Kina i svensk press.

Just nu skrivs det många artiklar om Kina i tidningarna. Jag har läst tre av dessa. De är följande: Göran Leijonhufvuds ”Så förändras Kina av de nya medierna” i DN 15 sept. 2011; Lars Åbergs ”Så bygger Kina sitt nya välstånd” i Göteborgsposten den 14 sept. 2011; Malin Ouds ” Svensk självbelåtenhet präglar synen på Kina” i Dagens Industri den 15 sept. 2011.

Inledningen i Leijonhufvuds artikel har följande lydelse :” Explosionen av nätanvändare har bidragit till ett helt nytt klimat i diktaturens Kina. Till skillnad från sina föräldrar är den nya generationen arbetare helt uppkopplad skriver Göran Leijonhufvud”. ” Medielandskapet i Kina blir alltmer komplicerat och svåröverskådligt. Den som inte kan omfatta motsättningar och komplikationer kan bara glömma att studera tidningarna eller internet i Kina”.

Det kinesiska kommunistpartiet försöker att göra propagandan mer effektiv genom en satsning på ” ideotainment” (ideology + entertainment) och ” infotainment” ( information + entertainment). Det handlar om att på ett subtilt sätt överföra ideologiska och nationalistiska budskap med hjälp av underhållning och upphottade nyhetsprogram. Strategin hjälper regimen att övertyga medborgarna om att partiets och folkets intressen sammanfaller, nämligen fortsatt tillväxt och fortsatt höjd internationell status.

Genom kommersialiseringen av pressen har de partikontrollerade tidningshusen blivit vinstgivande och belastar inte längre statskassan. Läsarna uppfattar de kommersialiserade tidningarna, särskilt affärspressen, som mer oberoende än vad de i själva verket är.

Leijonhufvuds slutsats har följande lydelse :” Eftersom partiet betalar ett par hundra tusen studenter och andra per inlägg för att de framför regimtrogna åsikter kan det bli så att de som är ansvariga för propagandan inte känner igen en genuint regimpositiv opinion som kan finnas i vissa frågor.

Åbergs artikel är en recension av Loretta Napoleoni där hon tecknar en ljus bild av situationen i Kina. Inledningen har följande lydelse :” Skillnaden mellan västerländsk och kinesisk press är att förra presenterar falska nyheter utan att läsaren märker det, det senare tillämpar en form av allmänt känd censur.”

Åberg skriver:” Loretta Napoleoni är i sin bok Made in China full av beundran för landets ledare Deng som erkände att partiet kunde ha fel och därigenom lyckades behålla samhällskontraktet – partiet som folkets röst – och samtidigt formulera om det så att socialismen blev lika med kapitalismen.”

Malin Oud skriver:” När vi talar om kinesisk soft power och Sveriges möjligheter att påverka handlar det inte om att dela in i ” vi demokratiälskande svenskar och ”dem”, de auktoritetstörstande kineserna, eller om att motsatsförhållandet är österländsk kontra västerländsk kultur. Snarare har kommunistpartiets maktanspråk och berättelse om vad som är kinesisk kultur och syn på demokrati och MR internaliserats både här och där.”