tisdag 2 september 2008
Ivar i Duvemåla berättar del 6.
I år var Vilhelm Mobergssällskapets årsmöte förlagt till en klassisk plats, Kungliga Bibiloteket i Stockholm. Där har många av våra författare nött trappstegen. Inte minst Moberg sägs ofta ha kommit till Kungl Biblioteket för källstudier. Årsmötet hålls alltid omkring d 20 augusti, som är Mobergs födelsedag. Det är alltid lika roligt att komma på mötena, träffa gamla bekanta och höra intressanta föredrag. I år var det särskilt uppmärksammat att sällskapet skulle utnämna Benny Andersson och Björn Ulvaeus till hedersmedlemmar. Lokalen var nästan full när ordföranden Ingrid Nettervik hälsade välkommen. Bland gästerna kunde jag notera 3 av Mobergs döttrar, Marianne, Gunnilla och Eva.Årsmötet förflöt programenligt. Nettervik omvaldes till ordförande. Sedan var det dags för utdelandet av årets stipendium på 30000 kr. Det gick till den japanske professorn Yasufumi Yamashita. Han har gjort den bedriften att översätta "Din stund på jorden" till japanska. Jag är väldigt imponerad av hur en person kan översätta så 2 olika språk. Jag beundrade honom så mycket att jag på eget bevåg stegade fram till honom med en blomsterbukett. Aino försökte stoppa mig, men det gick inte. Jag kunde inte undvika att titta lite på publiken, för de höjde på ögonbrynen. Det ingick inte i programmet. Utan att staka mig så sa jag att jag var en stor vän av Japan. Jag berättade om en lång tågresa som Aino och jag gjort upp till Hokaido. Vi åkte med det berömda tåget Shingsanzen. Och just den dagen var det Japans största reshelg, man firade alla helgons dag. Då reste man hem till släkten för att fira de bortgångna. Någon japanska kan jag inte, men jag har alltid ritblock och pennor med mig. Mitt ritande blev mycket populärt bland barnen, Jag ritade tomtar och troll, slott kungar och prinsessor. Fler ungar kom till mig. Föräldrarna tyckte att det var bra att barnen fick lite ombyte. De gav karameller och söta kakor till mig. Jag slutar min berättelse med att säga att jag nästan åkte upp till ainofolket, som är urbefolkning i Japan. Senare fick jag tillfälle att prata med prof Yamashita. Han talade förstås svenska, men med stark brytning och det är ju fullt förståeligt. Han var väldigt intresserad av att höra om min lilla by Duvemåla. Han var en ödmjuk man. Vi mäste hålla kontakten sa han. Kommer du till Japan så är du välkommen att hälsa på mig.Vid kaffepausen träffade jag Benny och Björn. Det första Benny sa var att han tackade för all info, bilder och klipp som jag skickat. Bägge herrarna är alltid lika väldiga och artiga. När jag redogjorde för Duvemåla lyssnade de mycket uppmärksammat. Till Benny hade jag en speciell hälsning från en skolkamrat som bor i Emmaboda. De gick i skolan tillsammans i Vällingby. Han kom ihåg henne direkt och sa att det var en mycket trevlig flicka. Han skrev en hälsning till henne som jag skall överlämna.Nästa punkt i programmet var installationen av de nya hdersledamöterna. Motiveringen löd: Björn Ulvaeus pietetsfull hållning till Vilhelm Mobergs text har resulterat i en berättelse som följer originalet tätt i spåren. Benny Anderssons medryckande och konstnärligt fullödiga musik har gjort vistexterna sångbara och tillgängliga. Tillsammans har de skapat ett konstverk som lyfter fram storheten i Vilhelm Mobergs epos, samtidigt som det har sin egen starka lyskraft. Musikalen som helhet har skapat intresse inte bara för Vilhelm Mobergs utvandrarepos utan också för författarskapet som helhet, inte minst hos unga läsare".Efter överlämandet av diplom till Björn och Benny så var det min tur att lämna blommor. Jag får väl säga att jag var lite tagen av stundens allvar inför allt folket. En dam i röd jacka lotsade fram mig till Björn och Benny. Jag hade en fusklapp med mig som jag skulle läsa upp. När jag skulle börja läsa så fanns inte mina glasögon i fickan. Jag kallsvettades måste jag säga. Men Benny lugnade ner mig och chevalereskt nog sa han att du kan få låna mina. Det blev allmän munterhet i bänkraderna. Jag kastade ett getöga på glasögonen, men de såg så fina och välputsade ut att jag inte vågade greppa dom. I stället riktade jag papperet på lagom avstånd och då gick det bra att läsa. Jag sa följande: Det är tre personer som betytt mycket för Duvemåla. Först Vilhelm Moberg. När Utvandrarna kom ut med berättelsen om Kristina tog svenska folket henne till sitt hjärta. Folk blev rörda av att läsa om hennes hemlängtan till Duvemåla och astrakanträdet. Duvemåla levde en törnrosasömn, nu blev byn bekant. De första turisterna kom cyklande. Vi går framåt i tiden. Björn Ulvaeus och Benny Andersson skrev musikalen "Kristina i Duvemåla". Det blev en jättesuccé, i milj människor såg musikalen. Livet i Duvemåla ändrades. Med hjälp av Björn och Benny fick vi ett café. Kristinastatyn kom upp med hjälp av Bennys sponsring. Varje sommar har vi en guidning. Hade inte Moberg, Björn och Benny kommit med idén om Kristina så hade Duvemåla varit en bortglömd by mitt i den småländska skogen.En del av programmet var ett samtal mellan Jens Liljestrand och Björn och Benny. Det var många intressanta saker som kom fram. De var överraskade över den stora succén med musikalen. Det blev ju ett sådant mediapådrag efter premiären i Malmö. Alla TV kanaler och de stora dagstidningarna toppade nyheten med musikalen. Inget är bestämt om musikalens framförande i USA. Förhandlingar pågår. Det tycks vara lite olika meningar mellan svenskarna och amerikanarna. Den skall framföras på engelska. Ett krav från Björn och Benny är att Helen Sjöholm skall spela Kristina. De talade också om en framtida uppsättning i Sverige, men i en kortad version.Besöket på Kungliga Biblioteket var en stor upplevelse för mig. Det var en dag som jag aldrig glömmer. Efter mitt "tal" kom vilt främmande människor fram till mig och gav mig eloge. Ditt tal till Björn och Benny var så bra. Du talade från hjärtat, du talade klart och tydligt och det var lagom långt. Jag tackar och bugar.Nästa punkt på programmet var ett besök vid Vilhelm Mobergs grav på Norra Kyrkogården i Solna. Vi var väl ett 100-tal församlade där för att bringa Moberg vår hyllning. Det var en vacker, c:a 2 m hög sten i röd granit. Ingrid Nettevik höll tal och la ner en bukett blommor.Sista punkt på programmet var middag på Solnadals värdshus. Det var trångt men gemytligt. Tal hölls, det skålades och trubaduren Lars Gunnar Wikland underhöll. Jag hade mycket att prata med Marianne Moberg och hennes sambo Bo om. Marianne är en mycket trevlig och pratsam person. Det blev en trevlig avslutning på dagen.Vilhelm Mobergs årsmöte växlar plats varje år. Men man har aldrig varit i Duvemåla. Det har varit ett önskemål från mig i många år. Problemet är att man inte har möjlighet att hysa 200 personer. Visst kan man hyra lokaler i Folkets Hus i Broakulla eller Emmaboda, men det bli aldrig samma känsla som det melodiska Duvemåla har. Ett större partytält kunde vara en lösning. Men det behövs ekonomisk understöd till det. Själv tycker jag att Algutsboda Hembygdsförening, Emmaboda Kommun och företagen i kommunen skulle kunna lösa den ekonomiska biten. Finns den rätta viljan skulle det absolut gå. Vilken PR skulle det inte bli för Duvemåla att ha ett årsmöte där med folk från hela landet.
lördag 23 augusti 2008
Ja till friskolan.
Jag har aldrig varit någon anhängare av friskolor men har nu ändrat mig efter att ha läst en ledare i Financial Times den 15 augusti 2008. Ledaren har följande rubrik:" UK schools need Swedish lessons. Competition is the way to real reform of education." ( Storbritanniens skolor behöver svenska lektioner. Konkurrens är den verkliga vägen till reform av utbildningen.)
The leading light in school reform is Sweden. The education system there is funded by vouchers.( Sverige är ledande när det gäller reform av skolan. Utbildningssystemet bekostas genom vouchers.) Ovanstående citat förklarar i mycket min ändrade ståndpunkt. Friskolorna omfattar för närvarande 20 procent av gymnasie- och 10 procent av grundskoleeleverna.
Artikelförfattaren i FT anser att införandet av den svenska modellen skulle förbättra Storbritanniens skolor och särskilt lyfta svaga skolor.(The evidence suggests that adopting the Swedish model would make the average UK school better, and lift weaker schools most of all.)
I Finland och Nederländerna behöll man den gamla pluggskolan men USA, Storbritannien
och Sverige införde den s.k. "flumskolan" någon gång på 1990-talet. Det går inte att vända tillbaka till det gamla systemet utan det måste reformeras. Vouchersystemet kan vara en utväg..
Om det svenska systemet är så bra kan man fråga sig varför det inte införs i England. Skolministern Ed Balls får en del av skulden till att inget händer och man hoppas att de konservativa skall förändra skolan till det bättre om de vinner nästa val 2010.
.
The leading light in school reform is Sweden. The education system there is funded by vouchers.( Sverige är ledande när det gäller reform av skolan. Utbildningssystemet bekostas genom vouchers.) Ovanstående citat förklarar i mycket min ändrade ståndpunkt. Friskolorna omfattar för närvarande 20 procent av gymnasie- och 10 procent av grundskoleeleverna.
Artikelförfattaren i FT anser att införandet av den svenska modellen skulle förbättra Storbritanniens skolor och särskilt lyfta svaga skolor.(The evidence suggests that adopting the Swedish model would make the average UK school better, and lift weaker schools most of all.)
I Finland och Nederländerna behöll man den gamla pluggskolan men USA, Storbritannien
och Sverige införde den s.k. "flumskolan" någon gång på 1990-talet. Det går inte att vända tillbaka till det gamla systemet utan det måste reformeras. Vouchersystemet kan vara en utväg..
Om det svenska systemet är så bra kan man fråga sig varför det inte införs i England. Skolministern Ed Balls får en del av skulden till att inget händer och man hoppas att de konservativa skall förändra skolan till det bättre om de vinner nästa val 2010.
.
måndag 18 augusti 2008
De första feministerna.
Lisbeth Lindeborgs essä i DN den 19 juli 2008 med rubriken "De första feministerna" beskriver också varför Tyskland blev en förbundsrepublik. Det var 1848 års Frankfurtsparlament de demokratiska krafterna i Tyskland efter andra världskriget ville återuppliva. Det löst organiserade Deutscher Bund (tyska förbundet) var bättre än kejsardömets enhetsstat som upprättades med hjälp av våld och krig. Det första kriget var det mot Danmark 1864 när Schleswig-Holstein erövrades. Sedan följde kriget mot Österrike 1866 och mot Frankrike 1870-71 som gjorde att kungadömet Preussen blev kejsardömet Tyskland. I spegelsalen i Wersailles i Frankrike utropades Wilhelm I till tysk kejsare. Så stor var den tyska segern över Frankrike. Kejsardömet skulle bestå till 1918 då det efterträddes av Weimarrepubliken som störtades av nazisterna 1933 och som efterträddes av förbundsrepubliken och DDR 1949. Tyskland enades för andra gången 1989-90.
Socialisterna och kommunisterna var de första feministerna. Demokraterna, liberalerna och de konservativa var motståndare till kvinnorörelsen som uppstod vid 1848 års revolution. Marx och Engels skrev samtidigt det kommunistiska manifestet. Parlamentet kallades professorsparlamentet på grund av att av de 830 ledamöterna var 75 procent akademiker. Underrubriken har följande lydelse:" Trots förbud tar 1848 års kvinnor varje chans att synas i de revolutionära sammanhangen. Lika påfallande är att männen söker osynliggöra dem."
Lindeborg skriver följande om slutet för rörelsen:" I Frankfurt am Main kommer det till upplopp i september, motrevolutionära krafter får övertaget i de allt fler europeiska länder och den 31 maj 1849 är det första folkvalda parlamentet historia.
Kännetecknande för 1800-talet var Bismarcks (tysk rikskansler) yttrande:" Tidens frågor löses inte med debatter och voteringar utan genom blod och järn.." Han lade därmed grunden till första världskrigets blodbad.
Socialisterna och kommunisterna var de första feministerna. Demokraterna, liberalerna och de konservativa var motståndare till kvinnorörelsen som uppstod vid 1848 års revolution. Marx och Engels skrev samtidigt det kommunistiska manifestet. Parlamentet kallades professorsparlamentet på grund av att av de 830 ledamöterna var 75 procent akademiker. Underrubriken har följande lydelse:" Trots förbud tar 1848 års kvinnor varje chans att synas i de revolutionära sammanhangen. Lika påfallande är att männen söker osynliggöra dem."
Lindeborg skriver följande om slutet för rörelsen:" I Frankfurt am Main kommer det till upplopp i september, motrevolutionära krafter får övertaget i de allt fler europeiska länder och den 31 maj 1849 är det första folkvalda parlamentet historia.
Kännetecknande för 1800-talet var Bismarcks (tysk rikskansler) yttrande:" Tidens frågor löses inte med debatter och voteringar utan genom blod och järn.." Han lade därmed grunden till första världskrigets blodbad.
Sydossetien bör bli självständigt.
Samtidigt som OS i Peking invigdes den 8 augusti 2008 startade Georgien en aggression mot det sedan 1993 de facto självständiga Sydossetien. Det var ett oprovoserat anfall i likhet med när en annan självständig del av Georgien, Adjarien fråntogs sin självständighet förra året. En fortfarande självständig del, Abchazien, har samma osäkra ställning som Sydossetien och är inte erkänd av någon stat, inte ens av Ryssland.
Georgien har inte större rätt till Sydossetien eller Abchazien än Kina har på Taiwan. Kina anser att Taiwan är en del av Kina vilket Taiwan bestrider. Om inte Ryssland ingripit hade det blivit en etnisk rensning av ossetier i Sydossetien. Tiotusentals har flytt till Nordossetien och skulle få svårt att återvända om Georgien hade styrt i landet. Georgiens president Saakashvili är en maktlysten människa som inte skyr några medel för att uppnå landets territoriella integritet d.v.s att Sydossetien och Abchazien åter kommer under georgiskt välde. På grund av kriget mot Sydossetien kommer Georgien aldrig någonsin att få bestämma över osserierna. Det var nästan bara kvinnor och barn i flyktinglägren i Nordossetien eftersom männen stannade kvar för att kämpa mot georgierna.
Det är inte utan problem för Ryssland att upphäva ett grannlands territoriella integritet. Ryssland hade samma problem i Tjetjenien. Detta land var självständigt mellan 1996 till 1999 då Ryssland återtog kontrollen över landet och därigenom hävdade sitt territorium. Annars kunde andra delar av Rysslands 89 provinser förklara sig självständiga. Därför utses inte guvenörerna inte genom fria val utan av presidenten.
Vid Natos krig mot Serbien 1999 fastslogs vid vapenstilleståndet att Kosovo var del av Serbien. Nu tio år senare är Kosovo en självständig stat. Samma sak kommer att hända med Sydossetien och Abchazien i framtiden.
Georgien har inte större rätt till Sydossetien eller Abchazien än Kina har på Taiwan. Kina anser att Taiwan är en del av Kina vilket Taiwan bestrider. Om inte Ryssland ingripit hade det blivit en etnisk rensning av ossetier i Sydossetien. Tiotusentals har flytt till Nordossetien och skulle få svårt att återvända om Georgien hade styrt i landet. Georgiens president Saakashvili är en maktlysten människa som inte skyr några medel för att uppnå landets territoriella integritet d.v.s att Sydossetien och Abchazien åter kommer under georgiskt välde. På grund av kriget mot Sydossetien kommer Georgien aldrig någonsin att få bestämma över osserierna. Det var nästan bara kvinnor och barn i flyktinglägren i Nordossetien eftersom männen stannade kvar för att kämpa mot georgierna.
Det är inte utan problem för Ryssland att upphäva ett grannlands territoriella integritet. Ryssland hade samma problem i Tjetjenien. Detta land var självständigt mellan 1996 till 1999 då Ryssland återtog kontrollen över landet och därigenom hävdade sitt territorium. Annars kunde andra delar av Rysslands 89 provinser förklara sig självständiga. Därför utses inte guvenörerna inte genom fria val utan av presidenten.
Vid Natos krig mot Serbien 1999 fastslogs vid vapenstilleståndet att Kosovo var del av Serbien. Nu tio år senare är Kosovo en självständig stat. Samma sak kommer att hända med Sydossetien och Abchazien i framtiden.
lördag 7 juni 2008
Svenska skolan bättre än sitt rykte.
Jag har vid flera tillfällen yttrat mina tvivel på kvaliteten hos den svenska skolan. Jag tog real-och studentexamen som vuxen. Jag tror att realexamen som man tog vid 17 års ålder var av samma klass som studentexamen i dagens skola som man tar vid 19 års ålder. Då återstod tre år i gymnasiet och studenten som man tog vid 20 års ålder. Jag har i dessa dagar kunnat studera det nästan hysteriska firandet av studentexamen. Jag förstår att man vill fira tre års slit i skolan. Pojkarna går omkring i kostymer liksom jag gjorde till min konfirmation vid 15 års ålder. Det är väl ett tecken att man blivit vuxen och studenten kallades förr i världen för en mogenhetsexamen.
Vad som föranlåter mig att skriva om skolan är en artikel i Financial Times den 2 juni 2008 av Philip Whyte med rubriken " Why free market have little to do with inequality"( Varför marknadsekonomi har lite att göra med ojämlikhet). Han jämför den sociala jämlikheten i det kontinentala Europa (Frankrike och Tyskland) med den anglosaxiska världens (Storbritannien och USA) ojämlikhet. Han jämför också Hollands och de nordiska ländernas utbildningsväsen i förhållande till Storbritannien och Sydeuropa (Portugal och Grekland).
Whyte frågar sig vad som gör de holländska och de nordiska eleverna speciella. Han kommer fram till att läs- och räkneförmågan hos 15-åringarna är högre än i Sydeuropa men att skoltidens längd också är av avgörande betydelse. I Danmark, Sverige och Finland har 90 procent av 25- till 34-åringarna slutfört gymnasiet (upper secondary education) och 40 procent gått vidare till universitet och högskolor (tertiary qualifications). I Portugal är motsvarande siffror 43 resp. 19 procent och i Grekland 57 resp. 25 procent. De brittiska universiteten är bland världens bästa men bara en av fyra fullbordar gymnasiet. Det stora antalet drop-out-elever är den främsta anledningen till ojämlikheten i det brittiska samhället enligt Whyte. Den brittiska regeringen har en ordentlig uppförsbacke om man skall minska ojämlikheten genom skatte- och understödsåtgärder. Det hade varit lättare om undervisningen varit av samma höga kvalité som i de nordiska skolorna.
Att den svenska skolan jämförs med den i Holland och Finland som har erkänt bra skolor måste anses som mycket tillfredsställande sett ur svensk synpunkt. I artikeln "Var pluggskolan bättre? har jag beskrivit skolan i Holland och i artikel "Tillbaka till kunskapsskolan" har jag gjort detsamma med den svenska skolan. I underrubriken skriver jag att skolan bör vara en plats för kunskapsinhämtande och inte en förvaringsplats för arbetslösa ungdomar. I det fallet har jag ändrat mig och anser nu att de okvalificerade arbeten som blir lediga bör gå till de 16-17-åringar som inte går i gymnasiet. De som går vidare i gymnasiet lär sig alltid något och kan studera vidare på universiteten där kunskapsluckor kan fyllas ut genom extrakurser. Jag gick själv en liknande kurs i matematik när jag studerade nationalekonomi.
Whyte anser att marknadsekonomin inte i sig skapar ojämlikhet utan det är dåliga skolor som är den främsta anledningen till bristen på jämlikhet. Jag anser dock att även marknadssystemet framkallar ojämlikhet. Se på alla nya miljardärer i fattiga länder t.ex. Indien, Kina och Mexico.
Vad som föranlåter mig att skriva om skolan är en artikel i Financial Times den 2 juni 2008 av Philip Whyte med rubriken " Why free market have little to do with inequality"( Varför marknadsekonomi har lite att göra med ojämlikhet). Han jämför den sociala jämlikheten i det kontinentala Europa (Frankrike och Tyskland) med den anglosaxiska världens (Storbritannien och USA) ojämlikhet. Han jämför också Hollands och de nordiska ländernas utbildningsväsen i förhållande till Storbritannien och Sydeuropa (Portugal och Grekland).
Whyte frågar sig vad som gör de holländska och de nordiska eleverna speciella. Han kommer fram till att läs- och räkneförmågan hos 15-åringarna är högre än i Sydeuropa men att skoltidens längd också är av avgörande betydelse. I Danmark, Sverige och Finland har 90 procent av 25- till 34-åringarna slutfört gymnasiet (upper secondary education) och 40 procent gått vidare till universitet och högskolor (tertiary qualifications). I Portugal är motsvarande siffror 43 resp. 19 procent och i Grekland 57 resp. 25 procent. De brittiska universiteten är bland världens bästa men bara en av fyra fullbordar gymnasiet. Det stora antalet drop-out-elever är den främsta anledningen till ojämlikheten i det brittiska samhället enligt Whyte. Den brittiska regeringen har en ordentlig uppförsbacke om man skall minska ojämlikheten genom skatte- och understödsåtgärder. Det hade varit lättare om undervisningen varit av samma höga kvalité som i de nordiska skolorna.
Att den svenska skolan jämförs med den i Holland och Finland som har erkänt bra skolor måste anses som mycket tillfredsställande sett ur svensk synpunkt. I artikeln "Var pluggskolan bättre? har jag beskrivit skolan i Holland och i artikel "Tillbaka till kunskapsskolan" har jag gjort detsamma med den svenska skolan. I underrubriken skriver jag att skolan bör vara en plats för kunskapsinhämtande och inte en förvaringsplats för arbetslösa ungdomar. I det fallet har jag ändrat mig och anser nu att de okvalificerade arbeten som blir lediga bör gå till de 16-17-åringar som inte går i gymnasiet. De som går vidare i gymnasiet lär sig alltid något och kan studera vidare på universiteten där kunskapsluckor kan fyllas ut genom extrakurser. Jag gick själv en liknande kurs i matematik när jag studerade nationalekonomi.
Whyte anser att marknadsekonomin inte i sig skapar ojämlikhet utan det är dåliga skolor som är den främsta anledningen till bristen på jämlikhet. Jag anser dock att även marknadssystemet framkallar ojämlikhet. Se på alla nya miljardärer i fattiga länder t.ex. Indien, Kina och Mexico.
lördag 24 maj 2008
Frihandel eller protektionism, del 5
SvD den 22 maj 2008 innehåller en intressant artikel om tillväxten i 13 tigerekonomier. Kriterierna för dessa är enligt Johan Myrsten följande:" Sedan 1950 har 13 länder lyckats hålla en genomsnittlig årlig BNP-tillväxt på minst 7 procent under en period på minst 25 år enligt tillväxtrapporten."
De 13 är:" Botswana (1960-2005), Brasilien (1950-1980), Kina (1961-2005), Hongkong (1960-1997), Indonesien (1966-1997), Japan (1950-1983), Sydkorea (1960-2001), Malaysia (1967-1997), Malta (1963-1994), Oman (1960-1999), Singapore (1967-2002) Taiwan (1965-2002) Thailand (1960-1997).
I min artikelserie "Frihandel eller protektionism del 1-4 är del 2 särskilt aktuell för den här artikeln. Jag tar med ett par avsnitt från den artikeln som visar sambandet mellan diktatur, protektionism och snabb ekonomisk utveckling.
Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".
I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible." (Just nu sammanträder 12 latinamerikanska länder i Brasilia, Brasiliens huvudstad, för att bilda ett frihandelsområde i Sydamerika och liknande åtgärder föreslås för Ostasien. Man talar t.o.m. om en gemensam arbetsmarknad i Sydamerika. Framgången för EU manar till efterföljd.)
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."(De flesta borde ha ett fritt tillträde till de rika ländernas marknad men tillåtas följa sin egen väg antingen det gäller laisser-faire eller dess motsats. De kommer att göra många misstag. Må det gå så. Det är det som är suveränitet.)
Nästan alla 13 tigerekonomierna var diktaturer eller samma parti har haft makten som Japan och Singapore under tillväxtperioden. Anmärkningsvärt är Botswanas (i Afrika) och Brasiliens höga tillväxt. Botswana är det enda landet i Afrika som lyckats åstadkomma hög ekonomisk utveckling för sina medborgare. Brasilien lyckades bra så länge det var diktatur men fick en katastrofartad utveckling när demokratin hade återinförts 1984. Först de senaste två åren har Brasilien fått en tigerekonomi liknande de övriga Bric-länderna(Brasilien, Ryssland, Indien och China)
De 13 är:" Botswana (1960-2005), Brasilien (1950-1980), Kina (1961-2005), Hongkong (1960-1997), Indonesien (1966-1997), Japan (1950-1983), Sydkorea (1960-2001), Malaysia (1967-1997), Malta (1963-1994), Oman (1960-1999), Singapore (1967-2002) Taiwan (1965-2002) Thailand (1960-1997).
I min artikelserie "Frihandel eller protektionism del 1-4 är del 2 särskilt aktuell för den här artikeln. Jag tar med ett par avsnitt från den artikeln som visar sambandet mellan diktatur, protektionism och snabb ekonomisk utveckling.
Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".
I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible." (Just nu sammanträder 12 latinamerikanska länder i Brasilia, Brasiliens huvudstad, för att bilda ett frihandelsområde i Sydamerika och liknande åtgärder föreslås för Ostasien. Man talar t.o.m. om en gemensam arbetsmarknad i Sydamerika. Framgången för EU manar till efterföljd.)
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."(De flesta borde ha ett fritt tillträde till de rika ländernas marknad men tillåtas följa sin egen väg antingen det gäller laisser-faire eller dess motsats. De kommer att göra många misstag. Må det gå så. Det är det som är suveränitet.)
Nästan alla 13 tigerekonomierna var diktaturer eller samma parti har haft makten som Japan och Singapore under tillväxtperioden. Anmärkningsvärt är Botswanas (i Afrika) och Brasiliens höga tillväxt. Botswana är det enda landet i Afrika som lyckats åstadkomma hög ekonomisk utveckling för sina medborgare. Brasilien lyckades bra så länge det var diktatur men fick en katastrofartad utveckling när demokratin hade återinförts 1984. Först de senaste två åren har Brasilien fått en tigerekonomi liknande de övriga Bric-länderna(Brasilien, Ryssland, Indien och China)
tisdag 13 maj 2008
Historien om ett folkmord.
När det gäller kolonialismen i Afrika har jag hittat två stora skurkar nämligen Leopold II av Belgien och H. M. Stanley och två hjältar engelsmannen E. D. Morel och irländaren Roger Casement. Kung Leopold och Stanley lyckades tillsammans att överta Kongo genom att få först USA och senare också Bismarck i Tyskland att gå med på detta. Därmed var marken jämnad för det mest kontroversiella koloniala maktövertagandet i Afrika. Det var inget litet landområde det är fråga om. Det var större än England, Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien tillsammans. Det utgjorde en trettondel av den afrikanska kontinenten och var drygt sjuttiosex gånger större än Belgien självt.
Bonniers stora lexikon skriver följande om kung Leopold:" Leopold II 1835-1909, kung i Belgien från 1835. I samarbete med H.M. Stanley lyckades L. få " Kongokonferensen" i Berlin 1884-85 att överlämna nästan hela Kongo till ett "filantropiskt" sällskap, som endast var en täckmantel för hans ekonomiska intressen. Kongostaten upprättades med L. som regent, och i samarbete med utländskt kapital utsög han landet på ett för tiden uppseendeväckande brutalt sätt. Avslöjandena om grymheterna tvang honom att 1908 överlåta kolonin på belgiska staten som Belgiska Kongo."
Samma lexikon skriver om Stanley:" Stanley Henry Morton 1841-1904 engelsk Afrikaresenär. Som korrespondent till New York Herald företog S. en expedition till Östafrika 1871-72 varunder han lyckades finna Livingstone. 1874-77 tog han sig tvärs över Afrika, följande Kongo till dess mynning och 1887-89 ledde han en ny Östafrikaexpedition. Han medverkade i hög grad till Kongoområdets exploatering."
Jag har nu läst Adam Hochschilds bok " Kung Leopolds vålnad". Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande:" Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågar protestera och får omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse./-/ Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo."
Kränkningarna av människorätten framgår tydligt av följande citat:" Morel publicerade ett meddelande som distriktsguvenören Jules Jacques skickat sedan han upptäckt att bybor dödat gummilianer genom att hugga ned dem för att pressa ut gummit i stället för att tappa dem på växtsaften./-/ Vi måste bekämpa dem tills vi har kuvat och utrotat dem./-/ Joseph Conrad var inte långt från sanningen när han lade de ohyggliga orden – " Utrota hela byket" – i herr Kurtz mun."
I min artikel om kolonialismen skrev jag den kanske till övervägande del var bra för Afrika. Det tror jag inte längre. År 1870 var 80 procent av Afrika fortfarande styrt av afrikaner men under kapplöpningen om kontinenten under 1870- och –80-talen blev hela Afrika uppdelat av européerna.
Överallt i Afrika förekom det övergrepp mot afrikanerna och då särskilt under den tidiga kolonialismen. De mest iögonenfallande förbrytelserna förekom i tyska Sydvästafrika (Namibia) där hererefolket nästan utrotades och i Kongo under Leopold II. E.D. Morel var rederitjänsteman i det engelska rederiet Elder Dempster som trafikerade sträckan Antwerpen och Kongo. Morel upptäckte att fartygen från Kongo var fullastade med elfenben och gummi medan fartygen destinerade till Kongo hade nästan bara officerare, vapen och ammunition. Han förstod att det var fråga om slavarbete och därtill kom rapporter om svår misshandel av arbetarna. Om inte arbetarna hade samlat i tillräckligt med gummi från de vilda gummiplantorna tillämpades ett ytterst grymt spöstraff(chiotte).
Irländaren Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongofloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, " I mörkrets hjärta." 1892 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman vid kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tiden främsta kolonialmakt bevarade han sin känsla för orättvisor.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vara Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlament i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom:" Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före organisationer som Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande:" Ett skändligt, avskyvärt system." I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association, CRA ( Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Hochschild:" Det korståg, som E.D. Morel nu fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar." Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket i Kongo blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960.
Vid utbrottet av första världskriget tog Morel och Casement bestämt avstånd från detta. Morel satt i fängelse på grund av sin krigsvägran och irländaren Casement begav sig till Tyskland. Han landsattes av en tysk ubåt vid Irlands kust men infångades snabbt och avrättades 1916 samma år som Påskupproret på Irland. Efter kriget var Morel parlamentsledamot och var påtänkt som utrikesminister i en Labourregering.
Bonniers stora lexikon skriver följande om kung Leopold:" Leopold II 1835-1909, kung i Belgien från 1835. I samarbete med H.M. Stanley lyckades L. få " Kongokonferensen" i Berlin 1884-85 att överlämna nästan hela Kongo till ett "filantropiskt" sällskap, som endast var en täckmantel för hans ekonomiska intressen. Kongostaten upprättades med L. som regent, och i samarbete med utländskt kapital utsög han landet på ett för tiden uppseendeväckande brutalt sätt. Avslöjandena om grymheterna tvang honom att 1908 överlåta kolonin på belgiska staten som Belgiska Kongo."
Samma lexikon skriver om Stanley:" Stanley Henry Morton 1841-1904 engelsk Afrikaresenär. Som korrespondent till New York Herald företog S. en expedition till Östafrika 1871-72 varunder han lyckades finna Livingstone. 1874-77 tog han sig tvärs över Afrika, följande Kongo till dess mynning och 1887-89 ledde han en ny Östafrikaexpedition. Han medverkade i hög grad till Kongoområdets exploatering."
Jag har nu läst Adam Hochschilds bok " Kung Leopolds vålnad". Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande:" Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågar protestera och får omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse./-/ Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo."
Kränkningarna av människorätten framgår tydligt av följande citat:" Morel publicerade ett meddelande som distriktsguvenören Jules Jacques skickat sedan han upptäckt att bybor dödat gummilianer genom att hugga ned dem för att pressa ut gummit i stället för att tappa dem på växtsaften./-/ Vi måste bekämpa dem tills vi har kuvat och utrotat dem./-/ Joseph Conrad var inte långt från sanningen när han lade de ohyggliga orden – " Utrota hela byket" – i herr Kurtz mun."
I min artikel om kolonialismen skrev jag den kanske till övervägande del var bra för Afrika. Det tror jag inte längre. År 1870 var 80 procent av Afrika fortfarande styrt av afrikaner men under kapplöpningen om kontinenten under 1870- och –80-talen blev hela Afrika uppdelat av européerna.
Överallt i Afrika förekom det övergrepp mot afrikanerna och då särskilt under den tidiga kolonialismen. De mest iögonenfallande förbrytelserna förekom i tyska Sydvästafrika (Namibia) där hererefolket nästan utrotades och i Kongo under Leopold II. E.D. Morel var rederitjänsteman i det engelska rederiet Elder Dempster som trafikerade sträckan Antwerpen och Kongo. Morel upptäckte att fartygen från Kongo var fullastade med elfenben och gummi medan fartygen destinerade till Kongo hade nästan bara officerare, vapen och ammunition. Han förstod att det var fråga om slavarbete och därtill kom rapporter om svår misshandel av arbetarna. Om inte arbetarna hade samlat i tillräckligt med gummi från de vilda gummiplantorna tillämpades ett ytterst grymt spöstraff(chiotte).
Irländaren Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongofloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, " I mörkrets hjärta." 1892 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman vid kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tiden främsta kolonialmakt bevarade han sin känsla för orättvisor.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vara Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlament i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom:" Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före organisationer som Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande:" Ett skändligt, avskyvärt system." I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association, CRA ( Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Hochschild:" Det korståg, som E.D. Morel nu fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar." Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket i Kongo blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960.
Vid utbrottet av första världskriget tog Morel och Casement bestämt avstånd från detta. Morel satt i fängelse på grund av sin krigsvägran och irländaren Casement begav sig till Tyskland. Han landsattes av en tysk ubåt vid Irlands kust men infångades snabbt och avrättades 1916 samma år som Påskupproret på Irland. Efter kriget var Morel parlamentsledamot och var påtänkt som utrikesminister i en Labourregering.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
