I en artikel i SvD den 26 februari 2014 med rubriken
”Krimhalvön ett ryskt stridsäpple i Ukraina” skriver Örjan Berner, Sveriges
ambassadör i Moskva 1989 – 94, om Krims förhållande till Ukraina och Ryssland.
Artikelns inledning har följande lydelse : ” Krim var en
gång juvelen i det ryska imperiets krona, erövrat från Osmanska riket av
Katarina den stora. Halvön med det strategiska läget hör i dag till Ukraina men
vill helst ha en självständig ställning.”
För 60 år sedan, i februari 1954, överlämnade Nikita
Chrusjtjov Krim som gåva från den ryska rådsrepubliken till den ukrainska.
Berner skriver följande om bakgrunden till överlämnandet: ” Man ville hugfästa
ett märkesdatum 300 år tidigare, 1654, i Perejaslav svor de ukrainska
kosackernas ledare Bogdan Chmelnytskyj, lydnad till den ryske tsaren i Moskva.”
Före 1954 har Krim inte varit ukrainskt. Hade Chrusjtjov
inte överlämnat Krim till Ukraina hade det inte varit ett politiskt problem i
dag. Ryssar är i majoritet på Krim, väl över 60 procent av halvöns två miljoner
invånare och språket som allmänt talas är ryska. I en folkomröstning i början
90-talet uttalade sig 93 procent för en suverän ”Krimrepublik”. Krim är känt
som ett semesterparadis dit den ryska intelligentian vallfärdade. Tsar Nikolaj
II lät bygga ett sommarresidens, Livadijapalatset, utanför Jalta. I detta tog
Stalin emot Churchill och Roosevelt för att dela upp Europa efter andra
världskriget. Efter kriget var Krim en kurort med sanatorier som sovjetiska arbetare
befolkade.
Om Krim skrev Nobelpristagaren Solzjenitsyn 1998 följande:”
Moskva borde haft modet att stödja Krimbornas
rättmätiga krav att tillhöra Ryssland. Det blodiga ingreppet i
Tjetjenien grusade detta hopp om att återfå Krim.”
Berner kommer till följande slutsats : ” Den appell som Solzjenitsyn
riktade till Rysslands ledare att återta Krim lär dock förklinga ohörd.
Ryssland har bekräftat sitt intresse av ett stabilt Ukraina. En militär
konflikt med detta land vore en katastrof också för Ryssland. Halvöns framtid
får inte spelas bort med farliga äventyrligheter. Krims egna ledare har nog
inget alternativ annat än att fortsatt lyda under Ukraina.”
