Det våras för världsekonomin.

I en artikel i Dagens Industri den 18 februari 2014 med rubriken Det våras för världsekonomin är lite mer optimistisk när det gäller utvecklingen av ekonomin globalt.

Jag börjar med att ange skuldsättningen som procent av BNP: ” Japan 243, Grekland 156, Italien 127, USA 106 , Euroområdet 95 , Frankrike 93 , Tyskland 80 och Sverige 38 procent av BNP. Enligt Maastristfördraget bör skuldsättningen inte överstiga 60 procent. Till och med Tyskland som anses ha en god ekonomi överskrider det uppsatta målet medan Sverige med råge underskrider målet.

I artikeln framhåller man att nivån på skulden inte har någon avgörande betydelse för tillväxten i ekonomin. Man skriver :” Det här är goda nyheter för världsekonomin. Många av de globala tungviktarna, som USA, Japan, EMU och Storbritannien har skuldkvoter som ligger oroande högt – kring eller över 90 procent av BNP. Men enligt IMF:s prognoser kommer skuldnivåerna i de här tongivande ekonomierna att stabiliseras eller till och med sjunka de närmaste fem åren. Det gäller även Japan som sticker ut med en statsskuld på över 240 procent av BNP.”

Det viktiga är att inte till varje pris hålla nere skuldnivåerna i händelse av externa störningar utan att ha en trovärdig plan för hur skuldnivån på medellång och lång sikt ska hållas i schack.

Artikeln har följande slutsats:” För den rika delen av världen betyder det att det är hög tid att ta en allvarlig funderare på hur kostnaderna kopplade till en åldrande och mer vårdkrävande befolkning ska hanteras.”

Kinas vägval hett i tillväxtländer.

I en artikel i SvD den 14 februari 2014 med rubriken ” Kinas vägval kan bli hett i tillväxtländer” redogör Louise Andrén Meiton för en intervju med Dambisa Moyo.

Artikeln har följande inledning : ” Kinas ledning är väl medveten om alla problem i landet och agerar, både på kort och lång sikt. Också USA:s och Europas politiker känner till problemen men deras fokus är mera kortsiktigt – demokratiska system har en inbyggd närsynthet. Det säger ekonomen och författaren Dambisa Moyo, som också spår att allt fler tillväxtländer kommer att vilja ta efter den kinesiska modellen.”

Enligt D. Moyo är det fel att tänka att politik och ekonomi är något statiskt. I stället bör man tänka på vilket system som är bäst under en ekonomisk utvecklingsperiod. Kinas regering försöker få 1,3 miljarder ur fattigdom och för det har statskapitalismen fungerat bra. Vi skulle vilja se en miljard kineser som köar för att få rösta. Men det tar tid att skapa demokratiska processer. Det finns demokratiska strukturer på plats på lägre nivåer i det kinesiska samhället. Essensen är att mat på bordet väger tyngre än en röstsedel.

Miljöproblemen avfärdas med att det finns fler solpaneler i Peking än någon annanstans i världen. När det gäller demokrati säger Moyo att demokrati inte utvecklas över en natt och därför kan demokratifrågan få stå tillbaka när tillväxtländer först prioriterar mat, rent vatten, minskad fattigdom och infrastruktur.

Kina kritiseras ibland för att hjälper odemokratiska ledare att behålla makten. Det är i vissa fall en riktig iakttagelse. Men kineserna tänker dock mera långsiktigt än västländerna. Kina är särskilt aktiv i Afrika där det finns många halvdemokratiska länder.

Första världskriget - en härdsmälta

Vem bar skulden till första världskrigets utbrott för hundra år sedan. Enligt den västtyske historikern Fritz Fischer var det tyska kejsarriket som bar huvudskulden till det första  världskrigets utbrott.” Han framhöll att Vilhelm II och den tyska militärledningen länge hade smitt planer att etablera en tysk hegemoni i Europa och utan skrupler tagit ett storkrig med i beräkningen.” Det skriver Barbro Eberan i SvD den 4 februari 2014 med rubriken Tysklands skuldfråga fortfarande infekterad.

Fischer framhöll att det fanns en tysk  ” särväg” (Sonderweg) som hade lett direkt från Vilhelm II till Hitler. Den konservativa delen av befolkningen ansåg däremot att Hitler var ett olyckfall i den tyska historien som genom propaganda och brutal terror tvingat det tyska folket att följa honom.

Eberan skriver  att ” Fischer-kontroversen” nådde sin kulmen under minnesåret 1964, ett halvsekel efter första världskrigets utbrott. Fischer åtnjöt stor respekt inte bara i utlandet utan hade också stort stöd i den unga tyska protestgenerationen. För de västtyska 68 – orna blev han en idol. När de klev upp på barrikaderna och krävde att krigsgenerationen äntligen skulle sluta skylla allt  på Hitler och i stället för att ta på sig ett eget ansvar för vad som skett använde de Fischers verk som slagträ i uppgörelse med föräldragenerationen.”

Krigsgenerationens barnbarn har tillräcklig distans till vad som skedde under 1900-talet för att känna sig personligt berörda och de har inte något behov att försvara sitt land. Men de vill förstå varför tidigare generationer tänkte och handlade som de gjorde och upplever 68-årsgenerationens anklagelser som destruktiva eftersom de blockerar kommunikationerna mellan generationerna.

Nu har barnbarnen fått en ny idol nämligen den australisk-engelske historikern Christopher Clark. Han hävdar i boken ”The sleepwalkers ”att de europeiska länderna likt sömngångare marscherat in i katastrofen 1914 utan att egentligen vara medvetna om vad de gjorde; att de snubblade in i ett krig som de egentligen inte önskade men heller inte aktivt sökte förhindra. Han skildrar den naivitet som härskade i Europa där inget krig förts under nästan ett halvsekel och ingen därför visste vad ett krig med moderna vapen verkligen innebar. Många hälsade kriget med jubel som ett reningsbad. Alla var lättsinniga och utgick från att kriget snabbt skulle vara avslutat.”

Jag har tidigare behandlat första världskriget i artikeln Första världskriget – en härdsmälta.