I en artikel i SvD den 26 sept. 2011 under rubriken ”Antikolonialist och frihetshjälte med repad gloria.” har Henrik C Enbohm skrivit om Roger Casement. Jag har skrivit om honom på Sourze med rubriken ”Morel – en kämpe för människorätten”. (Sourze Yngve Karlsson sidan 7). Kolonialismen har jag behandlat i en artikel med rubriken ” Om kolonialismens betydelse”.(sidan 7)
Inledningen av Enbohms artikel har följande lydelse :” I Kongos djungler fick den brittiske konsuln Roger Casement upp ögonen för följderna av engelsk imperialism, men fann också sin irländska identitet. Som självständighetskämpe, i dagarna aktuell i Vargas Llosas roman ” Keltens dröm”, har han både hyllats och hatats.”
Jag har läst Adam Hochschilds bok ” Kung Leopolds vålnad”. Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande :” Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågade protestera och få omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse. (…) Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo.”
Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongfloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, ” I mörkrets hjärta”. 1890 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman i kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tidens främsta kolonialmakt bevarade han sina känslor för rättvisa.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vare Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlamentet i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom följande :” Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande.” I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association CRA (Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Det korståg som E.D. Morel fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar. Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960..
onsdag 28 september 2011
torsdag 22 september 2011
Vad väst kan lära av Kina.
I en artikel i DN den 31 aug. 2011 recenserar Sverker Lenas med följande rubrik ” Vad väst kan lära av Kina” Loretta Napoleonis bok med titeln ” Made in china. Den nya ekonomiska supermakten”.
Är Kina en iskall diktatur eller en pragmatisk enpartistat som botar recessionen med att satsa på infrastruktur och alternativa energikällor ? På denna frågan svarar Lenas på följande sätt:” Enorma satsningar på vägar, kollektivtrafik och förnybar energi – närmast att betrakta som en green new deal – räddade tillfälligtvis Kina från recession och väst från depression.”
Kan Kina återigen rädda ekonomin i väst från en oundviklig recession. Det är inte troligt men man kan kanske rädda sig själv från en recession. Åtgärdspaketen vid krisen 2008 ägnas i boken en intressant jämförelse. Väst valde att pumpa in pengar i finanssystemet med det enda konkreta resultatet att bankerna kunde göra sina bonusprogram ännu mera generösa. I stället för nedsippringseffekt fick vi en statsskuldkris.
Lenas kommer till följande slutsats :” Så visst kan man hitta invändningar mot denna bok. Men det hindrar inte att Napoleonis punkteringar av våra ofta uppblåsta Kinaschabloner är både frigörande och belysande. Hennes strävan efter en djupare förståelse för denna uråldriga och annorlunda kultur kommer inte ur påklistrad humanism, utan ur en övertygelse att väst har en del att lära. (..) Steg ett under läroprocessen kan nog vara att överge vår självrättfärdiga bild av ett iskallt, diktatoriskt Kina i motsats till ett upplyst, demokratiskt väst. Kanske går skiljelinjen snarare mellan en pragmatisk enpartistat och en halvblind finansoligarki.”
Är Kina en iskall diktatur eller en pragmatisk enpartistat som botar recessionen med att satsa på infrastruktur och alternativa energikällor ? På denna frågan svarar Lenas på följande sätt:” Enorma satsningar på vägar, kollektivtrafik och förnybar energi – närmast att betrakta som en green new deal – räddade tillfälligtvis Kina från recession och väst från depression.”
Kan Kina återigen rädda ekonomin i väst från en oundviklig recession. Det är inte troligt men man kan kanske rädda sig själv från en recession. Åtgärdspaketen vid krisen 2008 ägnas i boken en intressant jämförelse. Väst valde att pumpa in pengar i finanssystemet med det enda konkreta resultatet att bankerna kunde göra sina bonusprogram ännu mera generösa. I stället för nedsippringseffekt fick vi en statsskuldkris.
Lenas kommer till följande slutsats :” Så visst kan man hitta invändningar mot denna bok. Men det hindrar inte att Napoleonis punkteringar av våra ofta uppblåsta Kinaschabloner är både frigörande och belysande. Hennes strävan efter en djupare förståelse för denna uråldriga och annorlunda kultur kommer inte ur påklistrad humanism, utan ur en övertygelse att väst har en del att lära. (..) Steg ett under läroprocessen kan nog vara att överge vår självrättfärdiga bild av ett iskallt, diktatoriskt Kina i motsats till ett upplyst, demokratiskt väst. Kanske går skiljelinjen snarare mellan en pragmatisk enpartistat och en halvblind finansoligarki.”
lördag 17 september 2011
Kina i svensk press.
Just nu skrivs det många artiklar om Kina i tidningarna. Jag har läst tre av dessa. De är följande: Göran Leijonhufvuds ”Så förändras Kina av de nya medierna” i DN 15 sept. 2011; Lars Åbergs ”Så bygger Kina sitt nya välstånd” i Göteborgsposten den 14 sept. 2011; Malin Ouds ” Svensk självbelåtenhet präglar synen på Kina” i Dagens Industri den 15 sept. 2011.
Inledningen i Leijonhufvuds artikel har följande lydelse :” Explosionen av nätanvändare har bidragit till ett helt nytt klimat i diktaturens Kina. Till skillnad från sina föräldrar är den nya generationen arbetare helt uppkopplad skriver Göran Leijonhufvud”. ” Medielandskapet i Kina blir alltmer komplicerat och svåröverskådligt. Den som inte kan omfatta motsättningar och komplikationer kan bara glömma att studera tidningarna eller internet i Kina”.
Det kinesiska kommunistpartiet försöker att göra propagandan mer effektiv genom en satsning på ” ideotainment” (ideology + entertainment) och ” infotainment” ( information + entertainment). Det handlar om att på ett subtilt sätt överföra ideologiska och nationalistiska budskap med hjälp av underhållning och upphottade nyhetsprogram. Strategin hjälper regimen att övertyga medborgarna om att partiets och folkets intressen sammanfaller, nämligen fortsatt tillväxt och fortsatt höjd internationell status.
Genom kommersialiseringen av pressen har de partikontrollerade tidningshusen blivit vinstgivande och belastar inte längre statskassan. Läsarna uppfattar de kommersialiserade tidningarna, särskilt affärspressen, som mer oberoende än vad de i själva verket är.
Leijonhufvuds slutsats har följande lydelse :” Eftersom partiet betalar ett par hundra tusen studenter och andra per inlägg för att de framför regimtrogna åsikter kan det bli så att de som är ansvariga för propagandan inte känner igen en genuint regimpositiv opinion som kan finnas i vissa frågor.
Åbergs artikel är en recension av Loretta Napoleoni där hon tecknar en ljus bild av situationen i Kina. Inledningen har följande lydelse :” Skillnaden mellan västerländsk och kinesisk press är att förra presenterar falska nyheter utan att läsaren märker det, det senare tillämpar en form av allmänt känd censur.”
Åberg skriver:” Loretta Napoleoni är i sin bok Made in China full av beundran för landets ledare Deng som erkände att partiet kunde ha fel och därigenom lyckades behålla samhällskontraktet – partiet som folkets röst – och samtidigt formulera om det så att socialismen blev lika med kapitalismen.”
Malin Oud skriver:” När vi talar om kinesisk soft power och Sveriges möjligheter att påverka handlar det inte om att dela in i ” vi demokratiälskande svenskar och ”dem”, de auktoritetstörstande kineserna, eller om att motsatsförhållandet är österländsk kontra västerländsk kultur. Snarare har kommunistpartiets maktanspråk och berättelse om vad som är kinesisk kultur och syn på demokrati och MR internaliserats både här och där.”
Inledningen i Leijonhufvuds artikel har följande lydelse :” Explosionen av nätanvändare har bidragit till ett helt nytt klimat i diktaturens Kina. Till skillnad från sina föräldrar är den nya generationen arbetare helt uppkopplad skriver Göran Leijonhufvud”. ” Medielandskapet i Kina blir alltmer komplicerat och svåröverskådligt. Den som inte kan omfatta motsättningar och komplikationer kan bara glömma att studera tidningarna eller internet i Kina”.
Det kinesiska kommunistpartiet försöker att göra propagandan mer effektiv genom en satsning på ” ideotainment” (ideology + entertainment) och ” infotainment” ( information + entertainment). Det handlar om att på ett subtilt sätt överföra ideologiska och nationalistiska budskap med hjälp av underhållning och upphottade nyhetsprogram. Strategin hjälper regimen att övertyga medborgarna om att partiets och folkets intressen sammanfaller, nämligen fortsatt tillväxt och fortsatt höjd internationell status.
Genom kommersialiseringen av pressen har de partikontrollerade tidningshusen blivit vinstgivande och belastar inte längre statskassan. Läsarna uppfattar de kommersialiserade tidningarna, särskilt affärspressen, som mer oberoende än vad de i själva verket är.
Leijonhufvuds slutsats har följande lydelse :” Eftersom partiet betalar ett par hundra tusen studenter och andra per inlägg för att de framför regimtrogna åsikter kan det bli så att de som är ansvariga för propagandan inte känner igen en genuint regimpositiv opinion som kan finnas i vissa frågor.
Åbergs artikel är en recension av Loretta Napoleoni där hon tecknar en ljus bild av situationen i Kina. Inledningen har följande lydelse :” Skillnaden mellan västerländsk och kinesisk press är att förra presenterar falska nyheter utan att läsaren märker det, det senare tillämpar en form av allmänt känd censur.”
Åberg skriver:” Loretta Napoleoni är i sin bok Made in China full av beundran för landets ledare Deng som erkände att partiet kunde ha fel och därigenom lyckades behålla samhällskontraktet – partiet som folkets röst – och samtidigt formulera om det så att socialismen blev lika med kapitalismen.”
Malin Oud skriver:” När vi talar om kinesisk soft power och Sveriges möjligheter att påverka handlar det inte om att dela in i ” vi demokratiälskande svenskar och ”dem”, de auktoritetstörstande kineserna, eller om att motsatsförhållandet är österländsk kontra västerländsk kultur. Snarare har kommunistpartiets maktanspråk och berättelse om vad som är kinesisk kultur och syn på demokrati och MR internaliserats både här och där.”
fredag 9 september 2011
Ett nytt landskap?
I sin söndagsartikel i Sydsvenskan den 4 sept. 2011 med rubriken ” Ett nytt landskap” förordar Per T.Ohlsson en koalitionsregering mellan de borgerliga och miljöpartiet. Inledningen har följande lydelse :” Sverige har inte längre ett stort parti med samhällsbärande potential. Nu finns det två.”
Sverige har i stort sett ett gott ekonomiskt utgångsläge. Förtjänsten till detta är i icke ringa utsträckning Göran Perssons regeringar. Socialdemokraterna tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet signerade 16 strama budgetar vilket gjorde att borgarna kom till ett dukat bord.
Orsaken till att Ohlsson förordar en regering mellan de borgerliga och miljöpartiet är troligen att han inte tror att Håkan Juholt skulle bli en bra statsminister om han finge makten i Sverige. Jag tror att socialdemokraterna gjorde ett misstag när de valde Juholt som partiordförande. Han valdes i slutna rum där samtliga kandidater utåt sade sig att inte eftersträva ordförandeposten. Det skiljer sig starkt från övriga partiers val av partiledare där ett flertal sökande finns till ledare för partiet. I ett öppet val skulle inte Juholt ha blivit utsedd till partiledare. Jag befarar att han kommer att förlora nästa val. Göran Persson sade också nej flera gånger innan han valdes men han var åtminstone intelligent och handlingskraftig. Juholt är nog ingetdera. Det var dock på grund av missnöje med Perssons styre som de borgerliga vann valet 2006. Han var ett sänke liksom Juholt kommer bli vid valet 2014. Höjden av omdömeslöshet var att blanda in särbon på grund av att hon varit i klammeri med rättvisan. Det gör att jag tvivlar på Juholts sunda omdöme.
Detta gör att jag tror de borgerliga vinner nästa val 2014. Jag kommer att rösta på vänsterpartiet som jag alltid har gjort.
Ohlsson har följande slutsats :” Så vem vet? Kanske är 2011 vår tids 1933 i svensk politik. Om Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin och Åsa Romson är lika förutseende som Per Albin Hansson och Axel Pehrsson – Bramstorp.”
Sverige har i stort sett ett gott ekonomiskt utgångsläge. Förtjänsten till detta är i icke ringa utsträckning Göran Perssons regeringar. Socialdemokraterna tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet signerade 16 strama budgetar vilket gjorde att borgarna kom till ett dukat bord.
Orsaken till att Ohlsson förordar en regering mellan de borgerliga och miljöpartiet är troligen att han inte tror att Håkan Juholt skulle bli en bra statsminister om han finge makten i Sverige. Jag tror att socialdemokraterna gjorde ett misstag när de valde Juholt som partiordförande. Han valdes i slutna rum där samtliga kandidater utåt sade sig att inte eftersträva ordförandeposten. Det skiljer sig starkt från övriga partiers val av partiledare där ett flertal sökande finns till ledare för partiet. I ett öppet val skulle inte Juholt ha blivit utsedd till partiledare. Jag befarar att han kommer att förlora nästa val. Göran Persson sade också nej flera gånger innan han valdes men han var åtminstone intelligent och handlingskraftig. Juholt är nog ingetdera. Det var dock på grund av missnöje med Perssons styre som de borgerliga vann valet 2006. Han var ett sänke liksom Juholt kommer bli vid valet 2014. Höjden av omdömeslöshet var att blanda in särbon på grund av att hon varit i klammeri med rättvisan. Det gör att jag tvivlar på Juholts sunda omdöme.
Detta gör att jag tror de borgerliga vinner nästa val 2014. Jag kommer att rösta på vänsterpartiet som jag alltid har gjort.
Ohlsson har följande slutsats :” Så vem vet? Kanske är 2011 vår tids 1933 i svensk politik. Om Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin och Åsa Romson är lika förutseende som Per Albin Hansson och Axel Pehrsson – Bramstorp.”
fredag 2 september 2011
Cirkeln sluts över Libyen.
Per T. Ohlssons senaste söndagsartikel den 28 aug. 2011 med rubriken ”Cirkeln sluts över Libyen” var verkligen intressant. Inledningen hade följande lydelse :” Det var här, i vad som idag är Libyen, som USA för första gången gick i krig på denna sidan Atlanten.”
Vad som jag först kom att tänka på, när jag läst inledningen, var landstigningen av amerikanska trupper i Nordafrika under andra världskriget. Det visade sig vara intressantare än så. Ohlsson kallar det en ironisk blinkning från historien.
Ohlsson skriver följande :” Medelhavet gjordes under flera hundra år osäkert av muslimska pirater, som bordade europeiska handelsskepp. De kristna besättningarna såldes som slavar eller så användes de för utkrävande av lösensummor. Med tiden blev det rutin för europeiska länder. Sverige inberäknat, att betala lösen och tribut till de nordafrikanska sjörövarstaterna, eller barbareskstaterna : Tripoli, Tunis, Alger och Marocko. I slutet av 1700-talet började piraterna ge sig på fartyg från den nya republiken USA. Det skulle man inte ha gjort.”
Paschan av Tripoli krävde 225 000 dollar år 1801 för fängslade amerikaner. Det blev för mycket för president Jefferson som skred till verket med den nybildade amerikanska flottan – och den likaså nybildade marinkåren – sattes 1801-1805 in i det första så kallade barbareskkriget. År 1805 ledde en liten grupp marinkårssoldater en hoprafsad skara med 500 legoknektar genom öknen mot Tripoli och den befästa staden Derna. De intog Derna där den amerikanska flaggan för första gången hissades efter en militär seger i ett annat land.
Efter en flottblockad gick paschan med på ett fördrag och amerikanska fångar frigavs. Men snart återupptogs pirattrafiken vilket tvingade in USA i det andra barbareskkriget 1815. I det första kriget mot sjörövarna hade USA två europeiska allierade : Sicilien och Sverige. Svenskarna hjälpte amerikanarna att blockera Tripolis hamn men drog sig ur 1802 när ett avtal ingåtts med paschan. Ett hundratal svenska sjömän släpptes men piratattackerna fortsatte trots avtalet fram till 1840-talet. Genom det andra barbareskkriget då Alger kapitulerade befriades USA från tributbetalningar.
Ohlsson har följande konstaterande om dagens situation :” Nu, mer än tvåhundra år senare, har USA börjat vinka farväl till Europa och vårt närområde. I just Libyen. Och när denna cirkel sluts är Sverige återigen med på ett hörn. Lite tveksamt och med riskminimerande restriktioner, förstås. Endast spaning. Inga anfall.”
Vad som jag först kom att tänka på, när jag läst inledningen, var landstigningen av amerikanska trupper i Nordafrika under andra världskriget. Det visade sig vara intressantare än så. Ohlsson kallar det en ironisk blinkning från historien.
Ohlsson skriver följande :” Medelhavet gjordes under flera hundra år osäkert av muslimska pirater, som bordade europeiska handelsskepp. De kristna besättningarna såldes som slavar eller så användes de för utkrävande av lösensummor. Med tiden blev det rutin för europeiska länder. Sverige inberäknat, att betala lösen och tribut till de nordafrikanska sjörövarstaterna, eller barbareskstaterna : Tripoli, Tunis, Alger och Marocko. I slutet av 1700-talet började piraterna ge sig på fartyg från den nya republiken USA. Det skulle man inte ha gjort.”
Paschan av Tripoli krävde 225 000 dollar år 1801 för fängslade amerikaner. Det blev för mycket för president Jefferson som skred till verket med den nybildade amerikanska flottan – och den likaså nybildade marinkåren – sattes 1801-1805 in i det första så kallade barbareskkriget. År 1805 ledde en liten grupp marinkårssoldater en hoprafsad skara med 500 legoknektar genom öknen mot Tripoli och den befästa staden Derna. De intog Derna där den amerikanska flaggan för första gången hissades efter en militär seger i ett annat land.
Efter en flottblockad gick paschan med på ett fördrag och amerikanska fångar frigavs. Men snart återupptogs pirattrafiken vilket tvingade in USA i det andra barbareskkriget 1815. I det första kriget mot sjörövarna hade USA två europeiska allierade : Sicilien och Sverige. Svenskarna hjälpte amerikanarna att blockera Tripolis hamn men drog sig ur 1802 när ett avtal ingåtts med paschan. Ett hundratal svenska sjömän släpptes men piratattackerna fortsatte trots avtalet fram till 1840-talet. Genom det andra barbareskkriget då Alger kapitulerade befriades USA från tributbetalningar.
Ohlsson har följande konstaterande om dagens situation :” Nu, mer än tvåhundra år senare, har USA börjat vinka farväl till Europa och vårt närområde. I just Libyen. Och när denna cirkel sluts är Sverige återigen med på ett hörn. Lite tveksamt och med riskminimerande restriktioner, förstås. Endast spaning. Inga anfall.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
