I Afghanistan utan strategi.

I en artikel i Financial Times den 22 dec. 2009 skriver Rodric Braithwaite under rubriken The familiar road to failure in Afghanistan om det brittiska och sovjetiska misslyckandena i Afghanistan. I båda exemplen gällde att man inte kunde hålla erövrat territorium. Det var taktik utan strategi.

Jag följde utvecklingen i Afghanistan med intresse. Som vänsterman höll jag hela tiden på den afghanska regeringen och Sovjet, inte på gerillan som jag inte ansåg vara några frihetskämpar. I USA däremot mottogs de som senare skulle kallas terrorister som hjältar och allierade i kampen mot kommunismen. Det är med sorg i hjärtat som jag tänker på alla framstegsvänliga krafter som förlorade livet i den kampen. Det var förutom de 15 000 sovjetiska soldaterna den intellektuella eliten som förlorade livet. I stället fick Afghanistan en medeltida regim i form av talibanerna.

Najibullah, som var vid makten när Sovjet lämnade Afghanistan 1989, var kvar vid makten i hela två år efter trupptillbakadragandet och de förlorade den när Jeltsin upphörde med att leverera mat, bränsle och vapen till regeringen i Kabul. Nu lämnades ”frihetskämparna” åt sitt öde att klara sig bäst de kunde. Moren hade gjort sitt och nu kunde han gå.

Marx liv och död.

Liksom Lenin levde Marx hela livet för revolutionen som inte kom tillstånd under hans livstid. I Per Månssons bok Karl Marx En introduktion finns en kronologisk översikt över Marx liv som jag återger i förkortad form i denna artikel

1818 Karl Marx föds i Trier i sydvästra Tyskland.
1835 Börjar på universitet i Bonn
1836 ” ” ” ” Berlin.
1841 Blir godkänd i sin frånvaro på doktorsavhandlingen ”Skillnaden mellan den demokritinska och epikurianska naturfilosofin ” i Jena.
1842 Börjar skriva artiklar i Rheinische Zeitung blir chefredaktör i oktober.
1843 Avgår som redaktör, tidningen stängs av censurmyndigheten.
1843 Gifter sig med Jenny von Westfahlen.
1843 Flyttar till Paris.
1844 Dottern Jenny föds
1844 Träffar Engels och inleder en livslång vänskap.
1845 Utvisas från Paris och flyttar till Bryssel
1845 Dottern Laura föds.
1847 Sonen Edgar föds och dör 1855
1848 Det kommunistiska manifestet publiceras på tyska
” Arresteras i Bryssel och utvisas till Paris
” Anländer till Köln.
” Redaktör för Neue Rhenische Zeitung skriver runt 80 artiklar.
1849 Ställs inför rätta i Köln för majestätsbrott och uppmaning till uppror men frikänns.
” Utvisas från Preussen far till Paris
” Utvisas från Paris far till London
” Sonen Heinrich Guido ”Föschen” föds 0ch dör 1850
1851 Dottern Fransiska föds och dör 1852
” Sonen Frederick med hushållerskan Helene Demuth föds. Engels tar på sig faderskapet.
1855 Dottern Eleanor föds.
1861 Börjar skriva på Kapitalet
1867 Publicerar 1:a boken av Kapitalet i Hamburg.
1871 På kur i Brighton senare många resor till kurorter i Europa och Nordafrika.
1875 – 1883 Arbetar på II:a och III:e boken av Kapitalet, mycket sjuk och gör många hälsoresor.
1881 Hustrun Jenny Marx dör
1883 Dottern Jenny dör
” 11 mars Avlider sittande i sin länsstol.
1885 Engels publicerar II:a boken av Kapitalet
1894 ” ” III:e ” ” ”
1905 – 1910 Karl Kautsky publicerar Teorier om mervärdet (IV:e boken av Kapitalet)
Omfattningen av Marx och Engels livsverk framgår av följande citat:” En aning om omfattningen av vad han (Marx) skrev får man när man betänker att den utgåva av Marx/Engels samlade verk som nu ges ut ( och som blivit försenad på grund av Sovjetunionens sammanbrott och nedläggningen av det institut som skötte utgivningen) beräknas bli 100 volymer. Här samlar man både tidigare publicerade och hittills outgivna manuskript, utkast, anteckningar och brev som man har funnit.”

Denna artikel handlar om Marx liv och död men för att skriva om hans verk fordras en ny artikel.

Kina och Taiwan.

I en artikel i SvD den 2 dec.2009 av Carl Johan Gardell under rubriken Chiang Kai-shek har fått en sen revansch uppvärderas enligt min mening den före detta härskaren i Kina i alltför hög grad. Först förlorade han större delen av Kina till Japan och sedan förlorade han hela Kina utom Taiwan till kommunisterna. Dessa bedrifter tyder inte på ett framgångsrikt ledarskap över ett folk. Japanerna hade erövrat nio tiondelar av landets industriella potential och ungefär 80 procent av vapenindustrierna i Kina. Jämför då med Kinas ingripande i Korea 1950 då man hindrade USA från erövra Nordkorea. Det var troligen också Koreakriget som säkrade Taiwan självständighet genom att amerikanska flottstyrkor började patrullera Formosasundet.

Gardells försök att ärerädda Chiang imponerar inte på mig. Chiang var nog en av 1900-talets mest misslyckade ledare. Att Taiwan fått en så bra utveckling beror inte på honom utan på att Taiwan var en japansk koloni mellan 1895 och 1945 och japanerna byggde ut skolväsendet och näringslivet. Konfiskerade japanska egendomar som omfattade två tredjedelar av öns odlade jord såldes ut på fördelaktiga villkor. Dessutom var de ca 2 miljoner kineser som följde med Chiang till Taiwan från fastlandet relativt välutbildade. Även med dåliga ledaregenskaper kunde han och hans son inte ha misslyckats. När han dog 1978 samma år som Deng Xiao-ping genomförde sina marknadsekonomiska reformer, hade inte något steg mot demokrati tagits. Det skulle dröja till 1994 innan demokratiska val genomfördes på Taiwan. Stödet från taiwaneserna fick han genom den omfattande jordreform som han inte kunde genomföra på fastlandet på grund sitt stöd från rika kineser. Tanken att återerövra fastlandet fick han avstå ifrån och det är i stället Kina som vill återta Taiwan.

Chiang Kai-shek föddes 1887 och dog 1978. Han var i första hand militär och i andra hand partiledare över Kuomintang (KMT). Han upplevde kejsardömets fall 1911 och republikens grundande under ledning av Sun Yat-sen. Liksom ANC i Sydafrika grundades KMT 1912 och Sun var dess ledare fram till sin död 1925. På 20-talet var Kina indelat i s.k. mikrostater som styrdes av krigsherrar. 1926 hade Chiang lyckats ena Kina. Kommunistpartiet (KKP) grundades 1921.I slutet av 1920-talet hade kommunisterna grundat en egen stat i södra Kina. Huvudstad i Kina var då Nanking i mellersta Kina. Den japanska ockupationen av Manchuriet 1931 visade vilket svaghetstillstånd Kina då befann sig i. Nu gick gränsen till den japanska lydstaten Manchukuo strax norr om Peking. 1934 startade kommunisternas ”långa marsch” till nordvästra Kina 1937 anföll Japan det egentliga Kina och anställde en massaker på befolkningen i Kinas huvudstad. Hur nära Chiang var förenad med i rika i Kina framgår av följande citat från Gardells artikel.:” KMT hade flera sponsorer. Den viktigaste var förmodligen metodistmissionären och entreprenören Charles Jones Soong. Sin enorma förmögenhet lär han ha tjänat in som nudelfabrikör och producent av biblar på kinesiska. En av Soongs döttrar Ailing var hustru till bankiren H.H. Kung som under mellankrigstiden betraktades som Kinas rikaste man. Dottern Qingling gifte sig först med Sun Yat-sen men gick senare efter partiledarens död 1925 över till kommunisterna och blev vicepresident i folkrepubliken efter maktövertagandet 1949. Den tredje dottern Meiling gifte sig med Chiang 1927. En av systrarnas bröder den Harvardutbildade T.V. Soong var centralbankschef och KMT-regimens finansminister under många år på 30- och 40-talen.”

Om det nuvarande Taiwan har jag skrivit en artikel med rubriken Taiwan – en del av Kina. (Sourze.Yngve Karlsson sidan 9) , Bör USA försvara Taiwan (sidan 9) och Taiwan gör upp med sitt förflutna .(sidan 5) Sedan jag skrev artikeln har presidenten Chen Shui-bian hamnat i fängelse på grund av ekonomiska oegentligheter och Kuomintangs partiledare Ma Ying-jeou blivit president. Han har förbättrat förbindelserna mellan Kina och Taiwan. Nu behöver man inte längre ta omvägen över Hongkong när man reser till Kina. Detta har haft goda effekter på Taiwans ekonomi vilket framgår av en artikel i Financial Times den 10 dec. 2009 under rubriken Taiwan real estate blooms as investment tide turns.

Chiang Kai-shek - en omstridd ledare.

I en artikel i SvD den 2 dec.2009 av Carl Johan Gardell under rubriken Chiang Kai-shek har fått en sen revansch uppvärderas enligt min mening den före detta härskaren i Kina i alltför hög grad. Först förlorade han större delen av Kina till Japan och sedan förlorade han hela Kina utom Taiwan till kommunisterna. Dessa bedrifter tyder inte på ett framgångsrikt ledarskap över ett folk. Japanerna hade erövrat nio tiondelar av landets industriella potential och ungefär 80 procent av vapenindustrierna i Kina. Jämför då med Kinas ingripande i Korea 1950 då man hindrade USA från erövra Nordkorea. Det var troligen också Koreakriget som säkrade Taiwan självständighet genom att amerikanska flottstyrkor började patrullera Formosasundet.

Gardells försök att ärerädda Chiang imponerar inte på mig. Chiang var nog en av 1900-talets mest misslyckade ledare. Att Taiwan fått en så bra utveckling beror inte på honom utan på att Taiwan var en japansk koloni mellan 1895 och 1945 och japanerna byggde ut skolväsendet och näringslivet. Konfiskerade japanska egendomar som omfattade två tredjedelar av öns odlade jord såldes ut på fördelaktiga villkor. Dessutom var de ca 2 miljoner kineser som följde med Chiang till Taiwan från fastlandet relativt välutbildade. Även med dåliga ledaregenskaper kunde han och hans son inte misslyckas. Chiang föddes 1887 och dog 1978. Sonen Chiang Ching-kuo dog 1988. Då hade inte något steg mot demokrati tagits. Det skulle dröja till 1994 innan demokratiska val genomfördes på Taiwan. Stödet från taiwaneserna fick han genom den omfattande jordreform som han inte kunde genomföra på fastlandet på grund sitt stöd från rika kineser. Tanken att återerövra fastlandet fick han avstå ifrån och det är i stället Kina som vill återta Taiwan.

Om det nuvarande Taiwan har jag skrivit en artikel med rubriken Taiwan – en del av Kina. (Sourze.Yngve Karlsson sidan 9) , Bör USA försvara Taiwan (sidan 9) och Taiwan gör upp med sitt förflutna .(sidan 5) Sedan jag skrev artikeln har presidenten Chen Shui-bian hamnat i fängelse på grund av ekonomiska oegentligheter och Kuomintangs partiledare Ma Ying-jeou blivit president. Han har förbättrat förbindelserna mellan Kina och Taiwan. Nu behöver man inte längre ta omvägen över Hongkong när man reser till Kina. Detta har haft goda effekter på Taiwans ekonomi vilket framgår av en artikel i Financial Times den 10 dec. 2009 under rubriken Taiwan real estate blooms as investment tide turns.

Folkökningen - det största klimathotet.

I DN den 3 dec. 2009 under rubriken Se kvinnorna skriver Hans Bergström om den snabba folkökningen i världens fattiga länder. Jag har behandlat samma tema i en artikel på Sourze under rubriken Indien passerar Kina i befolkningsmängd (Sourze Yngve Karlsson sidan 9)

I min artikel på Sourze behandlar jag behovet av familjeplanering. Hans Bergströms artikel är skriven med tanke på klimataspekten. För att befolkningen skall reproduceras fordras det att kvinnorna har 2,1 barn per kvinna.

Bergström skriver följande:” Det (västerlandet) har nu en stationär befolkning. Ingen som helst ökning beräknas ske av antalet människor i Storeuropa, Japan och USA mellan 2009 och 2050. Europa beräknas minska sin befolkning med 104 miljoner under dessa årtionden, Japan minska med 33 miljoner och USA – med sin stora invandring – öka med 132 miljoner. Netto plus / minus noll. Även Kina har fått stopp på den naturliga folkökningen. Antalet barn per kvinna i fertil ålder är nu i Kina nere i 1,79. På sikt, med en lång bromssträcka, minskar därmed Kinas befolkning.

Indien, däremot, ligger alltjämt på 2,72 barn per kvinna och beräknas öka sin befolkning med hela 500 miljoner mellan 2009 och 2050. Och så har vi afrikanska länderna som Etiopien(6,2), Angola (6,12), Zambia (5,15), Nigeria (4,91), likaså stora muslimska länder som Afghanistan (6,53) Pakistan (3,60) och Saudiarabien (3,83)Ett land som Etiopien beräknas öka sin befolkning från 83 miljoner till 278 miljoner år 2050.”

I Bergstöms artikel framhåller han betydelsen av att kvinnorna får en större plats i samhället. Om kvinnorna bestämde över sina egna kroppar skulle folkökningen avta och staternas befolkning få en högre levnadsstandard. Sverige bör som ordförandeland i EU sätta kvinnors rätt högt på agendan för FN:s klimatkonferens i Köpenhamn.

Blir det en förlorad generation?

Jag har läst två artiklar i Financial Times om risken för att få en förlorad generation. Den ena är skriven av Sarah O´Connor den 25 nov. 2009 med rubriken Concerns grow for a new lost generation. Den andra artikeln i FT var införd den 26 nov. 2009 under rubriken Taxpayers face a generation of pain skriven av Chris Giles. Dessutom kan jag rekommendera läsning av min artikel 2010 – Kris eller inte? (Sourze Yngve Karlsson sidan 10)

O´Connor skriver:” Experter är särskilt bekymrade på grund av att denna generation är enorm. De är barn till babyboomers födda mellan 1980 och i början av 90-talet. Liksom föräldrarna kommer dessa s.k. echo-boomers att ha en oproportionellt stor effekt på ekonomin och samhället alltmedan de lever sitt liv.”

Chris Giles skriver:” Public services kommer att bära den tyngsta bördan när det gäller budgetnedskärningar, särskilt i Storbritannien.”

Som framgår av ovanstående citat kommer den nuvarande ungdomsgenerationen få en svår start i livet. Den nuvarande depressionen kommer att vara den svåraste sedan trettiotalet. Arbetslösheten i USA bland 20 till 24 år gamla är 15,6 procent och för 16 till 19 år 27,6 En del tror att detta trauma som arbetslösheten innebär kommer att förändra generationen för alltid och skapa en förlorad generation. Återverkningarna av sysselsättningskrisen kommer även att vara kvar när man har blivit 40 år. Det innebär att man stannar längre på arbetsplatsen man har och att man sparar mera i stället för att spendera pengarna man tjänar.

År 2007 var budgetunderskottet i de rikaste länderna 1,9 procent av BNP. 2009 kommer det att bli 9,7 och för 2010 8,7. Man kan vänta sig indragna bidrag och högre skatter som en följd av krisen.

Min artikel skriven 2003 har följande underrubrik:” Inför år 2010 förutspås både arbetskraftsbrist och budgetproblem. Problemen blir dock enligt min mening begränsade.” Det blir knappast arbetskraftsbrist men väl budgetproblem.

För och emot ECT-behandling.

Jag såg Uppdrag gransknings program om ECT-behandling eller som det annars kallas elchockbehandling. Jag har egen erfarenhet med sex behandlingar i början av året. Jag frågade läkaren om anledningen till behandlingen var svaret att man ville upphäva min depression.

I tv-programmet framhävdes biverkningarna i form av minnesförlust. Natten innan första behandlingen sov jag inte på grund av min rädsla att tappa minnet. Mina farhågor var dock i stort sett ogrundade om jag bedömer min nuvarande minnesförmåga med den jag hade före behandlingen. Frånsett att jag råkar ut för tillfälliga hjärnsläpp som kanske snarare har med min ålder att göra, har jag inte märkt någon större förändring av minneskapaciteten. Jag kan fortfarande rabbla de latinska verbböjningarna och årtalen för de historiska händelserna. Jag har recenserat ett antal tidningsartiklar och böcker. Jag läser fortfarande engelska tidningar utan svårighet.

Efter att ha sett programmet går mina tankar till läkarna som nu får det svårare att rekommendera ECT trots att det kanske räddar livet på patienten som annars kanske skulle begå självmord. Före behandlingen var jag mycket självmordsbenägen men är det inte längre. Jag kan därför inte avråda någon att genomgå behandlingen.

Ryssland blir världens kornbod?

I en artikel i Financial Times den 13 nov. 2009 med rubriken Kremlin attempts to double grain exports tror artikelförfattaren Isabel Gorst på en fördubbling av spannmålsexporten från Ryssland.. Det är en förvånansvärd vändning. Jag visste inte ens att man exporterade spannmål därifrån.

Enligt underrubriken fordras det dock utländska investeringar för att Ryssland på nytt skall bli världens kornbod. Regionen är redan en av världens toppexporterare när det gäller vete, korn och majs och kan fördubbla exporten inom de närmaste 15 åren. Bland de största investerarna är Stenbäcksägda Black Earth Farming som har 500 000 hektar mark under sin ägo i Ryssland. Även de bördigaste jordarna har för närvarande bara en tredjedel av avkastningen i Västeuropa och stora områden ligger för fäfot.

Den främsta flaskhalsen är dock infrastrukturen i form av vägar, järnvägar, hamnar och silos. När dessa är utbyggda kommer Ryssland, Ukraina och Kazakhstan att bli en storexportör av mat till världens hungriga.

Kan judar bli fascister? del 2

Göran Rosenberg har tagit upp spörsmålet med om de kristna borde ha behållit gamla testamentet i en artikel i DN den 27 okt. 2009 med rubriken Vad göra med judarna? Där påtalar han att om gamla testamentet är sant kan inte nya testamentet vara det. En sekt, nämligen mankéerna, hade tagit bort gamla testamentet och kyrkofadern Augustinus var i sin ungdom mot att innefatta den judiska delen av bibeln som en del av kristendomens urkunder. Rosenberg frågar sig om det inte varit bättre om judarna hade fått behålla sin bibel och sina profeter för sig själva. Frågan är då vad det blivit av kristendomen. Jag rekommenderar också läsning av min artikel Judarnas situation i Palestina (Sourze Yngve Karlsson sidan 12)

Rosenberg skriver i artikeln om judarna följande:” Att kristendomen började som en judisk sekt är obestridligt. Jesus var jude, liksom hans lärjungar, liksom hans främsta apostel Paulus. Jesu sista måltid var en judisk påskmåltid. Paulus predikade i judiska synagogor skrev brev till judiska församlingar, upprätthöll den judiska lagen och var övertygad att Jesus Kristus var fullbordandet av judiska profetior.

Att operera bort det judiska arvet ur kristendomen förutsätter följaktligen en massaker på kristendomens urkunder censureringen och revideringen av Nya Testamentet, annulleringen av Gamla Testamentet och ogiltigförklaringen av judiska berättelser som en gång gav poetisk kraft och messiansk innebörd åt Kristusgestalten”

På ett annat ställe heter det.:” Om den kristna berättelsen är sann måste den judiska berättelsen också vara det eftersom den Gud som uppenbarar Lagen för Moses är samma Gud som föder Kristus till världen. Det måste följaktligen finnas en gudomlig mening med judarnas Lag , ja även judarnas sätt att uppfylla Lagen.”

Det som förvånar mig att det inte blivit någon debatt om de slutsatser som Rosenberg kommer fram till i boken Det förlorade landet eller i artikeln Vad göra med judarna? Hur kan man diskutera Israels och Palestinas framtida utveckling utan att kunna dess historia.

Tidigare premiärministern Shimon Peres ironiserar i sin bok The New Middle East över bosättarnas term för de ockuperade områdena Jesha, på en gång det hebreiska namnet för frälsning och akronymen för Judéen, Samarien och Gaza. Han polemiserar mot föreställningen att Israel är predestinerat att leva i militär, politisk och religiös konflikt med sin omgivning. Militär ockupation av ett annat folk står i direkt motsättning till de demokratiska värden som stadfästs i staten Israels självständighetsförklaring, och fördärvar statens institutioner och invånare.

Nu står motsättningen mellan Israels nuvarande president Peres och nuvarande premiärministern Netanyahu om vägvalet för ett framtida Israel. Av områdena som ingår i ”Jesha” är Gaza utrymt och nu återstår att hejda bosättningarna och utrymma bosättningar på Västbanken. Frågan är om Netanyahu kan övertalas att gå med på en reträtt och en annan fråga är om Hamas kommer att överta presidentposten efter Abbas som inte vill omväljas. Frågan är om president Obama kan pressa Netanyahu till eftergifter när det gäller bosättningarna. Hittills har de fortsatt oberoende om det har varit vänster- eller högerregimer vid makten.

Kan judar bli fascister?

Kunde europeiska judar bli fascister? Före 1933, ja faktiskt också före 1939, var enligt Göran Rosenbergs bok Det förlorade landet, ”svaret inte särskilt komplicerat. Självklart kunde judar bli fascister… Självklart kunde judar lockas av karismatiska ledare, av fanor, av det militära organiserandets kollektiva identitet, av fanor, marscher och massmöten av Nationens överhöghet. I den italienska fasciströrelsen, som ju inte var programmatiskt rasistisk eller antisemitisk, var länge andelen judiska aktivister långt större än judarnas andel av befolkningen.”

En av de ledande personerna bakom judisk fascism var Vladimir Jabotinsky . Om hans idéer har Rosenberg följande att förtälja:” Den judiska stat Jabotinsky drömde om att upprätta i Palestina hade från tidig början tydliga fascistiska drag : autokratiskt och karismatiskt ledarskap i stället för parlamentarism och demokrati, statligt organiserade yrkeskorporationer i stället för partier och fackföreningar, statlig reglering av arbetsmarknaden i stället för fri förhandlings- och strejkrätt.”

Efter sexdagarskriget 1967 blev trettiotalets idéer gångbara i högerkretsar. Roseberg skriver:” Efter 1967 revs plötsligt koloniseringens historia upp igen. I argumenten för eller emot judisk kolonisering av nyockuperade områdena, Judéen och Samarien, ekade argumenten för och emot den judiska koloniseringen på trettio- och fyrtiotalen. Det ” mirakulösa” herraväldet över nya ” historiska” territorier blottlade dittills omsorgsfullt bortträngda moment i det sionistiska statsbygget. Plötsligt fanns grupper som öppet företrädde idén om diskriminering, kolonisering och fördrivning på grundval av etnisk – religiös – nationell tillhörighet”

Tio år senare, 1977, blev den starkt nationalistiske ledaren Menachim Begin premiärminister. Han valdes på en politisk plattform som slog fast det judiska folkets ” eviga och okränkbara ” rätt till Landet Israel, vilket förtydligades:” Mellan havet och Jordanfloden skall odelad judisk suveränitet råda.” En annan extrem ledare Yitzhak Shamir som kom till Palestina 1935 från Polen blev senare också premiärminister. Han drogs tidigt till en gerillaorganisation kallad Sternligan uppkallad efter poeten Abraham Stern. De drev inledningsvis tesen att Hitler och Churchill var lika goda kålsupare, att världskriget var en kraftmätning mellan gott och ont och att Tyskland i själva verket var en potentiell allierad. Genom att deportera en majoritet av Europas judar till Palestina skulle Hitler kunna slå två flugor i en smäll, dels bli av med de förhatliga judarna, dels undergräva britternas makt. Man ville upprätta en judisk stat ”från Nilen till Eufrat”.

Begins, Shamirs och nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahus parti hette ursprungligen Herut men heter nu Likud. Om Heruts förvandling till Likud skriver Rosenberg följande:” Herut utstrålade plötsligt profetisk förvissning, arbetarsionismen däremot ambivalans och bristande självförtroende, ett självförtroende som knäcktes helt i oktober 1973, då också myten om dess militärstrategiska genialitet fick sig en dödlig knäck. I det uppskjutna valet i december samma år förlorade arbetarpartiet sju procentenheter (till 39,6) medan högerkoalitionen Likud ökade med motsvarande (till 30,2. Ett val senare var mytskiftet ett faktum.”

Tidigare premiärministern Shimon Peres ironiserar i sin bok The New Middle East” över bosättarnas term för de ockuperade områdena Jesha, på en gång det hebreiska namnet för frälsning och akronymen för Judéen, Samarien och Gaza. Han polemiserar mot föreställningen att Israel är predestinerat att leva i militär, politisk och religiös konflikt med sin omgivning. Militär ockupation av ett annat folk står i direkt motsättning till de demokratiska värden som stadfästs i staten Israels självständighetsförklaring, och fördärvar statens institutioner och invånare.”

Nu står ställningen mellan Israels nuvarande president Peres och nuvarande premiärministern Netanyahu om vägvalet för ett framtida Israel.

Finland har den främsta välfärden i världen.

Jag har i en artikel med rubriken ”Financial Times har Norden som inspiration” (Sourze Yngve Karlsson sidan 1) skrivit om välfärden i de nordiska länderna. Ytterligare en artikel i samma tidning den 26 oktober 2009 med rubriken ” Finland is most prosperous nation”framhäver Nordens ledande ställning när det gäller välfärden.

Prosperity Index som gör undersökningen bedömer ländernas välfärd inte bara efter BNP per capita utan också andra faktorer såsom hälsa, frihet, säkerhet och politiskt styrelseskick. Finland leder i undersökningen följt av Schweiz och sedan följer Sverige, Danmark och Norge. USA kommer på nionde plats och slår Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Av de tjugo först rankade länderna kommer fyra femtedelar från Nordamerika och Europa.

Artikeln skänker legitimitet till uttrycket ”money can´t buy happiness” (pengar kan inte köpa lycka). I de fattigaste länderna har pengar långt större betydelse för känslan av lycka.

Lenin vid makten 1917-24.

Jag möter ibland exempel på att man kallar den ryska revolutionen för en statskupp. Det tycker jag inte stämmer överens med verkligheten. Enligt min mening var det en socialistisk revolution den 7 nov. 1917 (oktoberrevolutionen) liksom det var en borgerlig revolution i februari 1917 när tsaren tvingades att abdikera.

När Lenin fått meddelandet om tsarens störtande satt han fast i Schweiz och måste få Tysklands hjälp att nå hemlandet. Man hoppades i Tyskland att få till stånd en separatfred med Ryssland om Lenin hade kommit till makten där. Denne hade ju uttalat sig mot kriget från aldra första början. Andra internationalen hade beslutat att arbetare inte slaktar andra arbetare av annan nationalitet.

Den 9 april 1917 kunde Lenin och hans sällskap lämna Zürich och återvända till hemlandet via Tyskland och Sverige. Bland det första som sysselsatte Lenin efter återkomsten var att åstadkomma en fred med centralmakterna Tyskland och Österrike – Ungern. Kriget fortsatte under sommaren 1917 och det var när den dåvarande regeringen Kerenskij satte i gång en offensiv som misslyckades som ett tillfälle yppade sig att ta makten den 7 nov.1917. Bolsjevikerna var mycket starka bland sovjeterna (arbetar- och soldatråden). Inte lika starka var man vid de val som anordnades till en konstituerande församling Detta val hölls den 25 – 27 nov. 1917. Enligt Stefan Lindgrens bok Lenin ” gick valen juste till och alla partier fick delta. Enligt det officiella resultatet hade socialistrevolutionärerna stöd av 40,4 procent av väljarna, bolsjevikerna 24,7 och mensjevikerna 2,6 procent.

Bolsjevikerna hade alltså långtifrån egen majoritet. Enligt parlamentariska spelregler skulle förstås Lenin ha avgått. Å andra sidan fanns inget alternativ. Socialistrevolutionärerna var splittrade i en vänster- och en högerfalang varav vänstern stödde bolsjevikerna. Att lämna över regeringen till höger – SR vore det samma som att kapitulera för de vita. Kerenskij hade redan en gång svikit folkets krav på fred och jord. Nu kunde inte bolsjevikerna göra detsamma…. Vid valet till andra allryska sovjetkongressen i oktober 1917 hade bolsjevikerna haft egen majoritet bland de 20 miljoner väljarna. I Petersburg hade bolsjevikerna före revolutionen fått 80 procent av rösterna i val och det första valet till Peterburg – duman efter Oktoberrevolutionen, ett på det hela taget fritt val, tog bolsjevikerna 188 av 200 platser.”

Något som liknade en statskupp skedde när den konstituerade församlingen upplöstes. Den 18 januari 1918 sammanträdde den i det Tauriska palatset i Petrograd. Efter att ha sammanträtt halva natten avbröts sessionen och nästa dag hindrade bolsjevikpatruller vidare sammanträden. Därefter utlyste regeringen val till den tredje sovjetkongressen där bolsjevikerna och vänster – SR tillsammans fick 94 procent av platserna och den godkände i sin tur upplösningen av den konstituerade församlingen. Visserligen hade sovjeterna röstats fram av bara hälften så många väljare som den konstituerande församlingen men en nödtorftig demokratisk legitimitet ansågs återställd.

Den rådsrepublik som regerade i Ryssland i januari 1918 var relativt demokratisk med hänsyn till att första världskriget pågick för fullt och skulle fortsätta ända till den 9 november 1918. Sverige fick kvinnlig rösträtt först 1921. Till att börja med hade sovjetregeringens mål varit ett allmänt stillestånd på alla fronter. Sedan detta hade bryskt avvisats av Ententen återstod bara att sluta separatfred med Tyskland. Enligt Lindgrens bok ”handlade det för Lenin att vinna tid – även på bekostnad av territoriella förluster – för att lösa de inre problemen. Men andra bolsjevikledare, och de hade majoriteten i centralkommittén, hävdade att en separatfred med Tyskland skulle vara döden för världsrevolutionen och sålunda också för den ryska.”

Den 3 mars 1918 undertecknade rådsrepubliken Ryssland fredsavtalet i Brest-Litovsk med Tyskland där man avträdde Polen, Baltikum, Ukraina, Finland och Åland. Världskriget var slut för Rysslands del. Men freden uteblev. I tre år skulle Ryssland skakas av ett inbördeskrig med fasansfulla följder. Det skulle bölja fram och tillbaka över landet ända fram till 1921.

Vad som påverkade demokratin i negativ riktning var mordförsöket mot Lenin den 30 augusti 1918. Det var socialistrevolutionären Fanny (Dora) Kaplan som drog upp en Browning och avlossade tre skott varav två träffade Lenin. En kula hade passerat halspulsådern på några millimeters avstånd. Det var på håret att Lenin hade dödats. Den 6 juli 1918 mördades tyske ministern Wilhelm von Mirbach av två vänster – SR. Två dagar senare uteslöt den femte allryska sovjetkongressen vänster- SR från alla lokala, provins- och nationella sovjeter. Eftersom de andra partierna redan tidigare hade uteslutits innebar det att Ryssland nu i praktiken var en enpartistat.

I maj månad 1922 drabbades Lenin av en hjärnblödning och dog den 21 januari 1924. Om sorgen efter Lenins död har Lindgren följande att förtälja.:” I fyra dagar, under den värsta köldknäppen på många år, köade hundratusentals kvinnor, barn och män natt och dag i timmar på de nedisade gatorna för att defilera förbi den öppna kistan. Moskva sörjde.”

Lenin och eftervärldens dom.

Jag fortsätter här mina synpunkter om Lenin som kanske bäst uttryckes i en minnesutgåva samma år som han dog nämligen 1924. Den har titeln Lenin – läraren – ledaren – kämpen. Nils Flyg skriver i förordet följande:” Vi utger denna bok endast för att så fort som möjligt få studiet av leninismen i Sverige att börja. Det är inte så mycket om Lenin vi har att förtälja. Vi försöker att låta honom själv tala. Han själv tålde inte citatlärdom ej heller kopierande av auktoriteters uttalanden, utan krävde ingående studium av fakta samt självständigt tankearbete i analyserandet av situationen. Och just däri är hans tankar fruktbärande.”

Samme Nils Flyg skulle sluta sina dagar som nazist 1943 samtidigt som Sovjetarmén segrade vid Stalingrad. Olika falla ödets lotter.

Efter Jeltsins makttillträde fick Dimitrj Volkogonov i uppdrag att skriva en avslöjande bok om Stalin med hjälp av presidentarkivet. Stefan Lindgren skriver i sin bok Lenin följande :”Men tiderna ändrades. Efter tre år med Jeltsin vid makten hade den politiska skalan förskjutits så långt åt höger att det blivit dags att slänga även Lenin på historiens skräphög. Utan att fästa avseende vid sin helgonförklaring av Lenin 1991 målade nu Volkogonov upp Lenin som en lika blodig diktator som Stalin. Syftet var inte så mycket att fördjupa historieforskningen som att slå mot kommunisterna. De hade alltifrån Chrusjtjovs dagar, då de gav upp försvaret av Stalin, förskansat sig bakom en förhärligad Lenin. Nästa steg i Kremls ideologiska offensiv mot sovjetmaktens grundare blev att låta Harvardprofessorn Richard Pipes gå igenom materialet…En professor vars krigiska antikommunism till och med var för mycket för Reagan handplockades av Kreml till att som förste utlänning få tillgång till Lenin-dokumenten i Kremls presidentarkiv. Resultatet blev boken The Unknown Lenin där Pipes valde ut 122 av de mest komprometterande nya Lenindokumenten.”

Dokumenten är tagna ur sitt sammanhang och innefattar tider då sovjetmakten hängde på en skör tråd. Ett sådant ögonblick var när de vita nästan hade erövrat Petrograd (tidigare Leningrad numera S:t Petersburg) Jag har skrivit om detta i artikeln Slaget vid Petrograd – en vändpunkt. (Sourze Yngve Karlsson sidan 4)

Lenins väg till makten.

Om Lenin fanns under det kalla kriget bara sovjetiska positiva omdömen och antikommunistiska negativa sådana. Något mellanläge fanns inte. Under Jeltsineran försökte man påstå att Stalins missdåd började redan under Lenins tid. Stefan Lindgrens bok Lenin tecknar dock en i huvudsak positiv bild av Lenin.

Hur omöjlig situationen var för att den ryska revolutionen skulle lyckas framgår av följande citat ur Lindgrens bok: ” Kritikerna, där ute och hemma, sa att det överhuvudtaget var oriktigt och omöjligt att göra revolution i ett så efterblivet land som Ryssland. Först civilisation, sedan revolution, var modellen. Ännu 1920 var bara 32 procent av den ryska befolkningen läs- och skrivkunniga. I artikeln Om vår revolution resonerade Lenin om dessa ting. Han medgav att Ryssland genomfört sin revolution innan socialismens ”civilisatoriska” grundvalar förelåg. Den ryska revolutionen bröt mot dogmatikernas mallar.”

Lenin föddes 1870 i en högre ståndsmiljö. Hans far var skolinspektör. Av stor betydelse för Lenins utveckling fick broderns avrättning 1887. Han kom nu i opposition mot samhälle och skola. Lindgren har följande att förtälja om den tiden:” Relegering och förvisning till morfaderns gods i Kukusjkino följde. Vladimir Ilitj läste glupskt, spelade schack, åkte skidor och jagade… Han tog tillfället i akt efter broderns exempel att börja studera marxismen….Vid sidan om sina marxistiska studier läste Lenin på rekordkort tid in en juridisk examen på distans och kunde med hjälp av sitt diplom från S:t Petersburgs universitet börja praktisera som biträde till en ”edsvuren advokat” i Samara och S:t Petersburg.”.

I april 1895 reste Lenin till Schweiz, Paris och Berlin för att sammanträffa med landsflyktiga ryska marxister och studera europeiska förhållanden. När det gäller ryska förhållanden har Lindgren följande att förtälja:” Monarken var fortfarande ”lillefar” för arbetarna och bönderna. ” Om man börjar tala mot tsaren och den rådande samhällsordningen får man bara arbetarna mot sig” förklarade Lenin.”

1896 blev Lenin fängslad och 1997 förvisad till östra Sibirien på tre år. Det var en mycket fri tillvaro. Lenin hyrde ett rum i en bondstuga och vandrade miltals från stugan för att simma i Jenisej, skjuta gäss och beckasiner. Lenin och Krupskaja gifte sig 1898. Lindgren skriver följande:” På smekmånaden började de genast översätta Sidney och Beatrice Webbs Fackföreningsrörelsens historia och Karl Kautskys uppgörelse med revisionismens grundläggare Eduard Bernstein. Det var som om makarna inte gjort annat än översatt från engelska och tyska. Efter en månad var Webb färdig och skickades till förläggare i S:t Petersburg.”

Vilka bokälskare paret Lenin var framgår av följande citat:” När paret Uljanova lämnade Sibirien efter tre års förvisning måste de skicka 240 kilo böcker med särskild transport. Det var ändå bara den nödvändigaste referenslitteraturen.”.

Vid sekelskiftet 1900 fick Lenin tillstånd att lämna Sibirien. Han gick nu i en exil som varade nästan oavbrutet till 1917. Till att börja med bosatte han sig i München och redigerade där tidningen Iskra (Gnistan) organ för ”Ryssländska socialdemokratiska arbetarpartiet” Åren 1902 och 1903 tillbringade Lenin och Krupskaja delvis i London. Om vistelsen där har Lindgren följande att förtälja:” Lenin satt för det mesta på British Museum och läste och tillbringade en stor del av sin fritid tillsammans med Krupskaja till att åka på bussutfärder till förstäderna. Han tyckte om att ta en dubbeldäckare och åka runt för att få en glimt av de smutsiga gränderna med Londons arbetare. ”Två nationer” muttrade han sammanbitet”

År 1903 hölls det ryssländska socialdemokratiska partiets tredje kongress. Där beslutades av majoriteten (bolsjevikerna) att partiet skulle vara ett fast organiserat parti av yrkesrevolutionärer. Minoriteten (mensjevikerna) ville ha ett lösare sammansatt parti.

Två år senare 1905 var Lenin tillbaka S:t Petersburg för att ta del i den första ryska revolutionen som uppkom på grund av att Ryssland förlorat ett krig mot Japan. När tsaren hade fått fred med Japan vände han sig med full kraft mot det egna folket. I Moskva varade striderna på barrikaderna i fem dagar innan Semjonovgardets granater knäckte motståndet.
I april 1906 höll partiet sin fjärde kongress i Stockholm. En av delegaterna var en viss Josef Stalin. Nyårsafton 1907 satt Lenin på Kungliga biblioteket ända till stängningsdags och promenerade sedan hem till Hinke Bergegrens lilla ungkarlslägenhet.på Vanadisvägen 15.

Lenins andra emigration blev svårare än den första och varade i tio år. Under fyra år bodde han i Paris. Om vistelsen skriver Lindgren följande:” Men kafédiskussionerna till sent på natten och slitningarna inom bolshevikfraktionen frestade på Lenins nerver. Han var missnöjd med Bibliothéque Nationale. Det var lång väg att cykla, biblioteket höll lunchstängt och var mycket restriktiv med hemlån.” År 1912 bosatte han sig i Krakow som då tillhörde Österrike Ungern. Till sin mor skrev han följande den 4 juli 1912.:” Judarna liknar ryssarna, och till ryska gränsen är de bara nio verst. Bondkvinnorna går barfota och i brokiga sjalar – precis som i Ryssland.” Samma höst skrev han till systern Anna:” Vi lever bättre här än i Paris. Mina nerver får vila, mer litterärt arbete. Mindre käbbel, det blir lättare för oss att träffas – om det inte blir krig och det tror jag inte.”

Men krig skulle det bli. År 1914 började första världskriget som skulle vara ända till den 9 nov. 1918 ett år efter oktoberrevolutionen den 7 nov. 1917. Efter att ha varit arresterad av den österrikiska polisen efter krigsutbrottet reste Lenin och Krupskaja via Wien till det neutrala Schweiz.. Vid ett möte i Bern antogs en resolution där kriget stämplades som ett imperialistiskt rövarkrig. Att nästan alla Europas socialdemokratiska ledare stödde kriget genom att i sina parlament bevilja krigsanslag var ett förräderi mot arbetarklassens sak. Lenin hade inte väntat sig mycket av de tyska socialdemokraterna men den 4 augusti när socialdemokraterna röstade för krigsanslagen blev ändå en överraskning för honom. Hans slutsats var klar:” Från och med i dag slutar jag att vara socialdemokrat och blir kommunist.”

Sedan den första förlamande vågen av falsk patriotism hade passerat började arbetet på att organisera motståndet mot kriget. Det skulle bli två konferenser, en i Zimmerwald 1915 och den andra i Kienthal 1916. Lenin deltog i bägge. Men Lenin var dock pessimistisk om möjligheterna till en revolution under sin livstid. På ett möte i Zürich januari 1917 sade han följande:” Vi i den äldre generationen kommer kanske inte att få uppleva de avgörande striderna i den kommande revolutionen.”
Bara någon månad efter detta yttrande inträffade februarirevolutionen då tsaren tvingades att abdikera och en borgerlig regering tillträdde. Denna revolution avgjordes av officerarna och soldaterna snarare än arbetarna. Industriarbetarna var högst 3 miljoner medan armén och dess reserver utgjorde 14 miljoner. Kerenskij som efterträdde tsaren maldes ned mellan sköldarna. Högern betraktade hans regering som en revolutionär diktatur och vänstern såg den som en borgerlig diktatur.

Lenin kom tillbaka till Ryssland i april 1917 efter att ha åkt i ett plomberat tåg genom Tyskland och han passerade också genom Sverige. Det var sjätte gången som Lenin besökte Stockholm. Efter ett halvt år av borgerlig styrelse öppnades ett ” window of opportunity” för Lenin den 7 november efter den nya tideräkningen (oktoberrevolutionen). Vad som sedan hände fordrar en ny artikel. Lenin dog 1924

Om högern hade vunnit kriget.

I artikeln Om högern hade vunnit kriget (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) har jag beskrivit hur Europa hade sett ut om högern bestående av konservativa, fascister och nazister hade vunnit kriget.

Samtidigt som jag läste om artikeln på Sourze fick jag syn på en artikel i DN med rubriken Churchills bunker 70 år skriven av Dan Lucas. Han skriver följande :” I bunkern debatterade kabinettet hetsigt om de trots allt skulle förhandla med Hitler. Den debatten upphörde när Churchill drev igenom beslutet, just i bunkern, att kriget skulle föras till dess att Tyskland villkorslöst kapitulerade.”

Om flygvapnets roll i segern har Lucas följande att förtälja :” Sir Alan Brooke, generalstabschef, var sensommaren 1940 övertygad om att Storbritannien skulle invaderas. Den brittiska armén hade kastats ut ur Frankrike och endast 1100 unga piloter stod mellan Hitler och seger.”

Av ovanstående citat framgår med all önskvärd tydlighet hur nära det var att Hitler hade vunnit kriget. Alla framsteg när det galler människors lika värde, antingen det gäller ras, kön och sexuell läggning, skulle ha omintetgjorts. Den vita rasen skulle fortfarande
ha haft kolonier i Afrika och Asien och rasåtskillnadspolitiken i USA skulle nog ha bedrivit ytterligare ett halvsekel..

Bra och dåliga diktatorer.

Jag har nu läst Alan Bullocks bok Hitler and Stalin – parallel lives och Jung Chang och Jon Hallidays bok Mao – den sanna historien.

Både Hitler, Stalin och Mao hade en oerhört stor betydelse för världsutvecklingen. Hitler hade ett enbart negativt inflytande. Han övertog 1933 en högt utvecklad ekonomi och en demokratisk stat där det fanns en allmän rösträtt. Det var bara därför att de borgerliga och socialdemokraterna hade misskött ekonomin i hela den utvecklade världen till den milda grad att det blev en depression som gjorde det möjligt för Hitler att införa diktatur i Tyskland. Att avsätta honom skulle ta 12 år och cirka 40 miljoner döda. Att det tog 5 års krig innan han hade besegrats visar hur stark hans ställning var. Det kunde ha betytt att han regerat över Europa under en mansålder och de slaviska folken i Östeuropa hade blivit helt förslavade liksom att alla judarna hade förintats. Efter kriget infördes i Tyskland regler som skulle omöjliggöra ett nytt införande av diktatur.

Helt olika var Stalins roll i historien. Han övertog inte ett land som var högutvecklat utan ett land full med analfabeter och en underutvecklad ekonomi som dessutom hade förstörts av första världskriget och efterföljande inbördeskrig. Först 1928 hade man uppnått förkrigsnivån. Det året höll Stalin ett tal där han talade om att Sovjet hade 15 år på sig att rusta upp landets försvarsmakt och industri för att möta hot västerifrån. Ingen kunde då ana att Tyskland skulle bli ett sådant hot mot Sovjets hela existens bara tio år senare. Genom femårsplaner som gynnade krigsindustrin framför civil produktion skulle man rusta sig för yttre hot. Traktorfabriker kunde över en natt börja producera stridsvagnar. Det går inte att frånkänna Stalin den största anledningen till segern i kriget och uppbyggnaden efter kriget.

Också Mao övertog 1949 ett land fullt av analfabeter och en ekonomi förstörd av krig och japansk ockupation. Den 1 okt. 2009 år det sjuttio år sedan dess. Kina har på dessa år haft en makalös utveckling. Nu säger man kanske att detta inte är Maos förtjänst utan Deng Xiaopings när han 1978 startade den marknadsekonomiska utvecklingen. Det är enligt min mening inte sant. Utan den uppbyggnad av landets ekonomi som skedde under Maos styre (1949-76) hade den efterföljande utvecklingen inte varit möjlig.

Hitler var till hundra procent dålig för Tyskland. Mao och Stalin var till sjuttio procent bra och trettio procent dålig för Kina och Sovjet.

Ny syn på Molotov-Ribbentroppakten

I en insändare i Financial Times den 5 sept. under rubriken German-Soviet pact was brilliant strategic coup omvärderar George Hallam Molotov-Ribbentrop-pakten.

Enligt den engelska regeringens och Lord Lloyds rättfärdigande av krigsförklaringen, trots att Hitlers politik var avskyvärd och hur bedräglig hans politik än var, var det möjligt med en uppgörelse med honom. Han förklarar detta med att Hitler tjänade ett gemensamt intresse när det gällde att skydda traditionella intressen och vanor från kommunismen.

Hallam ger följande förklaring till att pakten gynnade Stalin:” Genom att sluta pakten med Tyskland kunde Stalin förstöra Hitlers trovärdighet som ett bålverk mot bolshevismen. Över en natt gjorde Stalin mer att underminera Hitlers inflytande i de regerande cirklarna än åratal av föredrag och mässande om nazismens ondska.” Efter pakten sade Lord Lloyd följande:” Slutandet av den tysk-sovjetiska pakten avlägsnade den mest avlägsna möjlighet till en hederlig fred (med Hitler). Utan pakten kanske Sovjet hade funnit sig i krig med Tyskland tidigare än som blev fallet och med England och Frankrike som neutrala, samma sak som blev fallet i Spanien. Då skulle Tyskland ha tillgång till hela världsmarknaden. Hur mycket Stalin än beklagade britternas tvekan att öppna en andra front, kunde han vara tacksam för Royal Navys blokad av Tyskland. Så Molotov-Ribbentrop-pakten var inte bara ett taktiskt drag. Det var också en brilliant strategisk kupp och borde firas som en sådan.”

Polen har beklagat sig över det tysksovjetiska non-agressionsavtalet 1939 men glömmer att man själva slöt ett sådant avtal 1934 med det nazistiska Tyskland. Man kan också nog tacka Stalin för att man fick så förmånliga gränser efter kriget.

Risk för double dip?

I Financial Times den 24 aug. 2009 med rubriken ” The risk of a double-dip recession is rising” skriver Nouriel Roubini om risken att världsekonomin genomgår en W –kurva.

Roubini skriver: ”I många utvecklade länder ( USA, Storbritannien, Spanien, Italien och andra euro-zone länder och andra ” emerging markets” mestadels i Europa är inte recessen över före årets slut. I andra utvecklade länder ( Australien, Tyskland, Frankrike, Japan) och de flesta ”emerging markets” (Kina,Indien, Brasilien och andra delar av Asien och Latinamerika ) har återhämtningen redan börjat.”

Artikeln har följande slutsats:” Det är två orsaker till en ökande risk för en ”double-dip” W-formad recession. De som formar politiken är dömda vilket man än gör. Om man tar underskotten på allvar och höjer skatten och skär i utgifterna kommer man att underminera återhämtningen och göra att ekonomin tippar över i stagdeflation. ( recession och deflation) ”

Det är just den situationen som Sverige befinner sig i. Man måste både gasa och bromsa. Hur man än gör blir det fel. Sverige befinner sig i samma grupp som Tyskland och Kina d.v.s. är relativt gynnad av situationen. Det beror knappast på den nuvarande regeringen att så är fallet. Det var i stället Göran Perssons regering som såg till att den svenska staten hade stora överskott i ekonomin. Det kunde ha varit bra att ha i dessa tider. I stället sänkte man skatterna för att det som man sade skulle löna sig bättre att arbeta. Nu måste man sätta in ams-åtgärder och utbildning av arbetslösa. Det var just denna politik man kritiserade den socialdemokratiska regeringen för att föra.

Kunde jag ha blivit nazist?

Många har fördömt sådana som under 1920- och 1930-talen närmade sig nazismen. Ett av de mest kända exemplen var Sven Hedin som vid Berlinolympiaden 1936 talade till världens ungdom som de hette på den tiden. Denna olympiad var en propagandatriumf för de nazistiska makthavarna. Detta fick mig att tänka på hur jag själv skulle ha handlat om jag levat på den tiden.
Jag har just läst Hitlers Mein kampf och redogjort för detta på Sourze. Jag är inte säker på att jag inte skulle kunna bli nazistsympatisör efter den läsningen om jag levat på 1930-talet. Det hade jag sedan fått leva med resten av livet som något skamligt förflutet. Man kunde ha försvarat sig med att man då inte kunde tänka sig att Hitler skulle ta död på sex miljoner judar.
Många opportunister anslöt sig till nazisterna i de ockuperade länderna i Västeuropa och fick sedan höga poster i förvaltningen av länderna. Jag kunde ha varit en av dem. När man kritiserar dessa gäller det inte sätta sig på för höga hästar för att man inte kan veta hur man själv hade handlat i en liknande situation.
För en vänsterman var namnet på nazistpartiet särskilt förrädiskt. Det hette på tyska Nationalsozialistische deutsche Arbeiterpartei (NSDAP). På svenska :Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Hur många socialistiska arbetare har inte lurats in i partiet bara av namnet? Man kunde lätt bli nationell i stället för internationell och bortse från det odemokratiska i partiprogrammet Den borgerliga högern tog inte heller det odemokratiska på allvar och lät sig luras in i en koalitionsregering med nazisterna.
Endast kommunisterna var jämförbara med nazisterna när det gällde fanatism för sakens skull. Det var Sovjetunionen som bar huvudbördan när nazismen slutligen besegrades.

Fall framåt för de svarta i VM.

När jag såg på 100 metersfinalen i VM i olympiastadion i Berlin förvånades jag över att man inte med ett ord nämnde Jesse Owens segrar i fyra grenar nämligen 100 och 200 meter löpning, längdhopp och stafett 4 gånger 100 meter i samma stadion 1936. Olympiaden blev en propagandatriumf för nazisterna men den grumlades en hel del av Jesse Owens segrar.
Nazisterna kunde medge att de svarta var fysiskt starkare än de vita men stod på en låg nivå civilisatoriskt. Om detta skriver Cege Berglund med rubriken "Fusk, sa Hitler om USA:s medaljer"i Göteborgsposten den 17 aug. 2009 följande :" Nasisterna hade svårt att förklara de svartas framgångar under OS. I ett "vetenskapligt" påstående hävdades att de svarta var snabbast tack vare ett abnormbt stort, "djuriskt" hälben. De svarta var alltså inte människor utan djur och USA kunde lika gärna ha anmält kapplöpningshästar till loppen."
Hitler vägrade att ta Owens i hand av detta skäl och ansåg att de svarta inte borde få tillåtas att deltaga i spelen. Inte ens presidenterna Roosewelt och Truman tog emot honom i Vita huset antagligen med tanke på rasisterna i Sydstaterna som då röstade på demokraterna.
Owens sprang 100 meter på den förnämliga tiden 10.3 sek När jag såg att det var bara svarta löpare i finalfältet tänkte jag på vilka oerhörda framsteg som gjorts i rashänseende sedan Hitlers dagar. Nu sker en rasblandning som skulle ha förskräckt nazisterna Många av de svarta idrottsmännen och kvinnorna kommer från Västindien och detta fick mig att tänka på att det var de starkaste individerna som överlevde slavtransporterna över Atlanten. Det skedde kanske ett positivt urval. Förmågan att organisera stater ingick dock inte i det genetiska urvalet Det utgör inte minst Jamaica ett exempel på. Trots en femtioårig självständighet har man en mycket stor fattigdom. Efter självständigheten kunde man skylla på kolonialmakten England men det kan man inte längre.
När jag var barn sade man att USA ansåg att negrerna var bra att ha i krig och olympiader. I övrigt hade de inget människovärde. Hitler skall enligt artikeln i GP ha gjort följande yttrande:" Amerikanarna borde skämmas som låter negrer vinna medaljer åt dem. Jag skall inte skaka hand med en neger."

Jobbiks förhistoria.

Den senaste tiden har förföljelserna av romer i Ungern uppmärksammats i pressen när det högerextrema partiet Jobbik fått 15 procent i EU-valet. Det har en förhistoria som inte är allmänt bekant.
Österrike – Ungern tillhörde en av förlorarmakterna i första världskriget. Genom att Ungern förminskades kom stora mängder ungrare bli medborgare i grannländerna då särskilt i Rumänien som har en stor ungersk befolkning.
I förhoppningen om att åter få tillbaka förlorade områden gick Ungern med Tyskland i kriget mot Sovjetunionen 1941. När Tyskland såg ut att förlora kriget 1944 ville den ungerska regeringen dra sig ur kriget. Då ockuperade Tyskland landet och började samarbeta med det nazistiska partiet pilkorsarna. Dessa hjälpte tyskarna att samla in judar för transport till koncentrationslägren i Polen. Raul Wallenbergs verksamhet för att rädda människoliv i Ungern är välbekant men pilkorsarnas är i det närmaste okänd.
Finland deltog också på Tysklands sida i kriget mot Sovjet men lyckades att ta sig ur det för Finland generande samarbetet 1944. Det uppstod då ett krig mot kvarvarande tyska förband i norra Finland. Som hämnd förstörde tyskarna Rovaniemi.
När ungrarna gjorde uppror 1956 sades det från vänsterhåll att det var pilkorsarna som var " frihetskämpar" i kriget mot Sovjet. Det var ju bara 12 år sedan dessa jagade judar i Budapest och Wallenberg försökte hjälpa judarna.
Jag undrar om det är pilkorsrnas barnbarn som fyller de extrema partiernas led. Ungern har inte kommit över landöverlåtelsen av ungerskbefolkade områden i Trianon 1921. Särskilt förlusten av Transsylvanien till Rumänien är smärtsam för ungrarna.

Vem hjälpte Hitler till makten?

I Henry Bamford Parkes bok Marxismen obducerad har jag funnit de bästa exemplen på hur fascismen och nazismen kunde vinna sådana framgångar under 1930-talet. I min artikel "Vem hjälpte Hitler till makten? (Sourze Yngve Karlsson sidan 5) har jag beskrivit förspelet till Hitlers makttillträde.
Parkes gör en bra beskrivning av kommunism och fascism. Han skriver följande:" Kommunismen var internationell, jämlikhetssträvande, antireligiös, antimystisk och kallt rationell. Fascismen spelade på nationalitet-, ras- och traditionmedvetandet, vädjade till människors längtan efter mystik, deras kärlek till känslosamhet och deras behov av att tillbedja och bjöd dem en förfalskad och barbarisk ritualens, ceremonins och mytens poesi."
Parkes beskriver hur nazisterna fick hela fjorton miljoner röster i valet i juli 1932. Man började då förhandla med borgerligheten om samarbete vilket fick till följd att man i det sista demokratiska valet förlorade röster till kommunisterna. Vad som hände sedan beskriver Parkes på följande sätt:" Under hela 1932 kunde den gamla tyska härskande klassen – industriidkare, godsägare, generaler, och byråkrater – genom sitt inflytande hos president Hindenburg behålla herraväldet över situationen, och då nazisterna förlorade i styrka, beslöt de att släppa dem in i regeringen som skydd mot det ännu större onda, som kommunismen utgjorde. Sedan Hitler och den nazistiska byråkratin väl en gång kommit i besittning av ämbeten, fortsatte de med att tillvälla sig makten och deras aristokratiska beskyddare drevs ut i obemärkthet. Under den tyska civilisationens hela debacle tävlade de båda marxistiska partierna med varandra om att genom svagheten i sitt uppträdande komma den marxistiska trosbekännelsens förutsägelser på skam. Socialdemokraterna, som hade räddat republiken 1920 men vilkas organisationer var försvagade på grund av den ökande arbetslösheten och kommunisternas ständiga angrepp, gjorde ingenting. Kommunisterna koncentrerade all sin ondska mot socialdemokraterna och röstade sida vid sida med nazisterna mot center- socialdemokratstyre. Under mera än ett år efter Hitlers seger fortsatte den internationella kommunismen att proklamera att nazismens seger inte var ett nederlag utan ett steg mot en kommunistisk seger, den hade gjort slut på socialdemokratins inflytande och berövat massorna deras illusioner.
Bara två år efter Hitlers makttillträde var det ett annat ljud i skällan från Stalin och kommunisterna. Om detta skriver Parkes följande:" Världskongressen 1935 antog ett program som upptog samarbete med liberalerna och socialdemokraterna i en folkfront till demokratins försvar och krävde att fascismens anlopp skulle hejdas genom ett kollektivt säkerhetssystem. Kommunisterna i hela världen befunnos plötsligt förkasta varenda teori, som de bekänt sig till före 1934 klandrat som verktyg åt kapitalistklassen och fascisterna. I stället för att i realiteten vara kapitalistisk diktatur var den borgerliga demokratin något som måste försvaras."
Åsa Linderborg recenserar i en artikel i Aftonbladet den 11 aug. 2009 under rubriken Kulturens dödgrävare en bok av Eric D. Weitz med titeln Weimartyskland – Löfte och tragedi. I underrubriken " Åsa Linderborg om Göran Hägglund – och slutet för Weimarrepubliken går Linderborg till hårt angrepp på Hägglunds kritik av kulturradikalerna. Mycket kan borgerligheten kritiseras för men att de skulle vilja införa diktatur är ett steg för långt. Som vänsterman ser jag gärna att borgerligheten kritiseras men det får vara någon måtta med kritiken.
Som framgår av ovanstående citat var både de båda marxistiska partierna och den demokratiska borgerligheten skyldiga till Hitlers makttillträde. Särskilt skyldiga var nog kommunisterna som helt missbedömde den politiska situationen i Tyskland. Det var kanske Stalins okunskap om förhållandena i Tyskland som gjorde att nazisterna kunde ta makten i landet.

Nordiska lektioner för resten av världen.

En ledarartikel i Financial Times den 31 juli 2009 prisas den nordiska modellen under rubriken "Nordic lessens for rest of the world."
Det är vad som benämndes den solidariska lönepolitiken som uppskattas i artikeln. Den gick ut på att man höjde de lägsta lönerna och att företag som inte kunde betala lönen slogs ut och arbetskraften gick till bättre betalda arbeten. Det blev då en sammanpressad lönestruktur vilken var gynnsam för den sociala sammanhållningen och produktiviteten i ett land. Det kan jämföras med nationalekonomen Schumpeters kreativa förstörelse.
Enligt FT har den" nordiska modellen haft växlande framgång i den senaste krisen. Norge och Danmark klarar sig bra medan Sverige och Finland har en arbetslöshet på 9 procent och tillväxten är sämre än resten av Europa. Men modellen är med rätta beundrad för sin långsiktiga framgång : ett generöst välfärdssystem och en låg ojämlikhet och samtidigt upprätthållande av en hög produktivitet."
" Generösa men kostsamma välfärdsstater som ger låglönegrupper en starkare förhandlingssituation går lättare att försvara i homogena samhällen med stark solidaritet. Hög öppenhet för handel tvingar fackföreningar i exportsektorn att gå med på konkurrenskraftiga löner i vad som ekonomer kallar exportlett lönesättande."
Artikeln slutar "med att peka på Danmarks "flexicurity vilket kombinerar ett socialt skyddsnät med arbetsgivarens rätt att avskeda övertaliga. Vidare så vill den center-högerregeringen i Sverige lätta på socialdemokratiska restriktioner De nordiska länderna kan titta söderut för mer inspiration."
Den sista meningen " Nordics can look south for more inspiration" förstår jag inte riktigt. Skall vi åka till Tyskland eller Frankrike för mera inspiration?

1930-talet - en mörk tidsålder.

I ett antikvariat hittade en bok med den märkliga titeln Marxismen obducerad skriven av Henry Bamford Parkes ock tryckt år 1941.
Vad som fastnade i mitt minne var följande citat:" Vad Europa framförallt annat ovillkorligen behöver är kontinental enhet – utplånande av nationella gränser och de olika nationella systemens förenande till ett enda system – och inom överskådlig tid står det troligen ej i mänsklig makt att åstadkomma europeisk enighet. Lyckligtvis är amerikanarna ännu inte tvungna att ordna upp den olyckliga kontinentens svårigheter."
Om fascismen skriver han följande:" Fascismen är en sjukdom, som lätt kan angripa varje samhälle, som icke är sunt och kraftigt och det enda sätt varpå den varaktigt besegras är att man bygger upp ett ekonomiskt och socialt system, inom vilket människorna kunna leva välbärgade och belåtna."
Om kommunismen skriver han att "kommunismen är en mycket ädlare och mänskligare trosbekännelse än fascismen, men den är nästan lika fientligt sinnad mot intelligensens fria spel, som varje verklig kulturell utveckling kräver. Om vi godtager den välbekanta marxistiska läran, att kommunismen och fascismen är de enda alternativ som ligger framför oss och att vi om vi förkasta det ena, måste omfatta det andra, så är det svårt att icke inse, att mänskligheten i båda fallen måste inträda i en " mörk tidsålder " och att den frihet, den tolerans och den intellektuella utveckling, som karaktäriserat Västeuropa och Förenta staterna under de senaste två eller tre århundradena, endast utgjort en kort period av solsken i en för övrigt mörk och melankolisk historia."
Förenta staternas roll kommer att bli avgörande för världens öde. Enligt Parkes " tar de i arv en revolutionär tradition av frihet, jämlikhet och demokrati, ty dessa ideal är inskrivna i de båda dokument, med vilka deras historia som självständig nation börjar… Det är tydligt, att under den innevarande historiska epoken uppgiften att bevara civilisationen först och främst kommer att falla på Förenta staterna. Och det är uppenbart, att om Förenta staterna faller offer för totalitärt barbari, så kommer det att bli det märkvärdigaste exempel på människosläktets dårskap, som bevarats av historiens annaler."
Om toleransen skriver han " att vad som behövs är att man rationellt tar itu med samhällsmaskineriets praktiska problem och undviker alla former av fanatism…Tolerans och kompromiss betraktas av fanatikerna (både de kommunistiska och de fascistiska) som bevis på svaghet, på brist på principer."
När jag försöker sätta mig in i Parkes tankegångar från i slutet av 1930-talet och de första krigsåren förstår jag i vilken mörk tidsålder mänskligheten genomlevde. Man har jämfört Peking-OS 2008 med Berlinolympiaden 1936 men det går inte att komma ifrån att det var en propagandaseger för nazisterna. Dels fanns det fullt med hakorsflaggor och dels att många gjorde Hitlerhälsning av kommentatorn Sven Jerring benämnd tysk hälsning.
För en vänsterman måste början av 1941 vara den värsta tiden att genomlida. Då hade Hitlers arméer tagit större delen av Europa och Sovjet och Tyskland hade fortfarande ett non-aggressionsavtal med varandra. Då övergav många kommunismen och en del av dem blev nazister. Det var troligen kommunisternas fanatism som avgjorde kriget till allierade fördel. Jag har skrivit om detta i artikeln Kommunismen har också gjort gott. Förenta staterna fick som Parkes anade rädda Europa från det nazistiska barbariet.

Kina överger ett-barnspolitiken?

I en artikel i Financial Times den 25 juli 2009 med rubriken " Shanghai calls on chosen couples to exceed China´s `one child` limit." skriver Patti Waldmeir om Kinas nya politik i befolkningsfrågan. Jag har skrivit om Kina och Indien befolkningspolitik i artikeln " Indien passerar Kina i befolkningsmängd". (Sourze Yngve Karlsson sidan 8)
Det är den ökande andelen äldre bland befolkningen som fått myndigheterna att tänka om. Av Shanghais befolkning är 21 procent 60 år eller äldre vilket var dubbelt mot nationella genomsnittet. Om ett par kommer från ett-barnsfamiljer får man ha två barn. För minoritetsfolk som tibetaner och uigurer gäller inte någon barnbegränsning.
Ett problem är att barn antas att hjälpa föräldrar på deras ålders höst. Ibland gäller det också far- och morföräldrar. Man befarar t.o.m. arbetskraftsbrist i Shanghai men man väntas lösa det genom migration.
En likartad utveckling som den i Shanghai har också Hongkong och Singapore genomgått då man först uppmuntrat att ha få barn har följts av fallande födelsetal när lönenivåerna blivit lika höga som i västliga länder.

Mao var ingen kommunist.

Jag har nu läst Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao – den sanna historien" Tidigare har jag skrivit en Mao-positiv artikel där jag ansåg att Mao borde vara en ledstjärna snarare än en tyrann (Mao – ledstjärna eller tyrann, Sourze, Yngve Karlsson sidan 7 och Deng och kommunismen sidan 7). När jag tänker igenom vad jag tidigare läst om honom kommer jag att tänka på Stalin när det gäller maktlystnad och hänsynslöshet. Det är det tyranniska hos Mao. Någon ledstjärna kan han inte vara för närvarande men kanske någon gång i framtiden.
Någon avmaoisering liknande avstaliniseringen i Sovjet av Krusjtjev år 1956 blir det knappast. Varje land behöver sina hjältar och Mao kommer att vara Kinas hjälte för lång tid framåt. Detta oberoende allt negativt som man skriver om honom. Hans attityd till fruar, barn och vänner liknar en psykopats beteendemönster. Något liknande var det nog med Stalin och en anledning till avstaliniseringen var att Krusjtjev drabbades under Stalins välde. Också Deng Xiaoping drabbades av Maos nyckfullhet men ville trots detta inte veta av någon avmaoisering. Den höga grad av likriktning av befolkningen som ägde rum i Sovjet gjorde det möjligt för röda armén att segra i andra världskriget. Samma form av likriktning stärkte kommunisterna i Maos Kina. Likriktning fanns också i Sverige när man propagerade för det fosterländska under min barndom på 1940-talet. Jag anser i likhet med Deng att Mao och Stalin var 70 procent bra och 30 procent dåliga.
I de allra flesta avseendena var inte Mao en vänsterman. Han var inte speciellt arbetar- eller bondevänlig och han ömmade inte för de fattiga och förtryckta som vänstern brukar göra. Det gör mig ont att skriva detta men så är det i alla fall. Jag trodde ett tag att Mao var en kommunist när han under det stora språnget 1959 försökte genomföra det kommunistiska samhället före Sovjet. Sovjetledaren Nikita Krusjtjev förebådade på 1960-talet att Sovjet skulle kunna införa kommunismen under 1980-talet och det trodde jag också. Det var en kommunism där var en presterade efter förmåga och fick efter behov. Jag kunde inte tänka mig att man allmänt femtio år senare skulle ha övergivit mellanstadiet socialismen och infört ren kapitalism i Sovjet och Kina.
Jag har upplevt så stora förändringar under de senaste femtio åren och jag tror att det blir lika omvälvande händelser de närmaste hundra åren. Kanske blir åter tal om att skapa ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle?

Mao behövs i Kina.

Jag har nu läst Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao – den sanna historien" Tidigare har jag skrivit en Mao-positiv artikel där jag ansåg att Mao borde vara en ledstjärna snarare än en tyrann (Mao – ledstjärna eller tyrann, Sourze, Yngve Karlsson sidan 7 och Deng och kommunismen sidan 7). När jag tänker igenom vad jag tidigare läst om kommer jag att tänka på Stalin när det gäller maktlystnad och hänsynslöshet. Det är det tyranniska hos Mao. Någon ledstjärna kan han inte vara för närvarande men kanske någon gång i framtiden.
Någon avmaoisering liknande avstaliniseringen i Sovjet av Krusjtjev år 1956 blir det knappast. Varje land behöver sina hjältar och Mao kommer att vara Kinas hjälte för lång tid framåt. Detta oberoende allt negativt som man skriver om honom. Hans attityd till fruar, barn och vänner liknar en psykopats beteendemönster. Något liknande var det nog med Stalin och en anledning till avstaliniseringen var att Krusjtjev drabbades under Stalins välde. Också Deng Xiaoping drabbades av Maos nyckfullhet men ville trots detta inte veta av någon avmaoisering. Den höga form av likriktning av befolkningen som ägde rum i Sovjet gjorde det möjligt för röda armén att segra i andra världskriget. Samma form av likriktning stärkte kommunisterna i Maos Kina. Likriktning fanns också i Sverige när man propagerade för det fosterländska under min barndom på 1940-talet. Jag anser i likhet med Deng att Mao och Stalin var 70 procent bra och 30 procent dåliga.
När jag tänker vidare på den tiden kring i början av 1960-talet och vad man i alla antikommunistiska kretsar förebrådde Sovjet var att man avskaffade demokratin efter makttillträdet 1917. Det fanns en riksdag (duma) vald och det hölls ett val där kommunisterna bara fick en handfull röster. Då beslöt Lenin att avskaffa demokratin.
Den andra saken som man förebrådde kommunisterna var att man stimulerade högersinnade kretsar att göra samma sak. I Italien gjorde Mussolini detsamma 1922 och Hitler kuppade till sig makten 1933 även om det såg demokratiskt ut när Hindenburg utsåg Hitler till rikskansler. Allt detta var kommunisternas fel enligt vissa personer.
I Henry Bamford Parkes bok "Marxismen obducerad" framhåller han marxismens (socialdemokraternas och kommunismens) skuld. Genom sin klasskampsretorik skrämde man många högersinnade personer att stödja diktaturen framför demokratin på 1930-talet.
Alltså hade det bara varit demokratiska stater i Europa efter första världskriget om inte marxistisk och kommunistisk propaganda hade fått högern att stödja att stödja diktaturen i Italien och Tyskland.
Det senaste inslaget i propagandan mot kommunismen är att den inte var en revolution i Ryssland utan en statskupp mot den begynnande demokratin.
Efter första världskriget bildades Nationernas förbund (NF) för att avstyra alla krig. Den första staten som bröt mot förbundets stadgar var Japan när man utan vidare tog Manchuriet från Kina år 1931. Lydstaten fick namnet Manchukuo. Nästa brott mot stadgarna gjorde sig Mussolini sig skyldig till när han erövrade Abissinien (Etiopien) år 1936.
Under 1940-talet fanns det tre utpräglade högerdiktaturer. Det var axelmakterna Tyskland, Italien och Japan och två vänsterdiktaturer nämligen Stalins Sovjet och Maos Kina. Det var tur för världen att vänstern avgick med segern.

Indien och Kina - framtidens stormakter.

Jag har läst två mycket intressanta artiklar nämligen Martin Wolfs "How India must change if it is to be an advanced economy" och Philip Stephens " Western awe and domestic anxiety : a tale of two Chinas." Wolfs fanns i Financial Times den 8 juli och Stephens den 10 juli i samma tidning.
Wolf frågar sig " hur världsekonomin kommer att se ut efter det att den finansiella krisen är över. Kommer det att vara ett "blip" eller något fundamentalt annorlunda? En stor del av svaret kommer att levereras av de två asiatiska giganterna Indien och Kina." Under en generation har BNP i Indien växt med 230 procent och trendmässigt med 4 procent per år. Det kan anses som en bra tillväxt men om man jämför med Kinas 1090 procent och 8,7 trendmässig tillväxt ligger Indien i lä för Kina. Indiens och Kinas ekonomier har globaliserats under 2000-talet. Öppenheten (import + export) har ökat i båda länderna till för Kina med 59 och Indien 51 procent av BNP.
Vad behövs för att Indien skall uppnå välstånd? Svaret är att Indien måste uppnå en tillväxt under en generation (30 år)med 10 procent per år, något som Kina har lyckats med från en lägre nivå. För att uppnå detta skriver Wolf att fyra kriterier behöver att uppfyllas Dessa är "att världen lever fred, att världsekonomin förblir öppen, att Indien måste undvika stagnation som medelinkomstländer har drabbats av och att resurs- och miljömässiga problem undviks." Dessutom måste Indien klara tre stora utmaningar nämligen upprätthålla och stärka den sociala sammanhållningen, skapa en konkurrenskraftig och uppfinningsrik ekonomi, och spela en roll i närområdet som motsvarar dess storlek och stigande vikt.
Indien måste röra sig från s.k."crony capitalism and petty corruption" till något annat. Enligt Wolf finns det " seven inter-generational issues" Det första är att tackla ojämlikheten, det andra förbättra miljön, det tredje att eliminera flaskhalsar i infrastrukturen, det fjärde att förbättra den offentliga servisen särskilt i städerna, det femte att förbättra skolor och teknisk utveckling, det sjätte att revolutionera energiproduktionen och konsumtionen och slutligen att skapa ett blomstrande Sydasien och bli en ansvarsfull global makt.
Slutsatsen blir följande:" For India I conclude that even sustaining recent performance is going to be very hard…India now requires efficient, service-providing government by competent technocrats and honest politicians. (För Indien drar jag slutsatsen att den nuvarande tillväxten blir svår att upprätthålla…Indien behöver nu en effektiv, servicebetonad regering, kompetenta teknokrater och hederliga politiker.)
Stephens artikel "Western awe and domestic anxiety a tale of two Chinas = Västerländsk fruktan och inhemsk ängslan : ett tal om två Kina" handlar just om dessa saker. Han börjar med att presentera Martin Jacques bok When China Rules the World. Han påpekar att bokens titel är något överdriven. Det är kanske för att sälja böcker som den fått just den titeln. Han nämner att Japan en gång tilltroddes att bli en ekonomisk stormakt men en ekonomisk nedgång under 1990-talet gjorde att Japan inte alls blev så starkt. Francis Fukuyama skrev efter murens fall 1989 sin End of History där han förutsade slutet på historien där alla skulle omfatta den liberala kapitalismen. Då försvann den andra världen i och med östblockets upplösning och de tillhör nu nästan allesammans den första världen. En del länder i forna tredje världen tillhör nu också den rikaste delen av världen. Kvar i tredje världen är de fattigaste länderna framförallt i Afrika, Latinamerika och Sydasien.
Jacques bok råkade komma ut samtidigt som uigurerna ställde till med oroligheter i Xinjiang (Östturkistan). Trots att hankineserna utgör 92 procent av Kinas befolkning kan regeringen i Peking inte bortse från minoriteternas önskemål om större självstyre. Kinas president Hu Jintao avstod från toppmötet med G8-gruppen för att i stället ta itu med problemen på hemmaplan. Rent kortvarigt kan man använda militär och poliser i Tibet och Xinjiang men för en långvarig lösning krävs andra metoder. Det är svårt för demokratier att lösa etniska konflikter. Enligt Stephens är det "olösligt för en en-partistat. Men med så mycket på spel har Beijing inget annat val än att ge etniska minoriteter särskilt tibetaner och uigurer en genuin autonomi under kinesiskt styre."

"Mein Kampf" ges ut igen?

I en nyhetsartikel i DN den 30 juni 2009 med rubriken "Mein Kampf" ges ut igen? avhandlas problemet med utgivningsrätten till boken. Enligt artikeln råder till vidare " förbud mot att publicera boken och delstaten Bayern äger rättigheterna fram till 2015." Bayerns forskningsminister Wolfgang Heubisch tror att en kommenterad utgåva kan hindra att nynazister missbrukar boken efter det att Bayern inte längre har rättigheterna kvar.
" Det finns en fara att charlataner och nynazister beslagtar rättigheterna när Bayerns tar slut. Därför tycker jag att det ska finnas en ordentligt förberedd och välgrundad, kritisk version" uppgav han i samma uttalande. "Mein Kampf" har varit förbjuden i Tyskland sedan slutet av andra världskriget men judiska grupper och historiker har länge velat se en kommenterad version. Enligt TT- AFP Berlin. I Sverige finns den inte i bokhandeln men man kan komma över den i antikvariaten.
Jag har just läst boken och jag tänkte skapa debatt genom att citera de värsta avsnitten när det gäller judehat och rasism. Det var tydligen alltför utmanande och artiklarna blev inte publicerade av Sourze. Mitt intryck av Hitler var att han var mycket intelligentare än jag hade en aning om. Han överlistade alla motståndare både på hemmaplan och i utlandet ända tills han gjorde två överilade beslut nämligen anfallet på Sovjetunionen 1941 och krigsförklaringen mot USA samma år. Att han så kapitalt missbedömde Sovjets och USA:s styrka berodde på hans tro att judarna saknade förmåga att organisera en stat och att det fanns lägre raser.
För att orientera sig om Hitler närmare kan jag rekommendera följande artiklar:" Om högern hade vunnit kriget (Sourze Yngve Karlsson sidan 10, De tyska judarna och Palestina sidan 9, Den nazistiska terrorismen sidan 10 och Andra världskriget ett misstag? sidan 10"

Nazisterna - de största förbrytarna.

Jag har läst Hitlers Mein kampf (Min kamp). I samband med detta tänkte jag på de artiklar som jag skrivit som handlade om denne person. De är följande:" Om högern hade vunnit kriget(Sourze Yngve Karlsson sidan 10, De tyska judarna och Palestina sidan 9 . Den nazistiska terrorismen sidan 10 och Andra världskriget ett misstag? Sidan 10)
En av Hitlers närmaste män lär ha yttrat att antingen blir nazisterna ihågkomna som världens största hjältar eller som de största förbrytarna. Det blev det sistnämnda. När jag läste Hitlers Mein kampf har det varit ett problem att han blanda stort och smått i en enda röra. De ständiga upprepningarna och användande av talspråk i texten var ett störande inslag vid läsningen. Hatpropagandan mot marxister och judar gjorde det svårt att ta sig igenom den 637 sidor tjocka boken. Samtidigt är det glädjande att Hitler tog så fel och att utvecklingen har visat att det inte finns några underlägsna raser och att judarna har kunnat grunda en stat.
Hur kom det sig att Hitler blev en sådan antisemit. I föräldrahemmet fanns ingen motvilja mot judar. Det var kanske mötet med en jude med kaftan då han frågade sig om denne man också var en tysk. Det var då han köpte de första antisemitiska broschyrerna. Han läste om de liberala och sionistiska judarna och han tog avstånd från båda riktningarna. Om renheten skriver han följande:" Överhuvudtaget var renheten – både sedlig och annan – hos detta folk en sak för sig….Jag blev ibland riktigt sjuk av lukten från dessa kaftanbärare. Därtill kom den osnygga klädseln och den föga hjältemodiga hållningen."
I och med krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjet 1941 visade antisemitismen sitt rätta ansikte. Båda länderna hade fångläger för politiska fångar. Medan lägerfångarna i Sovjet antingen frigavs eller sattes in i krigsproduktionen beslutades vid Wannseekonferensen den 20 januari 1942 att 11 miljoner judar skulle förintas. När kriget var slut hade sex miljoner hunnit förintas. Den 6 juni 1941 utfärdade Hitler den så kallade kommisarieordern. Enligt denna skulle judar, sovjetiska tjänstemän, partisaner och sabotörer avlivas en ett skott. I praktiken tillfångatog specialtrupper samtliga med högre utbildning och i ledande befattning i områden som ockuperades av tyskarna och började avliva dem i stort antal. Enligt boken "Moderna tider" sköts 1941 500 000 europeiska ryska judar och lika många ryssar. Hitler hade i december 1941 omkring 8 700 000 judar under sitt välde. Av dessa hade han låtit mörda minst 5 800 000 när 1945 gick in."
I enlighet med komissarieordern avrättades i Baltikum, Vitryssland och Ukraina av nazistiska specialstyrkor en miljon människor i samband med att de tyska trupperna ryckte fram. Ofta hittade man villiga medhjälpare bland den inhemska befolkningen. Eftersom huvuddelen av judarna fanns i Polen var det naturligt att förintelsen skedde där. Svårbegripligt är däremot att de franska myndigheterna medverkade till att 83 000 franska judar förintades. Det måste ha inneburet ett logistiskt problem att frakta så många människor till Polen i järnvägsvagnar. Varför reagerade inte franska myndigheter? Detta hände medan Tyskland höll på att förlora kriget. De intensifierades kanske i stället. Man trodde möjligen att judarna efter kriget inte skulle ha en lika dominerande position som före andra världskriget. Däri misstog man sig i synnerligen hög grad. Flera oligarker i Ryssland är judar och judarna har en egen stat i form av Israel.
Det faktum att många i de av Tyskland ockuperade länderna hade läst Mein kampf gjorde man hade lätt finna medlöpare som fick höga poster i den nya administrationen. Det gjorde att det tog relativt lång tid att befria de av tyskarna besatta staterna. För Frankrikes del tog det mer än ett halvt år innan de tyska trupperna var besegrade och Tyskland kunde t.o.m. gå till motoffensiv i Ardennerna.
Man kan undra om det finns tyskar som har kvar sin Mein kampf. Varje brudpar fick ett exemplar av den boken. Annars är jag rädd att den kan spä på judehatet i arabländerna om den läses där.

Jag har läst Hitlers Mein kampf del 2

Jag har läst Hitlers Mein kampf (Min kamp). Läsningen framkallade många tankar i olika riktningar. Mina första tankar finns att läsa på min blogg yngvekarlsson.blogspot.com Sedan dess har jag mina tankar gått i olika riktningar. Har våra hemmanazister som gör hitlerhälsning läst den. Jag betvivlar det. Det är en prestation att ta sig igenom den 637 sidor tjocka boken.
Hitler var inte dum som man kan få intrycket av när man läser om honom. Det framgår av följande citat:" Jag läste den tiden oerhört mycket och grundligt. All den tid som jag var ledig från arbetet ägnade jag åt studier. På några få år lade jag grunden till ett vetande som jag fortfarande utökar."
Det liknar min egen utveckling till "evig student" och följande citat stämmer också med min egen utveckling:" Under denna tid skapade jag mig en världsbild och en livsåskådning som blev till bergfast grundval för mitt dåvarande handlande. Vad jag sedermera har lärt har endast givit anledning till obetydlig komplettering av denna skapelse och någon förändring har inte behövts."
Detta skrev Hitler år 1925 åtta år före maktövertagandet. Det var kanske anledningen till att han inte omvärderade jude- och rasfrågan. Han skriver följande om ungdomen:" Ungdomen levererar projekt och byggnadsmaterial varav den mognare åldern väljer och bygger till stenarna och uppför byggnaden dvs när inte ålderns så kallade vishet förkväver ungdomens genialitet."
Om boklig kunskap har Hitler följande synpunkter:" Jag känner människor som har läst ofantligt mycket, som har plöjt igenom den ena boken efter den andra bokstav för bokstav, men som jag trots detta inte vill kalla " belästa". De besitter visserligen ett omfattande "vetande" men deras hjärnor är inte i stånd att disponera och registrera allt material som de har upptagit. De saknar förmågan att skilja det värdefulla från det värdelösa i en bok, att absorbera det förra så fullständigt att de inte glömmer det, men gå förbi det senare eller åtminstone inte släpa det med sig som en obrukbar barlast. Läsningen är inget självändamål utan ett medel för något annat. I andra hand skall läsningen bidra till att utkristallisera en allmän världsuppfattning."
När jag diskuterat Mein kampf med mina bekanta visar det sig att man inte vet när den skrevs och i vilket sammanhang den kom till. Erwin Leisers skriver i introduktionen av boken följande:" Boken påbörjades när Hitler satt i fängelse i Landsberg efter sin misslyckade kupp i Mûnchen den 9 november 1923… Han skrev inte någon självbiografi eller partiprogram. När han lämnade manuskriptet hette boken " Fyra och ett halvt års kamp mot lögn, dumhet och feghet".Amann(utgivaren) ändrade titeln till Mein Kampf. Första upplagan utkom på sommaren 1925… De intellektuella tog varken boken eller författaren på allvar…Kurt Tucholsky skrev om Hitler:" Den mannen existerar inte. Det enda som finns är det oväsen han ställer till med." Två efter Hitlers makttillträde (1933)tog Tucholsky sitt liv i Göteborg.
Leiser sammanfattar på ett bra sätt vad jag har kommit fram till i följande citat:" Grotesk är bl.a. Hitlers övertygelse att han skulle kunna vinna kriget mot bolsjevismen utan större svårigheter då den enligt hans uppfattning dominerades av judar som saknade förmågan att grunda stater. Jätterikets sammanbrott skulle sedan utgöra den "väldigaste bekräftelsen" på rasteorin." Hitler kunde inte förklara på vilket sätt en seger för den "judiska bolsjevismen skulle innebära en seger för den "judiska" storkapitalismen. Han hävdade ännu den 4 februari 1945 att endast " det judiska inflytandet på Churchills engelsmän" hade hindrat Storbritannien att bli Tredje rikets bundsförvant. Det kan vara sant eftersom många konservativa parlamentsledamöter förordade en uppgörelse med Hitler.

Jag har läst Hitlers Mein kampf.

När jag har läst Hitlers "Mein kampf" har det varit ett problem stort och smått har blandats i en enda röra. De ständiga upprepningarna och användandet av talspråk i texten har varit ett störande inslag vid läsningen. Hatpropagandan mot marxister och judar gjorde det svårt att ta sig igenom den 637 sidor tjocka boken. Samtidigt är det glädjande att Hitler tog så fel och att utvecklingen har visat att det inte finns några underlägsna raser.
Att Hitler var beläst framgår att han hade läst juden Karl Marx "Kapitalet". Han läste också tidningar vilket framgår av följande citat:" Man kan i stort sett dela in tidningsläsarna i tre grupper: 1. De som tror allt de läser, 2. De som inte tror någonting, 3. De som kritiskt prövar och bedömer det lästa. Den första gruppen är kvantitativt övervägande. Den utgörs av den stora massan av folket…Den andra gruppen omfattar ett betydligt mindre antal. Den är till en del sammansatt av element som i början har hört till den första gruppen…Den tredje gruppen är den avgjort minsta. Den består av de andligen verkligt högtstående individer som av naturen eller på grund av uppfostran förstår att tänka självständigt, som försöker bilda sig ett eget omdöme om allting och underkastar det lästa en grundlig prövning. Deras hjärna arbetar medan de läser en tidning och författaren har därför ingen lätt uppgift."
På ett annat ställe skriver Hitler följande:" Judens herravälde i staten synes nu så säkrat att han inte bara åter vågar beteckna sig som jude, utan även öppet erkänner sina nationella och politiska mål. Det förekommer numera ofta att en del av judarna erkänner att de tillhör ett främmande folk, men inte ens då kan låta bli att ljuga. Ty då sionismen försöker inbilla den övriga världen att den judiska nationalitetskänslan är nöjd med att skapa en stat i Palestina, drar judarna återigen de dumma gojim på det grymmaste vid näsan. De tänker inte alls bygga upp en judisk stat i Palestina för att bo där, utan de vill bara ha en organisationscentral för sitt internationella världsbedrägeri, som är utrustad med egen suvernänitetsrätt och befriad från risken att bli angripen av andra stater, och som kan användas som en tillflyktsort för utvisade fähundar och en högskola för blivande skojare… Den svarthåriga judeynglingen lurar i timtal med satanisk glädje tecknad i sitt ansikte på den intet ont anande flickan för att få skända henne och därmed förorena hennes folks blod. Med alla medel försöker juden förstöra de rasliga grundvalarna för det folk som skall läggas under oket. Samtidigt som han planmässigt fördärvar kvinnor och unga flickor, drar han sig inte för att i större skala driva ned blodsskrankorna för andra. Det är juden som har fört negrerna till Rhen, även där med baktanken att med hjälp av den framtvungna bastardiseringen fördärva den vita ras som han hatar, störta den från dess kulturella och politiska höjd och själv svinga sig upp till att bli dess herre. Ty ett rasrent folk som är medvetet om sitt blod skall aldrig kunna underkuvas av juden. De enda han här är i världen kommer att vara herre över är bastarder. Juden försöker alltså planmässigt sänka rasnivån genom kontinuerlig förgiftning av individerna. Politiskt däremot förbereder han ersättandet av den demokratiska tanken med proletariatets diktatur. I marxismens organiserade massa har han funnit ett vapen med vars hjälp han kan göra sig oberoende av demokratin, och som tillåter honom att diktatoriskt och med brutal kraft underlägga sig folken och regera över dem.
Om den ryska revolutionen har Hitler följande att förtälja:" Revolutionens verkliga organisatör och underblåsare, nämligen den internationelle juden, bedömde situationen alldeles riktigt. Det tyska folket var ännu inte moget att drivas ner i det bolsjevikiska blodsträsket på samma sätt som man lyckats med det ryska. Detta berodde till stor del på den större rasliga gemenskapen mellan de tyska intellektuella och de tyska kroppsarbetarna., och vidare på att även de bredaste folklagren var genomsyrade av vissa bildningselement på ett sätt som förekommer i andra västeuropeiska stater men helt och hållet saknas i Ryssland. De ryska intellektuella var själva till största delen av icke rysk nationalitet, eller åtminstone av icke slavisk ras. Det dåvarande Rysslands tunna översta skikt av intellektuella kunde när som helst skalas bort, därför att ingenting fanns som band det samman med den underliggande stora massan. Den andliga och även moraliska nivån hos denna massa var oerhört låg. När man i Ryssland lyckades hetsa upp de obildade, icke läs- och skrivkunniga hoparna mot ett intellektuellt övre skikt, som inte på något sätt hängde samman med dem, var landets öde beseglat och revolutionen hade lyckats. Den ryske analfabeten hade därmed blivit en värnlös slav under sina judiska diktatorer, som emellertid var kloka nog att låta sin diktatur få namnet "folkdiktatur"…Nu börjar den sista stora revolutionen. När juden har tilltvingat sig den politiska makten, kastar han masken helt och hållet. Den demokratiske folkjuden förvandlas till blodsjude och folktyrann. Inom några år utrotar han de nationella representanterna för intelligensen. Därmed berövas folket sina naturliga ledare och blir moget att böja sin nacke som slav under oket. Det mest fruktansvärda exemplet därpå bildar Ryssland, där juden med i sanning fanatisk vildhet, delvis under omänsklig tortyr dödade trettio miljoner människor eller lät dem svälta ihjäl för att en hop judiska litteratörer och börsbanditer skulle få gripa makten över ett stort folk. Till slut är det emellertid inte dessa av judarna undertryckta folk som går under, utan även denna folkparasit själv. I och med offrets död dör också förr eller senare vampyren."
Som framgår av citaten från Hitlers Mein Kampf (Min kamp) skulle inte Ryssland haft en chans mot det ariska Tyskland och dess många bundsförvanter i Västeuropa och dock segrade det judiska och slaviska Sovjet i kampen om världsherradömet mot alla odds. Den slaviska rasen var ju underlägsen den ariska och judarna skulle inte kunna styra en stat enligt Hitlers resonemang.

Lettland måste devalvera.

I Göteborgstidningen (GT) den 11 juni 2009 skriver Dmitrijs Smirnovs under rubriken " Sorry svenskar, alla era pengar är borta" om den allvarliga ekonomiska situationen i Lettland.
I artikeln beskriver Smirnovs hur vansinnig utlåningen var hos särskilt svenska banker med Swedbank och SEB i spetsen. Pengarna gick till konsumtion i första hand och inte till investeringar i produktion eller infrastruktur som hade varit det mest förnuftiga för Lettland. Smirnovs skriver:" Jag förutsåg den ekonomiska krisen i Lettland redan vid en konferens 2005. Jag sa då att den enorma tillväxten i Lettlands ekonomi var ett tecken på klassisk överhettning. Men andra ekonomer kallade mig för galning och sa att Lettland om sju år skulle ha nått samma välstånd som i Västeuropa. I fjol stod det klart för mig att den lettiska ekonomin stod på randen till kollaps."
Vidare skriver Sminovs:" Det började i maj 2004 när Lettland blev medlem i EU. Då skapades en felaktig föreställning om den lettiska ekonomins stabilitet. Investeringar där ansågs som säkra eftersom landet är med i EU."
Det var det läget som svenska banker med Swedbank i spetsen agerade jultomte och lånade ut till höger och vänster med påföljd att de baltiska staterna nu befinner sig vid konkursens brant. Jag tänkte att de baltiska ekonomierna är små och lätt kan hjälpas av EU och Världsbanken. En stat får ju inte gå i konkurs.
Om Sveriges inblandning skriver Smirnovs följande:" Jag har dåliga nyheter för Sverige. Alla pengar som era banker investerat i Lettland kommer att förloras. Allt är bortslösat på importvaror eller spekulation. Inget har investerats i industrin eller jordbruket."
Om behovet av en devalvering har Smirnovs följande att säga:" Nu diskuteras om Lettland kan komma att tvingas devalvera sin valuta. Tro mig, det är bara en fråga om tid. Om vi inte devalverar kommer vi att få fallande priser skulle lägga en död hand över ekonomin. Vem vill göra affärer när man vet att priset kommer att vara lägre i morgon? Tjänar vi inga pengar kommer vi inte att kunna betala tillbaka på vår enorma utlandsskuld."
Galenskapen var att centralbanken i Lettland har bundit valutan (Lat) till euron. Smirnovs tror att centralbanken till slut kommer att släppa latens koppling till euron. Då devalveras laten automatiskt. Han förutser att svenska banker kommer att förlora mellan fyra till fem miljarder euro och de svenska skattebetalarna kommer att stå för en del av dessa miljarder kronor.
SvD den12 juni 2009 andas inte heller någon större optimism. Under rubriken " Det finns ingenting i framtiden – Lettlands befolkning har tappat hoppet – men regeringen är fortsatt optimistisk." Linda Flood skriver :" Krisen kom plötsligt. De senaste fem åren har landet haft en tillväxt på dryga 10 procent årligen och arbetslösheten sjönk till rekordlåga 4,8 procent i maj 2008…Men så kom hösten och allt förändrades. Finanskris och fastighetsbubbla har satt landet tillbaka till ruta ett."
Man är således tillbaka till 2004 men nu med en förskräckande stor utlandsskuld. Det är märkligt att svenska banker är inblandade i denna finanskris. Dessa upplevde en liknande kris för drygt femton år sedan vilket slutade med att staten fick ta över dåliga lån. Sverige hade dock fördelen att kronan tilläts flyta och det resulterade i en kraftig devalvering av kronan. Det gynnade exporten som fick vind i seglen. Något liknande behövs för att de baltiska länderna skall få fart på ekonomierna. Den senaste tidens erfarenheter av kapitalismens avigsidor kommer nog få en del att längta tillbaka till sovjettidens lugn.

Framtidens" brain-drain."

I en artikel i Financial Times den 2 juni 2009 med rubriken "US and Europe face prospect of new brain drain " intervjuas Manpower chef Jeff Joerres av Hal Weitzman.
Joerres kritiserar företagens sätt att göra sig av med personal vid en lågkonjunktur. Det kan bli svårt att hitta lämplig personal när konjunkturen vänder uppåt igen. Han säger följande:" It´s not just Irish going back to Ireland or Indians going back to India" he says" It´s Americans saying:` Mumbai is not so bad and when I go there I get a standard of living that`s acceptable to me`You`ll see more of that."("Det är inte bara irländare som åker till Ireland och indier åker till Indien," säger han" Det finns amerikaner som säger:" Mumbai är inte så dåligt och när jag åker dit finner jag att levnadsstandarden är acceptabel för mig. Du kommer att se mera av detta."
Joerres säger följande:" Vi var arroganta när det gällde att fånga in de smartaste människorna i världen för att vi var det bästa alternativet.." Nu kan man välja andra städer t.ex. Shanghai, Dubai, Qatar och Abu Dhabi. Det är städer som amerikaner tävlar med i kampen om de bästa hjärnorna.
Slutsatsen blir följande:" This is a global labour market. If you see migration back to Mexico, India, China some of the vestern countries could be really adversely impactly by brain-drain that they didn´t quite anticipate." (Detta är en global arbetsmarknad. Om du ser migrationen tillbaka till Mexico, Indien och Kina så kunde västvärldens länder bli ogynnsamt påverkade av ett "brain-drain" som man inte kunde förutse.)
Artikeln visar på oväntade problem för västvärldens företag. Man kanske inte får tillgång till de bästa hjärnorna i framtiden. Det blir kanske ett "brain-drain" från den rika världen till den tredje världen.

Ivar i Duvemåla berättar, del 7.

Då och då läser man om barnarbete i u-länderna. Det är mera sällan man hör talas om att min generation (30-talet) som blev utsatta för barnarbete. Vid olika sammankomster har jag berättat om min barndom. På folks resonemang efteråt har jag förstått att de inte trott på mina berättelser. Sanningen är att jag bara nuddat vid ämnet.
Jag kan "styrka" mina uppgifter bl.a från min dagbok(ett litet häfte med rosa pärmar). Där står att läsa att jag 1941, 9 år gammal tillhörde JUF (Jordbrukarnas ungdomsförbund). Rådgivare var min lärare Axel Henriksson i Ubbemåla. Chef för länets JUF:are var agronom Kuno Melander på Ingelstads lantmannaskola. Varje sommar kom Melander och Henriksson med cykel för att inspektera våra odlingar. Min far Hugo var noga med att det skulle se bra ut, när det kom höjdare. Jag kom ihåg att när vi sådde grönsakerna så kom han ut med tumstock för att mäta att det var rätt radavstånd. Han blev lätt sur om avständet inte stämde enligt instruktionsboken. Men det blev i alla fall god skörd av kål, morötter m m. Cyklar ägde vi inte utan vi gick till Getasjökvarns jakt- och herrgårdspensionat, ca 2 km, där vi sålde våra grönsaker. Greta Wessberg förestod pensionatet och hon var en vänlig dam. Hon var alltid glad när vi kom med färska grönsaker.. Vi fick alltid goda kakor av tanterna i köket. De bakades av en söt flicka som hette Britta. Hon jobbade på 40-talet på pensionatet. Jag har aldrig sett henne sen dess. Men av en händelse berättade jag för ett sällskap om de goda kakorna man fick i Sjökvarn. Då sa en för mig främmande dam att det var hon som bakade dom. Det visade sig att vi som pensionärer bor nästan grannar. Så nog är livet förunderligt. Britta har mycket att berätta om Sjökvarn anno dazumal. Då var fart och fläkt över pensionatet. Sjökvarn är en enda herrgården i Algutsboda socken och ligger vackert på en höjd vid Lyckebyån. Gretas man hette Sven och var jaktvårdkonsulent. Det var en herre med stor pondus, han var alltid klädd som en herreman med jägargolfbyxor, knästrumpor, väst, jacka och jägarhatt med fjäder. Allt i olika färger. De hade en son som hette Kaj och han sysslade med får- och kalkonskötsel. Han drev under några år även Kolboda camping. Nu är det Kajs son Staffan som äger herrgården.
När jag var barn var det fullt av aktiviteter på Sjökvarn. Greta hade väl ett tiotal gäster. Alla höll på sin stil och pratade rikssvenska liksom familjen Wessberg och de höll sig för sig själva. Alla kom från "finare familjer". Ofta promenerade gästerna förbi vårt hem i Duvemåla. 2 personer kom jag väl ihåg. En var en riktig herreman, en sjökapten som promenerade med stor värdighet och alltid med en cigarr i munnen. Den andra personen var en äldre dam. Hon bar alltid en vidbrättad hatt, ljus klänning med mycket kråsbroderier plus ett överdåd av halsband. Mina föräldrar tyckte om att prata med henne. Hon hade haft ett dramatikst liv. Hon hette Asta Petrovskij och var född i Ryssland men flydde under revolutionen. Hon bosatte sig i Lund, där hon var verksam som massör. Jag kom ihåg att hon sa att hon brukade lyssna på radio Königsberg. Jag var ju så liten så jag förstod inte vad det innebar. Men det var Nazitysklands svenskspråkiga propagandasändningar. Av en händelse kom jag över en bok där hennes namn stod att läsa. Namn på personer som Vilhelm Moberg och många andra svenskar inte tyckte om. Hur som helst så var Asta Petrovskij en snäll gammal dam och ofta fick vi karameller av henne. En jul fick ett paket från henne, som innehöll en s k Montydress med lägermössa (Det betydde en kopia av general Montgomerys ökenråttors uniform från andra världskrigets strider i Afrika).
Nu är det tyst och stilla i Sjökvarns jakt- och herrgårdspensionat. För länge sen, före familjen Wessbergs tid, hade Vita bandet ett upptagningsställe för unga flickor som väntade oönskade barn. Man planerade ett stort bygge, men ägarinnan avbröt bygget och flyttade i stället till Älmhult. Vad som finns kvar är en rätt stor källargrund. Och det ligger helt nära Örsjövägen, inte långt från Lyckebyån.

Irlands fattiga förflutna beskrivet av F.Engels.

I min artikel "Utvandringens betydelse" (Sourze Yngve Karlsson sidan 11) refererar jag till en artikel i tidskriften Economist den 20 april 1996. I artikeln skriver jag följande:" Williamson betonar likheterna mellan tigerekonomierna i slutet av 1900-talet och Sveriges och Irlands ekonomier i slutet av 1800-talet…1870 var lönenivån i Sverige bara hälften av den brittiska, 1914 däremot var lönerna i Sverige högre än i Storbritannien….Enligt artikeln i Economist förklaras mycket av den relativa ökningen av de svenska lönerna av utvandringen till Amerika som skapade brist på arbetskraft i Sverige. Detsamma gäller för Irland där hungersnöden på 1840-talet skapade en stor emigrationsvåg. Enligt Williamson skulle irländarna utan någon emigration efter 1870 ha haft en tredjedel lägre lön och svenskarna en åttondel lägre lön 1910."
Hur annorlunda var inte läget för irländarna i mitten av 1800-talet. Friedrich Engels skrev en av marxismens klassiker "Den arbetande klassens läge i England" som utkom 1845. Där beskriver han invandringen från Irland på följande sätt:" Flertalet av de familjer som bor i källare är nästan överallt av irländsk härkomst. I korthet har irländarna upptäckt existensminimum, och håller nu på att göra engelsmännen bekanta med det. Orenlighet och dryckenskap har de också fört med sig….Irländaren kastar allt sitt avfall och skräp utanför sin dörr så som han är van att göra därhemma och på så sätt samlas de pölar och avskrädeshögar som vanpryder arbetarkvarteren och förgiftar luften…Dessa irländare, som flyttar till England för fyra pence, på ett ångbåtsdäck där de ofta är hopträngda som boskap, nästlar sig in överallt. De sämsta bostäderna är goda nog för dem, deras klädsel vållar dem föga bekymmer så länge som den hänger ihop med en enda tråd, skor vet inte vad det är, deras föda består av potatis och intet annat än potatis….Närhelst ett distrikt är känt för att vara speciellt smutsigt och förfallet, kan den som utforskar det tryggt räkna med att i första hand möta dessa keltiska ansikten, som man vid första ögonkastet kan skilja från de inföddas anglosaxiska fysionomi, och den sjungande, aspirerade dialekt som den sanne irländaren aldrig förlorar… Irländarna har också i England introducerat den tidigare okända vanan att gå barfota. I varje fabriksstad kan man nu se en mängd människor, speciellt kvinnor och barn, som går omkring barfota, och deras exempel tar de fattigare engelsmännen gradvis efter."
Ovanstående skildring var från 1845. Året efter, 1846, drabbades Irland av en svår missväxt som gjorde att en miljon svalt ihjäl och lika många utvandrade till Amerika. Det var huvudfödan potatis som drabbades av bladmögelsangrepp.
När det gäller den föda som de irländska och engelska arbetarna hade till sitt förfogande skriver Engels följande:" Potatisen som arbetarna köper är vanligen dålig, grönsakerna vissnade, osten gammal och av dålig kvalitet, fläsket härsket, köttet segt och magert, ofta taget från gammal, ofta sjuk boskap, eller sån som dött en naturlig död och inte ens då färskt, ofta halvruttet. Försäljaren är vanligen små krämare, som köper upp sekunda varor och kan sälja dem billigt på grund av deras osundhet."
I mitten av 1800-talet var irländarna de fattigaste bland de fattiga och hade drabbats av en hungerkatastrof 1846 när potatisskörden slog fel. Femtio år senare var Irland en tigerekonomi. Se min artikel "Utvandringens betydelse"!
Jag upplevde fattigdomen i Sverige under andra världskriget. Min far var inkallad i militärtjänst vilket gjorde att min mor både fick sköta gården och ta hand om oss barn. Ekonomin blev därefter. Vi gick också barfota hela sommaren. Fläsket förvarades i en tina full med saltvatten. Ibland hände det att fläsket var härsket. Det ansågs dock inte farligt att äta men det smakade inte bra.
Engels bok "Den arbetande klassens läge i England" har jag haft i min ägo i många decennier utan att jag har läst den. Den öppnade mina ögon för den oerhörda fattigdom särskilt de irländska arbetarna levde under för hundrasextio år sedan. Jag kunde också jämföra med den fattigdom vi i Sverige kunde uppleva hundra år senare.