Finland och Stalin.

Jag har nu sett två tv-program om Karelen och fått en inblick hur det ser ut nu. Den visade ett nedslående bild av avfolkning och allmänt förfall. Karelare som åter besökt platser där de är födda är upprörda över att man har låtit husen få förfalla och yttrar sig nedsättande om ryssarna i allmänhet och om Stalin, som tagit från dem deras hembygd, i synnerhet.
Hösten 1939 förde Sovjet förhandlingar med Finland och ställde enligt Wikipedia följande krav:" 1) Finland skulle arrendera ut Hangö udde på trettio år för en flottbas. 2) Sovjetflottan skulle använda Lappvik nära Hangö som ankarplats. 3) Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, däribland det befästa Björkö. 4) Den finsk-sovjetiska gränsen på karelska näset skulle flyttas västerut. 5) Befästningar på karelska näset skulle förstöras. 6) Finland skulle överlämna västra delen av Fiskarhalvön. Som motprestation skulle Finland tilldelas delar av Östkarelen samt få tillåtelse att befästa Åland."
Vid ett möte i Moskva i oktober förklarade Stalin att kraven inte var eftergivliga och när den finska delegationen inte gick med på en sovjetisk marinbas på Hangö körde förhandlingarna fast.
Den 26 november 1939 började Stalin vinterkriget som enligt hans optimistiska bedömning skulle vara slut efter tio till tolv dagar.
Enligt Wikipedia hade den finska regeringen" underhandkontakter med regeringarna i London och Paris som erbjöd militär hjälp: en expeditionskår skulle sändas genom Nordnorge och Norrbotten. Under genommarschen skulle man kunna ockupera Narvik och malmfälten som var mycket viktiga för den tyska industrin. Hela styrkan skulle omfatta en motoriserad armékår på kanske 22 000 soldater samt tungt artilleri från Storbritannien och Frankrike. Att regeringarna både i Oslo och Stockholm vägrade att gå med på genommarsch var en mindre hake. /-/ Att skicka soldater till Finland skulle för Storbritannien och Frankrikes del inneburit en krigsförklaring mot Sovjetunionen. Med tanke på hur dessa länders soldater klarade sig vid den tyska ockupationen av Norge eller vid det tyska blitzkriget mot Frankrike under våren 1940 kan man nog inte räkna med att dessa skulle ha kunnat utföra storverk."
I stället för tio dagar som Stalin hade trott varade kriget till den 13 mars 1940 och Finland blev tvungna att godta de sovjetiska kraven på bl. a. Karelska näset, Viborg, Kexholm samt rätt att arrendera Hangö udde. Antalet stupade från Finland var 19 576 och från Sovjet 48 747 (rysk uppskattning 1992 131 000)
Efter marsfreden hände enligt Wikipedia följande:" Den 8 september 1940 krävde Sovjetunionen att Finland skulle godkänna dagliga sovjetiska järnvägstransporter till det av Sovjetunionen arrenderade Hangöområdet. Därmed var det enklare för finländarna att senare godkänna en tysk förfrågan om transitering av tyska soldater på permission från Norge genom finländskt territorium. Ett sådant avtal ingicks den 22 september efter att Sverige godkänt motsvarande transporter. Tyskland var ännu vid denna tidpunkt i förbund med Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939./-/
Koordineringsarbeten mellan Finland och Tyskland inleddes med förhandlingar med den högsta militärledningen i slutet av 1940. Finland fick vetskap om de tyska anfallsplanerna mot Sovjetunionen den 30 december 1940. I februari 1941 inledde man vägarbeten och underrättelsesamarbete med tyskarna i Lappland. Tyska trupper började anlända till landet och deras storlek skulle slutligen uppgå till omkring 200 000 man./-/ I maj 1941 beslöt även den finska riksdagen att sluta upp på det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Ifall Finland hade avstått från detta samarbete hade landet ändå kommit att stå som slagfält mellan stormakterna./-/ Vid Tysklands inledande av Operation Barbarossa-anfallet den 22 juni 1941 deklarerade Adolf Hitler att Finland stred i förbund – im Bunde – med Tyskland. Detta tyska utspel var pinsamt för den finska utrikespolitiska ledningen som ville upprätthålla en neutral fasad."
I praktiken hade Finland ingått en pakt med det nazistiska Tyskland i lika hög grad som Sovjet hade slutit Molotov-Ribbentroppakten med Tyskland och den blev i efterhand lika skamlig som den senare. När man sluter en pakt är det väsentligt att man inte accepterar trupper från paktbrodern på det egna territoriet eftersom detta gör det svårt eller omöjligt att säga upp pakten. Danmark och Norge ockuperades av tyska trupper men Finland inviterade tyska trupper till Finland och fick sedan bekämpa dessa trupper 1944 när ett fredsslut hade uppnåtts med Sovjet. Ansvariga till att tyska trupper släpptes in i Finland var Sverige som började med permittenttrafik mellan Tyskland och Norge och Sovjet som krävde dagliga tågtransporter till Hangö. På det sättet blev det naturligt att tyska trupper fanns i Finland.
När det gäller fortsättningskrigets mål skriver Wikipedia följande:" Redan under Finska inbördeskriget 1918 hade Mannerheim hållit ett tal i S:t Andree på karelska näset där han förklarade att han inte skulle låta sin sabel vila vid sin sida förrän Finland och Östkarelen var fria. Under fortsättningskriget kom Mannerheim att hålla ett tal där han refererade till denna tidigare händelse. I dagorderna fanns även omnämnt "stora Finland", vilket redan då förorsakade negativa reaktioner i politiska kretsar. Finland ockuperade vidsträckta områden under fortsättningskriget./-/ Juridiskt sett kom dessa områden dock aldrig att tillföras Finland utan riksdagen förklarade enbart att de områden som förlorats i Vinterkriget tillhörde Finland. Skötseln av områdena handhades av Östra Karelens militärförvaltning som förberedde områdenas för en sammanslagning med Finland./-/ I december 1941 beordrade Mannerheim att anfallet skulle stanna. Härvid inleddes ett två och ett halvt år lång period av kriget som har kommit att kallas ställningskriget. Den 6 december 1941 beslöt den finska riksdagen att de områden som förlorats i Vinterkriget återigen skulle tillföras Finland./-/ Storbritannien avbröt de diplomatiska förbindelserna den 1 augusti och hotade att förklara krig den 22 september ifall inte finländarna avbröt sin framryckning. När Finland anslöt sig till det så kallade antikominternfördraget den 25 november lämnade britterna ett ultimatum där man krävde att stridshandlingarna skulle upphöra innan den 5 december. När man inte erhöll något godtagbart svar förklarade London krig mot Finland den 6 december./-/
Det finska anfallet avbröts innan man trängt in på Leningradområdet och i Karelen innan tyskarna hade fått känna på de första motgångarna utanför Moskva kring julen 1941. Det finska anfallet var kostsamt, fler soldater stupade under anfallsskedet än under hela Vinterkriget och fler än de som skulle stupa under det sovjetiska storanfallet 1944. Mannerheim förhöll sig negativ till att erövra Leningrad och även till att direkt understödja detta. Han meddelade tyskarna att han aldrig kommer att anfalla Leningrad. Finländarna kom ej heller (med ett undantag) att anfalla de isvägar som gick över Ladoga till Leningrad."
Den 4 juni 1942 fyllde Mannerheim 75 år och fick överraskande besök av Hitler. Under 1943 pågick fredsförhandlingar mellan Finland och Sovjet. Om dessa skriver Wikipedia följande:" Fredskraven slogs fast vid de allierades konferens i Teheran i december. Till Stalins krav hörde 1940 års gränser, att antingen Hangö eller Petsamo permanent skulle tillföras Sovjetunionen, att krigsskadestånd skulle betalas, att tyskarna fördrivs från landet och att finska armén demobiliserades. När den nya finska regeringen gick igenom fredskraven på våren 1944 kunde den inte godta dessa krav./-/ Sovjetunionen ville ha en snabb lösning på kriget så att de kunde koncentrera sina styrkor mot Tyskland och erövringen av Berlin. Den röda armén avbröt ställningskriget med storanfallet på Karelska näset den 9 juni 1944 och två veckor senare med ett anfall vid Svir. Fyra dagar efter landstigningen vid Normandie förklarade USA att Finland och dess ledare var tyskvänliga och bad ambassadören Hjalmar Procopé att lämna landet./-/ Tyskarna ville att Finland skulle fortsätta kriget eftersom deras viktiga Narvafront annars skulle vara öppen för ett anfall mot dess flank. President Risto Ryti ingick då den så kallade Ryti-Ribbentroppavtalet med tyskarna den 26 juni, vilken förband Finland att inte ingå separatfred med Sovjetunionen./-/ Ryti-Ribbentropp-avtalet var ej heller ett bindande statsavtal utan enbart Rytis personliga garanti./-/ Avtalet skulle dock komma att kringgås genom att Ryti senare avgick som president och att Mannerheim valdes genom en undantagslag till ny finländsk president."
Fred slöts den 19 september 1944 mellan Finland och Sovjet på följande villkor:"1) Finland överlät de områden som förlorats i Vinterkriget samt Petsamo. Därtill skulle Porkala utarrenderas på 50 år. Sovjetunionen skulle ges fri tillgång till området via finsk territorium.2) De tyska trupperna skulle fördrivas från landet och tysk egendom skulle överlämnas till de allierade.3)Finland skulle krympa sin armé till 42 000 man.4) Finland skulle betala 300 miljoner amerikanska dollar i krigsskadestånd under en period av 6 år och ersätta all egendom som förstörts eller erövrats från överlåtna områden. 5) Antisovjetiska och "fascistiska" organisationer skulle permanent förbjudas(däribland Lotta Svärd).6) Krigsförbrytarna skulle dömas."
Jag förvånas över att Stalin vidhöll de hårda villkor som han ställde hösten 1939, marsfreden 1940, Teheranvillkoren 1943 och fredsavtalet 1944. Stalin yttrade sig vid en mottagning i Moskva den 6 april 1948 positivt om Finlands armé. Till infanterigeneral Heinrichs och generalmajor Oinonen sade han enligt Wikipedia följande:" Trots att jag inte är någon egentlig soldat kan jag säga, att vi soldater lätt glöms bort i fredstid men under krigstid hänger allt på oss. Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men ett med en bra armé vinner respekt av alla. Jag höjer mitt glas till Finlands armé och dess representanter här."