget.
Om Caesars ledaregenskaper har Bonniers världshistoria följande att förtälja:” Att Caesar kunde få sina soldater att prestera det otroliga måste tillskrivas hans ovanliga ledaregenskaper. Ständigt var han med själv där striden var som mest kritisk under ett slag. Hans mod och självtillit var okuvliga. Av soldaterna krävde han järnhård disciplin under strid, men gav dem fria tyglar före och efter. Han var mer rundhänt än någon annan härförare. Han fördubblade soldaternas sold och gav dem rikligt byte. Han förmådde skapa en kåranda som ingen annan härförare under senrepubliken.”
”Först under det stora upproret år 53 – 51 under ledning av Vercingetorix fann de flesta galliska stammarna varandra, till och med eduer och arverner. Vercingetorix har i Frankrike betraktats som den förste nationelle frihetshjälten. Att han var en stor folkledare kan knappast betvivlas men som fältherre var han en katastrof.. I varje fall gav Caesar det galliska upproret en slutlig knäck när han år 52 erövrade Vercingetorix huvudfäste Alesia i Bourgogne.”
torsdag 30 december 2010
lördag 18 december 2010
Renminbi en världsvaluta ?
Den kinesiska valutan Renminbi, också kallad yuan, håller sakta på att internationaliseras. Det skriver Robert Cookson och Geoff Dyer om i Financial Times den 14 dec. 2010 med rubriken ” Yuan direction”. Underrubriken har följande lydelse:” Försiktigt men ändå välövervägt håller Kina på att internationalisera sin ekonomi en process som kan få en stor inverkan på handel, global finans och geopolitik.”
Renminbin håller på att bli global samtidigt som framtiden för euron är osäker. Till slut kan förändringen försvåra USA:s förmåga att låna i egna valutan. I Kina börjar man kalla renminbi för hongbi där man jämför egna valutan med USA:s greenback. Hong är röd på kinesiska. Världsekonomin rör sig sakta men säkert från greenback till redback. Det är förvånansvärt lite handel med renminbi med tanke på att den kinesiska ekonomin är den näst största ekonomin men det beror på att Kina har kvar valutakontrollen och har restriktioner när det gäller handel med valutor. En orsak till krisen i världsekonomin är att USA har kunnat låna ohållbart i den egna valutan.
I juli år startade handeln med Rmb och Malaysia blev det första landet som hade Rmb i sin valutareserv. Handeln ökade från ingenting för ett och ett halvt år sedan till 340 miljarder Rmb mellan juni och november. Avsättningar i Hongkong ökade med 45 procent till 217 miljarder Rmb i oktober. Kina försöker att utnyttja handeln med valutor i Hongkong som ett laboratorium där man kan uppmuntra internationella företag och investerare att handla i Rmb-noterade produkter. I framtiden kommer troligen Rmb att vara en världsvaluta.
Renminbin håller på att bli global samtidigt som framtiden för euron är osäker. Till slut kan förändringen försvåra USA:s förmåga att låna i egna valutan. I Kina börjar man kalla renminbi för hongbi där man jämför egna valutan med USA:s greenback. Hong är röd på kinesiska. Världsekonomin rör sig sakta men säkert från greenback till redback. Det är förvånansvärt lite handel med renminbi med tanke på att den kinesiska ekonomin är den näst största ekonomin men det beror på att Kina har kvar valutakontrollen och har restriktioner när det gäller handel med valutor. En orsak till krisen i världsekonomin är att USA har kunnat låna ohållbart i den egna valutan.
I juli år startade handeln med Rmb och Malaysia blev det första landet som hade Rmb i sin valutareserv. Handeln ökade från ingenting för ett och ett halvt år sedan till 340 miljarder Rmb mellan juni och november. Avsättningar i Hongkong ökade med 45 procent till 217 miljarder Rmb i oktober. Kina försöker att utnyttja handeln med valutor i Hongkong som ett laboratorium där man kan uppmuntra internationella företag och investerare att handla i Rmb-noterade produkter. I framtiden kommer troligen Rmb att vara en världsvaluta.
onsdag 8 december 2010
Korea och Vietnam - en jämförelse.
Per T Ohlsson har i Sydsvenskan den 5 dec. 2010 behandlat situationen i Korea under rubriken ”Farligast i världen”. Underrubriken har följande lydelse:” Ingenstans, inte ens i Mellan-östern, är tröskeln mellan en liten skärmytsling och ett storskaligt krig så låg som här”. Jag har själv behandlat Korea i en artikel med rubriken ”Koreakriget – en 1900-talstragedi”.(Sourze Yngve Karlsson sidan 8)
Korea och Vietnam har drabbats svårt av kolonisering, långvariga krig och delning av länderna. Korea var en japansk koloni mellan 1910 och 1945. Efter andra världskriget delades landet upp mellan segrarmakterna USA och Sovjet. De båda koreanska staterna upprättades år 1948. Både Nordkorea under Kim Il Sung och Sydkorea under Syngman Rhee gjorde anspråk att företräda hela landet. FN dominerat av USA erkände Rhees korrupte och impopulära regim som Koreas lagliga regering. Kriget började den 25 juni 1950 med att nordkoreanska trupper överskred gränsen (38:e breddgraden). I mitten av september höll sydkoreanerna och amerikanerna bara ett brohuvud runt Pusan längst i söder. Förstärkningar gjorde att den amerikanske befälhavaren MacArthur kunde gå till motoffensiv och i oktober trängde USA-trupper in i Nordkorea. När trupperna närmade sig kinesiska gränsen ingrep Kina och tvingade tillbaka de amerikanska trupperna till den 38:e breddgraden. Om dessa trupper hade gjort halt vid nordkoreanska gränsen kunde kriget tagit slut redan i oktober 1950 men på grund av intåget i Nordkorea skulle det vara till den 27 juli 1953 då ett vapenstillestånd kom till stånd. Någon fred har det inte blivit sedan dess.
Vietnam var ursprungligen en fransk koloni men gjorde uppror mot kolonialmakten och fick en fred 1954 som delade landet i Nord- och Sydvietnam där nord regerades av kommunisterna och syd av en USA-vänlig regim. Efter hårda strider lyckades kommunisterna ena landet 1975. Numera betraktas det enade Vietnam som en tigerekonomi. I det delade Korea är det bara Sydkorea som är en tigerekonomi medan Nordkorea är beroende av hjälp utifrån för sin försörjning.
Korea och Vietnam har drabbats svårt av kolonisering, långvariga krig och delning av länderna. Korea var en japansk koloni mellan 1910 och 1945. Efter andra världskriget delades landet upp mellan segrarmakterna USA och Sovjet. De båda koreanska staterna upprättades år 1948. Både Nordkorea under Kim Il Sung och Sydkorea under Syngman Rhee gjorde anspråk att företräda hela landet. FN dominerat av USA erkände Rhees korrupte och impopulära regim som Koreas lagliga regering. Kriget började den 25 juni 1950 med att nordkoreanska trupper överskred gränsen (38:e breddgraden). I mitten av september höll sydkoreanerna och amerikanerna bara ett brohuvud runt Pusan längst i söder. Förstärkningar gjorde att den amerikanske befälhavaren MacArthur kunde gå till motoffensiv och i oktober trängde USA-trupper in i Nordkorea. När trupperna närmade sig kinesiska gränsen ingrep Kina och tvingade tillbaka de amerikanska trupperna till den 38:e breddgraden. Om dessa trupper hade gjort halt vid nordkoreanska gränsen kunde kriget tagit slut redan i oktober 1950 men på grund av intåget i Nordkorea skulle det vara till den 27 juli 1953 då ett vapenstillestånd kom till stånd. Någon fred har det inte blivit sedan dess.
Vietnam var ursprungligen en fransk koloni men gjorde uppror mot kolonialmakten och fick en fred 1954 som delade landet i Nord- och Sydvietnam där nord regerades av kommunisterna och syd av en USA-vänlig regim. Efter hårda strider lyckades kommunisterna ena landet 1975. Numera betraktas det enade Vietnam som en tigerekonomi. I det delade Korea är det bara Sydkorea som är en tigerekonomi medan Nordkorea är beroende av hjälp utifrån för sin försörjning.
torsdag 2 december 2010
Inget knäfall för Mao?
Jag har läst Kim Salomons artikel i SvD den 22 november 2010 med rubriken :” Knäfall för Mao gav livet mening i väst.” Underrubriken har följande lydelse:” Hur kunde den kinesiska kulturrevolutionen utöva en sådan dragningskraft på studenter och intellektuella på 1960-talet? Historikern Richard Wolin försöker i ny bok besvara frågan ur ett franskt perspektiv.”
Artikeln är gefundenes fressen för alla antikommunister som säger att de hela tiden hade rätt när det gällde kommunismen. Salomon skriver följande:” Åtskilliga av 1900-talets maoister liksom marxist-leninister och nazister var förstås mycket medvetna om vad ett totalitärt system stod för. Men andra saknade insikt… Det är inte enkelt att dra lärdom av 1900-talets skräckkabinett. Det förflutna tenderar att bli ett skafferi där man plockar fram det som för stunden känns attraktivt, det vill säga det som sitter rätt i samtiden.”
Maoismens livstid i Frankrike blev kortvarig Den började i mitten av 1960-talet och slutade abrupt 1974 då Solzjenitsyns bok om Gulag publicerades och starkt bidrog till att kommunistiska utopiers trovärdighet ifrågasattes. Sedan följde avslöjandena om de röda khmerernas verksamhet i Kambodja under senare delen av 1970-talet. Paradigmet ändrades från antihumanism till ny humanism och 1980-talets nya franska filosofer gjorde entré.
Jag personligen, som har socialismen som en grundåskådning, ansåg inte att jag hade fel när jag försvarade östblockets länder. Jag ansåg att dessa länder i en framtid kunde bli mer demokratiska än de kapitalistiska länderna genom att införa ekonomisk demokrati. Nu blev det inte så eftersom man där nu har infört kapitalism. Om man jämför Östeuropa med Sydeuropa som också hade diktaturer utfaller det ofta till östs fördel. En fördel med mitt ställningstagande för vänstern var att jag ständigt måste vässa mina argument i opposition till de ledande uppfattningarna i samhället. Jag börjar dagen med att läsa SvD på 7 eleven och fortsätter med DN och Financial Times på biblioteket.
Artikeln är gefundenes fressen för alla antikommunister som säger att de hela tiden hade rätt när det gällde kommunismen. Salomon skriver följande:” Åtskilliga av 1900-talets maoister liksom marxist-leninister och nazister var förstås mycket medvetna om vad ett totalitärt system stod för. Men andra saknade insikt… Det är inte enkelt att dra lärdom av 1900-talets skräckkabinett. Det förflutna tenderar att bli ett skafferi där man plockar fram det som för stunden känns attraktivt, det vill säga det som sitter rätt i samtiden.”
Maoismens livstid i Frankrike blev kortvarig Den började i mitten av 1960-talet och slutade abrupt 1974 då Solzjenitsyns bok om Gulag publicerades och starkt bidrog till att kommunistiska utopiers trovärdighet ifrågasattes. Sedan följde avslöjandena om de röda khmerernas verksamhet i Kambodja under senare delen av 1970-talet. Paradigmet ändrades från antihumanism till ny humanism och 1980-talets nya franska filosofer gjorde entré.
Jag personligen, som har socialismen som en grundåskådning, ansåg inte att jag hade fel när jag försvarade östblockets länder. Jag ansåg att dessa länder i en framtid kunde bli mer demokratiska än de kapitalistiska länderna genom att införa ekonomisk demokrati. Nu blev det inte så eftersom man där nu har infört kapitalism. Om man jämför Östeuropa med Sydeuropa som också hade diktaturer utfaller det ofta till östs fördel. En fördel med mitt ställningstagande för vänstern var att jag ständigt måste vässa mina argument i opposition till de ledande uppfattningarna i samhället. Jag börjar dagen med att läsa SvD på 7 eleven och fortsätter med DN och Financial Times på biblioteket.
torsdag 25 november 2010
Reformism eller revolution?
Jag har läst Johan Lönnroths bok Politisk ekonomi. Lönnroth är liksom jag en vänsterman och har ett vänsterperspektiv när han skriver. Han har varit docent i nationalekonomi vid Göteborgs Universitet och har varit riksdagsledamot för vänsterpartiet i riksdagen.
Lönnroth skriver följande:” Formerna för kapitalismens undergång skulle vid sidan om arbetsvärdeläran bli marxismens stora stridsfråga… I områden med efterbliven kapitalism, svag arbetarrörelse och auktoritära regimer, som i Ryssland och södra Europa, dominerade anarkister, som bara kunde tänka sig en våldsam samhällsomvandling. Under den ryske anarkisten Michail Bakunins ideologiska ledarskap avvisade de både parlament och fackföreningar som redskap för arbetarklassen.
I länder som England med en mer avancerad kapitalism och liberala majoriteter i parlamenten dominerade en mer positiv syn på möjligheten för arbetarrörelsen att skaffa sig ett fackligt och parlamentariskt inflytande via fredliga metoder. I Tyskland fanns denna statssocialistiska och reformistiska tendens främst representerad i det Tyska Arbetarförbundet som startats av Lasalle 1863.”
En som hade slutat att drömma om ett maktövertagande genom revolt var Eduard Bernstein. ”Rörelsen är allt, målet inget”, sa han. Arbetarrörelsen borde sluta drömma om revolution, ställa upp positiva reformprogram i parlamenten och påskynda socialiseringen genom konsumentkooperationen och fackföreningarna. I övrigt borde den kompromissa med borgarklassen och liberalismen och byta ut tesen om proletariatets maktövertagande mot tesen om klasser som balanserar varandra. Bernstein närmade sig också liberalernas positiva syn på kolonialismen, som han ansåg att arbetarrörelsen borde acceptera som den högre kulturens rättighet.
En som inte höll med var Rosa Luxemburg. Hon skriver:” Bernstein tror att han kan förvandla havet av kapitalistisk bitterhet till socialistisk sockerdricka genom några flaskor socialreformistisk lemonad. I stället för klasskampen vill han sätta rättviseprincipen detta gamla ök på vilket historiens alla Don Quijotar ridit ut att reformera världen för att komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
I slutändan segrade den reformistiska delen av arbetarrörelsen och när det gäller kolonialismen fanns det ingen den högre kulturens rättighet att styra över fattiga länders befolkning.
Lönnroth skriver följande:” Formerna för kapitalismens undergång skulle vid sidan om arbetsvärdeläran bli marxismens stora stridsfråga… I områden med efterbliven kapitalism, svag arbetarrörelse och auktoritära regimer, som i Ryssland och södra Europa, dominerade anarkister, som bara kunde tänka sig en våldsam samhällsomvandling. Under den ryske anarkisten Michail Bakunins ideologiska ledarskap avvisade de både parlament och fackföreningar som redskap för arbetarklassen.
I länder som England med en mer avancerad kapitalism och liberala majoriteter i parlamenten dominerade en mer positiv syn på möjligheten för arbetarrörelsen att skaffa sig ett fackligt och parlamentariskt inflytande via fredliga metoder. I Tyskland fanns denna statssocialistiska och reformistiska tendens främst representerad i det Tyska Arbetarförbundet som startats av Lasalle 1863.”
En som hade slutat att drömma om ett maktövertagande genom revolt var Eduard Bernstein. ”Rörelsen är allt, målet inget”, sa han. Arbetarrörelsen borde sluta drömma om revolution, ställa upp positiva reformprogram i parlamenten och påskynda socialiseringen genom konsumentkooperationen och fackföreningarna. I övrigt borde den kompromissa med borgarklassen och liberalismen och byta ut tesen om proletariatets maktövertagande mot tesen om klasser som balanserar varandra. Bernstein närmade sig också liberalernas positiva syn på kolonialismen, som han ansåg att arbetarrörelsen borde acceptera som den högre kulturens rättighet.
En som inte höll med var Rosa Luxemburg. Hon skriver:” Bernstein tror att han kan förvandla havet av kapitalistisk bitterhet till socialistisk sockerdricka genom några flaskor socialreformistisk lemonad. I stället för klasskampen vill han sätta rättviseprincipen detta gamla ök på vilket historiens alla Don Quijotar ridit ut att reformera världen för att komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
I slutändan segrade den reformistiska delen av arbetarrörelsen och när det gäller kolonialismen fanns det ingen den högre kulturens rättighet att styra över fattiga länders befolkning.
onsdag 17 november 2010
Che - vänsterns ikon.
I början av 1960-talet formades jag som människa dels av mitt intresse för antiken genom mina latinstudier i Lund och dels av att jag blev en vänsterman på grund av den kubanska revolutionen 1959. I min förra artikel skrev jag om Romarriket och i denna artikeln skriver jag om den revolutionära legenden Che Guevara. Jag har läst Björn Kumms bok med titeln Che. Che betyder på spanska ”hörru”.
Ernesto ”Che” Guevara föddes 1928 i Argentina. Han var av fin familj, en släkt med anor. Tio generationer Guevara har bott i landet, pratiskt taget sedan regionen koloniserades. Redan som barn plågades Che av astma som skulle förfölja honom livet ut. Om detta skriver Kumm följande;” När lille Ernesto fick ett anfall och kippade efter andan lät det, berättar fadern i boken om sin son, som om man höll på att strypa en katt. Tidigt lärde sig gossen ropa :”Injektion”.Han fick sprutor och allahanda mediciner. Moder Celia lyssnade varje natt för att höra om han andades, fader Ernesto lät Ernstino sova på bröstet vilket medförde att fadern själv knappast sov om nätterna.” För sonens skull beslöt familjen att flytta till Alta Gracia 70 mil från Buenos Aires där luften är torrare och hälsosammare än i huvudstaden. År 1935 noterade myndigheterna att sjuårige Ernesto inte tycktes gå i skolan. Moder Celia meddelade stolt att hon själv lärt honom läsa och att hon höll honom hemma eftersom han så ofta drabbades av astmaanfall. Så småningom började Che dock skolan och blev en självklar ledare för skolans busfrön som i de flesta fall tillhörde underklassen. När Che fick ett astmaanfall i skolan hände det att han drack bläck för att stoppa hostan.
Gymnasisten Guevara var ingen mönsterelev. Han var dock duktig i matematik och uppskattades av lärarna eftersom han ställde utmanande frågor. Han gav sig intensivt i kast med alla kroppsövningar innan han måste dra sig undan och flämta i sin inhalator. Om Ches framtidsplaner skriver Kumm följande:” Ernesto Guevara hade först tänkt bli ingenjör. När han under sommarferierna fick bud att hans älskade farmor Ana Isabel drabbats av stroke vakade han över henne i 17 dygn tills hon gav upp andan. Därefter sadlade han om och började studera till läkare. Det har setts som en känsloreaktion på farmoderns död. Men Ernesto hade också. personligt intresse av medicinska problem intresse av medicinska problem som rörde astma och allergier.”
För att lära känna Sydamerika gjorde Che två långa resor på motorcykel. Än så länge bestod Ches livsfilosofi av själva resandet, rotlösheten och behovet att kringfara jorden. Efter sin andra motorcykelresa gjorde Che en rivstart. På mindre än ett halvt år avlade han sina återstående 13 tentamina och var i juni 1953 utexaminerad läkare. De sista förhören formade sig till en veritabel duell mellan honom och censorerna och den klarade han med glans. Efter examen flyttade Che från land till land och hamnade till slut i Guatemala där han upplevde att den socialistiske presidenten Arbenz avsattes av en USA-stödd invasionsstyrka. Sedan for han till Mexico där han arbetade på en allergiklinik. Där gifte han sig med Hilda Gadea och träffade Raul Castro. I Raul mötte Che en åsiktsbroder. Den 7 juli 1955 anlände Fidel Castro till Mexico City. Det första samtalet mellan Che och Fidel varade i åtta timmar. Från åtta på kvällen till fyra på morgonen diskuterade de Latinamerika, politik och revolutioner.
Den 25 november 1956 lämnade båten Granma Mexico för att segla till Kuba med 82 revolutionärer för att landstiga på Kuba. Den 2 december strandade båten på en gyttjebank på östra Kuba. Efter landstigningen reducerades de 82 till 17 som tog sig till bergkedjan Sierra Maestra. Fram till segern den 2 januari 1959 genomgick Kuba en formlig revolution som underlättades av att Batistaregimen var korrupt och impopulär. Che ledde kampen i provinserna Las Villas och Santa Clara och det var nog hans fältherregeni som avgjorde segern i kriget. Det faktum att många journalister besökte de befriade områdena hade också sin betydelse för utgången i kriget. Omedelbart efter Batistas fall omgavs revolutionen av den romantiska aura den fått med New York Times reportage från Sierra Maestra. Skäggiga, gemytliga Robin Hood-figurer hade nederstigit från bergen och tagit makten. Men de många arkebuseringarna gjorde snart slut på välviljan. I gerillahandboken Guerra de gurerillas framlade Che tre huvudteser:1) folket kan besegra armén; 2) en gerilla kan skapa förutsättningarna för revolution; 3) i Latinamerika måste den väpnade kampen ske på landsbygden. Den 7 oktober 1959 utnämndes Che till chef för industrisektionen inom INRA Kubas nybildade jordreforminstitut, I november fick han ytterligare ett uppdrag – han blev chef för Kubas riksbank. I maj 1960 ställde riksbankchefen Guevara krav på att de stora oljebolag som var verksamma på Kuba Standard Oil, Texaco och Shell. Som ett resultat av kontakterna med Sovjet kunde Kuba förvänta sig leveranser av sovjetisk olja. Bolagen hade dittills importerat från egna oljekällor framförallt i Kubas grannland Venezuela.
För Sovjetunionen var händelseutvecklingen på Kuba helt oväntad. Egentligen gick den på kontrakurs mot Nikita Chrusjtjovs just inledda internationella vänskapsoffensiv. I september 1959, när den kubanska revolutionen inte var årsgammal, hade den sovjetiske ledaren kommit på hjärtligt besök till USA. Under sommaren 1960 fick amerikanska tidningar på allvar upp ögonen för Che Guevara. Fidel Castro beskrevs av Time som revolutionens hjärta, Raul Castro var dess knytnäve och Guevara var hjärnan. Time skrev:” Bakom leendet styr Che Kuba med kylig beräkning, enorm kompetens, stor intelligens och skarp humor.”
År 1965 gjorde Che ett misslyckat försök att göra revolution i Kongo. Revolutionsledaren Laurent – Désiré Kabila visade sig föga samarbetsvillig och för afrikanerna var det obegripligt att en vit man kommit för att hjälpa dem mot den vite mannens egna stamfränder.
Efter det misslyckade afrikanska äventyret vände sig Che till Latinamerika. Om detta skriver Kumm följande:” Che Guevaras ambition hade varit att i Latinamerika skapa ”två, tre, många Vietnam”. Så hade han på avstånd manat världens församlade revolutionärer vid den trilaterala konferensen i Havanna i januari 1966. Tanken var att förmå huvudfienden, den amerikanska imperialismen, att engagera sig på en rad platser, att Latinamerika skulle förvandlas till ett slagfält i kampen mot USA.”.
Den 3 november 1966 anlände Che till den bolivianska huvudstaden La Paz för göra revolution som inte var begränsad till Bolivia utan gällde hela Latinamerika. Han installerade sig på en gård i södra Bolivia. De började leva gerillaliv den 31 januari 1967 vilket innebar svåra umbäranden. Mot slutet av juni fick Che allt svårare astmaanfall. Hans mediciner hade tagit slut. Under augusti, då gerillan drabbades hårt, hölls i Havanna ett stort latinamerikanskt möte. Ches porträtt visades överallt och konferensen valde honom i hans frånvaro till hedersordförande. I oktober var det över för Che. Bolivias högsta militärledning beslöt den 8 oktober att Che skulle arkebuseras. Det ansågs som önskvärt att man i USA visste så lite som möjligt om situationen. Om amerikanska myndigheter fick reda på att Che tillfångatagits, befarade Bolivias högsta ledning att man skulle vilja hålla honom vid liv.
På 70-talet drabbades Latinamerika av militära maktövertaganden. Inte minst drabbade det Ches hemland Argentina där 30 000 vänsterman avrättades jämfört med de 500 som anses ha avrättats efter den kubanska revolutionen.
Ernesto ”Che” Guevara föddes 1928 i Argentina. Han var av fin familj, en släkt med anor. Tio generationer Guevara har bott i landet, pratiskt taget sedan regionen koloniserades. Redan som barn plågades Che av astma som skulle förfölja honom livet ut. Om detta skriver Kumm följande;” När lille Ernesto fick ett anfall och kippade efter andan lät det, berättar fadern i boken om sin son, som om man höll på att strypa en katt. Tidigt lärde sig gossen ropa :”Injektion”.Han fick sprutor och allahanda mediciner. Moder Celia lyssnade varje natt för att höra om han andades, fader Ernesto lät Ernstino sova på bröstet vilket medförde att fadern själv knappast sov om nätterna.” För sonens skull beslöt familjen att flytta till Alta Gracia 70 mil från Buenos Aires där luften är torrare och hälsosammare än i huvudstaden. År 1935 noterade myndigheterna att sjuårige Ernesto inte tycktes gå i skolan. Moder Celia meddelade stolt att hon själv lärt honom läsa och att hon höll honom hemma eftersom han så ofta drabbades av astmaanfall. Så småningom började Che dock skolan och blev en självklar ledare för skolans busfrön som i de flesta fall tillhörde underklassen. När Che fick ett astmaanfall i skolan hände det att han drack bläck för att stoppa hostan.
Gymnasisten Guevara var ingen mönsterelev. Han var dock duktig i matematik och uppskattades av lärarna eftersom han ställde utmanande frågor. Han gav sig intensivt i kast med alla kroppsövningar innan han måste dra sig undan och flämta i sin inhalator. Om Ches framtidsplaner skriver Kumm följande:” Ernesto Guevara hade först tänkt bli ingenjör. När han under sommarferierna fick bud att hans älskade farmor Ana Isabel drabbats av stroke vakade han över henne i 17 dygn tills hon gav upp andan. Därefter sadlade han om och började studera till läkare. Det har setts som en känsloreaktion på farmoderns död. Men Ernesto hade också. personligt intresse av medicinska problem intresse av medicinska problem som rörde astma och allergier.”
För att lära känna Sydamerika gjorde Che två långa resor på motorcykel. Än så länge bestod Ches livsfilosofi av själva resandet, rotlösheten och behovet att kringfara jorden. Efter sin andra motorcykelresa gjorde Che en rivstart. På mindre än ett halvt år avlade han sina återstående 13 tentamina och var i juni 1953 utexaminerad läkare. De sista förhören formade sig till en veritabel duell mellan honom och censorerna och den klarade han med glans. Efter examen flyttade Che från land till land och hamnade till slut i Guatemala där han upplevde att den socialistiske presidenten Arbenz avsattes av en USA-stödd invasionsstyrka. Sedan for han till Mexico där han arbetade på en allergiklinik. Där gifte han sig med Hilda Gadea och träffade Raul Castro. I Raul mötte Che en åsiktsbroder. Den 7 juli 1955 anlände Fidel Castro till Mexico City. Det första samtalet mellan Che och Fidel varade i åtta timmar. Från åtta på kvällen till fyra på morgonen diskuterade de Latinamerika, politik och revolutioner.
Den 25 november 1956 lämnade båten Granma Mexico för att segla till Kuba med 82 revolutionärer för att landstiga på Kuba. Den 2 december strandade båten på en gyttjebank på östra Kuba. Efter landstigningen reducerades de 82 till 17 som tog sig till bergkedjan Sierra Maestra. Fram till segern den 2 januari 1959 genomgick Kuba en formlig revolution som underlättades av att Batistaregimen var korrupt och impopulär. Che ledde kampen i provinserna Las Villas och Santa Clara och det var nog hans fältherregeni som avgjorde segern i kriget. Det faktum att många journalister besökte de befriade områdena hade också sin betydelse för utgången i kriget. Omedelbart efter Batistas fall omgavs revolutionen av den romantiska aura den fått med New York Times reportage från Sierra Maestra. Skäggiga, gemytliga Robin Hood-figurer hade nederstigit från bergen och tagit makten. Men de många arkebuseringarna gjorde snart slut på välviljan. I gerillahandboken Guerra de gurerillas framlade Che tre huvudteser:1) folket kan besegra armén; 2) en gerilla kan skapa förutsättningarna för revolution; 3) i Latinamerika måste den väpnade kampen ske på landsbygden. Den 7 oktober 1959 utnämndes Che till chef för industrisektionen inom INRA Kubas nybildade jordreforminstitut, I november fick han ytterligare ett uppdrag – han blev chef för Kubas riksbank. I maj 1960 ställde riksbankchefen Guevara krav på att de stora oljebolag som var verksamma på Kuba Standard Oil, Texaco och Shell. Som ett resultat av kontakterna med Sovjet kunde Kuba förvänta sig leveranser av sovjetisk olja. Bolagen hade dittills importerat från egna oljekällor framförallt i Kubas grannland Venezuela.
För Sovjetunionen var händelseutvecklingen på Kuba helt oväntad. Egentligen gick den på kontrakurs mot Nikita Chrusjtjovs just inledda internationella vänskapsoffensiv. I september 1959, när den kubanska revolutionen inte var årsgammal, hade den sovjetiske ledaren kommit på hjärtligt besök till USA. Under sommaren 1960 fick amerikanska tidningar på allvar upp ögonen för Che Guevara. Fidel Castro beskrevs av Time som revolutionens hjärta, Raul Castro var dess knytnäve och Guevara var hjärnan. Time skrev:” Bakom leendet styr Che Kuba med kylig beräkning, enorm kompetens, stor intelligens och skarp humor.”
År 1965 gjorde Che ett misslyckat försök att göra revolution i Kongo. Revolutionsledaren Laurent – Désiré Kabila visade sig föga samarbetsvillig och för afrikanerna var det obegripligt att en vit man kommit för att hjälpa dem mot den vite mannens egna stamfränder.
Efter det misslyckade afrikanska äventyret vände sig Che till Latinamerika. Om detta skriver Kumm följande:” Che Guevaras ambition hade varit att i Latinamerika skapa ”två, tre, många Vietnam”. Så hade han på avstånd manat världens församlade revolutionärer vid den trilaterala konferensen i Havanna i januari 1966. Tanken var att förmå huvudfienden, den amerikanska imperialismen, att engagera sig på en rad platser, att Latinamerika skulle förvandlas till ett slagfält i kampen mot USA.”.
Den 3 november 1966 anlände Che till den bolivianska huvudstaden La Paz för göra revolution som inte var begränsad till Bolivia utan gällde hela Latinamerika. Han installerade sig på en gård i södra Bolivia. De började leva gerillaliv den 31 januari 1967 vilket innebar svåra umbäranden. Mot slutet av juni fick Che allt svårare astmaanfall. Hans mediciner hade tagit slut. Under augusti, då gerillan drabbades hårt, hölls i Havanna ett stort latinamerikanskt möte. Ches porträtt visades överallt och konferensen valde honom i hans frånvaro till hedersordförande. I oktober var det över för Che. Bolivias högsta militärledning beslöt den 8 oktober att Che skulle arkebuseras. Det ansågs som önskvärt att man i USA visste så lite som möjligt om situationen. Om amerikanska myndigheter fick reda på att Che tillfångatagits, befarade Bolivias högsta ledning att man skulle vilja hålla honom vid liv.
På 70-talet drabbades Latinamerika av militära maktövertaganden. Inte minst drabbade det Ches hemland Argentina där 30 000 vänsterman avrättades jämfört med de 500 som anses ha avrättats efter den kubanska revolutionen.
torsdag 4 november 2010
Kina och Rom.
Jag har nu läst Tore Jansons bok Romarinnor och romare som handlar om livet under antiken. Jag blev mycket intresserad av Romarriket när jag studerade latin på latinlinjen på ”spyken” i Lund 1961. Det intresset har aldrig lämnat mig sedan dess och jag har skrivit ett antal artiklar om antiken.
För 2000 år sedan fanns det två högt utvecklade kulturer nämligen Rom och Kina. För Kinas del skulle kulturen nå en hög nivå flera gånger sedan dess men man hade oturen att nå en bottennivå just när västerlandet nådde sin hittills högsta nivå under 1800-talet. Det är först de senaste 25 åren som Kina börjar gå ikapp västerlandet i ekonomisk utveckling.
Jag har också läst Bonniers världshistoria femte bandet som handlar on Romarriket. För att beskriva Kinas och Roms förutsättningar har jag tagit följande citat från boken:” Först efter den stora krisen vid mitten av 200-talet fick den romerska staten en tyngd som kan jämföras med det kinesiska rikets statsapparat, Även då har det romerska ämbetsmaskineriet emellertid beräknats till bara 30 000 personer mot 130 000 i Kina. Romarriket hade inte ekonomisk styrka nog att bära dessa 30 000…Den ena barbardynastin efter den andra tvingades konstatera, att den inte kunde uträtta något utan kinesiska ämbetsmän. De uppslukades därför av kineserna medan däremot barbarerna i väst kunde bygga egna stater på Romarrikets ruiner, Innanför rikets gränser fann de stöd från landsmän som hölls som slavar av romarna medan slavarbetskraft bara spelade en begränsad roll i Kina.”
Utan Rom hade Europa kunnat ha liknat Afrika eller Mellersta Östern i fråga om kulturell och ekonomisk utveckling. Det hade varit klaner som hade styrt i samhällena i löst organiserade stater. Rom hade när det var som störst en miljon invånare och när det var som minst på 1300-talet bara en bråkdel av det invånarantalet. Staden var en ruinstad.
Den romerska republiken 506 – 27 f. Kr. och kejsardömet 27 f.Kr till 476 e.Kr.( Västrom) 1453 (Östrom) utgjorde mönster för 1700-talet statsbyggare. Det amerikanska upproret (1776) mot den engelska kungen stimulerades av läsning av antika författare. USA:s författning liknar den som fanns i den romerska republiken med senaten och representanthuset som de viktigaste beståndsdelarna. Också den franska revolutionen hämtade sina främsta idéer från den romerska republiken med konsuler som högsta styresman. Napoleon var förste konsul och sedan kejsare i Frankrike från 1804. Tsar och kaiser härstammar från Caesar och kejsardömet var idealet för konservativa samhällen.
För 2000 år sedan fanns det två högt utvecklade kulturer nämligen Rom och Kina. För Kinas del skulle kulturen nå en hög nivå flera gånger sedan dess men man hade oturen att nå en bottennivå just när västerlandet nådde sin hittills högsta nivå under 1800-talet. Det är först de senaste 25 åren som Kina börjar gå ikapp västerlandet i ekonomisk utveckling.
Jag har också läst Bonniers världshistoria femte bandet som handlar on Romarriket. För att beskriva Kinas och Roms förutsättningar har jag tagit följande citat från boken:” Först efter den stora krisen vid mitten av 200-talet fick den romerska staten en tyngd som kan jämföras med det kinesiska rikets statsapparat, Även då har det romerska ämbetsmaskineriet emellertid beräknats till bara 30 000 personer mot 130 000 i Kina. Romarriket hade inte ekonomisk styrka nog att bära dessa 30 000…Den ena barbardynastin efter den andra tvingades konstatera, att den inte kunde uträtta något utan kinesiska ämbetsmän. De uppslukades därför av kineserna medan däremot barbarerna i väst kunde bygga egna stater på Romarrikets ruiner, Innanför rikets gränser fann de stöd från landsmän som hölls som slavar av romarna medan slavarbetskraft bara spelade en begränsad roll i Kina.”
Utan Rom hade Europa kunnat ha liknat Afrika eller Mellersta Östern i fråga om kulturell och ekonomisk utveckling. Det hade varit klaner som hade styrt i samhällena i löst organiserade stater. Rom hade när det var som störst en miljon invånare och när det var som minst på 1300-talet bara en bråkdel av det invånarantalet. Staden var en ruinstad.
Den romerska republiken 506 – 27 f. Kr. och kejsardömet 27 f.Kr till 476 e.Kr.( Västrom) 1453 (Östrom) utgjorde mönster för 1700-talet statsbyggare. Det amerikanska upproret (1776) mot den engelska kungen stimulerades av läsning av antika författare. USA:s författning liknar den som fanns i den romerska republiken med senaten och representanthuset som de viktigaste beståndsdelarna. Också den franska revolutionen hämtade sina främsta idéer från den romerska republiken med konsuler som högsta styresman. Napoleon var förste konsul och sedan kejsare i Frankrike från 1804. Tsar och kaiser härstammar från Caesar och kejsardömet var idealet för konservativa samhällen.
söndag 17 oktober 2010
Medicinen värre än sjukdomen.
I SvD den 17 okt. 2010 har Andreas Cervenka skrivet en intressant artikel under rubriken ” Tyskland ett större problem än Kina”.
Att Kina hade ett stort handelsöverskott visste jag redan men att Tysklands överskott skulle vara större än Kinas visste jag inte. De senaste tolv månaderna uppgår Tysklands överskott till 208 miljarder dollar mot 183 miljarder dollar för Kina. Det stora exportöverskottet har åstadkommits genom en intern devalvering som bestod av låga löneökningar och sparande på budgetutgifter. Något liknande måste Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland också göra om man skall få ordning på affärerna. För dessa problemländer är det omöjligt att exportera sig ur krisen. För att komma ikapp den tyska konkurrenskraften måste det till lönesänkningar i storleksordningen 20 till 30 procent.
USA:s centralbank har gått in på marknaden med nya nödlån för att hålla uppe konsumtionen vilket visar hur allvarlig situationen är. Denna manöver är så suspekt att den kräver ett extra obegripligt namn : kvantitativ lättnad. Mera pengar i omlopp förorsakar ett fall for dollarn.
Cervenka skriver:” Även om dollarraset pågått under lång tid är höstens utförslöpa ett resultat av det senaste tillskottet i finanskrisprosan : valutakrig. Eftersom en stor del av tillväxten i många länder bestått av konsumtion för lånade pengar, vilket synts som stora underskott med omvärlden, har ekonomin pyst ihop tillsammans med kreditbubblan. Hålet måste fyllas med export och ju lägre värde på den egna valutan desto lättare att kränga den på världsmarknaden.”
Ulf Sandmarks artikel ” Med de nya bankkraven ” Basel III ” ökar spekulationen” beskriver vad jag vill säga på ett utomordentligt sätt. Han skriver i underrubriken följande:” Bankreformen Basel III presenteras som en ”global grund för ett stabilare finansiellt system”. Det är käpprätt fel. I själva verket är medicinen värre än sjukdomen. Med Basel III växer kasinot.”
Den enda lösningen – att dela bankerna efter förebild från den amerikanska banklagen Glass-Steagall för att stryka bort derivatbubblan – finns inte med i Basel III.
Att Kina hade ett stort handelsöverskott visste jag redan men att Tysklands överskott skulle vara större än Kinas visste jag inte. De senaste tolv månaderna uppgår Tysklands överskott till 208 miljarder dollar mot 183 miljarder dollar för Kina. Det stora exportöverskottet har åstadkommits genom en intern devalvering som bestod av låga löneökningar och sparande på budgetutgifter. Något liknande måste Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland också göra om man skall få ordning på affärerna. För dessa problemländer är det omöjligt att exportera sig ur krisen. För att komma ikapp den tyska konkurrenskraften måste det till lönesänkningar i storleksordningen 20 till 30 procent.
USA:s centralbank har gått in på marknaden med nya nödlån för att hålla uppe konsumtionen vilket visar hur allvarlig situationen är. Denna manöver är så suspekt att den kräver ett extra obegripligt namn : kvantitativ lättnad. Mera pengar i omlopp förorsakar ett fall for dollarn.
Cervenka skriver:” Även om dollarraset pågått under lång tid är höstens utförslöpa ett resultat av det senaste tillskottet i finanskrisprosan : valutakrig. Eftersom en stor del av tillväxten i många länder bestått av konsumtion för lånade pengar, vilket synts som stora underskott med omvärlden, har ekonomin pyst ihop tillsammans med kreditbubblan. Hålet måste fyllas med export och ju lägre värde på den egna valutan desto lättare att kränga den på världsmarknaden.”
Ulf Sandmarks artikel ” Med de nya bankkraven ” Basel III ” ökar spekulationen” beskriver vad jag vill säga på ett utomordentligt sätt. Han skriver i underrubriken följande:” Bankreformen Basel III presenteras som en ”global grund för ett stabilare finansiellt system”. Det är käpprätt fel. I själva verket är medicinen värre än sjukdomen. Med Basel III växer kasinot.”
Den enda lösningen – att dela bankerna efter förebild från den amerikanska banklagen Glass-Steagall för att stryka bort derivatbubblan – finns inte med i Basel III.
söndag 10 oktober 2010
USA:s ekonomi överraskande svag.
Den svenska ekonomin är överraskande stark. Det samma kan man inte säga om USA:s ekonomi och därmed även för världsekonomin i stort.
Jag utgår från en artikel i SvD den 15 sept. 2010 skriven av Daniel Kederstedt under rubriken ”USA:s värsta kris hittills”. I ett diagram påvisas hur tidigare kriser har utvecklats. Det gäller antalet förlorade jobb som har ökat efter varje kris. Den första jobbkrisen var 1974-75 sedan följde krisen 1981-83, 1990-93 och 2001-04. Dagens kris började 2008 och man ser ingen ände på den.
Kederstedt skriver:” Ett av skälen till krisens omfattning är att den har orsakats av ett krackelerat banksystem och stora skulder i hushållen, till skillnad mot exempelvis de två tidigare kriserna som frammanades av stora lager och en överdriven investeringsoptimism.”
2008 hade USA 6,2 procents arbetslöshet och sedan ökade den till 10,1 i oktober 2009. I augusti 2010 hade den sjunkit till 9,6
Financial Times behandlar arbetslöshetsfrågan i USA den 10 okt. 2010 i en artikel med rubriken ”Poor US jobs figures open the way for renewed stimulus from Fed”. I artikeln framhålls att den privata sektorn bara har skapat 64,000 jobb mestadels i servicesektorn och det är långt mindre än de 300,000 – 400,000 per månad som behövs för hålla stånd mot folkökningen och göra något åt 9,6 procents arbetslöshet.
Jag utgår från en artikel i SvD den 15 sept. 2010 skriven av Daniel Kederstedt under rubriken ”USA:s värsta kris hittills”. I ett diagram påvisas hur tidigare kriser har utvecklats. Det gäller antalet förlorade jobb som har ökat efter varje kris. Den första jobbkrisen var 1974-75 sedan följde krisen 1981-83, 1990-93 och 2001-04. Dagens kris började 2008 och man ser ingen ände på den.
Kederstedt skriver:” Ett av skälen till krisens omfattning är att den har orsakats av ett krackelerat banksystem och stora skulder i hushållen, till skillnad mot exempelvis de två tidigare kriserna som frammanades av stora lager och en överdriven investeringsoptimism.”
2008 hade USA 6,2 procents arbetslöshet och sedan ökade den till 10,1 i oktober 2009. I augusti 2010 hade den sjunkit till 9,6
Financial Times behandlar arbetslöshetsfrågan i USA den 10 okt. 2010 i en artikel med rubriken ”Poor US jobs figures open the way for renewed stimulus from Fed”. I artikeln framhålls att den privata sektorn bara har skapat 64,000 jobb mestadels i servicesektorn och det är långt mindre än de 300,000 – 400,000 per månad som behövs för hålla stånd mot folkökningen och göra något åt 9,6 procents arbetslöshet.
torsdag 30 september 2010
Ekonomin överraskande stark.
Leif Petersen har skrivit en ny artikel i SvD den 30 sept. 2010 med rubriken ” Överraskande stark ekonomi”. Jag har citerat Petersen i min artikel ” Indien och Kina viktiga för svensk ekonomi” ( Sourze Yngve Karlsson sidan 1)
Underrubriken i Petersens artikel har följande lydelse:” Stämningsläget bland företag och hushåll är nära rekordnivåer. Konjunkturinstitutets barometer för september är överraskande stark”.
Man kan fråga sig varför det går så bra för svensk ekonomi. Jag tror att det beror på både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts skötsel av Svensk ekonomi där jag ger Persson den främsta förtjänsten. Också miljöpartiet och vänsterpartiet deltog i saneringen av svensk ekonomi när man förhandlade fram 18 budgetar. På 1990-talet var det centerns dåvarande partiledare Olof Johansson som tillsammans med Persson hade den största förtjänsten till att ekonomin kunde saneras. Det vill centerns nuvarande ledning tala tyst om men rätt ska vara rätt. Med det nuvarande läget i riksdagen blir kanske samma blocköverskridande överenskommelser aktuella.
Det går också att läsa vad Per T. Ohlsson förutspådde i januari i år i min artikel ” Hur utvecklas världsekonomin under 2010-talet”.(Sourze Yngve Karlsson sidan 2)
Underrubriken i Petersens artikel har följande lydelse:” Stämningsläget bland företag och hushåll är nära rekordnivåer. Konjunkturinstitutets barometer för september är överraskande stark”.
Man kan fråga sig varför det går så bra för svensk ekonomi. Jag tror att det beror på både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts skötsel av Svensk ekonomi där jag ger Persson den främsta förtjänsten. Också miljöpartiet och vänsterpartiet deltog i saneringen av svensk ekonomi när man förhandlade fram 18 budgetar. På 1990-talet var det centerns dåvarande partiledare Olof Johansson som tillsammans med Persson hade den största förtjänsten till att ekonomin kunde saneras. Det vill centerns nuvarande ledning tala tyst om men rätt ska vara rätt. Med det nuvarande läget i riksdagen blir kanske samma blocköverskridande överenskommelser aktuella.
Det går också att läsa vad Per T. Ohlsson förutspådde i januari i år i min artikel ” Hur utvecklas världsekonomin under 2010-talet”.(Sourze Yngve Karlsson sidan 2)
fredag 24 september 2010
Tillväxt till varje pris?
I en artikel i Göteborgs-posten den 22 juni 2010 med rubriken ”Tillväxt – men inte till varje pris” argumenterar Lars Henriksson för att ge tillväxtbegreppet en ny tolkning. Underrubriken har följande lydelse:” Samma drift som fick kapitalismen att erövra jorden hotar i dag vår överlevnad.”
För ungefär 25 år sedan var nolltillväxt och 6 timmars arbetsdagar aktuella teman i vänsterkretsar. Hur annorlunda är det inte i dag när de borgerliga vann valet på ökad tillväxt som anses lösa de flesta av dagens problem. För 6 timmars arbetsdag argumenterade inte något av riksdagspartierna i valet. Enligt Henrikssons artikel skulle business as usual betyda att världsekonomin ökade 80 gånger till 2100. Det verkar vara en omöjlighet. Det är en villkorslös tillväxt utan koppling till mänskliga behov eller naturens gränser. För människor är tillväxt varken bra eller dåligt i sig, det avgörande är vad som växer och vilka konsekvenser det får för oss och vår livsmiljö.
Henriksson kom till följande slutsats:” Att styra om själva produktionen är svårare, men inte mindre viktigt. Många famlar efter möjligheter att tämja kapitalismen, att få den att passa in i de ramar naturen ger och skilja den från tvångsmässiga tillväxtdriften, Men en kapitalism frikopplad från tillväxt är inte längre kapitalism. Vad vi väljer att kalla det som skall avlösa den är mindre viktigt, så länge det är ett samhälle där människors behov och naturens ramar ersätter den blinda vinstmakten.”
För ungefär 25 år sedan var nolltillväxt och 6 timmars arbetsdagar aktuella teman i vänsterkretsar. Hur annorlunda är det inte i dag när de borgerliga vann valet på ökad tillväxt som anses lösa de flesta av dagens problem. För 6 timmars arbetsdag argumenterade inte något av riksdagspartierna i valet. Enligt Henrikssons artikel skulle business as usual betyda att världsekonomin ökade 80 gånger till 2100. Det verkar vara en omöjlighet. Det är en villkorslös tillväxt utan koppling till mänskliga behov eller naturens gränser. För människor är tillväxt varken bra eller dåligt i sig, det avgörande är vad som växer och vilka konsekvenser det får för oss och vår livsmiljö.
Henriksson kom till följande slutsats:” Att styra om själva produktionen är svårare, men inte mindre viktigt. Många famlar efter möjligheter att tämja kapitalismen, att få den att passa in i de ramar naturen ger och skilja den från tvångsmässiga tillväxtdriften, Men en kapitalism frikopplad från tillväxt är inte längre kapitalism. Vad vi väljer att kalla det som skall avlösa den är mindre viktigt, så länge det är ett samhälle där människors behov och naturens ramar ersätter den blinda vinstmakten.”
måndag 20 september 2010
Hur går det för Mona Sahlin?
I Expressen den 11 sept. 2010 med rubriken ” Sanningen om kontokorten” tar Kassem Hamadé, Christian Holmén och Micke Ölander heder och ära av Mona Sahlin. Underrubriken hade följande lydelse:” Det är omdömeslöst, slappt och slarvigt”. Jag läste inte artikel då för att bara rubrikerna fick mig att må illa. Då var det åtta dagar kvar till valet.
Sedan dess har jag fått allt större aktning för Mona Sahlin. Hon har stått upprätt i den svåra snålblåsten. Det var journalisterna som publicerat artikeln som var omdömeslösa och tarvliga. Mona är nu den klarast lysande stjärnan i det socialdemokratiska partiet. Mosa Mona- kampanjen har lyckats i så måtto att de borgerliga behåller regeringsmakten.
När kontokorthärvan exploderade 1995 var Mona på väg att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det var kanske bäst för Sverige att Göran Persson i stället blev statsminister. Att Sverige har så god ekonomi nu beror i icke ringa utsträckning på Göran Perssons hårda nypor när det gäller ekonomin. Jag tänkte att socialdemokraterna måste byta partiledare om man förlorar detta valet. Nu är jag inte så säker. Margot Vallström kan möjligen vara en självklar kandidat om hon vill bli statsminister.
Sedan dess har jag fått allt större aktning för Mona Sahlin. Hon har stått upprätt i den svåra snålblåsten. Det var journalisterna som publicerat artikeln som var omdömeslösa och tarvliga. Mona är nu den klarast lysande stjärnan i det socialdemokratiska partiet. Mosa Mona- kampanjen har lyckats i så måtto att de borgerliga behåller regeringsmakten.
När kontokorthärvan exploderade 1995 var Mona på väg att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det var kanske bäst för Sverige att Göran Persson i stället blev statsminister. Att Sverige har så god ekonomi nu beror i icke ringa utsträckning på Göran Perssons hårda nypor när det gäller ekonomin. Jag tänkte att socialdemokraterna måste byta partiledare om man förlorar detta valet. Nu är jag inte så säker. Margot Vallström kan möjligen vara en självklar kandidat om hon vill bli statsminister.
tisdag 14 september 2010
De sociala krafterna segrar
Det återstår nu bara några få dagar till valet och det ser ut att bli en lättköpt seger för de borgerliga. Jag började tro på denna utgång när Maria Wetterstrand sa att hon ville höja bensinpriset med två kronor. Det fick nog många på landsbygden att rösta på ett borgerligt parti. Det är hederligt men otaktiskt. Annars har Mona Sahlin överraskat positivt i debatterna.
För övrigt kan man kalla både moderaterna och socialdemokraterna för konservativa partier. De konservativa kämpade mot välfärdssamhället när socialdemokraterna försökte införa det. I min artikel Konservatism och nyliberalism (Sourze Yngve Karlsson sidan 9) har jag försökt att förklara dessa begrepp. I underrubriken skriver jag följande:” I framtiden kommer kanske konservativa moderater och socialdemokrater att försvara det nuvarande samhället mot liberalernas förändringsiver.”
I artikeln skriver jag följande:” Moderaterna var det mest nyliberala partiet under 1990-talet men nu börjar man i viss mån återgå till sina konservativa rötter. Det visar sig i en förändrad inställning till fackföreningsrörelsen och en socialkonservativ inställning till bidrag. Man vill dock tvinga arbetslösa att ta lågbetalda jobb.”
Nu har moderaterna helt fräckt börjat kalla sig det nya arbetarpartiet. Folkpartiet kallade sig inte för de nya liberalerna när partiet blev socialliberalt. Mellan de socialdemokratiska, socialkonservativa och socialliberala krafterna skiljer sig inte mycket. De kan ta varandra i hand.
För övrigt kan man kalla både moderaterna och socialdemokraterna för konservativa partier. De konservativa kämpade mot välfärdssamhället när socialdemokraterna försökte införa det. I min artikel Konservatism och nyliberalism (Sourze Yngve Karlsson sidan 9) har jag försökt att förklara dessa begrepp. I underrubriken skriver jag följande:” I framtiden kommer kanske konservativa moderater och socialdemokrater att försvara det nuvarande samhället mot liberalernas förändringsiver.”
I artikeln skriver jag följande:” Moderaterna var det mest nyliberala partiet under 1990-talet men nu börjar man i viss mån återgå till sina konservativa rötter. Det visar sig i en förändrad inställning till fackföreningsrörelsen och en socialkonservativ inställning till bidrag. Man vill dock tvinga arbetslösa att ta lågbetalda jobb.”
Nu har moderaterna helt fräckt börjat kalla sig det nya arbetarpartiet. Folkpartiet kallade sig inte för de nya liberalerna när partiet blev socialliberalt. Mellan de socialdemokratiska, socialkonservativa och socialliberala krafterna skiljer sig inte mycket. De kan ta varandra i hand.
söndag 5 september 2010
Hitlers bordssamtal.
Den senaste tiden har jag läst den av Per Ragnar utgivna Hitlers bordssamtal. Hans bordssamtal var nedtecknade av stenografer i Varglyan Hitlers högkvarter, 1941-42 och ägde rum efter maten.. Då fick officerarna tiga och Hitler höll som vanligt sina monologer.
Liksom moderaterna i den svenska valrörelsen vill lägga sig så nära arbetarna som möjligt försökte också Hitler göra detta. För att lyckas med detta användes följande medel. 1) Liksom de marxistiska partierna lät jag sprida politiska plakat i skrikig röd färg. 2) Vi bedrev lastbilspropaganda varvid fordonen var fullklistrade med knallröda plakat och försedda med röda fanor 4) Alla rörelsens anhängare kom till mötena utan slips och krage och utan ha gjort sig fina och väckte på det sättet förtroende hos den kroppsarbetande befolkningen.
På liknande sätt förhåller det sig med namnet på partiet. Det heter på tyska Nationsozialistiche deutche arbeiterpartei (NSDAP) På svenska = nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.
Hitler säger på ett ställe att ” juden var mera asiat än europé. Hela Europa måste därför efter en viss tid vara fullständigt judefritt.”
Om landsförräderi har Hitler följande åsikt:” Landsförräderi bottnar i en asocial inställning. Varje landsförrädare måste därför avrättas utan hänsyn till omfånget av den skada han åstadkommit. Man får inte hysa medlidande med människor som ödet bestämt till undergång. Man får överhuvudtaget inte hysa medlidande med någon som saknar den nödvändiga hårdheten i livet.”
Hitler var en motståndare till pressfrihet. Han tar som exempel omsvängningen i förhållandet till Sovjet från fanatisk motståndare till Ryssland till en pakt 1939 och åter en hård motståndare 1941. Hitler säger att ” lyckligtvis var våra partikamrater så disciplinerade att de utan vidare förstod den politiska ledningens kursändring.”
När kriget var över såg Hitler kyrkan som en svår motståndare som måste krossas. Han kallade prästerna för svartrockar som inte skulle lägga sig i det jordiska. Kristus var arier men Paulus utnyttjade hans lära till att mobilisera den undre världen och organisera en för-boljsjevism. I och med att denna bryter in går den antika världens sköna klarhet förlorad. Vad är det för Gud som känner tillfredsställelse när människor späker sig inför honom. Vår Herre skapar förutsättningar för syndafallet. Sedan det lyckats med hjälp av djävulen begagnar han en jungfru för att föda en människa som genom sin död förlöser mänskligheten. Så lyder Hitlers åsikt om kristendomen.
Genom att läsa boken har jag fått större förståelse för Hitlers hemska tankevärld.
Liksom moderaterna i den svenska valrörelsen vill lägga sig så nära arbetarna som möjligt försökte också Hitler göra detta. För att lyckas med detta användes följande medel. 1) Liksom de marxistiska partierna lät jag sprida politiska plakat i skrikig röd färg. 2) Vi bedrev lastbilspropaganda varvid fordonen var fullklistrade med knallröda plakat och försedda med röda fanor 4) Alla rörelsens anhängare kom till mötena utan slips och krage och utan ha gjort sig fina och väckte på det sättet förtroende hos den kroppsarbetande befolkningen.
På liknande sätt förhåller det sig med namnet på partiet. Det heter på tyska Nationsozialistiche deutche arbeiterpartei (NSDAP) På svenska = nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.
Hitler säger på ett ställe att ” juden var mera asiat än europé. Hela Europa måste därför efter en viss tid vara fullständigt judefritt.”
Om landsförräderi har Hitler följande åsikt:” Landsförräderi bottnar i en asocial inställning. Varje landsförrädare måste därför avrättas utan hänsyn till omfånget av den skada han åstadkommit. Man får inte hysa medlidande med människor som ödet bestämt till undergång. Man får överhuvudtaget inte hysa medlidande med någon som saknar den nödvändiga hårdheten i livet.”
Hitler var en motståndare till pressfrihet. Han tar som exempel omsvängningen i förhållandet till Sovjet från fanatisk motståndare till Ryssland till en pakt 1939 och åter en hård motståndare 1941. Hitler säger att ” lyckligtvis var våra partikamrater så disciplinerade att de utan vidare förstod den politiska ledningens kursändring.”
När kriget var över såg Hitler kyrkan som en svår motståndare som måste krossas. Han kallade prästerna för svartrockar som inte skulle lägga sig i det jordiska. Kristus var arier men Paulus utnyttjade hans lära till att mobilisera den undre världen och organisera en för-boljsjevism. I och med att denna bryter in går den antika världens sköna klarhet förlorad. Vad är det för Gud som känner tillfredsställelse när människor späker sig inför honom. Vår Herre skapar förutsättningar för syndafallet. Sedan det lyckats med hjälp av djävulen begagnar han en jungfru för att föda en människa som genom sin död förlöser mänskligheten. Så lyder Hitlers åsikt om kristendomen.
Genom att läsa boken har jag fått större förståelse för Hitlers hemska tankevärld.
fredag 27 augusti 2010
Min syn på 68-rörelsen.
Jag har läst Lasse Wilhelmssons inlägg om 68- rörelsen. Jag var själv med i den och samlade in pengar till Vietnam. Jag blev vänsterman redan 1960 och hade sympatiserat med Sovjet och övriga östblocksländer inklusive Kina hela tiden.
De som tuggade teser allra mest i 68-rörelsen var enligt vad jag uppfattade situation de som kom ifrån medel- och överklass. De saknade erfarenhet från arbetslivet. Jag var prosovjetisk hela tiden medan FNL-rörelsen rörde sig åt det prokinesiska hållet. Jag stödde inte de Röda Khmerna i Kambodja vilket både FN och USA gjorde. Jag höll på Vietnam i kriget mot Kambodja. Det var regimen i Kambodja själva som förorsakade kriget genom ständiga gränskränkningar och förföljelser av de vietnameser som bodde i landet. Annars hade nog kriget aldrig kommit tillstånd.
Inte heller stödde jag den hjälp som vänstern lämnade till gerillan i Afghanistan på 80-talet. Det var Afghanistankommitén som hjälpte Afghanistan också under talibanerna. Hade Sovjet tillåtits segra i det kriget på samma sätt som Vietnam besegrade de Röda kmererna, hade situationen varit mycket bättre för afghanerna.
En anmärkningsvärd sak är hur vänstermän går över till den yttersta högern. Det är tydligen fallet med Wilhelmsson, Följande citat av denne tycks bekräfta detta.:” I mångt och mycket svalde vi demoniseringen av Hitler och Nazismen och godtog den historieskrivning som gjorts av sovjetiska, engelska och amerikanska historiker, där Churchill och Stalin blev om inte hjältar, så åtminstone de som räddade oss från Hitlers ondska. Den enkla frågan hur det kunde komma sig att Hitler och inte Stalin hade störst stöd av sitt folk, ställdes aldrig, eller om det spelade någon roll vem som var folkvald. Eller om Churchill var mindre rasist än Hitler, bara för att nämna något.”
Jag anser att Hitler och Nazismen bör demoniseras och att Churchill och Stalin räddade oss från Hitlers ondska. Wilhelmsson tycks tro att Hitler var folkvald. Det var han inte utan han tog makten genom en kupp vid riksdagshusbranden 1933. Både Hitler och Churchill var rasister. Hitler i förhållande till judar och de slaviska folken och Churchill i förhållande till de koloniala folken.
De som tuggade teser allra mest i 68-rörelsen var enligt vad jag uppfattade situation de som kom ifrån medel- och överklass. De saknade erfarenhet från arbetslivet. Jag var prosovjetisk hela tiden medan FNL-rörelsen rörde sig åt det prokinesiska hållet. Jag stödde inte de Röda Khmerna i Kambodja vilket både FN och USA gjorde. Jag höll på Vietnam i kriget mot Kambodja. Det var regimen i Kambodja själva som förorsakade kriget genom ständiga gränskränkningar och förföljelser av de vietnameser som bodde i landet. Annars hade nog kriget aldrig kommit tillstånd.
Inte heller stödde jag den hjälp som vänstern lämnade till gerillan i Afghanistan på 80-talet. Det var Afghanistankommitén som hjälpte Afghanistan också under talibanerna. Hade Sovjet tillåtits segra i det kriget på samma sätt som Vietnam besegrade de Röda kmererna, hade situationen varit mycket bättre för afghanerna.
En anmärkningsvärd sak är hur vänstermän går över till den yttersta högern. Det är tydligen fallet med Wilhelmsson, Följande citat av denne tycks bekräfta detta.:” I mångt och mycket svalde vi demoniseringen av Hitler och Nazismen och godtog den historieskrivning som gjorts av sovjetiska, engelska och amerikanska historiker, där Churchill och Stalin blev om inte hjältar, så åtminstone de som räddade oss från Hitlers ondska. Den enkla frågan hur det kunde komma sig att Hitler och inte Stalin hade störst stöd av sitt folk, ställdes aldrig, eller om det spelade någon roll vem som var folkvald. Eller om Churchill var mindre rasist än Hitler, bara för att nämna något.”
Jag anser att Hitler och Nazismen bör demoniseras och att Churchill och Stalin räddade oss från Hitlers ondska. Wilhelmsson tycks tro att Hitler var folkvald. Det var han inte utan han tog makten genom en kupp vid riksdagshusbranden 1933. Både Hitler och Churchill var rasister. Hitler i förhållande till judar och de slaviska folken och Churchill i förhållande till de koloniala folken.
söndag 15 augusti 2010
Rätten till lättja del 2.
I SvD under strecket den 14 aug. 2010 fanns en artikel med rubriken ”André Gorz arbetslinjens svurna fiende” skriven av Roland Paulsen. Jag har själv behandlat samma ämne på Sourze i artikeln ” Rätten till lättja”( Sourze Yngve Karlsson sidan 10) efter Paul Lafarques bok med samma titel. Artikeln skrevs 2005 med det klimat på arbetsmarknaden som existerade då. Sedan dess med borgerlig regering har arbetslinjen gällt i högsta grad till skillnad från bidragslinjen som de rödgröna beskylls för att förorda.
Jag skriver:” För närvarande gäller maximen att om du inte arbetar skall du inte äta. Om man rättar sig efter Lafarques bok behöver man inte ha dåligt samvete om man inte arbetar. Om Marx bok Kapitalet var en ledstjärna för 1900-talets radikala ungdomar skulle Lafarques bok ” Rätten till lättja” kunna vara en tröst för 2000-talets ungdomar och invandrare utan arbete.”
Paulsens underrubrik har följande lydelse:” Arbetet har tack vare en långt driven automatisering frikopplats från skapandet av välstånd, och har numera bara sig självt som mål. Den franske filosofen André Gorz kritik av arbetets helgd är ständigt aktuell.”
Gorz och Lafarque symboliserar den radikala arbetskritikens spännvidd. Lafarque förordade den auktoritära statssocialismen och Gorz hade reformistisk ansats. Arbetet är grundproblemet Det är inte konsumtionen, miljöförstörelsen eller kapitalets dominans utan produktionen kommer först i den kausala kedjan. Sedan Lafarque i slutet av 1800-talet propagerade för tre timmars arbetsdag har produktiviteten tjugodubblats.
Paulsen avslutar artikeln på följande sätt:” Exakt hur potentialen för arbetsreduktion praktiskt ska kunna realiseras är likafullt höljt i dunkel. Så länge man i den allmänpolitiska debatten vägrar att ta i frågan förtjänar Gorz författarskap all uppmärksamhet.”
Jag skriver:” För närvarande gäller maximen att om du inte arbetar skall du inte äta. Om man rättar sig efter Lafarques bok behöver man inte ha dåligt samvete om man inte arbetar. Om Marx bok Kapitalet var en ledstjärna för 1900-talets radikala ungdomar skulle Lafarques bok ” Rätten till lättja” kunna vara en tröst för 2000-talets ungdomar och invandrare utan arbete.”
Paulsens underrubrik har följande lydelse:” Arbetet har tack vare en långt driven automatisering frikopplats från skapandet av välstånd, och har numera bara sig självt som mål. Den franske filosofen André Gorz kritik av arbetets helgd är ständigt aktuell.”
Gorz och Lafarque symboliserar den radikala arbetskritikens spännvidd. Lafarque förordade den auktoritära statssocialismen och Gorz hade reformistisk ansats. Arbetet är grundproblemet Det är inte konsumtionen, miljöförstörelsen eller kapitalets dominans utan produktionen kommer först i den kausala kedjan. Sedan Lafarque i slutet av 1800-talet propagerade för tre timmars arbetsdag har produktiviteten tjugodubblats.
Paulsen avslutar artikeln på följande sätt:” Exakt hur potentialen för arbetsreduktion praktiskt ska kunna realiseras är likafullt höljt i dunkel. Så länge man i den allmänpolitiska debatten vägrar att ta i frågan förtjänar Gorz författarskap all uppmärksamhet.”
tisdag 10 augusti 2010
Yiddish är talspråk mellan ortodoxa i Israel.
Enligt Financial Times den 5 aug. 2010 i en artikel med rubriken ” A not very secular shift” har Tobias Buck skrivit om två betydelsefulla grupper i Israel. Det är den palestinska befolkningen som är 21 procent av Israels befolkning och de har mellan tre och fyra barn per kvinna och den ultra-ortodoxa (haredim) som är 8-10 procent av befolkningen och sex barn per kvinna. Den palestinska folkökningen har avtagit de senaste åren. Haredim har däremot fortsatt att ha många barn.
Om de ultra-ortodoxa skriver Buck följande:” Trotsande hettan i Mellanöstern bär männen svarta rockar och hattar av skinn liksom sina förfäder. Eftersom man strikt följer seder undviker man sekulära arbetsplatser och ägnar sig åt religiösa studier och böner. Yiddish används allmänt som talspråk. TV, Internet. mini-kjolar och popmusik är hållna på armlängds avstånd med strikta koder som tar avstånd från värderingar och vanor i det moderna samhället.”
Vad som intresserar mig särskilt är att man fortfarande talar yiddish. Detta språk talades i Östeuropa före kriget och liknar tyska språket. Haredim har inte mycket till övers för den israeliska staten som den anser vara en styggelse. De gör inte värnplikten i den israeliska armén. Det stora inflytandet i politiken som haredim har i Knesset (riksdagen) beror på att de är tungan på vågen genom Shas och United Torah Judaism. Dessa två partier har 16 av Knessets 120 platser.
Ett stort problem utgör det faktum att 65 procent av ultra-ortodoxa män inte tillhör arbetsmarknaden. Motsvarande för palestinska israeliska kvinnor är 76 procent. Efter murens fall fick Israel en miljon ofta högutbildade personer från Östeuropa. Nu utvandrar en del av de högutbildade till framför allt Amerika.
Artikeln ha följande underrubrik:” Med högst födelsetal bland befolkningen som är avskild från den vanliga befolkningen kan man vänta sig växande problem av ekonomisk, militär och politisk natur.”
Om de ultra-ortodoxa skriver Buck följande:” Trotsande hettan i Mellanöstern bär männen svarta rockar och hattar av skinn liksom sina förfäder. Eftersom man strikt följer seder undviker man sekulära arbetsplatser och ägnar sig åt religiösa studier och böner. Yiddish används allmänt som talspråk. TV, Internet. mini-kjolar och popmusik är hållna på armlängds avstånd med strikta koder som tar avstånd från värderingar och vanor i det moderna samhället.”
Vad som intresserar mig särskilt är att man fortfarande talar yiddish. Detta språk talades i Östeuropa före kriget och liknar tyska språket. Haredim har inte mycket till övers för den israeliska staten som den anser vara en styggelse. De gör inte värnplikten i den israeliska armén. Det stora inflytandet i politiken som haredim har i Knesset (riksdagen) beror på att de är tungan på vågen genom Shas och United Torah Judaism. Dessa två partier har 16 av Knessets 120 platser.
Ett stort problem utgör det faktum att 65 procent av ultra-ortodoxa män inte tillhör arbetsmarknaden. Motsvarande för palestinska israeliska kvinnor är 76 procent. Efter murens fall fick Israel en miljon ofta högutbildade personer från Östeuropa. Nu utvandrar en del av de högutbildade till framför allt Amerika.
Artikeln ha följande underrubrik:” Med högst födelsetal bland befolkningen som är avskild från den vanliga befolkningen kan man vänta sig växande problem av ekonomisk, militär och politisk natur.”
onsdag 4 augusti 2010
Kapitalism och fängelser del 3.
En artikel i SvD den 3 aug. 2010 med rubriken ”Fängelse är det bästa skyddet vi har” fick mig att börja läsa mina gamla artiklar om fängelser. Aktuella är i första hand Kapitalismen och fängelser 1 och 2 (Sourze Yngve Karlsson sidan 11).
Johan Wennström har skrivit artikeln där han förebrår Storbritanniens justitieminister Clarke för att han vill spara in på fängelserna. Clarke säger att fängelserna inte fungerar och det inte håller att låsa in fler och fler brottslingar eftersom den typen av straff inte tycks påverka graden av återfall i kriminalitet. Jag förstår inte hur det kunde ha blivit så att en konservativ ledamot i regeringen förordar ett annat synsätt än det vanliga. Labourregeringen med Blair i spetsen sade sig vara hård mot kriminalitet och dess orsaker det vill säga att också ta hänsyn till sociala förhållanden vilket man beskyllde de konservativa att inte göra. Det är alltså den upp och nedvända världen.
Om kriminaliteten i USA skriver jag följande:” Vogel visar att trenden för antalet fångar i USA per 100 000 invånare mellan åren 1925 till 1974 var 106. Sedan 1975 fram till 2000 har den siffran stigit till 478 det vill säga 450 procent över genomsnittet mellan 1925 och 1974 och det sitter för närvarande över två miljoner i fängelse i USA,”
För en liberal måste det vara en styggelse att så många är frihetsberövade i USA och vad bidrar det inte till budgetunderskotten i USA och Storbritannien.
Johan Wennström har skrivit artikeln där han förebrår Storbritanniens justitieminister Clarke för att han vill spara in på fängelserna. Clarke säger att fängelserna inte fungerar och det inte håller att låsa in fler och fler brottslingar eftersom den typen av straff inte tycks påverka graden av återfall i kriminalitet. Jag förstår inte hur det kunde ha blivit så att en konservativ ledamot i regeringen förordar ett annat synsätt än det vanliga. Labourregeringen med Blair i spetsen sade sig vara hård mot kriminalitet och dess orsaker det vill säga att också ta hänsyn till sociala förhållanden vilket man beskyllde de konservativa att inte göra. Det är alltså den upp och nedvända världen.
Om kriminaliteten i USA skriver jag följande:” Vogel visar att trenden för antalet fångar i USA per 100 000 invånare mellan åren 1925 till 1974 var 106. Sedan 1975 fram till 2000 har den siffran stigit till 478 det vill säga 450 procent över genomsnittet mellan 1925 och 1974 och det sitter för närvarande över två miljoner i fängelse i USA,”
För en liberal måste det vara en styggelse att så många är frihetsberövade i USA och vad bidrar det inte till budgetunderskotten i USA och Storbritannien.
söndag 25 juli 2010
Åslunds korståg i Ryssland.
I ett antikvariat kom jag över en bok med titeln Hjärnridån skriven av Kristian Gerner, Stefan Hedlund och Niclas Sundström. Titeln förklaras av följande citat: ”Efter det att den gamla politiska järnridån försvunnit har uppenbarligen en annan ridå blivit kvar, nämligen den ”hjärnridå”, bortom vilken normala krav på saklighet och argumentation inte längre gäller. Kontentan av de resonemang som förts om det ryska systemskiftet är att man skall hoppas, man skall tro, man skall tycka och man skall känna.”
Boken skrevs 1994 och det har gått 15 år sedan den skrevs. Man kan nu konstatera att det inte gick så illa för Ryssland som man befarade i boken. Särskilt Hedlund utmärkte sig när det gällde att komma med pessimistiska rapporter om tillståndet i Ryssland.
” Ett samhälles ekonomiska transition är något som måste ske långsamt. Vi har i dagens Ryssland ett fruktansvärt exempel på konsekvenserna av vansinnig och onödig brådska…En snabb transition måste leda till en omfattande förstörelse av reala tillgångar att sakernas tillstånd inledningsvis kommer att vara betydligt värre än tidigare och att hela experimentet därmed diskrediteras.”
Ovanstående skrevs av Keynes 1933 beträffande Stalins vansinnespolitik, men det skulle lika gärna skrivets idag (1994) om det nyliberala ”systemskiftet”.
Ideologerna bakom systemskiftet var Jeffrey Sachs och Anders Åslund.
Enligt Hjärnridån liknar det nyliberala tänkesättet Lenins.
” Till exempel har Åslund hävdat: ” vi måste minnas att det öppnar sig en avgrund mellan kommandoekonomi och en marknadsekonomi…först måste det gamla systemet förstöras… sedan måste grunden till det nya marknadsekonomiska huset byggas på andra sidan avgrunden..” Jämför Åslunds ord med Lenins, från Staten och revolutionen: ” att med en gång krossa den gamla byråkratiska maskinen och omedelbart börja bygga en ny… detta är ingen utopi”
Hjärnridån är en mycket bra bok för den som är intresserad av historia. Den går tillbaka ända till uppkomsten av Västrom och Östrom 395 och de ortodoxa och katolikerna från 1054. Det visas i boken religionens betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Öst- och Västeuropa. Sedan boken skrevs 1994 har allting utvecklats till det bättre i Ryssland men det är knappast Åslunds förtjänst.
Boken skrevs 1994 och det har gått 15 år sedan den skrevs. Man kan nu konstatera att det inte gick så illa för Ryssland som man befarade i boken. Särskilt Hedlund utmärkte sig när det gällde att komma med pessimistiska rapporter om tillståndet i Ryssland.
” Ett samhälles ekonomiska transition är något som måste ske långsamt. Vi har i dagens Ryssland ett fruktansvärt exempel på konsekvenserna av vansinnig och onödig brådska…En snabb transition måste leda till en omfattande förstörelse av reala tillgångar att sakernas tillstånd inledningsvis kommer att vara betydligt värre än tidigare och att hela experimentet därmed diskrediteras.”
Ovanstående skrevs av Keynes 1933 beträffande Stalins vansinnespolitik, men det skulle lika gärna skrivets idag (1994) om det nyliberala ”systemskiftet”.
Ideologerna bakom systemskiftet var Jeffrey Sachs och Anders Åslund.
Enligt Hjärnridån liknar det nyliberala tänkesättet Lenins.
” Till exempel har Åslund hävdat: ” vi måste minnas att det öppnar sig en avgrund mellan kommandoekonomi och en marknadsekonomi…först måste det gamla systemet förstöras… sedan måste grunden till det nya marknadsekonomiska huset byggas på andra sidan avgrunden..” Jämför Åslunds ord med Lenins, från Staten och revolutionen: ” att med en gång krossa den gamla byråkratiska maskinen och omedelbart börja bygga en ny… detta är ingen utopi”
Hjärnridån är en mycket bra bok för den som är intresserad av historia. Den går tillbaka ända till uppkomsten av Västrom och Östrom 395 och de ortodoxa och katolikerna från 1054. Det visas i boken religionens betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Öst- och Västeuropa. Sedan boken skrevs 1994 har allting utvecklats till det bättre i Ryssland men det är knappast Åslunds förtjänst.
söndag 11 juli 2010
De "små kejsarna" kräver sin rätt.
Jag har skrivit ett antal artiklar om Kina. De viktigaste finns på sidorna 4 och 10 (Sourze Yngve Karlsson). Den mest lästa, Kan Kina föda sin befolkning del 2, har osannolika 20 228 läsare. Det som fick mig att skriva denna artikel är att jag läste en artikel om de så kallade små kejsarna skriven av Geoff Dyer i Financial Times den 8 juli 2010 ( China´s little emperors demand their due = Kinas små kejsare kräver sin rätt).
Dyer skriver:” Kinas ungdom kan råka ut för dålig press. För de flesta kineser är de ”Little emperors” eller ”Me Generation” de bortskämda och opolitiska barnen till ett-barns familjerna som bara är intresserade av snabba bilar, videospel och modevaror men ingenting annat.”
Kinas unga befolkning har mycket högre förväntningar på livet än föräldragenerationen som var tillfreds med låga löner och påvra bostadsförhållanden. Ungdomarna har strejkat för högre löner och fått dem beviljade av arbetsgivarna. Moderniseringen av Kina har skapat stolthet och självförtroende men också förväntningar på det liv som kan levas i ett modernt land. När de unga har starka opinioner tenderar de att bli nationalister särskilt i förhållande till väst. Exempel på detta var västs kritik av demonstrationerna och upploppet i Tibet och överlämnandet av den olympiska facklan till olympiaden i Peking. Ungdomarna ville att den kinesiska regeringen skulle protestera hårdare mot västvärldens politiker och media. Om de var kritiska mot regeringen i Peking var det för att den inte var tillräckligt hård mot väst.
Det moderna Kina växer nu fram för våra ögon. Vart det hamnar återstår att se.
Dyer skriver:” Kinas ungdom kan råka ut för dålig press. För de flesta kineser är de ”Little emperors” eller ”Me Generation” de bortskämda och opolitiska barnen till ett-barns familjerna som bara är intresserade av snabba bilar, videospel och modevaror men ingenting annat.”
Kinas unga befolkning har mycket högre förväntningar på livet än föräldragenerationen som var tillfreds med låga löner och påvra bostadsförhållanden. Ungdomarna har strejkat för högre löner och fått dem beviljade av arbetsgivarna. Moderniseringen av Kina har skapat stolthet och självförtroende men också förväntningar på det liv som kan levas i ett modernt land. När de unga har starka opinioner tenderar de att bli nationalister särskilt i förhållande till väst. Exempel på detta var västs kritik av demonstrationerna och upploppet i Tibet och överlämnandet av den olympiska facklan till olympiaden i Peking. Ungdomarna ville att den kinesiska regeringen skulle protestera hårdare mot västvärldens politiker och media. Om de var kritiska mot regeringen i Peking var det för att den inte var tillräckligt hård mot väst.
Det moderna Kina växer nu fram för våra ögon. Vart det hamnar återstår att se.
söndag 27 juni 2010
Frihandel eller protektionism del 7.
Jag har nu läst Johan Norbergs bok Till världskapitalismens försvar. Den är ett vältaligt försvar för kapitalismen som ekonomiskt system. Han hade en anarkistisk bakgrund som övergick i en liberal grundåskådning. Jag växte upp i en bondemiljö där man röstade på Bondeförbundet som senare blev centern. För 50 år sedan, 1960, blev min grundåskådning socialistisk och jag har troget röstat på SKP, VPK och Vänsterpartiet. Jag har upplevt murbygget i Berlin 1961 och dess rivande 1989 utan att det förändrade min grundläggande åskådning vad beträffar socialismen.
Norbergs bok är mycket välskriven och han har nog övertygat många om kapitalismens förtjänster. Jag inser att kapitalismen under en övergångsperiod kan få styra ekonomin. I det långa loppet är det socialismen och ännu senare kommunismen som gäller I socialismen gäller ”Av var och en efter förmåga och åt var och en efter prestation” och under kommunismen ”Av var och efter förmåga och åt var och en efter behov.”
Boken innehåller mycket statistik bland annat den över hungerns minskande efter 1970 i världen. Norberg skriver:” Snabbast har det gått i östra och sydöstra Asien, där andelen hungrande sedan 1970 har minskat från 43 till 10 procent. I Latinamerika har andelen minskat från 19 till 11, i Nordafrika och Mellanöstern 24 till 11, i Sydasien från till 37 till 24 procent och Afrika söder om Sahara 35 till 33 procent.” Sedan boken skrevs 2001 har nog antalet hungrande minskat ytterligare.
Latinamerika fick en svag utveckling därför att man trodde på ”beroendeskolan” som innebar att man satsade på ” importsubstitution” vilket innebar att man producerade varorna själv i så stor utsträckning som möjligt. Latinamerika levererade kaffe, bananer och råvaror och drabbades svårt av 30-talets depression. Det faktum att jorden var indelad i stora gods och fattiga lantarbetare, gjorde att de inte hade råd att köpa de varor som producerades i den inhemska industrin. Industrin tvingades inte heller att effektivisera produktionen på grund av de höga tullarna.
Norbergs bok är väldigt skickligt skriven och är svår att bemöta men jag har skrivit en serie artiklar med rubriken Frihandel eller protektionism. Aktuell i detta sammanhang är särskilt del 2 ( Sourze Yngve Karlsson sidan 5) Där citerar jag Martin Wolf på följande sätt:” De flesta fattiga länderna bör ha fri tillgång till de rikas marknad men ha tillåtelse att följa sin egen väg från laisser-faire till dess motsats.” Att protektionism har spelat en stor roll för den ekonomiska utvecklingen i en rad länder visar följande citat:” I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken ” Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection.” Artikelförfattaren Robert H Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att ” Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och (efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en ”catch-up” eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla”
Jag har skrivit sex artiklar på temat frihandel eller protektionism och på sexan finns en länk till övriga fem. (Frihandel eller protektionism 6 Sourze sidan 3)
Norbergs bok är mycket välskriven och han har nog övertygat många om kapitalismens förtjänster. Jag inser att kapitalismen under en övergångsperiod kan få styra ekonomin. I det långa loppet är det socialismen och ännu senare kommunismen som gäller I socialismen gäller ”Av var och en efter förmåga och åt var och en efter prestation” och under kommunismen ”Av var och efter förmåga och åt var och en efter behov.”
Boken innehåller mycket statistik bland annat den över hungerns minskande efter 1970 i världen. Norberg skriver:” Snabbast har det gått i östra och sydöstra Asien, där andelen hungrande sedan 1970 har minskat från 43 till 10 procent. I Latinamerika har andelen minskat från 19 till 11, i Nordafrika och Mellanöstern 24 till 11, i Sydasien från till 37 till 24 procent och Afrika söder om Sahara 35 till 33 procent.” Sedan boken skrevs 2001 har nog antalet hungrande minskat ytterligare.
Latinamerika fick en svag utveckling därför att man trodde på ”beroendeskolan” som innebar att man satsade på ” importsubstitution” vilket innebar att man producerade varorna själv i så stor utsträckning som möjligt. Latinamerika levererade kaffe, bananer och råvaror och drabbades svårt av 30-talets depression. Det faktum att jorden var indelad i stora gods och fattiga lantarbetare, gjorde att de inte hade råd att köpa de varor som producerades i den inhemska industrin. Industrin tvingades inte heller att effektivisera produktionen på grund av de höga tullarna.
Norbergs bok är väldigt skickligt skriven och är svår att bemöta men jag har skrivit en serie artiklar med rubriken Frihandel eller protektionism. Aktuell i detta sammanhang är särskilt del 2 ( Sourze Yngve Karlsson sidan 5) Där citerar jag Martin Wolf på följande sätt:” De flesta fattiga länderna bör ha fri tillgång till de rikas marknad men ha tillåtelse att följa sin egen väg från laisser-faire till dess motsats.” Att protektionism har spelat en stor roll för den ekonomiska utvecklingen i en rad länder visar följande citat:” I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken ” Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection.” Artikelförfattaren Robert H Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att ” Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och (efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en ”catch-up” eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla”
Jag har skrivit sex artiklar på temat frihandel eller protektionism och på sexan finns en länk till övriga fem. (Frihandel eller protektionism 6 Sourze sidan 3)
söndag 6 juni 2010
Göran Persson ikon i Storbritannien.
Göran Perssons insats för att få ordning på statens affärer är vid det här laget ganska bortglömd i Sverige men inte i Storbritannien. Jag tycker därför att det är på tiden att påminna om denna.
Efter det att socialdemokraterna återkommit till makten 1994 satte Göran Persson som finansminister i gång med att sanera ekonomin. När han som statsminister från 1996 började samarbetet med centerns partiledare Olof Johansson kunde arbetet på att sanera börja på allvar. Centern hade mellan 1950 och 1957 regerat i koalition med socialdemokraterna och var det borgerliga parti som stod närmast socialdemokraterna. Utan detta intima samarbete över blockgränsen hade Sverige inte haft en så god ekonomi. Göran Persson kunde inte ha gjort det tillsammans med miljöpartiet och vänstern. De hade inte kunnat acceptera lika stora nedskärningar som Olof Johansson och centern. Göte Kildén skriver i Internationalen den 4 juni 2010 om Göran Persson på följande sätt:” Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare! Märkligt är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader med Reinfeldt som tolk till David Camerons ( Storbritanniens premiärminister) nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker att måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra.”
Efter 1998 års val började socialdemokraterna sitt samarbete med miljöpartiet och vänstern och efter 16 budgetar kunde man lämna från sig en ekonomi i gott tillstånd till de borgerliga 2006.
Efter det att socialdemokraterna återkommit till makten 1994 satte Göran Persson som finansminister i gång med att sanera ekonomin. När han som statsminister från 1996 började samarbetet med centerns partiledare Olof Johansson kunde arbetet på att sanera börja på allvar. Centern hade mellan 1950 och 1957 regerat i koalition med socialdemokraterna och var det borgerliga parti som stod närmast socialdemokraterna. Utan detta intima samarbete över blockgränsen hade Sverige inte haft en så god ekonomi. Göran Persson kunde inte ha gjort det tillsammans med miljöpartiet och vänstern. De hade inte kunnat acceptera lika stora nedskärningar som Olof Johansson och centern. Göte Kildén skriver i Internationalen den 4 juni 2010 om Göran Persson på följande sätt:” Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare! Märkligt är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader med Reinfeldt som tolk till David Camerons ( Storbritanniens premiärminister) nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker att måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra.”
Efter 1998 års val började socialdemokraterna sitt samarbete med miljöpartiet och vänstern och efter 16 budgetar kunde man lämna från sig en ekonomi i gott tillstånd till de borgerliga 2006.
onsdag 2 juni 2010
Hur farlig är den ryska björnen?
Medan jag läste boken Hjärnridån av Kristian Gerner, Stefan Hedlund och Niclas Sundström läste jag en artikel i DN den 30 maj av Mats Hellström med rubriken Gamla hotbilder hämmar kontakten med Ryssland. Hjärnridån utkom 1994 och speglar den tidens tänkande och det var Rysslandskännare som tog avstånd från den tidens nyliberaler och chockterapeuter.
Hellström skriver:” Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna.”
De som var mest ansvariga för chockterapin var Jeffrey Sachs och Anders Åslund. Om detta står följande att läsa: ” En som mer än någon annan bidrog till dessa vrångbilder också kom att dominera den svenska debatten, var den svenske professorn Anders Åslund, under de avgörande åren 1992-93 ekonomisk rådgivare till den ryska regeringen och en av chockterapins mest fundamentalistiska förespråkare. Jämfört med Sachs var hans framtoning betydligt mera kategorisk, men budskapet var identiskt; samma kapitalistiska evangelium, samma predikotexter och samma betoning på de enskilda – skiftande – hjältarnas roll.”
Samma dag den 30 maj 2010 som Hellströms artikel var inne i DN fanns det en artikel i Expressen skriven av Anna Dahlberg med rubriken Hur farlig är den ryska björnen? Underrubriken har följande lydelse:” Jan Björklunds falsettoner om den ryska faran har sällsynt dålig tajming.” Ryssland har gjort en rad saker som uppskattas i Väst. Man har kommit överens med Norge om gränsdragningen i Barens hav och man har lagat den trasliga relationen med Polen. Frågan är hur man skall tolka denna välvilja från Rysslands sida. Är det på grund att man inte längre badar i oljepengar utan man är dömd att bli en petrostat utan hjärna, ett slags vodkabältets Saudiarabien? Dahlberg kan dock se en annan tolkning ” där Ryssland inte känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla – Ukraina – ser ut att falla i ryska händer…..Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen. Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.”
Enligt Dahlberg blir dock Kreml ett hot mot forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot egna medborgarnas frihet. Man bör inte ta till sig Björklunds falsettoner lika lite som man låter sig förföras av Moskvas sirensång.
Hellström skriver:” Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna.”
De som var mest ansvariga för chockterapin var Jeffrey Sachs och Anders Åslund. Om detta står följande att läsa: ” En som mer än någon annan bidrog till dessa vrångbilder också kom att dominera den svenska debatten, var den svenske professorn Anders Åslund, under de avgörande åren 1992-93 ekonomisk rådgivare till den ryska regeringen och en av chockterapins mest fundamentalistiska förespråkare. Jämfört med Sachs var hans framtoning betydligt mera kategorisk, men budskapet var identiskt; samma kapitalistiska evangelium, samma predikotexter och samma betoning på de enskilda – skiftande – hjältarnas roll.”
Samma dag den 30 maj 2010 som Hellströms artikel var inne i DN fanns det en artikel i Expressen skriven av Anna Dahlberg med rubriken Hur farlig är den ryska björnen? Underrubriken har följande lydelse:” Jan Björklunds falsettoner om den ryska faran har sällsynt dålig tajming.” Ryssland har gjort en rad saker som uppskattas i Väst. Man har kommit överens med Norge om gränsdragningen i Barens hav och man har lagat den trasliga relationen med Polen. Frågan är hur man skall tolka denna välvilja från Rysslands sida. Är det på grund att man inte längre badar i oljepengar utan man är dömd att bli en petrostat utan hjärna, ett slags vodkabältets Saudiarabien? Dahlberg kan dock se en annan tolkning ” där Ryssland inte känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla – Ukraina – ser ut att falla i ryska händer…..Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen. Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.”
Enligt Dahlberg blir dock Kreml ett hot mot forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot egna medborgarnas frihet. Man bör inte ta till sig Björklunds falsettoner lika lite som man låter sig förföras av Moskvas sirensång.
onsdag 26 maj 2010
Historisk generationsväxling.
I tidningen Metro den 24 maj 2010 skriver Johanna Ohlsson under rubriken ”1,3 miljoner jobb snart lediga i Sverige” och med underrubrikerna ”Historisk generationsväxling” och ”Över en miljon kommer att gå i pension inom tio år.” Samma ämne har jag skrivit om på Sourze i ”Kris eller inte” (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) och ” Dagens generation av ungdomar ”förlorad””.(Sourze sidan 1)
Rubrik och underrubriker innehåller det väsentliga av det jag har kommit fram till i mina artiklar på Sourze. Enligt Ohlsson säger Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen; följande:” För dagens ungdomar innebär det goda framtidsutsikter. Det är historiskt att det är fler som slutar än som kommer ut på arbetsmarknaden… De stora pensionsavgångarna innebär inte bara ett tapp av arbetskraft utan även ett tapp av skatteinkomster. Vi behöver både fler händer och fler skattebetalare för att klara av till exempel sjukvården och äldreomsorgen.”
För att förebygga klyftan mellan generationerna kommer invandrarna väl till pass. De behöver dock att utbildas för sina framtida arbetsuppgifter.
Rubrik och underrubriker innehåller det väsentliga av det jag har kommit fram till i mina artiklar på Sourze. Enligt Ohlsson säger Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen; följande:” För dagens ungdomar innebär det goda framtidsutsikter. Det är historiskt att det är fler som slutar än som kommer ut på arbetsmarknaden… De stora pensionsavgångarna innebär inte bara ett tapp av arbetskraft utan även ett tapp av skatteinkomster. Vi behöver både fler händer och fler skattebetalare för att klara av till exempel sjukvården och äldreomsorgen.”
För att förebygga klyftan mellan generationerna kommer invandrarna väl till pass. De behöver dock att utbildas för sina framtida arbetsuppgifter.
söndag 23 maj 2010
Devalvering - bra för EU?
En ledare i Financial Times den 17 maj 2010 har rubriken Nothing shamful about weak euro och underrubriken Common currency´s fall is good for eurozone economy. Det är alltså inget skamligt att ha en svag euro och valutan fall är bra för eurozonens ekonomi. Det beror på vad man jämför med. Jämfört med när euron infördes 1999 stod både euron och dollarn på cirka 7 kronor. Sedan dess har euron stigit med cirka 2 kronor.
Sverige har en tradition med lyckosamma devalveringar liksom Tyskland har en historia med dito revalveringar. Sverige började redan på 1930-talet när man devalverade med 30 procent år 1931 och fick därefter en god ekonomisk utveckling under 1930-talet. 1950 var det åter dags för en ny stor devalvering och de borgerliga fortsatte efter det att de kommit till makten 1976 med tre små devalveringar. När socialdemokraterna återkom till makten 1982 fanns det en tro på att devalveringar kunde ta landet ur krisen. Man ville ursprungligen devalvera med 20 procent men stannade slutligen vid 16 procent. Den senaste stora nedskrivningen av kronan skedde 1994 när man lät kronan flyta i förhållande till andra valutor. Det blev en nedskrivning med 30 procent.
En följd av de många devalveringarna har blivit att exportföretagen haft gyllene tider och att Sverige kan ståta med två personbilföretag och likaledes två last- dito. De som förlorade på valutaförsämringen var löntagarkollektivet som genom ökade importkostnader fått en eroderad köpkraft. Därigenom blev det ett ökat tryck på löneökningar för att kompensera för prisökningarna och inflationsförväntningar.
Ledaren i Financial Times hyser samma tro på devalveringarnas förtjänster som socialdemokraterna en gång gjorde 1982. Exporten från EU skulle gynnas och länderna med en svag ekonomi skulle stärkas.
Sverige har en tradition med lyckosamma devalveringar liksom Tyskland har en historia med dito revalveringar. Sverige började redan på 1930-talet när man devalverade med 30 procent år 1931 och fick därefter en god ekonomisk utveckling under 1930-talet. 1950 var det åter dags för en ny stor devalvering och de borgerliga fortsatte efter det att de kommit till makten 1976 med tre små devalveringar. När socialdemokraterna återkom till makten 1982 fanns det en tro på att devalveringar kunde ta landet ur krisen. Man ville ursprungligen devalvera med 20 procent men stannade slutligen vid 16 procent. Den senaste stora nedskrivningen av kronan skedde 1994 när man lät kronan flyta i förhållande till andra valutor. Det blev en nedskrivning med 30 procent.
En följd av de många devalveringarna har blivit att exportföretagen haft gyllene tider och att Sverige kan ståta med två personbilföretag och likaledes två last- dito. De som förlorade på valutaförsämringen var löntagarkollektivet som genom ökade importkostnader fått en eroderad köpkraft. Därigenom blev det ett ökat tryck på löneökningar för att kompensera för prisökningarna och inflationsförväntningar.
Ledaren i Financial Times hyser samma tro på devalveringarnas förtjänster som socialdemokraterna en gång gjorde 1982. Exporten från EU skulle gynnas och länderna med en svag ekonomi skulle stärkas.
onsdag 19 maj 2010
Sjunkande valuta bra för EU.
I en ledare i Financial Times den 17 maj 2010 med följande rubrik:” Nothing shameful about weak euro” med underrubrik” Common currency`s fall is good for eurozone economy” förklaras att nedskrivningen av EURO:n bara är positiv för EURO-länderna.
En artikel i Sourze med rubriken ”Vi bör stanna utanför eurozonen tills den blir stabil”hade följande underrubrik:” Ett problem med eurozonen är att den inte är ett optimalt valutaområde. Det bör råda likartade förhållanden när det gäller produktionsstruktur, konjunkturmönster och finanspolitik och dessa bör konvergera över tid för att undvika asymmetriska störningar.”
Per T. Ohlsson skriver i Sydsvenskan den 14 febr. 2010 med rubriken Zonterapi följande:” Tanken är att ekonomierna i eurozonen med tiden konvergerar så pass mycket att risken för asymmetriska chocker undanröjs, det vill säga störningar som slår hårdare mot vissa länder än mot andra. Men dit är det långt.”
Den sista uppskattningen att dit är det långt var en felbedömning av Per T. Ohlsson. EU har drabbats av en svår asymmetrisk chock. Grekland var i behov av en operation men behandlades med zonterapi
En artikel i Sourze med rubriken ”Vi bör stanna utanför eurozonen tills den blir stabil”hade följande underrubrik:” Ett problem med eurozonen är att den inte är ett optimalt valutaområde. Det bör råda likartade förhållanden när det gäller produktionsstruktur, konjunkturmönster och finanspolitik och dessa bör konvergera över tid för att undvika asymmetriska störningar.”
Per T. Ohlsson skriver i Sydsvenskan den 14 febr. 2010 med rubriken Zonterapi följande:” Tanken är att ekonomierna i eurozonen med tiden konvergerar så pass mycket att risken för asymmetriska chocker undanröjs, det vill säga störningar som slår hårdare mot vissa länder än mot andra. Men dit är det långt.”
Den sista uppskattningen att dit är det långt var en felbedömning av Per T. Ohlsson. EU har drabbats av en svår asymmetrisk chock. Grekland var i behov av en operation men behandlades med zonterapi
torsdag 6 maj 2010
Ekonomiskt stålbad väntar britterna.
Per T. Ohlsson har i Sydsvenskan den 2 maj 2010 skrivit ännu en mycket upplysande artikel. Denna gång gällde det valet i Storbritannien. Rubriken är När spåren förskräcka och underrubriken har följande lydelse:” Oavsett vem som bildar regering stundar drakoniska nedskärningar i Storbritanniens finanser.”
Särskilt förskräcka spåren från de gånger landet hade haft s.k. ”hung parlament” d.v.s. när varken Labour eller de konservativa har majoritet i parlamentet. Storbritannien har i modern tid haft hungparlament två gånger 1929 och 1974.
År 1929 bildade Labours Ramsay MacDonald en minoritetsregering med stöd av liberalerna. När depressionen kom stod regeringen handfallen och avgick 1931 till förmån för en samlingsregering. Per T. Ohlsson frågar sig om inte Storbritannien hade klarat depressionen bättre med en majoritetsregering.
År 1974 var läget prekärt med hög inflation och stigande arbetslöshet. I valet fick de konservativa under Heath något mer röster än labour och försökte bilda regering med liberalerna. När dessa krävde en reform av valsystemet sade Heath nej till detta och labour under Harold Wilson bildade regering. I oktober 1974 utlystes nyval men labour fick bara tre mandats övervikt. Om vad som hände sedan skriver Per T Ohlsson följande:”Den parlamentariskt skakiga situation som uppstod 1974 bidrog till att dra Storbritannien allt längre in i ett ekonomiskt och politiskt förfall som vintern 1978 – 1979 kulminerade i en förlamande våg av strejker ,” The Winter of Discontent” som röjde väg för Margret Thatchers första valseger."
År 2010 skriver Dan Lucas i DN den 5 maj följande:” När finanskrisen slog till och den brittiska regeringen tvingades rädda bankväsendet, samtidigt som skatteinkomsterna föll, formligen exploderade underskottet. Den senaste beräkningen är att det ligger på 163 miljarder pund – runt 1800 miljarder kronor. Det motsvarar 12 procent av bruttonationalprodukten och är i linje med läget i Grekland.
Vilken regering som än kommer till makten måste räkna med att få låta brittisk ekonomi genomgå ett stålbad. Ett institut klagar över att inte partierna förklarar hur allvarligt läget är för Storbritanniens ekonomi. En svekdebatt kan bli följden.
Särskilt förskräcka spåren från de gånger landet hade haft s.k. ”hung parlament” d.v.s. när varken Labour eller de konservativa har majoritet i parlamentet. Storbritannien har i modern tid haft hungparlament två gånger 1929 och 1974.
År 1929 bildade Labours Ramsay MacDonald en minoritetsregering med stöd av liberalerna. När depressionen kom stod regeringen handfallen och avgick 1931 till förmån för en samlingsregering. Per T. Ohlsson frågar sig om inte Storbritannien hade klarat depressionen bättre med en majoritetsregering.
År 1974 var läget prekärt med hög inflation och stigande arbetslöshet. I valet fick de konservativa under Heath något mer röster än labour och försökte bilda regering med liberalerna. När dessa krävde en reform av valsystemet sade Heath nej till detta och labour under Harold Wilson bildade regering. I oktober 1974 utlystes nyval men labour fick bara tre mandats övervikt. Om vad som hände sedan skriver Per T Ohlsson följande:”Den parlamentariskt skakiga situation som uppstod 1974 bidrog till att dra Storbritannien allt längre in i ett ekonomiskt och politiskt förfall som vintern 1978 – 1979 kulminerade i en förlamande våg av strejker ,” The Winter of Discontent” som röjde väg för Margret Thatchers första valseger."
År 2010 skriver Dan Lucas i DN den 5 maj följande:” När finanskrisen slog till och den brittiska regeringen tvingades rädda bankväsendet, samtidigt som skatteinkomsterna föll, formligen exploderade underskottet. Den senaste beräkningen är att det ligger på 163 miljarder pund – runt 1800 miljarder kronor. Det motsvarar 12 procent av bruttonationalprodukten och är i linje med läget i Grekland.
Vilken regering som än kommer till makten måste räkna med att få låta brittisk ekonomi genomgå ett stålbad. Ett institut klagar över att inte partierna förklarar hur allvarligt läget är för Storbritanniens ekonomi. En svekdebatt kan bli följden.
fredag 30 april 2010
Jobbiks extrema historia del 2.
Jag har tidigare skrivit en artikel om Ungerns högerextrema parti Jobbik ( Jobbiks extrema historia – Sourze Yngve Karlsson sidan 2). Samma ämne avhandlas i Per T. Ohlssons söndagsartikel den 25 april 2010 med rubriken Tillbaka till gatorna och med underrubriken:” Vad gör EU åt det grasserande hatet mot romerna? I stort sett ingenting.” Ingrid Hedström behandlar också detta problem i DN den 27 april 2010 med rubriken Ungerns nya ledning släppte anden ur flaskan.
När jag läser om förhållandena i forna Östblocket tänker jag på att det var tur att det blev vänsterdiktaturer där och inte högerdiktaturer som under mellankrigstiden. Balkan var före andra världskriget Europas oroliga hörn och blev det ännu en gång efter kommunismens fall 1989. Kommunisterna var i stort sett förnuftigt tänkande människor som ordnade med full sysselsättning åt alla där även romer fick arbete. Jämför med dagens nationalistiska och fascistiska övertoner i dessa länder. Det kommer nog att visa sig att de kommunistiska länderna kommer att klara sig bättre än de forna högerdiktaturerna i Sydeuropa (Grekland, Spanien och Portugal)
Hedström skriver:” Kommer anden att kunna stoppas tillbaka i flaskan? Den enda opposition som har någon chans att höras i Ungern den närmaste tiden är oppositionen från höger, oppositionen från Jobbik. Och den kommer att höras. Jobbiks ledare Gabor Vona lovade valkvällen att använda alla redskap i parlamentet och alla demokratiska redskap utanför parlamentet för att kritisera Fidesz (regeringspartiet) nya allmakt och ställa regeringen till svars för löftesbrott.”
Fidesz började som en liberal ungdomsrörelse men drev i valrörelsen en populistisk kampanj som fiskade i storungerska nationalistiska krafternas mest grumliga vatten. Den 4 juni 2010 firas 90-årsdagen av Trianonfördraget dagen då Ungern styckades efter första världskriget.
När jag läser om förhållandena i forna Östblocket tänker jag på att det var tur att det blev vänsterdiktaturer där och inte högerdiktaturer som under mellankrigstiden. Balkan var före andra världskriget Europas oroliga hörn och blev det ännu en gång efter kommunismens fall 1989. Kommunisterna var i stort sett förnuftigt tänkande människor som ordnade med full sysselsättning åt alla där även romer fick arbete. Jämför med dagens nationalistiska och fascistiska övertoner i dessa länder. Det kommer nog att visa sig att de kommunistiska länderna kommer att klara sig bättre än de forna högerdiktaturerna i Sydeuropa (Grekland, Spanien och Portugal)
Hedström skriver:” Kommer anden att kunna stoppas tillbaka i flaskan? Den enda opposition som har någon chans att höras i Ungern den närmaste tiden är oppositionen från höger, oppositionen från Jobbik. Och den kommer att höras. Jobbiks ledare Gabor Vona lovade valkvällen att använda alla redskap i parlamentet och alla demokratiska redskap utanför parlamentet för att kritisera Fidesz (regeringspartiet) nya allmakt och ställa regeringen till svars för löftesbrott.”
Fidesz började som en liberal ungdomsrörelse men drev i valrörelsen en populistisk kampanj som fiskade i storungerska nationalistiska krafternas mest grumliga vatten. Den 4 juni 2010 firas 90-årsdagen av Trianonfördraget dagen då Ungern styckades efter första världskriget.
lördag 24 april 2010
Nytt kapitel i Rysslands och Polens historia.
I min artikel i Sourze under rubriken Polen anföll Sovjet 1920 (Sourze Yngve Karlsson sidan 6) har jag försökt att förklara Katynmorden 1940. Den enda möjliga förklaringen till morden är enligt min mening en hämndakt på grund att den polske ledaren Pilsudskis anfall på Sovjet när landet var försvagat av nästan tre års inbördeskrig. Polen hade uppfört sig mycket aggressivt mot grannländerna. Litauen blev av med sin huvudstad Vilnius som var polskt under hela mellankrigstiden.
Om anfallet på Sovjet avsåg att krossa kommunismen eller att få en förmånligare gräns mot Sovjet har jag inte fått någon förklaring på. Det första misslyckades man med skändligen och man flydde tillbaka in i Polen. Nu stod Sovjetledarna i valet och kvalet om att sprida kommunismen längre västerut eventuellt även till Tyskland. Bland Sovjetledarna fanns åsikten att regimen inte kunde överleva om inte kommunismen spreds till de mest utvecklade länderna i Europa. Det var Stalin som myntade begreppet Socialismen i ett land. Per T. Ohlsson skriver i en artikel i Sydsvenskan den 18 april 2010 om undret vid Wisla och att Europa kunde andas ut men nämner inte med ett ord att det var Polen som startade kriget. Sovjet var alltför utmattat för att starta ett krig.
En incident som Ohlsson uppehåller sig vid är det faktum att de sovjetiska trupperna inte hjälpte de upproriska polackerna 1944 när Sovjetarmén närmade sig Warszawa. Ohlsson skriver:” Hemmaarmén dominerades av motståndskämpar som ville se ett fritt och demokratiskt Polen efter kriget. Det passade inte in i Stalins planer… I oktober, när tyskarna slagit ner revolten, hade 180 000 civila och 20 000 soldater i Hemmaarmén mist livet. Stalin lät Hitler göra smutsjobbet.” Jag tror att det var samma anledning som Katynmorden. Det var hämndlystnad helt enkelt. Det bör dock påpekas att många polacker kämpade tillsammans med Sovjetarmén.
Kanske har både Ryssland och Polen gjort upp med det förflutna och kan ha normala diplomatiska förbindelser med varandra i framtiden.
Om anfallet på Sovjet avsåg att krossa kommunismen eller att få en förmånligare gräns mot Sovjet har jag inte fått någon förklaring på. Det första misslyckades man med skändligen och man flydde tillbaka in i Polen. Nu stod Sovjetledarna i valet och kvalet om att sprida kommunismen längre västerut eventuellt även till Tyskland. Bland Sovjetledarna fanns åsikten att regimen inte kunde överleva om inte kommunismen spreds till de mest utvecklade länderna i Europa. Det var Stalin som myntade begreppet Socialismen i ett land. Per T. Ohlsson skriver i en artikel i Sydsvenskan den 18 april 2010 om undret vid Wisla och att Europa kunde andas ut men nämner inte med ett ord att det var Polen som startade kriget. Sovjet var alltför utmattat för att starta ett krig.
En incident som Ohlsson uppehåller sig vid är det faktum att de sovjetiska trupperna inte hjälpte de upproriska polackerna 1944 när Sovjetarmén närmade sig Warszawa. Ohlsson skriver:” Hemmaarmén dominerades av motståndskämpar som ville se ett fritt och demokratiskt Polen efter kriget. Det passade inte in i Stalins planer… I oktober, när tyskarna slagit ner revolten, hade 180 000 civila och 20 000 soldater i Hemmaarmén mist livet. Stalin lät Hitler göra smutsjobbet.” Jag tror att det var samma anledning som Katynmorden. Det var hämndlystnad helt enkelt. Det bör dock påpekas att många polacker kämpade tillsammans med Sovjetarmén.
Kanske har både Ryssland och Polen gjort upp med det förflutna och kan ha normala diplomatiska förbindelser med varandra i framtiden.
måndag 19 april 2010
Sådan fader sådan son.
Jag läser med stort intresse en artikel av Martin Wolf i Financial Times den 18 april 2010 med underrubriken:” Martin Wolf pays tribute to the life and works of his late father, who was born in Wienna 100 yeas ago”. År 2005 skrev jag en artikel som byggde på en artikel av Martin Wolf med rubriken “ Blir det en krasch i ekonomin” (Sourze Yngve Karlsson sidan 9) När det gäller ekonomi kan jag hänvisa till min artikelserie Frihandel eller protektionism del 6 ( sidan 3). Där går att länka till de övriga fem artiklarna.
Edmund Wolf var född i Österrike – Ungern och där växte han upp. Han livnärde sig med att författa pjäser till teatrarna. 1937 flydde han till England och resten av den närmsta familjen tog sin tillflykt till Palestina. Eftersom släkten var judar dog resten av släkten i förintelsen.
Han gifte sig med en holländsk judinna och fick två söner Daniel och Martin. Han arbetade som organiserare av program på den tyska avdelningen av BBC och skrev kolumner i de tyska tidningarna Die Zeit och Süddeutsche Zeitung . Ett arbete om Hitler och hans generaler var alltför positivt till generalstaben och blev inte inspelat. Under 1979 gjorde han en film om vad som då kallades Sydrhodesia numera Zimbabwe. Då var den i dagarna avlidne Abel Muzorewa premiärminister. Den engelska regeringen ville inkludera rebellerna Mugabe och Nkomo i regeringen och så blev det i Lancaster House Agreement. Edmund Wolf sympatiserade med Muzorewa och anade redan då att Mugabe skulle bli en tyrann. Han sympatiserade aldrig med utopisk socialism och var knappast någon vänsterman.
Medan Martin Wolf växte upp anade han inte att han också skulle bli journalist. Av en tillfällighet vid 41års ålder blev han journalist. Han trodde att han skulle bli ekonom.
Edmund Wolf var född i Österrike – Ungern och där växte han upp. Han livnärde sig med att författa pjäser till teatrarna. 1937 flydde han till England och resten av den närmsta familjen tog sin tillflykt till Palestina. Eftersom släkten var judar dog resten av släkten i förintelsen.
Han gifte sig med en holländsk judinna och fick två söner Daniel och Martin. Han arbetade som organiserare av program på den tyska avdelningen av BBC och skrev kolumner i de tyska tidningarna Die Zeit och Süddeutsche Zeitung . Ett arbete om Hitler och hans generaler var alltför positivt till generalstaben och blev inte inspelat. Under 1979 gjorde han en film om vad som då kallades Sydrhodesia numera Zimbabwe. Då var den i dagarna avlidne Abel Muzorewa premiärminister. Den engelska regeringen ville inkludera rebellerna Mugabe och Nkomo i regeringen och så blev det i Lancaster House Agreement. Edmund Wolf sympatiserade med Muzorewa och anade redan då att Mugabe skulle bli en tyrann. Han sympatiserade aldrig med utopisk socialism och var knappast någon vänsterman.
Medan Martin Wolf växte upp anade han inte att han också skulle bli journalist. Av en tillfällighet vid 41års ålder blev han journalist. Han trodde att han skulle bli ekonom.
måndag 12 april 2010
Strid om folkmordsbeslut.
Ju mer jag läser under-strecketartikeln i SvD den 3 april 2010 under rubriken Folkmordet som aldrig ägde rum av Ingmar Karlsson, ju mera rätt tycker jag att han har.Att ensidigt fördöma turkarna är inte ett riktigt ställningstagande. Greklands planer på ett Storgrekland kunde man också lägga i vågskålen.
Armenierna var inte de enda som dog på Balkan. Karlsson skriver:” Under balkankrigen 1912-13 och under första världskriget hade omkring 2,5 miljoner anatoliska muslimer, 600 000 – 800 000 armenier och 300 000 greker mist livet. Anatoliens befolkning hade minskat med 20 procent. I tolv provinser var över 30 procent av de vuxna kvinnorna änkor och stora delar av landsbygden låg öde.”
Grekland hade alltså planer på att bilda ett Storgrekland och sändebuden från det Osmanska riket tvingades att underteckna den hårda freden i Sévres som innebar att allt turkiskt territorium i Europa och Mindre Asiens västkust skulle tillfalla Grekland. Armenier och kurder skulle bilda egna stater i Anatolien. Istanbul skulle placeras under internationell kontroll och en särskild kontrollkommission bildades för att administrera både Bosporen och Dardanellerna. Turkiet skulle således bara bli en rumpstat i stort sett bestående av anatoliska höglandet runt Ankara.
Sedan Turkiet vunnit kriget mot Grekland 1922 beslutades om ett folkutbyte där 1,3 miljoner i många fall turkspråkiga grekisk-ortodoxa varav 130 000 pontiska greker utbyttes mot 500 000 muslimer varav många hade grekiska som modersmål. Något liknande hände efter andra världskriget när tyskar tvingades att lämna stora områden i östra Europa där man hade bott i hundratals år. Grekerna hade bott i Anatolien i tusentals år.
Om riksdagens ledamöter hade läst Karlssons artikel före beslutet att påstå att det var fråga om ett folkmord, hade nog utgången av omröstningen blivit en annan. Nu fattades beslutet utan ordentligt faktaunderlag och det medverkar inte till en försoning mellan turkar och armenier. I en artikel i SvD den 4 april 2010 under rubriken Fortsatt strid om folkmordsbeslut vidhåller Bodil Ceballus(mp), Fredrik Malm (fp) och Hans Linde (v) att det var ett riktigt fattat beslut. Samtidigt tog statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt avstånd från riksdagens beslut.
Armenierna var inte de enda som dog på Balkan. Karlsson skriver:” Under balkankrigen 1912-13 och under första världskriget hade omkring 2,5 miljoner anatoliska muslimer, 600 000 – 800 000 armenier och 300 000 greker mist livet. Anatoliens befolkning hade minskat med 20 procent. I tolv provinser var över 30 procent av de vuxna kvinnorna änkor och stora delar av landsbygden låg öde.”
Grekland hade alltså planer på att bilda ett Storgrekland och sändebuden från det Osmanska riket tvingades att underteckna den hårda freden i Sévres som innebar att allt turkiskt territorium i Europa och Mindre Asiens västkust skulle tillfalla Grekland. Armenier och kurder skulle bilda egna stater i Anatolien. Istanbul skulle placeras under internationell kontroll och en särskild kontrollkommission bildades för att administrera både Bosporen och Dardanellerna. Turkiet skulle således bara bli en rumpstat i stort sett bestående av anatoliska höglandet runt Ankara.
Sedan Turkiet vunnit kriget mot Grekland 1922 beslutades om ett folkutbyte där 1,3 miljoner i många fall turkspråkiga grekisk-ortodoxa varav 130 000 pontiska greker utbyttes mot 500 000 muslimer varav många hade grekiska som modersmål. Något liknande hände efter andra världskriget när tyskar tvingades att lämna stora områden i östra Europa där man hade bott i hundratals år. Grekerna hade bott i Anatolien i tusentals år.
Om riksdagens ledamöter hade läst Karlssons artikel före beslutet att påstå att det var fråga om ett folkmord, hade nog utgången av omröstningen blivit en annan. Nu fattades beslutet utan ordentligt faktaunderlag och det medverkar inte till en försoning mellan turkar och armenier. I en artikel i SvD den 4 april 2010 under rubriken Fortsatt strid om folkmordsbeslut vidhåller Bodil Ceballus(mp), Fredrik Malm (fp) och Hans Linde (v) att det var ett riktigt fattat beslut. Samtidigt tog statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt avstånd från riksdagens beslut.
måndag 22 mars 2010
Kina och Indien viktiga för svensk ekonomi.
I en artikel i SvD den 19 mars 2010 gör Leif Petersen under rubriken Kina ger världen styrfart en bra beskrivning av den framtida ekonomiska utvecklingen.
Underrubrikerna säger mycket om utvecklingen. Petersen skriver:” Den globala återhämtningen” inte så förtroendegivande”, enligt Swedbank” och ” Återhämtningen i den globala ekonomin blir långsam och den kommer att slå mot svensk exportekonomi. I nuläget är det utvecklingsländer som Kina som ser till att det är styrfart i ekonomin.”
Europa kommer att få nöja sig med 1 till 2 procent tillväxt, USA mellan 2 och 3 och Brasilien och Ryssland växer med ungefär 5 procent årligen mellan 2010 till 2012. Högst blir tillväxten i Indien med 8 procent och Kina med bortåt 10 procent. Orsaken till den långsamma tillväxten är att många länder måste påbörja konsolidering av budget och statsskulder. Räntorna måste kanske höjas på grund av rädsla för inflation. Hos en del länder börjar statsskulden bli så hög som över 90 procent av BNP. Japan har högst skuld med 200 procent sedan kommer Grekland med 125 och Italien med 117 procent. Studier visar att om skulden överstiger 90 procent påverkas tillväxten negativt.
Det mest sannolika scenariet är enligt Petersen en ”långsam och knagglig” tillväxt. Det tar tid för ekonomierna att växa och arbetsmarknaden fortsätter att vara svag. Det är 60 procents chans att det blir så. En annan mindre trolig utveckling är att stimulanserna dras tillbaka för tidigt och ekonomin sjunker ned i ett djupt hål.
Enligt Petersen finns det ett positivt scenario som består i att ” utvecklingsländerna drar rikare uppåt och vi får en stark och robust återhämtning. Det beror alltså på Kina, Indien, Ryssland och Brasilien om Sverige skall få en god ekonomi och låg arbetslöshet.
Underrubrikerna säger mycket om utvecklingen. Petersen skriver:” Den globala återhämtningen” inte så förtroendegivande”, enligt Swedbank” och ” Återhämtningen i den globala ekonomin blir långsam och den kommer att slå mot svensk exportekonomi. I nuläget är det utvecklingsländer som Kina som ser till att det är styrfart i ekonomin.”
Europa kommer att få nöja sig med 1 till 2 procent tillväxt, USA mellan 2 och 3 och Brasilien och Ryssland växer med ungefär 5 procent årligen mellan 2010 till 2012. Högst blir tillväxten i Indien med 8 procent och Kina med bortåt 10 procent. Orsaken till den långsamma tillväxten är att många länder måste påbörja konsolidering av budget och statsskulder. Räntorna måste kanske höjas på grund av rädsla för inflation. Hos en del länder börjar statsskulden bli så hög som över 90 procent av BNP. Japan har högst skuld med 200 procent sedan kommer Grekland med 125 och Italien med 117 procent. Studier visar att om skulden överstiger 90 procent påverkas tillväxten negativt.
Det mest sannolika scenariet är enligt Petersen en ”långsam och knagglig” tillväxt. Det tar tid för ekonomierna att växa och arbetsmarknaden fortsätter att vara svag. Det är 60 procents chans att det blir så. En annan mindre trolig utveckling är att stimulanserna dras tillbaka för tidigt och ekonomin sjunker ned i ett djupt hål.
Enligt Petersen finns det ett positivt scenario som består i att ” utvecklingsländerna drar rikare uppåt och vi får en stark och robust återhämtning. Det beror alltså på Kina, Indien, Ryssland och Brasilien om Sverige skall få en god ekonomi och låg arbetslöshet.
måndag 15 mars 2010
Hukou bör avskaffas.
I en artikel i Financial Times den 11 mars 2010 under rubriken China mismanages its rural exodus skriver David Pilling om ett missförhållande i Kina. Det är det s.k. Hukou – systemet som innebär att landsbygdsbefolkningen inte kan mantalsskriva sig i städerna. Förhoppningar om att det skall avskaffas har inte infriats. Även om det avskaffades har de lokala myndigheterna inte pengar till att förse dessa med bostäder, skolor som de nya stadsborna var berättigade till.
Den andra delen av artikeln behandlar hur städerna i Kina kommer att växa. De närmaste tre decennierna kommer stadsbefolkningen att växa med 500 miljoner. Kvar på landsbygden blir det 400 miljoner. 15 superstäder med vardera 25 miljoner invånare kommer att finnas i Kina. Man kan fråga sig vad alla dessa stadsbor skall syssla med, var de skall bo och hur kommunikationerna skall fås att fungera.
Det enda positiva med Hukou som jag kommer att tänka på är att det kanske förhindrar uppkomsten av slumområden som i Afrika och Latinamerika. Kinas premiärminister Wen Jiabao omnämnde vagt Hukou i sitt tal till den samlade Folkkongressen
Den andra delen av artikeln behandlar hur städerna i Kina kommer att växa. De närmaste tre decennierna kommer stadsbefolkningen att växa med 500 miljoner. Kvar på landsbygden blir det 400 miljoner. 15 superstäder med vardera 25 miljoner invånare kommer att finnas i Kina. Man kan fråga sig vad alla dessa stadsbor skall syssla med, var de skall bo och hur kommunikationerna skall fås att fungera.
Det enda positiva med Hukou som jag kommer att tänka på är att det kanske förhindrar uppkomsten av slumområden som i Afrika och Latinamerika. Kinas premiärminister Wen Jiabao omnämnde vagt Hukou i sitt tal till den samlade Folkkongressen
måndag 8 mars 2010
Indien nästa tigerekonomi?
Indien framstår alltmer som en tigerekonomi när jag läser Financial Times. I denna tidning den 3 mars 2010 skriver David Pilling och Martin Wolf under rubrikerna India´s elephant charges on through the econonic crisis och India minister confident of reaching 10 % growth target mycket optimistiskt om Indiens framtidsutsikter. Dagen efter, den 4 mars 2010, vidareutvecklar Pilling under rubriken Subsidy reform can help India spend better hur Indien bör utvecklas för att nå högsta möjliga tillväxt.
Indien drabbades dubbelt 2009 av både den ekonomiska världskrisen och en dålig monsun. Trots detta växte ekonomin 2009 med 6,7 procent och väntas växa med 8,8 i år. För att bli av med fattigdomen i Indien fordras att man växer med 10 procent om året i flera decennier. Kina har haft en sådan tillväxt i tre decennier.
En sak som försämrar den ekonomiska utvecklingen och skapar budgetunderskott är subsidierna till livsmedel, bensin och konstgödsel.
Wolf skriver att ” Indien och Kina är gamla civilisationer. Men Kinas gamla stat har en kraftfull laglighet. Indien som stat är ung. Politik är en ständig förhandling. Demokrati är inte som en del menar ett hinder för Indiens utveckling utan ett nödvändigt villkor för statens existens. Trots alla besvikelser och misstag fungerar det politiska systemet.”
Indien drabbades dubbelt 2009 av både den ekonomiska världskrisen och en dålig monsun. Trots detta växte ekonomin 2009 med 6,7 procent och väntas växa med 8,8 i år. För att bli av med fattigdomen i Indien fordras att man växer med 10 procent om året i flera decennier. Kina har haft en sådan tillväxt i tre decennier.
En sak som försämrar den ekonomiska utvecklingen och skapar budgetunderskott är subsidierna till livsmedel, bensin och konstgödsel.
Wolf skriver att ” Indien och Kina är gamla civilisationer. Men Kinas gamla stat har en kraftfull laglighet. Indien som stat är ung. Politik är en ständig förhandling. Demokrati är inte som en del menar ett hinder för Indiens utveckling utan ett nödvändigt villkor för statens existens. Trots alla besvikelser och misstag fungerar det politiska systemet.”
fredag 26 februari 2010
Haiti behöver familjeplanera.
I en insändare Financial Times den 24 febr. 2010 klargör John F. May och Jean-Pierre Guengant på ett övertygande sätt förhållandet mellan fattigdom och demografisk utveckling på Haiti under rubriken Haiti must tackle its high birth rate.
När Haiti blev självständigt 1804 uppskattas befolkningen ha varit en halv miljon invånare. Den växte sedan med 5 miljoner mellan 1804 och 1980 och med ytterligare 4,5 mellan 1980 och 2010. Befolkningstillväxten är 2 procent eller 200 000 per år. Det är ohållbart på längre sikt för ett så fattigt land.
Den som vill hjälpa Haiti befolkning uthålligt måste koncentrera sig på en fri och högkvalitativ familjeplanering. Haiti kan inte förlita sig på att grannländerna skall utgöra en säkerhetsventil för Haitis befolkning om regeringen där inte gör något för att minska folkökningen.
När Haiti blev självständigt 1804 uppskattas befolkningen ha varit en halv miljon invånare. Den växte sedan med 5 miljoner mellan 1804 och 1980 och med ytterligare 4,5 mellan 1980 och 2010. Befolkningstillväxten är 2 procent eller 200 000 per år. Det är ohållbart på längre sikt för ett så fattigt land.
Den som vill hjälpa Haiti befolkning uthålligt måste koncentrera sig på en fri och högkvalitativ familjeplanering. Haiti kan inte förlita sig på att grannländerna skall utgöra en säkerhetsventil för Haitis befolkning om regeringen där inte gör något för att minska folkökningen.
onsdag 24 februari 2010
Demokratin svagare än man tror.
I en artikel i Financial Times den 22 febr. 2010 under rubriken Never underestamate the iron fist skriver Gideon Rachman om den fara som demokratin vilade under den första halvan av århundradet. Jag har själv behandlat samma tema i min artikel här på Sourze under rubriken Om högern hade vunnit kriget (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) Artikeln är en recension av Azar Gats bok Victorious and Vulnerable med underrubriken Why Democracy Won in the 20th Century and How it is Still Imperilled.( Varför demokratin vann under 1900-talet och varför den fortfarande är i fara.)
Rachman skriver om de ständiga framgångarna för liberal demokrati under den sista halvan av 1900-talet i Östasien och Latinamerika. Sydkorea, Taiwan, Filipinerna, Brasilien och Argentina införde demokrati under 1980-talet. Berlinmurens fall 1989 medförde att Östeuropa demokratiserades. Apartheidregimens fall inverkade gynnsamt för demokratin i Afrika.
Idag underskattar man de autoritära regimerna Japans och Tysklands ekonomiska styrka.Enligt Gat kombinerade dessa länder ekonomisk effektivitet, folkligt stöd och militär styrka. Gat tror ” att utgången av andra världskriget inte bestämdes av den liberala demokratins överlägsenhet utan av den relativa storleken på motståndarna. Helt enkelt att Tyskland och Japan var för små. I kontrast till dessa var det helt och hållet Amerikas storlek snarare än det demokratiska politiska systemet som vann kriget."
Rachman skriver:”Han borde också ha noterat att triumfen för ”demokratin” 1945 säkrades bara genom enorma offer gjorda av odemokratiska Sovjetunionen. Den stora frågan som konfronterar världen nästa generation är frågan hur Kina kan efterlikna de framgångsrika autoritära regimerna i första hälften av 1900-talet…Hans studie av förra århundradet är en användbar påminnelse om att demokratins triumf kanske är mera oviss än man tidigare har trott i ljuset av slutet av det kalla kriget.”
Rachman skriver om de ständiga framgångarna för liberal demokrati under den sista halvan av 1900-talet i Östasien och Latinamerika. Sydkorea, Taiwan, Filipinerna, Brasilien och Argentina införde demokrati under 1980-talet. Berlinmurens fall 1989 medförde att Östeuropa demokratiserades. Apartheidregimens fall inverkade gynnsamt för demokratin i Afrika.
Idag underskattar man de autoritära regimerna Japans och Tysklands ekonomiska styrka.Enligt Gat kombinerade dessa länder ekonomisk effektivitet, folkligt stöd och militär styrka. Gat tror ” att utgången av andra världskriget inte bestämdes av den liberala demokratins överlägsenhet utan av den relativa storleken på motståndarna. Helt enkelt att Tyskland och Japan var för små. I kontrast till dessa var det helt och hållet Amerikas storlek snarare än det demokratiska politiska systemet som vann kriget."
Rachman skriver:”Han borde också ha noterat att triumfen för ”demokratin” 1945 säkrades bara genom enorma offer gjorda av odemokratiska Sovjetunionen. Den stora frågan som konfronterar världen nästa generation är frågan hur Kina kan efterlikna de framgångsrika autoritära regimerna i första hälften av 1900-talet…Hans studie av förra århundradet är en användbar påminnelse om att demokratins triumf kanske är mera oviss än man tidigare har trott i ljuset av slutet av det kalla kriget.”
torsdag 18 februari 2010
Zonterapi
Jag har tidigare använt begreppet BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) i positiv bemärkelse. I negativ bemärkelse använder Per T. Ohlsson begreppet PIGS ( Portugal, Italien, Grekland och Spanien) i en artikel i Sydsvenskan den 14 febr. 2010 under rubriken Zonterapi
Per T. Ohlsson skriver:” Vad PIGS har gemensamt är ineffektiva produktionsapparater, svaga statsfinanser och hög skuldsättning. Den grekiska statsskulden beräknas i år uppgå till 125 procent av BNP, långt över de 60 procent som stipuleras av EU…. Portugal, tyngt av stora underskott, styrs av en svag minoritetsregering. Italien, med en statsskuld som motsvarar 117 procent av BNP, misstänks för att liksom Grekland trixa med statistiken.
Om hur problemen skall lösas har Per T. Ohlsson följande att förtälja.:” Så hur skall EU lösa PIGS-problemet? För lösas måste det. En grekisk statsbankrutt, med oanade konsekvenser för övriga eurozonen, kan inte uteslutas. Enligt kreditvärderingsinstitutet Moody´s är Grekland ett av tio länder – Ukraina, Venezuela och Argentina ingår också i församlingen – som löper störst risk att haverera…..Grekland, som på det mest flagranta vis har misskött sin ekonomi, är i behov av operation, Istället blir det zonterapi.”
Om PIGS-krisen hade varit allmänt bekant tidigare hade nog inte Lissabonfördraget gått igenom. Man kan fråga sig vem som samordnar insatserna för att lösa krisen. Blir det europeiska rådets nye ” president” den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy eller den nyss omvalde kommissionsordföranden José Manuel Barroso eller unionens roterande ordförandeskap – för närvarande Spanien.
Underrubriken i artikeln har följande lydelse:” Det är nog ganska klokt att stanna utanför eurozonen i ytterligare ett antal år,”
Per T. Ohlsson skriver:” Vad PIGS har gemensamt är ineffektiva produktionsapparater, svaga statsfinanser och hög skuldsättning. Den grekiska statsskulden beräknas i år uppgå till 125 procent av BNP, långt över de 60 procent som stipuleras av EU…. Portugal, tyngt av stora underskott, styrs av en svag minoritetsregering. Italien, med en statsskuld som motsvarar 117 procent av BNP, misstänks för att liksom Grekland trixa med statistiken.
Om hur problemen skall lösas har Per T. Ohlsson följande att förtälja.:” Så hur skall EU lösa PIGS-problemet? För lösas måste det. En grekisk statsbankrutt, med oanade konsekvenser för övriga eurozonen, kan inte uteslutas. Enligt kreditvärderingsinstitutet Moody´s är Grekland ett av tio länder – Ukraina, Venezuela och Argentina ingår också i församlingen – som löper störst risk att haverera…..Grekland, som på det mest flagranta vis har misskött sin ekonomi, är i behov av operation, Istället blir det zonterapi.”
Om PIGS-krisen hade varit allmänt bekant tidigare hade nog inte Lissabonfördraget gått igenom. Man kan fråga sig vem som samordnar insatserna för att lösa krisen. Blir det europeiska rådets nye ” president” den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy eller den nyss omvalde kommissionsordföranden José Manuel Barroso eller unionens roterande ordförandeskap – för närvarande Spanien.
Underrubriken i artikeln har följande lydelse:” Det är nog ganska klokt att stanna utanför eurozonen i ytterligare ett antal år,”
tisdag 9 februari 2010
Blir det ett LUV?
Per T. Ohlsson ger Sydsvenskan den 17 jan. 2010 de bästa förklaringarna hur ekonomin utvecklas som jag någonsin har läst under rubriken ”Uppsving eller bakslag?” Underrubriken lyder:” Det värsta ser ut att vara över. Med betoning på ser ut.”
Det är särskilt två saker som jag vill framhålla. Per T. Ohlsson skriver:”
1) En andra våg av bankhaverier är i alla händelser det sista världsekonomin behöver. Även här finns en varnande lärdom från 1930-talet. Det var först 1931 två år efter kraschen på Wall Street, som en djup konjunkturnedgång övergick i internationell depression. Anledningen var en bankpanik som startade i Österrike och spred sig till Tyskland.
2) Inom EU, i USA och även i Kina förbereds därför ”exitstrategier”, successiva reträtter från en expansiv finanspolitik. Men när skall omläggningen börja genomföras? Sker det för tidigt kan det bli nya problem i finanssektorn och nya efterfrågeras. Drar det ut på tiden undermineras statsfinanserna samtidigt som inflationstrycket växer, vilket i sin tur kan framkalla chockartade räntehöjningar. World Economic Forum varnar för det sistnämnda scenariet i en färsk riskrapport för 2010.”
Det kommer nog att bli intressant att se hur världsekonomin utvecklas under 2010-talet. Det är anmärkningsfullt att Grekland som nästan hade blivit kommunistiskt efter andra världskriget skulle ha sämre ekonomi än de länder som blev kommunistiska i Östeuropa. Om detta skriver Per T. Ohlsson följande:” Grekland är ett särskilt orosmoment, eftersom landet tillhör eurozonen. Det grekiska budgetunderskottet uppgår officiellt till 12,7 procent, långt över de tre procent som EU stipulerar… Grekland, med en korrupt och ineffektiv byråkrati, har i åratal lämnat friserade uppgifter om landets ekonomiska tillstånd.”
Man kan jämföra Grekland med Slovenien som en gång tillhörde Jugoslavien. Landet har kvalificerat sig till EURO på egna meriter.
Per T. Ohlsson uppmanar läsarna att temperera optimismen och avslutar artikeln med följande ord:” Dow Jones index för New York-börsen steg med mer än 20 procent vid fyra tillfällen – för att varje gång rasa till nya bottennivåer. När då? 1929-1932.”
Av ovanstående resonemang framgår att det inte var så dåligt i de före detta kommunistiska länderna. Kina och Vietnam är riktiga tigerekonomier framför allt för att de är politiskt oreformerade. Det har inneburit att man har kunnat satsa på ekonomisk utveckling framför höjning av folkets levnadsstandard. Att samma parti suttit vid makten hela tiden har bidragit till en kontinuitet som ofta saknas i länder med demokratiska val. Samtidigt har hundratals miljoner människor lämnat den absoluta fattigdomen bakom sig. Bland de politiskt reformerade länderna har Polen klarast sig bäst under lågkonjunkturen.
Jag läste i en tidning om att ekonomin skulle kunna liknas vid ett LUV där L skulle bli den ekonomiska utvecklingen i EU medan U blir USA:s utveckling. För Indien och Kina blir det ett V. Möjligheten finns att blir ett W i någon del av världen.
Det är särskilt två saker som jag vill framhålla. Per T. Ohlsson skriver:”
1) En andra våg av bankhaverier är i alla händelser det sista världsekonomin behöver. Även här finns en varnande lärdom från 1930-talet. Det var först 1931 två år efter kraschen på Wall Street, som en djup konjunkturnedgång övergick i internationell depression. Anledningen var en bankpanik som startade i Österrike och spred sig till Tyskland.
2) Inom EU, i USA och även i Kina förbereds därför ”exitstrategier”, successiva reträtter från en expansiv finanspolitik. Men när skall omläggningen börja genomföras? Sker det för tidigt kan det bli nya problem i finanssektorn och nya efterfrågeras. Drar det ut på tiden undermineras statsfinanserna samtidigt som inflationstrycket växer, vilket i sin tur kan framkalla chockartade räntehöjningar. World Economic Forum varnar för det sistnämnda scenariet i en färsk riskrapport för 2010.”
Det kommer nog att bli intressant att se hur världsekonomin utvecklas under 2010-talet. Det är anmärkningsfullt att Grekland som nästan hade blivit kommunistiskt efter andra världskriget skulle ha sämre ekonomi än de länder som blev kommunistiska i Östeuropa. Om detta skriver Per T. Ohlsson följande:” Grekland är ett särskilt orosmoment, eftersom landet tillhör eurozonen. Det grekiska budgetunderskottet uppgår officiellt till 12,7 procent, långt över de tre procent som EU stipulerar… Grekland, med en korrupt och ineffektiv byråkrati, har i åratal lämnat friserade uppgifter om landets ekonomiska tillstånd.”
Man kan jämföra Grekland med Slovenien som en gång tillhörde Jugoslavien. Landet har kvalificerat sig till EURO på egna meriter.
Per T. Ohlsson uppmanar läsarna att temperera optimismen och avslutar artikeln med följande ord:” Dow Jones index för New York-börsen steg med mer än 20 procent vid fyra tillfällen – för att varje gång rasa till nya bottennivåer. När då? 1929-1932.”
Av ovanstående resonemang framgår att det inte var så dåligt i de före detta kommunistiska länderna. Kina och Vietnam är riktiga tigerekonomier framför allt för att de är politiskt oreformerade. Det har inneburit att man har kunnat satsa på ekonomisk utveckling framför höjning av folkets levnadsstandard. Att samma parti suttit vid makten hela tiden har bidragit till en kontinuitet som ofta saknas i länder med demokratiska val. Samtidigt har hundratals miljoner människor lämnat den absoluta fattigdomen bakom sig. Bland de politiskt reformerade länderna har Polen klarast sig bäst under lågkonjunkturen.
Jag läste i en tidning om att ekonomin skulle kunna liknas vid ett LUV där L skulle bli den ekonomiska utvecklingen i EU medan U blir USA:s utveckling. För Indien och Kina blir det ett V. Möjligheten finns att blir ett W i någon del av världen.
fredag 22 januari 2010
Uppsving eller bakslag?
Per T. Ohlsson ger Sydsvenskan den 17 jan. 2010 de bästa förklaringarna hur ekonomin utvecklas som jag någonsin har läst under rubriken ”Uppsving eller bakslag?” Underrubriken lyder:” Det värsta ser ut att vara över. Med betoning på ser ut.”
Det är särskilt två saker som jag vill framhålla. Per T. Ohlsson skriver:”
1) En andra våg av bankhaverier är i alla händelser det sista världsekonomin behöver. Även här finns en varnande lärdom från 1930-talet. Det var först 1931 två år efter kraschen på Wall Street, som en djup konjunkturnedgång övergick i internationell depression. Anledningen var en bankpanik som startade i Österrike och spred sig till Tyskland.
2) Inom EU, i USA och även i Kina förbereds därför ”exitstrategier”, successiva reträtter från en expansiv finanspolitik. Men när skall omläggningen börja genomföras? Sker det för tidigt kan det bli nya problem i finanssektorn och nya efterfrågeras. Drar det ut på tiden undermineras statsfinanserna samtidigt som inflationstrycket växer, vilket i sin tur kan framkalla chockartade räntehöjningar. World Economic Forum varnar för det sistnämnda scenariet i en färsk riskrapport för 2010.”
Det kommer nog att bli intressant att se hur världsekonomin utvecklas under 2010-talet.
Det är särskilt två saker som jag vill framhålla. Per T. Ohlsson skriver:”
1) En andra våg av bankhaverier är i alla händelser det sista världsekonomin behöver. Även här finns en varnande lärdom från 1930-talet. Det var först 1931 två år efter kraschen på Wall Street, som en djup konjunkturnedgång övergick i internationell depression. Anledningen var en bankpanik som startade i Österrike och spred sig till Tyskland.
2) Inom EU, i USA och även i Kina förbereds därför ”exitstrategier”, successiva reträtter från en expansiv finanspolitik. Men när skall omläggningen börja genomföras? Sker det för tidigt kan det bli nya problem i finanssektorn och nya efterfrågeras. Drar det ut på tiden undermineras statsfinanserna samtidigt som inflationstrycket växer, vilket i sin tur kan framkalla chockartade räntehöjningar. World Economic Forum varnar för det sistnämnda scenariet i en färsk riskrapport för 2010.”
Det kommer nog att bli intressant att se hur världsekonomin utvecklas under 2010-talet.
måndag 18 januari 2010
De svarta och slaveriet.
I en artikel i Financial Times den 21 dec, 2009 under rubriken ”American myths that flatter Europe” recenserar John Lloyd en bok skriven av Peter Baldwin med titeln ”The Narcissism of Minor Differens”( Narcissism = självupptagenhet)
Enligt artikeln föreligger det inte stora skillnader mellan USA och Europa om man inte räknar in den svarta befolkningen i statistiken. Lloyd skriver:” Universiteten i USA är mycket bra, skolor och biblioteken medelmåttiga. Amerikaner röstar mindre, litar mer på regeringen, ger mera till välgörenhetsfonder”. Vad som motsäger dessa positiva saker i det amerikanska samhället är antalet mord, barnadödlighet och –fattigdom. Baldwin skriver följande:” Om man tar bort de svarta morden så faller de amerikanska morden till europeisk nivå. Barnfattigdomen är lägre än brittisk, italiensk och spansk nivå om man bara räknar in vita.” Baldwins slutsats blir att ” det är det fortfarande olösta arvet från slaveriet och nuvarande tragiska konsekvensen av en gettobetonad och rasmässigt synlig underklass.
Något liknande är förhanden på ön Hispaniola där den östra delen Haiti blev självständigt redan 1804 efter ett slavuppror. Enligt Bonnier stora lexikon uppstod ” republiken Haiti i sin nuvarande form när den spansktalande vita minoriteten 1844 bröt sig loss och bildade Dominikanska republiken. Under 1800-talet ägde upprepade revolutioner rum. 1916 inledde USA en ockupation. De amerikanska trupperna lämnade landet 1934. USA:s direkta kontroll över Haiti finanser upphörde 1947.”
År 1964 utsåg sig Francois Duvalier(Papa Doc) till president på livstid och styrde med hjälp av sin privatarmé ”Tonton Macoutes” till sin död 1971 då han efterträddes av sonen Jean Claude (Baby Doc). Därefter har det rått kaos politiskt och ekonomiskt och landet har råkat ut för orkaner och naturkatastrofer och ovanpå dessa lidanden nu också en jordbävning.
Liksom USA:s svarta lider av det tidigare slaveriet så lider Haiti svarta befolkning av sin tidigare slavekonomi. Det är en gettobetonad ekonomi och en rasmässigt synlig över-och underklass av svarta.
Enligt artikeln föreligger det inte stora skillnader mellan USA och Europa om man inte räknar in den svarta befolkningen i statistiken. Lloyd skriver:” Universiteten i USA är mycket bra, skolor och biblioteken medelmåttiga. Amerikaner röstar mindre, litar mer på regeringen, ger mera till välgörenhetsfonder”. Vad som motsäger dessa positiva saker i det amerikanska samhället är antalet mord, barnadödlighet och –fattigdom. Baldwin skriver följande:” Om man tar bort de svarta morden så faller de amerikanska morden till europeisk nivå. Barnfattigdomen är lägre än brittisk, italiensk och spansk nivå om man bara räknar in vita.” Baldwins slutsats blir att ” det är det fortfarande olösta arvet från slaveriet och nuvarande tragiska konsekvensen av en gettobetonad och rasmässigt synlig underklass.
Något liknande är förhanden på ön Hispaniola där den östra delen Haiti blev självständigt redan 1804 efter ett slavuppror. Enligt Bonnier stora lexikon uppstod ” republiken Haiti i sin nuvarande form när den spansktalande vita minoriteten 1844 bröt sig loss och bildade Dominikanska republiken. Under 1800-talet ägde upprepade revolutioner rum. 1916 inledde USA en ockupation. De amerikanska trupperna lämnade landet 1934. USA:s direkta kontroll över Haiti finanser upphörde 1947.”
År 1964 utsåg sig Francois Duvalier(Papa Doc) till president på livstid och styrde med hjälp av sin privatarmé ”Tonton Macoutes” till sin död 1971 då han efterträddes av sonen Jean Claude (Baby Doc). Därefter har det rått kaos politiskt och ekonomiskt och landet har råkat ut för orkaner och naturkatastrofer och ovanpå dessa lidanden nu också en jordbävning.
Liksom USA:s svarta lider av det tidigare slaveriet så lider Haiti svarta befolkning av sin tidigare slavekonomi. Det är en gettobetonad ekonomi och en rasmässigt synlig över-och underklass av svarta.
onsdag 6 januari 2010
Den globala utmaningen.
I en artikel i Financial Times den 3 jan 2010 med rubriken ”The new global super – rich no longer look so benign” skriver Chrystia Freeland om den tilltagande ojämlikheten i världens ekonomier.
Freeland skriver:” Den stora utmaningen av detta nya decennium är att ta hand om uppkomsten en global plutokrati, de högutbildade internationellt sinnade ”meritokrater ”,
som har varit vinnarna av globaliseringen och den teknologiska revolutionen. Uppkomsten av denna plutokrati är den oväntade och fortfarande inte observerade konsekvensen av starka politiska och ekonomiska förändringar skapande av vårt första decennium. Dessa revolutioner – kollapsen av kommunismen, spridningen av ekonomisk globalisering, påverkningen av Internet och massanvändningen av datorer – var när allt kommer omkring om att bryta barriärer. Berlinmuren föll och handelsrestriktioner lättades; teknologi gjorde information och kommunikation fri eller nästan så”.
Underrubriken har följande lydelse:” Krisen och recessionen har gjort gapet mellan plutokratien och resten av oss till ett politiskt pressande ämne.” Freeland skriver att den högsta en procenten i inkomstskalan fick 24 procenten av inkomsterna. Under tiden fick de lägsta 50 procenten bara 13 procent av inkomsterna, precis under hälften av den högsta en procenten.
Enligt min mening är det skatteparadisen som skapar ojämlikheten mellan människorna i världen. Att återinföra valutakontrollen är dock otänkbart. Det var problemen med de progressiva skatteskalorna som gjorde att jag förordat borttagandet av förmögenhetsskatten och värnskatten. Det kan bli minskande inkomster för staten i det långa loppet om man behåller de skatterna
Jag kan rekommendera att läsa följande artiklar på Sourze nämligen:””Avskaffa värnskatten ” (Sourze Yngve Karlsson sidan 3) ” Keynes kommer tillbaka”(sidan 3) och ” Jag tvivlar på globaliseringen” (sidan 7)”
Freeland skriver:” Den stora utmaningen av detta nya decennium är att ta hand om uppkomsten en global plutokrati, de högutbildade internationellt sinnade ”meritokrater ”,
som har varit vinnarna av globaliseringen och den teknologiska revolutionen. Uppkomsten av denna plutokrati är den oväntade och fortfarande inte observerade konsekvensen av starka politiska och ekonomiska förändringar skapande av vårt första decennium. Dessa revolutioner – kollapsen av kommunismen, spridningen av ekonomisk globalisering, påverkningen av Internet och massanvändningen av datorer – var när allt kommer omkring om att bryta barriärer. Berlinmuren föll och handelsrestriktioner lättades; teknologi gjorde information och kommunikation fri eller nästan så”.
Underrubriken har följande lydelse:” Krisen och recessionen har gjort gapet mellan plutokratien och resten av oss till ett politiskt pressande ämne.” Freeland skriver att den högsta en procenten i inkomstskalan fick 24 procenten av inkomsterna. Under tiden fick de lägsta 50 procenten bara 13 procent av inkomsterna, precis under hälften av den högsta en procenten.
Enligt min mening är det skatteparadisen som skapar ojämlikheten mellan människorna i världen. Att återinföra valutakontrollen är dock otänkbart. Det var problemen med de progressiva skatteskalorna som gjorde att jag förordat borttagandet av förmögenhetsskatten och värnskatten. Det kan bli minskande inkomster för staten i det långa loppet om man behåller de skatterna
Jag kan rekommendera att läsa följande artiklar på Sourze nämligen:””Avskaffa värnskatten ” (Sourze Yngve Karlsson sidan 3) ” Keynes kommer tillbaka”(sidan 3) och ” Jag tvivlar på globaliseringen” (sidan 7)”
måndag 4 januari 2010
Avskaffa plutokratien!
I en artikel i Financial Times den 3 jan 2009 med rubriken The new global super – rich no longer look so benign skriver Chrystia Freeland om den tilltagande ojämlikheten i världens ekonomier.
Underrubriken har följande lydelse:” Krisen och recessionen har gjort gapet mellan plutokratien och resten av oss till ett politiskt pressande ämne.” Hon skriver att den högsta en procenten i inkomstskalan fick 24 procenten av inkomsterna. Under tiden fick de lägsta 50 procenten bara 13 procent av inkomsterna, precis under hälften av den högsta en procenten.
Enligt min mening är det skatteparadisen som skapar ojämlikheten mellan människorna i världen. Det var problemen med de progressiva skatteskalorna som gjorde att jag förordat borttagandet av förmögenhetsskatten och värnskatten. Det kan bli minskande inkomster för staten i det långa loppet om man behåller de skatterna
Jag kan rekommendera att läsa följande artiklar på Sourze nämligen:””Avskaffa värnskatten ” (Sourze Yngve Karlsson sidan 3) ” Keynes kommer tillbaka”(sidan 3) och ” Jag tvivlar på globaliseringen” (sidan 7)”
Underrubriken har följande lydelse:” Krisen och recessionen har gjort gapet mellan plutokratien och resten av oss till ett politiskt pressande ämne.” Hon skriver att den högsta en procenten i inkomstskalan fick 24 procenten av inkomsterna. Under tiden fick de lägsta 50 procenten bara 13 procent av inkomsterna, precis under hälften av den högsta en procenten.
Enligt min mening är det skatteparadisen som skapar ojämlikheten mellan människorna i världen. Det var problemen med de progressiva skatteskalorna som gjorde att jag förordat borttagandet av förmögenhetsskatten och värnskatten. Det kan bli minskande inkomster för staten i det långa loppet om man behåller de skatterna
Jag kan rekommendera att läsa följande artiklar på Sourze nämligen:””Avskaffa värnskatten ” (Sourze Yngve Karlsson sidan 3) ” Keynes kommer tillbaka”(sidan 3) och ” Jag tvivlar på globaliseringen” (sidan 7)”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
