I ett antikvariat hittade en bok med den märkliga titeln Marxismen obducerad skriven av Henry Bamford Parkes ock tryckt år 1941.
Vad som fastnade i mitt minne var följande citat:" Vad Europa framförallt annat ovillkorligen behöver är kontinental enhet – utplånande av nationella gränser och de olika nationella systemens förenande till ett enda system – och inom överskådlig tid står det troligen ej i mänsklig makt att åstadkomma europeisk enighet. Lyckligtvis är amerikanarna ännu inte tvungna att ordna upp den olyckliga kontinentens svårigheter."
Om fascismen skriver han följande:" Fascismen är en sjukdom, som lätt kan angripa varje samhälle, som icke är sunt och kraftigt och det enda sätt varpå den varaktigt besegras är att man bygger upp ett ekonomiskt och socialt system, inom vilket människorna kunna leva välbärgade och belåtna."
Om kommunismen skriver han att "kommunismen är en mycket ädlare och mänskligare trosbekännelse än fascismen, men den är nästan lika fientligt sinnad mot intelligensens fria spel, som varje verklig kulturell utveckling kräver. Om vi godtager den välbekanta marxistiska läran, att kommunismen och fascismen är de enda alternativ som ligger framför oss och att vi om vi förkasta det ena, måste omfatta det andra, så är det svårt att icke inse, att mänskligheten i båda fallen måste inträda i en " mörk tidsålder " och att den frihet, den tolerans och den intellektuella utveckling, som karaktäriserat Västeuropa och Förenta staterna under de senaste två eller tre århundradena, endast utgjort en kort period av solsken i en för övrigt mörk och melankolisk historia."
Förenta staternas roll kommer att bli avgörande för världens öde. Enligt Parkes " tar de i arv en revolutionär tradition av frihet, jämlikhet och demokrati, ty dessa ideal är inskrivna i de båda dokument, med vilka deras historia som självständig nation börjar… Det är tydligt, att under den innevarande historiska epoken uppgiften att bevara civilisationen först och främst kommer att falla på Förenta staterna. Och det är uppenbart, att om Förenta staterna faller offer för totalitärt barbari, så kommer det att bli det märkvärdigaste exempel på människosläktets dårskap, som bevarats av historiens annaler."
Om toleransen skriver han " att vad som behövs är att man rationellt tar itu med samhällsmaskineriets praktiska problem och undviker alla former av fanatism…Tolerans och kompromiss betraktas av fanatikerna (både de kommunistiska och de fascistiska) som bevis på svaghet, på brist på principer."
När jag försöker sätta mig in i Parkes tankegångar från i slutet av 1930-talet och de första krigsåren förstår jag i vilken mörk tidsålder mänskligheten genomlevde. Man har jämfört Peking-OS 2008 med Berlinolympiaden 1936 men det går inte att komma ifrån att det var en propagandaseger för nazisterna. Dels fanns det fullt med hakorsflaggor och dels att många gjorde Hitlerhälsning av kommentatorn Sven Jerring benämnd tysk hälsning.
För en vänsterman måste början av 1941 vara den värsta tiden att genomlida. Då hade Hitlers arméer tagit större delen av Europa och Sovjet och Tyskland hade fortfarande ett non-aggressionsavtal med varandra. Då övergav många kommunismen och en del av dem blev nazister. Det var troligen kommunisternas fanatism som avgjorde kriget till allierade fördel. Jag har skrivit om detta i artikeln Kommunismen har också gjort gott. Förenta staterna fick som Parkes anade rädda Europa från det nazistiska barbariet.
torsdag 30 juli 2009
söndag 26 juli 2009
Kina överger ett-barnspolitiken?
I en artikel i Financial Times den 25 juli 2009 med rubriken " Shanghai calls on chosen couples to exceed China´s `one child` limit." skriver Patti Waldmeir om Kinas nya politik i befolkningsfrågan. Jag har skrivit om Kina och Indien befolkningspolitik i artikeln " Indien passerar Kina i befolkningsmängd". (Sourze Yngve Karlsson sidan 8)
Det är den ökande andelen äldre bland befolkningen som fått myndigheterna att tänka om. Av Shanghais befolkning är 21 procent 60 år eller äldre vilket var dubbelt mot nationella genomsnittet. Om ett par kommer från ett-barnsfamiljer får man ha två barn. För minoritetsfolk som tibetaner och uigurer gäller inte någon barnbegränsning.
Ett problem är att barn antas att hjälpa föräldrar på deras ålders höst. Ibland gäller det också far- och morföräldrar. Man befarar t.o.m. arbetskraftsbrist i Shanghai men man väntas lösa det genom migration.
En likartad utveckling som den i Shanghai har också Hongkong och Singapore genomgått då man först uppmuntrat att ha få barn har följts av fallande födelsetal när lönenivåerna blivit lika höga som i västliga länder.
Det är den ökande andelen äldre bland befolkningen som fått myndigheterna att tänka om. Av Shanghais befolkning är 21 procent 60 år eller äldre vilket var dubbelt mot nationella genomsnittet. Om ett par kommer från ett-barnsfamiljer får man ha två barn. För minoritetsfolk som tibetaner och uigurer gäller inte någon barnbegränsning.
Ett problem är att barn antas att hjälpa föräldrar på deras ålders höst. Ibland gäller det också far- och morföräldrar. Man befarar t.o.m. arbetskraftsbrist i Shanghai men man väntas lösa det genom migration.
En likartad utveckling som den i Shanghai har också Hongkong och Singapore genomgått då man först uppmuntrat att ha få barn har följts av fallande födelsetal när lönenivåerna blivit lika höga som i västliga länder.
tisdag 21 juli 2009
Mao var ingen kommunist.
Jag har nu läst Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao – den sanna historien" Tidigare har jag skrivit en Mao-positiv artikel där jag ansåg att Mao borde vara en ledstjärna snarare än en tyrann (Mao – ledstjärna eller tyrann, Sourze, Yngve Karlsson sidan 7 och Deng och kommunismen sidan 7). När jag tänker igenom vad jag tidigare läst om honom kommer jag att tänka på Stalin när det gäller maktlystnad och hänsynslöshet. Det är det tyranniska hos Mao. Någon ledstjärna kan han inte vara för närvarande men kanske någon gång i framtiden.
Någon avmaoisering liknande avstaliniseringen i Sovjet av Krusjtjev år 1956 blir det knappast. Varje land behöver sina hjältar och Mao kommer att vara Kinas hjälte för lång tid framåt. Detta oberoende allt negativt som man skriver om honom. Hans attityd till fruar, barn och vänner liknar en psykopats beteendemönster. Något liknande var det nog med Stalin och en anledning till avstaliniseringen var att Krusjtjev drabbades under Stalins välde. Också Deng Xiaoping drabbades av Maos nyckfullhet men ville trots detta inte veta av någon avmaoisering. Den höga grad av likriktning av befolkningen som ägde rum i Sovjet gjorde det möjligt för röda armén att segra i andra världskriget. Samma form av likriktning stärkte kommunisterna i Maos Kina. Likriktning fanns också i Sverige när man propagerade för det fosterländska under min barndom på 1940-talet. Jag anser i likhet med Deng att Mao och Stalin var 70 procent bra och 30 procent dåliga.
I de allra flesta avseendena var inte Mao en vänsterman. Han var inte speciellt arbetar- eller bondevänlig och han ömmade inte för de fattiga och förtryckta som vänstern brukar göra. Det gör mig ont att skriva detta men så är det i alla fall. Jag trodde ett tag att Mao var en kommunist när han under det stora språnget 1959 försökte genomföra det kommunistiska samhället före Sovjet. Sovjetledaren Nikita Krusjtjev förebådade på 1960-talet att Sovjet skulle kunna införa kommunismen under 1980-talet och det trodde jag också. Det var en kommunism där var en presterade efter förmåga och fick efter behov. Jag kunde inte tänka mig att man allmänt femtio år senare skulle ha övergivit mellanstadiet socialismen och infört ren kapitalism i Sovjet och Kina.
Jag har upplevt så stora förändringar under de senaste femtio åren och jag tror att det blir lika omvälvande händelser de närmaste hundra åren. Kanske blir åter tal om att skapa ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle?
Någon avmaoisering liknande avstaliniseringen i Sovjet av Krusjtjev år 1956 blir det knappast. Varje land behöver sina hjältar och Mao kommer att vara Kinas hjälte för lång tid framåt. Detta oberoende allt negativt som man skriver om honom. Hans attityd till fruar, barn och vänner liknar en psykopats beteendemönster. Något liknande var det nog med Stalin och en anledning till avstaliniseringen var att Krusjtjev drabbades under Stalins välde. Också Deng Xiaoping drabbades av Maos nyckfullhet men ville trots detta inte veta av någon avmaoisering. Den höga grad av likriktning av befolkningen som ägde rum i Sovjet gjorde det möjligt för röda armén att segra i andra världskriget. Samma form av likriktning stärkte kommunisterna i Maos Kina. Likriktning fanns också i Sverige när man propagerade för det fosterländska under min barndom på 1940-talet. Jag anser i likhet med Deng att Mao och Stalin var 70 procent bra och 30 procent dåliga.
I de allra flesta avseendena var inte Mao en vänsterman. Han var inte speciellt arbetar- eller bondevänlig och han ömmade inte för de fattiga och förtryckta som vänstern brukar göra. Det gör mig ont att skriva detta men så är det i alla fall. Jag trodde ett tag att Mao var en kommunist när han under det stora språnget 1959 försökte genomföra det kommunistiska samhället före Sovjet. Sovjetledaren Nikita Krusjtjev förebådade på 1960-talet att Sovjet skulle kunna införa kommunismen under 1980-talet och det trodde jag också. Det var en kommunism där var en presterade efter förmåga och fick efter behov. Jag kunde inte tänka mig att man allmänt femtio år senare skulle ha övergivit mellanstadiet socialismen och infört ren kapitalism i Sovjet och Kina.
Jag har upplevt så stora förändringar under de senaste femtio åren och jag tror att det blir lika omvälvande händelser de närmaste hundra åren. Kanske blir åter tal om att skapa ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle?
söndag 19 juli 2009
Mao behövs i Kina.
Jag har nu läst Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao – den sanna historien" Tidigare har jag skrivit en Mao-positiv artikel där jag ansåg att Mao borde vara en ledstjärna snarare än en tyrann (Mao – ledstjärna eller tyrann, Sourze, Yngve Karlsson sidan 7 och Deng och kommunismen sidan 7). När jag tänker igenom vad jag tidigare läst om kommer jag att tänka på Stalin när det gäller maktlystnad och hänsynslöshet. Det är det tyranniska hos Mao. Någon ledstjärna kan han inte vara för närvarande men kanske någon gång i framtiden.
Någon avmaoisering liknande avstaliniseringen i Sovjet av Krusjtjev år 1956 blir det knappast. Varje land behöver sina hjältar och Mao kommer att vara Kinas hjälte för lång tid framåt. Detta oberoende allt negativt som man skriver om honom. Hans attityd till fruar, barn och vänner liknar en psykopats beteendemönster. Något liknande var det nog med Stalin och en anledning till avstaliniseringen var att Krusjtjev drabbades under Stalins välde. Också Deng Xiaoping drabbades av Maos nyckfullhet men ville trots detta inte veta av någon avmaoisering. Den höga form av likriktning av befolkningen som ägde rum i Sovjet gjorde det möjligt för röda armén att segra i andra världskriget. Samma form av likriktning stärkte kommunisterna i Maos Kina. Likriktning fanns också i Sverige när man propagerade för det fosterländska under min barndom på 1940-talet. Jag anser i likhet med Deng att Mao och Stalin var 70 procent bra och 30 procent dåliga.
När jag tänker vidare på den tiden kring i början av 1960-talet och vad man i alla antikommunistiska kretsar förebrådde Sovjet var att man avskaffade demokratin efter makttillträdet 1917. Det fanns en riksdag (duma) vald och det hölls ett val där kommunisterna bara fick en handfull röster. Då beslöt Lenin att avskaffa demokratin.
Den andra saken som man förebrådde kommunisterna var att man stimulerade högersinnade kretsar att göra samma sak. I Italien gjorde Mussolini detsamma 1922 och Hitler kuppade till sig makten 1933 även om det såg demokratiskt ut när Hindenburg utsåg Hitler till rikskansler. Allt detta var kommunisternas fel enligt vissa personer.
I Henry Bamford Parkes bok "Marxismen obducerad" framhåller han marxismens (socialdemokraternas och kommunismens) skuld. Genom sin klasskampsretorik skrämde man många högersinnade personer att stödja diktaturen framför demokratin på 1930-talet.
Alltså hade det bara varit demokratiska stater i Europa efter första världskriget om inte marxistisk och kommunistisk propaganda hade fått högern att stödja att stödja diktaturen i Italien och Tyskland.
Det senaste inslaget i propagandan mot kommunismen är att den inte var en revolution i Ryssland utan en statskupp mot den begynnande demokratin.
Efter första världskriget bildades Nationernas förbund (NF) för att avstyra alla krig. Den första staten som bröt mot förbundets stadgar var Japan när man utan vidare tog Manchuriet från Kina år 1931. Lydstaten fick namnet Manchukuo. Nästa brott mot stadgarna gjorde sig Mussolini sig skyldig till när han erövrade Abissinien (Etiopien) år 1936.
Under 1940-talet fanns det tre utpräglade högerdiktaturer. Det var axelmakterna Tyskland, Italien och Japan och två vänsterdiktaturer nämligen Stalins Sovjet och Maos Kina. Det var tur för världen att vänstern avgick med segern.
Någon avmaoisering liknande avstaliniseringen i Sovjet av Krusjtjev år 1956 blir det knappast. Varje land behöver sina hjältar och Mao kommer att vara Kinas hjälte för lång tid framåt. Detta oberoende allt negativt som man skriver om honom. Hans attityd till fruar, barn och vänner liknar en psykopats beteendemönster. Något liknande var det nog med Stalin och en anledning till avstaliniseringen var att Krusjtjev drabbades under Stalins välde. Också Deng Xiaoping drabbades av Maos nyckfullhet men ville trots detta inte veta av någon avmaoisering. Den höga form av likriktning av befolkningen som ägde rum i Sovjet gjorde det möjligt för röda armén att segra i andra världskriget. Samma form av likriktning stärkte kommunisterna i Maos Kina. Likriktning fanns också i Sverige när man propagerade för det fosterländska under min barndom på 1940-talet. Jag anser i likhet med Deng att Mao och Stalin var 70 procent bra och 30 procent dåliga.
När jag tänker vidare på den tiden kring i början av 1960-talet och vad man i alla antikommunistiska kretsar förebrådde Sovjet var att man avskaffade demokratin efter makttillträdet 1917. Det fanns en riksdag (duma) vald och det hölls ett val där kommunisterna bara fick en handfull röster. Då beslöt Lenin att avskaffa demokratin.
Den andra saken som man förebrådde kommunisterna var att man stimulerade högersinnade kretsar att göra samma sak. I Italien gjorde Mussolini detsamma 1922 och Hitler kuppade till sig makten 1933 även om det såg demokratiskt ut när Hindenburg utsåg Hitler till rikskansler. Allt detta var kommunisternas fel enligt vissa personer.
I Henry Bamford Parkes bok "Marxismen obducerad" framhåller han marxismens (socialdemokraternas och kommunismens) skuld. Genom sin klasskampsretorik skrämde man många högersinnade personer att stödja diktaturen framför demokratin på 1930-talet.
Alltså hade det bara varit demokratiska stater i Europa efter första världskriget om inte marxistisk och kommunistisk propaganda hade fått högern att stödja att stödja diktaturen i Italien och Tyskland.
Det senaste inslaget i propagandan mot kommunismen är att den inte var en revolution i Ryssland utan en statskupp mot den begynnande demokratin.
Efter första världskriget bildades Nationernas förbund (NF) för att avstyra alla krig. Den första staten som bröt mot förbundets stadgar var Japan när man utan vidare tog Manchuriet från Kina år 1931. Lydstaten fick namnet Manchukuo. Nästa brott mot stadgarna gjorde sig Mussolini sig skyldig till när han erövrade Abissinien (Etiopien) år 1936.
Under 1940-talet fanns det tre utpräglade högerdiktaturer. Det var axelmakterna Tyskland, Italien och Japan och två vänsterdiktaturer nämligen Stalins Sovjet och Maos Kina. Det var tur för världen att vänstern avgick med segern.
söndag 12 juli 2009
Indien och Kina - framtidens stormakter.
Jag har läst två mycket intressanta artiklar nämligen Martin Wolfs "How India must change if it is to be an advanced economy" och Philip Stephens " Western awe and domestic anxiety : a tale of two Chinas." Wolfs fanns i Financial Times den 8 juli och Stephens den 10 juli i samma tidning.
Wolf frågar sig " hur världsekonomin kommer att se ut efter det att den finansiella krisen är över. Kommer det att vara ett "blip" eller något fundamentalt annorlunda? En stor del av svaret kommer att levereras av de två asiatiska giganterna Indien och Kina." Under en generation har BNP i Indien växt med 230 procent och trendmässigt med 4 procent per år. Det kan anses som en bra tillväxt men om man jämför med Kinas 1090 procent och 8,7 trendmässig tillväxt ligger Indien i lä för Kina. Indiens och Kinas ekonomier har globaliserats under 2000-talet. Öppenheten (import + export) har ökat i båda länderna till för Kina med 59 och Indien 51 procent av BNP.
Vad behövs för att Indien skall uppnå välstånd? Svaret är att Indien måste uppnå en tillväxt under en generation (30 år)med 10 procent per år, något som Kina har lyckats med från en lägre nivå. För att uppnå detta skriver Wolf att fyra kriterier behöver att uppfyllas Dessa är "att världen lever fred, att världsekonomin förblir öppen, att Indien måste undvika stagnation som medelinkomstländer har drabbats av och att resurs- och miljömässiga problem undviks." Dessutom måste Indien klara tre stora utmaningar nämligen upprätthålla och stärka den sociala sammanhållningen, skapa en konkurrenskraftig och uppfinningsrik ekonomi, och spela en roll i närområdet som motsvarar dess storlek och stigande vikt.
Indien måste röra sig från s.k."crony capitalism and petty corruption" till något annat. Enligt Wolf finns det " seven inter-generational issues" Det första är att tackla ojämlikheten, det andra förbättra miljön, det tredje att eliminera flaskhalsar i infrastrukturen, det fjärde att förbättra den offentliga servisen särskilt i städerna, det femte att förbättra skolor och teknisk utveckling, det sjätte att revolutionera energiproduktionen och konsumtionen och slutligen att skapa ett blomstrande Sydasien och bli en ansvarsfull global makt.
Slutsatsen blir följande:" For India I conclude that even sustaining recent performance is going to be very hard…India now requires efficient, service-providing government by competent technocrats and honest politicians. (För Indien drar jag slutsatsen att den nuvarande tillväxten blir svår att upprätthålla…Indien behöver nu en effektiv, servicebetonad regering, kompetenta teknokrater och hederliga politiker.)
Stephens artikel "Western awe and domestic anxiety a tale of two Chinas = Västerländsk fruktan och inhemsk ängslan : ett tal om två Kina" handlar just om dessa saker. Han börjar med att presentera Martin Jacques bok When China Rules the World. Han påpekar att bokens titel är något överdriven. Det är kanske för att sälja böcker som den fått just den titeln. Han nämner att Japan en gång tilltroddes att bli en ekonomisk stormakt men en ekonomisk nedgång under 1990-talet gjorde att Japan inte alls blev så starkt. Francis Fukuyama skrev efter murens fall 1989 sin End of History där han förutsade slutet på historien där alla skulle omfatta den liberala kapitalismen. Då försvann den andra världen i och med östblockets upplösning och de tillhör nu nästan allesammans den första världen. En del länder i forna tredje världen tillhör nu också den rikaste delen av världen. Kvar i tredje världen är de fattigaste länderna framförallt i Afrika, Latinamerika och Sydasien.
Jacques bok råkade komma ut samtidigt som uigurerna ställde till med oroligheter i Xinjiang (Östturkistan). Trots att hankineserna utgör 92 procent av Kinas befolkning kan regeringen i Peking inte bortse från minoriteternas önskemål om större självstyre. Kinas president Hu Jintao avstod från toppmötet med G8-gruppen för att i stället ta itu med problemen på hemmaplan. Rent kortvarigt kan man använda militär och poliser i Tibet och Xinjiang men för en långvarig lösning krävs andra metoder. Det är svårt för demokratier att lösa etniska konflikter. Enligt Stephens är det "olösligt för en en-partistat. Men med så mycket på spel har Beijing inget annat val än att ge etniska minoriteter särskilt tibetaner och uigurer en genuin autonomi under kinesiskt styre."
Wolf frågar sig " hur världsekonomin kommer att se ut efter det att den finansiella krisen är över. Kommer det att vara ett "blip" eller något fundamentalt annorlunda? En stor del av svaret kommer att levereras av de två asiatiska giganterna Indien och Kina." Under en generation har BNP i Indien växt med 230 procent och trendmässigt med 4 procent per år. Det kan anses som en bra tillväxt men om man jämför med Kinas 1090 procent och 8,7 trendmässig tillväxt ligger Indien i lä för Kina. Indiens och Kinas ekonomier har globaliserats under 2000-talet. Öppenheten (import + export) har ökat i båda länderna till för Kina med 59 och Indien 51 procent av BNP.
Vad behövs för att Indien skall uppnå välstånd? Svaret är att Indien måste uppnå en tillväxt under en generation (30 år)med 10 procent per år, något som Kina har lyckats med från en lägre nivå. För att uppnå detta skriver Wolf att fyra kriterier behöver att uppfyllas Dessa är "att världen lever fred, att världsekonomin förblir öppen, att Indien måste undvika stagnation som medelinkomstländer har drabbats av och att resurs- och miljömässiga problem undviks." Dessutom måste Indien klara tre stora utmaningar nämligen upprätthålla och stärka den sociala sammanhållningen, skapa en konkurrenskraftig och uppfinningsrik ekonomi, och spela en roll i närområdet som motsvarar dess storlek och stigande vikt.
Indien måste röra sig från s.k."crony capitalism and petty corruption" till något annat. Enligt Wolf finns det " seven inter-generational issues" Det första är att tackla ojämlikheten, det andra förbättra miljön, det tredje att eliminera flaskhalsar i infrastrukturen, det fjärde att förbättra den offentliga servisen särskilt i städerna, det femte att förbättra skolor och teknisk utveckling, det sjätte att revolutionera energiproduktionen och konsumtionen och slutligen att skapa ett blomstrande Sydasien och bli en ansvarsfull global makt.
Slutsatsen blir följande:" For India I conclude that even sustaining recent performance is going to be very hard…India now requires efficient, service-providing government by competent technocrats and honest politicians. (För Indien drar jag slutsatsen att den nuvarande tillväxten blir svår att upprätthålla…Indien behöver nu en effektiv, servicebetonad regering, kompetenta teknokrater och hederliga politiker.)
Stephens artikel "Western awe and domestic anxiety a tale of two Chinas = Västerländsk fruktan och inhemsk ängslan : ett tal om två Kina" handlar just om dessa saker. Han börjar med att presentera Martin Jacques bok When China Rules the World. Han påpekar att bokens titel är något överdriven. Det är kanske för att sälja böcker som den fått just den titeln. Han nämner att Japan en gång tilltroddes att bli en ekonomisk stormakt men en ekonomisk nedgång under 1990-talet gjorde att Japan inte alls blev så starkt. Francis Fukuyama skrev efter murens fall 1989 sin End of History där han förutsade slutet på historien där alla skulle omfatta den liberala kapitalismen. Då försvann den andra världen i och med östblockets upplösning och de tillhör nu nästan allesammans den första världen. En del länder i forna tredje världen tillhör nu också den rikaste delen av världen. Kvar i tredje världen är de fattigaste länderna framförallt i Afrika, Latinamerika och Sydasien.
Jacques bok råkade komma ut samtidigt som uigurerna ställde till med oroligheter i Xinjiang (Östturkistan). Trots att hankineserna utgör 92 procent av Kinas befolkning kan regeringen i Peking inte bortse från minoriteternas önskemål om större självstyre. Kinas president Hu Jintao avstod från toppmötet med G8-gruppen för att i stället ta itu med problemen på hemmaplan. Rent kortvarigt kan man använda militär och poliser i Tibet och Xinjiang men för en långvarig lösning krävs andra metoder. Det är svårt för demokratier att lösa etniska konflikter. Enligt Stephens är det "olösligt för en en-partistat. Men med så mycket på spel har Beijing inget annat val än att ge etniska minoriteter särskilt tibetaner och uigurer en genuin autonomi under kinesiskt styre."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
