Jag har i en artikel med rubriken ”Financial Times har Norden som inspiration” (Sourze Yngve Karlsson sidan 1) skrivit om välfärden i de nordiska länderna. Ytterligare en artikel i samma tidning den 26 oktober 2009 med rubriken ” Finland is most prosperous nation”framhäver Nordens ledande ställning när det gäller välfärden.
Prosperity Index som gör undersökningen bedömer ländernas välfärd inte bara efter BNP per capita utan också andra faktorer såsom hälsa, frihet, säkerhet och politiskt styrelseskick. Finland leder i undersökningen följt av Schweiz och sedan följer Sverige, Danmark och Norge. USA kommer på nionde plats och slår Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Av de tjugo först rankade länderna kommer fyra femtedelar från Nordamerika och Europa.
Artikeln skänker legitimitet till uttrycket ”money can´t buy happiness” (pengar kan inte köpa lycka). I de fattigaste länderna har pengar långt större betydelse för känslan av lycka.
onsdag 28 oktober 2009
måndag 19 oktober 2009
Lenin vid makten 1917-24.
Jag möter ibland exempel på att man kallar den ryska revolutionen för en statskupp. Det tycker jag inte stämmer överens med verkligheten. Enligt min mening var det en socialistisk revolution den 7 nov. 1917 (oktoberrevolutionen) liksom det var en borgerlig revolution i februari 1917 när tsaren tvingades att abdikera.
När Lenin fått meddelandet om tsarens störtande satt han fast i Schweiz och måste få Tysklands hjälp att nå hemlandet. Man hoppades i Tyskland att få till stånd en separatfred med Ryssland om Lenin hade kommit till makten där. Denne hade ju uttalat sig mot kriget från aldra första början. Andra internationalen hade beslutat att arbetare inte slaktar andra arbetare av annan nationalitet.
Den 9 april 1917 kunde Lenin och hans sällskap lämna Zürich och återvända till hemlandet via Tyskland och Sverige. Bland det första som sysselsatte Lenin efter återkomsten var att åstadkomma en fred med centralmakterna Tyskland och Österrike – Ungern. Kriget fortsatte under sommaren 1917 och det var när den dåvarande regeringen Kerenskij satte i gång en offensiv som misslyckades som ett tillfälle yppade sig att ta makten den 7 nov.1917. Bolsjevikerna var mycket starka bland sovjeterna (arbetar- och soldatråden). Inte lika starka var man vid de val som anordnades till en konstituerande församling Detta val hölls den 25 – 27 nov. 1917. Enligt Stefan Lindgrens bok Lenin ” gick valen juste till och alla partier fick delta. Enligt det officiella resultatet hade socialistrevolutionärerna stöd av 40,4 procent av väljarna, bolsjevikerna 24,7 och mensjevikerna 2,6 procent.
Bolsjevikerna hade alltså långtifrån egen majoritet. Enligt parlamentariska spelregler skulle förstås Lenin ha avgått. Å andra sidan fanns inget alternativ. Socialistrevolutionärerna var splittrade i en vänster- och en högerfalang varav vänstern stödde bolsjevikerna. Att lämna över regeringen till höger – SR vore det samma som att kapitulera för de vita. Kerenskij hade redan en gång svikit folkets krav på fred och jord. Nu kunde inte bolsjevikerna göra detsamma…. Vid valet till andra allryska sovjetkongressen i oktober 1917 hade bolsjevikerna haft egen majoritet bland de 20 miljoner väljarna. I Petersburg hade bolsjevikerna före revolutionen fått 80 procent av rösterna i val och det första valet till Peterburg – duman efter Oktoberrevolutionen, ett på det hela taget fritt val, tog bolsjevikerna 188 av 200 platser.”
Något som liknade en statskupp skedde när den konstituerade församlingen upplöstes. Den 18 januari 1918 sammanträdde den i det Tauriska palatset i Petrograd. Efter att ha sammanträtt halva natten avbröts sessionen och nästa dag hindrade bolsjevikpatruller vidare sammanträden. Därefter utlyste regeringen val till den tredje sovjetkongressen där bolsjevikerna och vänster – SR tillsammans fick 94 procent av platserna och den godkände i sin tur upplösningen av den konstituerade församlingen. Visserligen hade sovjeterna röstats fram av bara hälften så många väljare som den konstituerande församlingen men en nödtorftig demokratisk legitimitet ansågs återställd.
Den rådsrepublik som regerade i Ryssland i januari 1918 var relativt demokratisk med hänsyn till att första världskriget pågick för fullt och skulle fortsätta ända till den 9 november 1918. Sverige fick kvinnlig rösträtt först 1921. Till att börja med hade sovjetregeringens mål varit ett allmänt stillestånd på alla fronter. Sedan detta hade bryskt avvisats av Ententen återstod bara att sluta separatfred med Tyskland. Enligt Lindgrens bok ”handlade det för Lenin att vinna tid – även på bekostnad av territoriella förluster – för att lösa de inre problemen. Men andra bolsjevikledare, och de hade majoriteten i centralkommittén, hävdade att en separatfred med Tyskland skulle vara döden för världsrevolutionen och sålunda också för den ryska.”
Den 3 mars 1918 undertecknade rådsrepubliken Ryssland fredsavtalet i Brest-Litovsk med Tyskland där man avträdde Polen, Baltikum, Ukraina, Finland och Åland. Världskriget var slut för Rysslands del. Men freden uteblev. I tre år skulle Ryssland skakas av ett inbördeskrig med fasansfulla följder. Det skulle bölja fram och tillbaka över landet ända fram till 1921.
Vad som påverkade demokratin i negativ riktning var mordförsöket mot Lenin den 30 augusti 1918. Det var socialistrevolutionären Fanny (Dora) Kaplan som drog upp en Browning och avlossade tre skott varav två träffade Lenin. En kula hade passerat halspulsådern på några millimeters avstånd. Det var på håret att Lenin hade dödats. Den 6 juli 1918 mördades tyske ministern Wilhelm von Mirbach av två vänster – SR. Två dagar senare uteslöt den femte allryska sovjetkongressen vänster- SR från alla lokala, provins- och nationella sovjeter. Eftersom de andra partierna redan tidigare hade uteslutits innebar det att Ryssland nu i praktiken var en enpartistat.
I maj månad 1922 drabbades Lenin av en hjärnblödning och dog den 21 januari 1924. Om sorgen efter Lenins död har Lindgren följande att förtälja.:” I fyra dagar, under den värsta köldknäppen på många år, köade hundratusentals kvinnor, barn och män natt och dag i timmar på de nedisade gatorna för att defilera förbi den öppna kistan. Moskva sörjde.”
När Lenin fått meddelandet om tsarens störtande satt han fast i Schweiz och måste få Tysklands hjälp att nå hemlandet. Man hoppades i Tyskland att få till stånd en separatfred med Ryssland om Lenin hade kommit till makten där. Denne hade ju uttalat sig mot kriget från aldra första början. Andra internationalen hade beslutat att arbetare inte slaktar andra arbetare av annan nationalitet.
Den 9 april 1917 kunde Lenin och hans sällskap lämna Zürich och återvända till hemlandet via Tyskland och Sverige. Bland det första som sysselsatte Lenin efter återkomsten var att åstadkomma en fred med centralmakterna Tyskland och Österrike – Ungern. Kriget fortsatte under sommaren 1917 och det var när den dåvarande regeringen Kerenskij satte i gång en offensiv som misslyckades som ett tillfälle yppade sig att ta makten den 7 nov.1917. Bolsjevikerna var mycket starka bland sovjeterna (arbetar- och soldatråden). Inte lika starka var man vid de val som anordnades till en konstituerande församling Detta val hölls den 25 – 27 nov. 1917. Enligt Stefan Lindgrens bok Lenin ” gick valen juste till och alla partier fick delta. Enligt det officiella resultatet hade socialistrevolutionärerna stöd av 40,4 procent av väljarna, bolsjevikerna 24,7 och mensjevikerna 2,6 procent.
Bolsjevikerna hade alltså långtifrån egen majoritet. Enligt parlamentariska spelregler skulle förstås Lenin ha avgått. Å andra sidan fanns inget alternativ. Socialistrevolutionärerna var splittrade i en vänster- och en högerfalang varav vänstern stödde bolsjevikerna. Att lämna över regeringen till höger – SR vore det samma som att kapitulera för de vita. Kerenskij hade redan en gång svikit folkets krav på fred och jord. Nu kunde inte bolsjevikerna göra detsamma…. Vid valet till andra allryska sovjetkongressen i oktober 1917 hade bolsjevikerna haft egen majoritet bland de 20 miljoner väljarna. I Petersburg hade bolsjevikerna före revolutionen fått 80 procent av rösterna i val och det första valet till Peterburg – duman efter Oktoberrevolutionen, ett på det hela taget fritt val, tog bolsjevikerna 188 av 200 platser.”
Något som liknade en statskupp skedde när den konstituerade församlingen upplöstes. Den 18 januari 1918 sammanträdde den i det Tauriska palatset i Petrograd. Efter att ha sammanträtt halva natten avbröts sessionen och nästa dag hindrade bolsjevikpatruller vidare sammanträden. Därefter utlyste regeringen val till den tredje sovjetkongressen där bolsjevikerna och vänster – SR tillsammans fick 94 procent av platserna och den godkände i sin tur upplösningen av den konstituerade församlingen. Visserligen hade sovjeterna röstats fram av bara hälften så många väljare som den konstituerande församlingen men en nödtorftig demokratisk legitimitet ansågs återställd.
Den rådsrepublik som regerade i Ryssland i januari 1918 var relativt demokratisk med hänsyn till att första världskriget pågick för fullt och skulle fortsätta ända till den 9 november 1918. Sverige fick kvinnlig rösträtt först 1921. Till att börja med hade sovjetregeringens mål varit ett allmänt stillestånd på alla fronter. Sedan detta hade bryskt avvisats av Ententen återstod bara att sluta separatfred med Tyskland. Enligt Lindgrens bok ”handlade det för Lenin att vinna tid – även på bekostnad av territoriella förluster – för att lösa de inre problemen. Men andra bolsjevikledare, och de hade majoriteten i centralkommittén, hävdade att en separatfred med Tyskland skulle vara döden för världsrevolutionen och sålunda också för den ryska.”
Den 3 mars 1918 undertecknade rådsrepubliken Ryssland fredsavtalet i Brest-Litovsk med Tyskland där man avträdde Polen, Baltikum, Ukraina, Finland och Åland. Världskriget var slut för Rysslands del. Men freden uteblev. I tre år skulle Ryssland skakas av ett inbördeskrig med fasansfulla följder. Det skulle bölja fram och tillbaka över landet ända fram till 1921.
Vad som påverkade demokratin i negativ riktning var mordförsöket mot Lenin den 30 augusti 1918. Det var socialistrevolutionären Fanny (Dora) Kaplan som drog upp en Browning och avlossade tre skott varav två träffade Lenin. En kula hade passerat halspulsådern på några millimeters avstånd. Det var på håret att Lenin hade dödats. Den 6 juli 1918 mördades tyske ministern Wilhelm von Mirbach av två vänster – SR. Två dagar senare uteslöt den femte allryska sovjetkongressen vänster- SR från alla lokala, provins- och nationella sovjeter. Eftersom de andra partierna redan tidigare hade uteslutits innebar det att Ryssland nu i praktiken var en enpartistat.
I maj månad 1922 drabbades Lenin av en hjärnblödning och dog den 21 januari 1924. Om sorgen efter Lenins död har Lindgren följande att förtälja.:” I fyra dagar, under den värsta köldknäppen på många år, köade hundratusentals kvinnor, barn och män natt och dag i timmar på de nedisade gatorna för att defilera förbi den öppna kistan. Moskva sörjde.”
måndag 12 oktober 2009
Lenin och eftervärldens dom.
Jag fortsätter här mina synpunkter om Lenin som kanske bäst uttryckes i en minnesutgåva samma år som han dog nämligen 1924. Den har titeln Lenin – läraren – ledaren – kämpen. Nils Flyg skriver i förordet följande:” Vi utger denna bok endast för att så fort som möjligt få studiet av leninismen i Sverige att börja. Det är inte så mycket om Lenin vi har att förtälja. Vi försöker att låta honom själv tala. Han själv tålde inte citatlärdom ej heller kopierande av auktoriteters uttalanden, utan krävde ingående studium av fakta samt självständigt tankearbete i analyserandet av situationen. Och just däri är hans tankar fruktbärande.”
Samme Nils Flyg skulle sluta sina dagar som nazist 1943 samtidigt som Sovjetarmén segrade vid Stalingrad. Olika falla ödets lotter.
Efter Jeltsins makttillträde fick Dimitrj Volkogonov i uppdrag att skriva en avslöjande bok om Stalin med hjälp av presidentarkivet. Stefan Lindgren skriver i sin bok Lenin följande :”Men tiderna ändrades. Efter tre år med Jeltsin vid makten hade den politiska skalan förskjutits så långt åt höger att det blivit dags att slänga även Lenin på historiens skräphög. Utan att fästa avseende vid sin helgonförklaring av Lenin 1991 målade nu Volkogonov upp Lenin som en lika blodig diktator som Stalin. Syftet var inte så mycket att fördjupa historieforskningen som att slå mot kommunisterna. De hade alltifrån Chrusjtjovs dagar, då de gav upp försvaret av Stalin, förskansat sig bakom en förhärligad Lenin. Nästa steg i Kremls ideologiska offensiv mot sovjetmaktens grundare blev att låta Harvardprofessorn Richard Pipes gå igenom materialet…En professor vars krigiska antikommunism till och med var för mycket för Reagan handplockades av Kreml till att som förste utlänning få tillgång till Lenin-dokumenten i Kremls presidentarkiv. Resultatet blev boken The Unknown Lenin där Pipes valde ut 122 av de mest komprometterande nya Lenindokumenten.”
Dokumenten är tagna ur sitt sammanhang och innefattar tider då sovjetmakten hängde på en skör tråd. Ett sådant ögonblick var när de vita nästan hade erövrat Petrograd (tidigare Leningrad numera S:t Petersburg) Jag har skrivit om detta i artikeln Slaget vid Petrograd – en vändpunkt. (Sourze Yngve Karlsson sidan 4)
Samme Nils Flyg skulle sluta sina dagar som nazist 1943 samtidigt som Sovjetarmén segrade vid Stalingrad. Olika falla ödets lotter.
Efter Jeltsins makttillträde fick Dimitrj Volkogonov i uppdrag att skriva en avslöjande bok om Stalin med hjälp av presidentarkivet. Stefan Lindgren skriver i sin bok Lenin följande :”Men tiderna ändrades. Efter tre år med Jeltsin vid makten hade den politiska skalan förskjutits så långt åt höger att det blivit dags att slänga även Lenin på historiens skräphög. Utan att fästa avseende vid sin helgonförklaring av Lenin 1991 målade nu Volkogonov upp Lenin som en lika blodig diktator som Stalin. Syftet var inte så mycket att fördjupa historieforskningen som att slå mot kommunisterna. De hade alltifrån Chrusjtjovs dagar, då de gav upp försvaret av Stalin, förskansat sig bakom en förhärligad Lenin. Nästa steg i Kremls ideologiska offensiv mot sovjetmaktens grundare blev att låta Harvardprofessorn Richard Pipes gå igenom materialet…En professor vars krigiska antikommunism till och med var för mycket för Reagan handplockades av Kreml till att som förste utlänning få tillgång till Lenin-dokumenten i Kremls presidentarkiv. Resultatet blev boken The Unknown Lenin där Pipes valde ut 122 av de mest komprometterande nya Lenindokumenten.”
Dokumenten är tagna ur sitt sammanhang och innefattar tider då sovjetmakten hängde på en skör tråd. Ett sådant ögonblick var när de vita nästan hade erövrat Petrograd (tidigare Leningrad numera S:t Petersburg) Jag har skrivit om detta i artikeln Slaget vid Petrograd – en vändpunkt. (Sourze Yngve Karlsson sidan 4)
lördag 3 oktober 2009
Lenins väg till makten.
Om Lenin fanns under det kalla kriget bara sovjetiska positiva omdömen och antikommunistiska negativa sådana. Något mellanläge fanns inte. Under Jeltsineran försökte man påstå att Stalins missdåd började redan under Lenins tid. Stefan Lindgrens bok Lenin tecknar dock en i huvudsak positiv bild av Lenin.
Hur omöjlig situationen var för att den ryska revolutionen skulle lyckas framgår av följande citat ur Lindgrens bok: ” Kritikerna, där ute och hemma, sa att det överhuvudtaget var oriktigt och omöjligt att göra revolution i ett så efterblivet land som Ryssland. Först civilisation, sedan revolution, var modellen. Ännu 1920 var bara 32 procent av den ryska befolkningen läs- och skrivkunniga. I artikeln Om vår revolution resonerade Lenin om dessa ting. Han medgav att Ryssland genomfört sin revolution innan socialismens ”civilisatoriska” grundvalar förelåg. Den ryska revolutionen bröt mot dogmatikernas mallar.”
Lenin föddes 1870 i en högre ståndsmiljö. Hans far var skolinspektör. Av stor betydelse för Lenins utveckling fick broderns avrättning 1887. Han kom nu i opposition mot samhälle och skola. Lindgren har följande att förtälja om den tiden:” Relegering och förvisning till morfaderns gods i Kukusjkino följde. Vladimir Ilitj läste glupskt, spelade schack, åkte skidor och jagade… Han tog tillfället i akt efter broderns exempel att börja studera marxismen….Vid sidan om sina marxistiska studier läste Lenin på rekordkort tid in en juridisk examen på distans och kunde med hjälp av sitt diplom från S:t Petersburgs universitet börja praktisera som biträde till en ”edsvuren advokat” i Samara och S:t Petersburg.”.
I april 1895 reste Lenin till Schweiz, Paris och Berlin för att sammanträffa med landsflyktiga ryska marxister och studera europeiska förhållanden. När det gäller ryska förhållanden har Lindgren följande att förtälja:” Monarken var fortfarande ”lillefar” för arbetarna och bönderna. ” Om man börjar tala mot tsaren och den rådande samhällsordningen får man bara arbetarna mot sig” förklarade Lenin.”
1896 blev Lenin fängslad och 1997 förvisad till östra Sibirien på tre år. Det var en mycket fri tillvaro. Lenin hyrde ett rum i en bondstuga och vandrade miltals från stugan för att simma i Jenisej, skjuta gäss och beckasiner. Lenin och Krupskaja gifte sig 1898. Lindgren skriver följande:” På smekmånaden började de genast översätta Sidney och Beatrice Webbs Fackföreningsrörelsens historia och Karl Kautskys uppgörelse med revisionismens grundläggare Eduard Bernstein. Det var som om makarna inte gjort annat än översatt från engelska och tyska. Efter en månad var Webb färdig och skickades till förläggare i S:t Petersburg.”
Vilka bokälskare paret Lenin var framgår av följande citat:” När paret Uljanova lämnade Sibirien efter tre års förvisning måste de skicka 240 kilo böcker med särskild transport. Det var ändå bara den nödvändigaste referenslitteraturen.”.
Vid sekelskiftet 1900 fick Lenin tillstånd att lämna Sibirien. Han gick nu i en exil som varade nästan oavbrutet till 1917. Till att börja med bosatte han sig i München och redigerade där tidningen Iskra (Gnistan) organ för ”Ryssländska socialdemokratiska arbetarpartiet” Åren 1902 och 1903 tillbringade Lenin och Krupskaja delvis i London. Om vistelsen där har Lindgren följande att förtälja:” Lenin satt för det mesta på British Museum och läste och tillbringade en stor del av sin fritid tillsammans med Krupskaja till att åka på bussutfärder till förstäderna. Han tyckte om att ta en dubbeldäckare och åka runt för att få en glimt av de smutsiga gränderna med Londons arbetare. ”Två nationer” muttrade han sammanbitet”
År 1903 hölls det ryssländska socialdemokratiska partiets tredje kongress. Där beslutades av majoriteten (bolsjevikerna) att partiet skulle vara ett fast organiserat parti av yrkesrevolutionärer. Minoriteten (mensjevikerna) ville ha ett lösare sammansatt parti.
Två år senare 1905 var Lenin tillbaka S:t Petersburg för att ta del i den första ryska revolutionen som uppkom på grund av att Ryssland förlorat ett krig mot Japan. När tsaren hade fått fred med Japan vände han sig med full kraft mot det egna folket. I Moskva varade striderna på barrikaderna i fem dagar innan Semjonovgardets granater knäckte motståndet.
I april 1906 höll partiet sin fjärde kongress i Stockholm. En av delegaterna var en viss Josef Stalin. Nyårsafton 1907 satt Lenin på Kungliga biblioteket ända till stängningsdags och promenerade sedan hem till Hinke Bergegrens lilla ungkarlslägenhet.på Vanadisvägen 15.
Lenins andra emigration blev svårare än den första och varade i tio år. Under fyra år bodde han i Paris. Om vistelsen skriver Lindgren följande:” Men kafédiskussionerna till sent på natten och slitningarna inom bolshevikfraktionen frestade på Lenins nerver. Han var missnöjd med Bibliothéque Nationale. Det var lång väg att cykla, biblioteket höll lunchstängt och var mycket restriktiv med hemlån.” År 1912 bosatte han sig i Krakow som då tillhörde Österrike Ungern. Till sin mor skrev han följande den 4 juli 1912.:” Judarna liknar ryssarna, och till ryska gränsen är de bara nio verst. Bondkvinnorna går barfota och i brokiga sjalar – precis som i Ryssland.” Samma höst skrev han till systern Anna:” Vi lever bättre här än i Paris. Mina nerver får vila, mer litterärt arbete. Mindre käbbel, det blir lättare för oss att träffas – om det inte blir krig och det tror jag inte.”
Men krig skulle det bli. År 1914 började första världskriget som skulle vara ända till den 9 nov. 1918 ett år efter oktoberrevolutionen den 7 nov. 1917. Efter att ha varit arresterad av den österrikiska polisen efter krigsutbrottet reste Lenin och Krupskaja via Wien till det neutrala Schweiz.. Vid ett möte i Bern antogs en resolution där kriget stämplades som ett imperialistiskt rövarkrig. Att nästan alla Europas socialdemokratiska ledare stödde kriget genom att i sina parlament bevilja krigsanslag var ett förräderi mot arbetarklassens sak. Lenin hade inte väntat sig mycket av de tyska socialdemokraterna men den 4 augusti när socialdemokraterna röstade för krigsanslagen blev ändå en överraskning för honom. Hans slutsats var klar:” Från och med i dag slutar jag att vara socialdemokrat och blir kommunist.”
Sedan den första förlamande vågen av falsk patriotism hade passerat började arbetet på att organisera motståndet mot kriget. Det skulle bli två konferenser, en i Zimmerwald 1915 och den andra i Kienthal 1916. Lenin deltog i bägge. Men Lenin var dock pessimistisk om möjligheterna till en revolution under sin livstid. På ett möte i Zürich januari 1917 sade han följande:” Vi i den äldre generationen kommer kanske inte att få uppleva de avgörande striderna i den kommande revolutionen.”
Bara någon månad efter detta yttrande inträffade februarirevolutionen då tsaren tvingades att abdikera och en borgerlig regering tillträdde. Denna revolution avgjordes av officerarna och soldaterna snarare än arbetarna. Industriarbetarna var högst 3 miljoner medan armén och dess reserver utgjorde 14 miljoner. Kerenskij som efterträdde tsaren maldes ned mellan sköldarna. Högern betraktade hans regering som en revolutionär diktatur och vänstern såg den som en borgerlig diktatur.
Lenin kom tillbaka till Ryssland i april 1917 efter att ha åkt i ett plomberat tåg genom Tyskland och han passerade också genom Sverige. Det var sjätte gången som Lenin besökte Stockholm. Efter ett halvt år av borgerlig styrelse öppnades ett ” window of opportunity” för Lenin den 7 november efter den nya tideräkningen (oktoberrevolutionen). Vad som sedan hände fordrar en ny artikel. Lenin dog 1924
Hur omöjlig situationen var för att den ryska revolutionen skulle lyckas framgår av följande citat ur Lindgrens bok: ” Kritikerna, där ute och hemma, sa att det överhuvudtaget var oriktigt och omöjligt att göra revolution i ett så efterblivet land som Ryssland. Först civilisation, sedan revolution, var modellen. Ännu 1920 var bara 32 procent av den ryska befolkningen läs- och skrivkunniga. I artikeln Om vår revolution resonerade Lenin om dessa ting. Han medgav att Ryssland genomfört sin revolution innan socialismens ”civilisatoriska” grundvalar förelåg. Den ryska revolutionen bröt mot dogmatikernas mallar.”
Lenin föddes 1870 i en högre ståndsmiljö. Hans far var skolinspektör. Av stor betydelse för Lenins utveckling fick broderns avrättning 1887. Han kom nu i opposition mot samhälle och skola. Lindgren har följande att förtälja om den tiden:” Relegering och förvisning till morfaderns gods i Kukusjkino följde. Vladimir Ilitj läste glupskt, spelade schack, åkte skidor och jagade… Han tog tillfället i akt efter broderns exempel att börja studera marxismen….Vid sidan om sina marxistiska studier läste Lenin på rekordkort tid in en juridisk examen på distans och kunde med hjälp av sitt diplom från S:t Petersburgs universitet börja praktisera som biträde till en ”edsvuren advokat” i Samara och S:t Petersburg.”.
I april 1895 reste Lenin till Schweiz, Paris och Berlin för att sammanträffa med landsflyktiga ryska marxister och studera europeiska förhållanden. När det gäller ryska förhållanden har Lindgren följande att förtälja:” Monarken var fortfarande ”lillefar” för arbetarna och bönderna. ” Om man börjar tala mot tsaren och den rådande samhällsordningen får man bara arbetarna mot sig” förklarade Lenin.”
1896 blev Lenin fängslad och 1997 förvisad till östra Sibirien på tre år. Det var en mycket fri tillvaro. Lenin hyrde ett rum i en bondstuga och vandrade miltals från stugan för att simma i Jenisej, skjuta gäss och beckasiner. Lenin och Krupskaja gifte sig 1898. Lindgren skriver följande:” På smekmånaden började de genast översätta Sidney och Beatrice Webbs Fackföreningsrörelsens historia och Karl Kautskys uppgörelse med revisionismens grundläggare Eduard Bernstein. Det var som om makarna inte gjort annat än översatt från engelska och tyska. Efter en månad var Webb färdig och skickades till förläggare i S:t Petersburg.”
Vilka bokälskare paret Lenin var framgår av följande citat:” När paret Uljanova lämnade Sibirien efter tre års förvisning måste de skicka 240 kilo böcker med särskild transport. Det var ändå bara den nödvändigaste referenslitteraturen.”.
Vid sekelskiftet 1900 fick Lenin tillstånd att lämna Sibirien. Han gick nu i en exil som varade nästan oavbrutet till 1917. Till att börja med bosatte han sig i München och redigerade där tidningen Iskra (Gnistan) organ för ”Ryssländska socialdemokratiska arbetarpartiet” Åren 1902 och 1903 tillbringade Lenin och Krupskaja delvis i London. Om vistelsen där har Lindgren följande att förtälja:” Lenin satt för det mesta på British Museum och läste och tillbringade en stor del av sin fritid tillsammans med Krupskaja till att åka på bussutfärder till förstäderna. Han tyckte om att ta en dubbeldäckare och åka runt för att få en glimt av de smutsiga gränderna med Londons arbetare. ”Två nationer” muttrade han sammanbitet”
År 1903 hölls det ryssländska socialdemokratiska partiets tredje kongress. Där beslutades av majoriteten (bolsjevikerna) att partiet skulle vara ett fast organiserat parti av yrkesrevolutionärer. Minoriteten (mensjevikerna) ville ha ett lösare sammansatt parti.
Två år senare 1905 var Lenin tillbaka S:t Petersburg för att ta del i den första ryska revolutionen som uppkom på grund av att Ryssland förlorat ett krig mot Japan. När tsaren hade fått fred med Japan vände han sig med full kraft mot det egna folket. I Moskva varade striderna på barrikaderna i fem dagar innan Semjonovgardets granater knäckte motståndet.
I april 1906 höll partiet sin fjärde kongress i Stockholm. En av delegaterna var en viss Josef Stalin. Nyårsafton 1907 satt Lenin på Kungliga biblioteket ända till stängningsdags och promenerade sedan hem till Hinke Bergegrens lilla ungkarlslägenhet.på Vanadisvägen 15.
Lenins andra emigration blev svårare än den första och varade i tio år. Under fyra år bodde han i Paris. Om vistelsen skriver Lindgren följande:” Men kafédiskussionerna till sent på natten och slitningarna inom bolshevikfraktionen frestade på Lenins nerver. Han var missnöjd med Bibliothéque Nationale. Det var lång väg att cykla, biblioteket höll lunchstängt och var mycket restriktiv med hemlån.” År 1912 bosatte han sig i Krakow som då tillhörde Österrike Ungern. Till sin mor skrev han följande den 4 juli 1912.:” Judarna liknar ryssarna, och till ryska gränsen är de bara nio verst. Bondkvinnorna går barfota och i brokiga sjalar – precis som i Ryssland.” Samma höst skrev han till systern Anna:” Vi lever bättre här än i Paris. Mina nerver får vila, mer litterärt arbete. Mindre käbbel, det blir lättare för oss att träffas – om det inte blir krig och det tror jag inte.”
Men krig skulle det bli. År 1914 började första världskriget som skulle vara ända till den 9 nov. 1918 ett år efter oktoberrevolutionen den 7 nov. 1917. Efter att ha varit arresterad av den österrikiska polisen efter krigsutbrottet reste Lenin och Krupskaja via Wien till det neutrala Schweiz.. Vid ett möte i Bern antogs en resolution där kriget stämplades som ett imperialistiskt rövarkrig. Att nästan alla Europas socialdemokratiska ledare stödde kriget genom att i sina parlament bevilja krigsanslag var ett förräderi mot arbetarklassens sak. Lenin hade inte väntat sig mycket av de tyska socialdemokraterna men den 4 augusti när socialdemokraterna röstade för krigsanslagen blev ändå en överraskning för honom. Hans slutsats var klar:” Från och med i dag slutar jag att vara socialdemokrat och blir kommunist.”
Sedan den första förlamande vågen av falsk patriotism hade passerat började arbetet på att organisera motståndet mot kriget. Det skulle bli två konferenser, en i Zimmerwald 1915 och den andra i Kienthal 1916. Lenin deltog i bägge. Men Lenin var dock pessimistisk om möjligheterna till en revolution under sin livstid. På ett möte i Zürich januari 1917 sade han följande:” Vi i den äldre generationen kommer kanske inte att få uppleva de avgörande striderna i den kommande revolutionen.”
Bara någon månad efter detta yttrande inträffade februarirevolutionen då tsaren tvingades att abdikera och en borgerlig regering tillträdde. Denna revolution avgjordes av officerarna och soldaterna snarare än arbetarna. Industriarbetarna var högst 3 miljoner medan armén och dess reserver utgjorde 14 miljoner. Kerenskij som efterträdde tsaren maldes ned mellan sköldarna. Högern betraktade hans regering som en revolutionär diktatur och vänstern såg den som en borgerlig diktatur.
Lenin kom tillbaka till Ryssland i april 1917 efter att ha åkt i ett plomberat tåg genom Tyskland och han passerade också genom Sverige. Det var sjätte gången som Lenin besökte Stockholm. Efter ett halvt år av borgerlig styrelse öppnades ett ” window of opportunity” för Lenin den 7 november efter den nya tideräkningen (oktoberrevolutionen). Vad som sedan hände fordrar en ny artikel. Lenin dog 1924
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
