lördag 12 januari 2008

Fälldins kärnkraftsutspel skapade blockpolitiken.

Jag läser om att Storbritannien skall bygga nya kärnkraftverk. När jag tänkte närmare efter stöder jag detta beslut och jag tycker att Sverige inte bör stänga något kärnkraftverk under nästa mandatperiod. Hur har jag som vänsterpartist kunnat komma till den ståndpunkten? Det är en lång historia.
När jag studerade i Lund 1961 var jag ute vid Barsebäck som då höll på att byggas. Sedan upplevde jag Fälldins kamp mot kärnkraften och Palmes kärnkraftsvänliga linje. Jag höll på Palme. När sedan de borgerliga vann valet på Fälldins löfte att inte starta raktorn i Barsebäck borde detta ha diskvalificerat honom som regeringsbildare. Jag förstår Palmes upprördhet över handhavandet av frågan om kärnkraften. En rent populistisk kampanj gjorde det möjligt att vinna valet. Det var samma sak som när kristdemokrater och moderater propagerade för sänkta bensinpriser före senaste valet som, enligt min mening, var totalt ansvarslöst.
Efter valet 1973 blev det en jämviktsriksdag (1973-76) där båda blocken var lika starka. Man fick hanka sig fram genom överenskommelser mellan partierna s.k. Hagauppgörelser. Det bäddade för en svag politik t.ex. överbryggningspolitiken som bestod i att man genom särskilda åtgärder skulle hålla nere arbetslösheten. Sådan var situationen när de borgerliga bildade regering 1976. Redan 1977 gjorde man den första devalveringen som följdes av en andra 1981. När socialdemokraterna återfick makten 1982 devalverade man ännu en gång med 16 procent. De var de många och stora devalveringarna med åtföljande inflationstryck som skapade krisen 1992 och där är både de borgerliga och socialdemokraterna ansvariga. Devalveringarna är den främsta orsaken till att svenska arbetare har lägre löner än andra länder i EU. Exportindustrierna gynnades medan arbetarna missgynnades genom högre priser på importen och ökad inflation.
Om Gunnar Sträng hade fortsatt att vara finansminister 1976 hade han inte låtit budgetunderskottet växa så till den grad som borgarna tillät. Det skulle ha blivit en storm utan like i media och bland oppositionen. Det drevs igenom ofinansierade reformer och inga förslag kom om höjda skatter för klara utgiftshöjningen.
Liksom kd fick backa när det gällde bensinen fick Fälldin ladda Barsebäck och senare acceptera laddandet av många flera reaktorer.( Barsebäck I startades 1975 och II 1977, senaste reaktorstarten Forsmark III och Oskarshamn III 1985) Nu började den blockpolitik som har varit så skadlig för svensk ekonomi när den ena halvan av befolkningen regerar över den andra. Jag föredrar Finlands regeringssystem som liknar en samlingsregering. I Sverige gäller det att ändra så mycket som möjligt när man är i regeringsställning utan tanke på den långsiktiga ekonomiska politiken. Fälldins kärnkraftsutspel är den främsta anledningen till att Sverige vill lägga ned kärnkraften medan Finland nu bygger ut den och kan leverera kärnkraftsel till Sverige.
Jag upplevde också situationen efter kärnkraftsolyckan på Three Mile Island den 28 mars 1979. Jag kommer inte ihåg om jag blev kärnkraftsmotståndare efter den händelsen men Palme beslutade sig då för den, enligt min mening, olyckliga kärnkraftsomröstningen då linje tre ville avveckla kärnkraften till år 2010. Jag tror att jag röstade på linje två d.v.s. att avveckla med förnuft. Till 2010 blir det bara de två Barsebäcksreaktorerna avvecklade och det tror jag är bra. De låg för nära ett stort befolkningscentra.
Jag har hela tiden varit mycket kärnkraftsvänligare än vänstern i allmänhet. Olyckan i Tjernobyl 1986 var väckarklocka för världen och då skulle avvecklingen av Barsebäck påskyndas men den ekonomiska krisen i början av 1990-talet kom emellan.
Jag tror att vi av miljöskäl måste behålla kärnkraften och i vissa fall bygga ut den i t.ex. .Kina och Indien. Jag inser de stora farorna om ett nytt Tjernobyl, på grund av ett terrorattentat eller en jordbävning, inträffar nära en storstad och gör området obeboeligt för lång tid framåt. Mänskligheten har dock överlevt fruktansvärda krig och jordbävningar. Slutförvaringen av avfallet är heller inte löst. Med en framtida teknisk utveckling kan nog även detta problem lösas.
Trots att jag hoppas på en vänsterseger i 2010 års val men skulle föredra en blocköverskridande regering. Miljöpartiet har gjort flera bra saker under förra mandatperioden när man, trots att det var impopulärt bland väljarna, höjt bensinskatten och drev igenom trängselskatten i Stockholm. Vad vore mera i linje med marknadskrafterna än att sätta ett pris på att använda trafiklederna. Med mindre igenkorkade vägar och gator blir det mindre avgaser från stillastående bilar och framkomligheten för nyttotrafiken ökar.
Nu har jag nog svurit i kyrkan. Jag har min socialistiska grundåskådning men jag förbehåller mig rätten att tänka själv i varje fråga.

måndag 7 januari 2008

Om människans dårskap, del 2

När jag nu läst Anne Applebaums bok Gulag har jag samtidigt haft i tankarna världens kanske mest meningslösa krig, Första världskriget. Det kriget var liksom Koreakriget en 1900-talstragedi av stora mått.
Om kriget i Korea skriver Paul Johnson i Moderna tider följande:" Koreakriget var en typisk 1900-talstragedi. Det inleddes av ideologiska skäl utan minsta skymt av moraliskt berättigande eller något folkligt stöd. Det dödade 34 000 amerikaner, en miljon koreaner och en kvarts miljon kineser. Det uppnådde inga syften. Alla dess konsekvenser var oavsiktliga. Förloppet utmärktes av den ena grova misstaget efter det andra."
Om första världskriget skriver Paul Johnson följande:" Naturligtvis var det krig ungdomen ville ha. Den första bortskämda "ungdomsgenerationen" gick villigt ut i ett krig som den äldre generationen nästan utan undantag betraktade med skräck eller fatalistisk förtvivlan. Bland den artikulerade medelklassungdomen var detta krig, åtminstone i början, det mest populära i historien. Det kastade ifrån sig gitarrerna och grep i stället efter gevär./-/ Unga tyska författare som Walther Flex, Ernst Wurche och Ernst Jünger firade vad Jünger kallade "det heliga ögonblicket" som inträffade i augusti 1914./-/
Vintern 1916-17 hade krigslusten försvunnit. Allteftersom striderna fortsatte utan slut i sikte vände sig den blodbesudlade och desillusionerade ungdomen mot den äldre generationen med förakt och stigande vrede. Överallt i skyttegravarna talades det om en uppgörelse med de "skyldiga politikerna" och det "gamla gänget""
De här två citaten visar hur dåraktiga krigen är. Någon liknande dårskap måste Stalin ha drabbats av när han organiserade Gulag men varje sak måste bedömas efter sin tid. När det gäller 1920-talet är det inte säkert att politiska fångar behandlades så mycket bättre i andra länder med diktatur men då var det minoriteter, kommunister och vänstermän som satt i deras fängelser och läger av olika slag. I och med Hitlers makttillträde 30 januari 1933 brutaliserades Europa i politiskt hänseende i hög grad. Nu leddes Tyskland av till 100 procent övertygade nazister. Endast kommunisterna kunde leva upp till samma förmåga att ingjuta övertygelse hos partimedlemmarna. Båda rörelserna var totalitära och bara ett annat totalitärt land kunde besegra Tyskland. Ont kan i vissa fall bara med ont förgås. Häri ligger Stalins och Sovjets roll i världshistorien.
Jag har inte så mycket att invända mot Applebaums beskrivning av Sovjet fram till 1960 då jag blev politiskt intresserad och en vänsterman. Jag upplevde tövädret, Solzjenisyn och de övriga dissidentenas förehavanden. Efterhand blev jag mer och mer upprörd över hur ensidig nyhetsrapporteringen var på den tiden. År 1965 inträffade ett massmord på kommunister i Indonesien som general Suharto senare president var ansvarig för. Kommunisterna var också dissidenter i en mening men eftersom de var kommunister så de hade inte något som helst människovärde i den s.k."fria" världen. Ingen av människorättskämparna har föreslagit att det inrättas en kommission som utreder huruvida det var bara medlemmar i indonesiska kommunistpartiet eller det också var fruar, barn och föräldrar som avrättades. Vissa som inte var kommunister avrättades sannolikt också. Det var nog inte bara medlemskapet i ett parti som innebar en dödsdom.
När det gäller Kambodja eller Kampuchea som det hette då, går jag till Bonniers uppslagsbok där det står följande:" Kung Sihanouk råkade under Vietnamkriget i motsättning till USA, som 1969 inledde bombningar av FNL-baser i Kambodja och 1970 invaderade landet. Sihanouk störtades och den konservative Lon Nol proklamerade med USA:s stöd
Khmer-republiken. Efter ett blodigt inbördeskrig erövrades 1975 huvudstaden Phnom Penh av den kommunistiska gerillan." Resten av historien är känd och behöver inte upprepas. De röda
Khmererna har nu ställts inför rätta men inte Nixon som bombade och invaderade Kambodja och som gjorde att de fick makten i landet och det var Vietnam som störtade dem från makten 1979 och tillsatte Heng Sam-rin som fortfarande är Kambodjas president. Av övriga kommunister betraktas inte de röda khmererna inte som kommunister utan var en rörelse som spårade ur, bort från sin ursprungliga ideologi.
När jag kom fram till 1973 och 1976 blev jag ännu mer upprörd. I Internationalen 36/07 under rubriken Den odiplomatiske diplomaten behandlas Harald Edelstams insatser för att rädda människoliv i kuppens Chile. Wallenberg räddade judar i Ungern. Åsa Faringer:" I Chile gällde det fackföreningsledare och aktivister – hela spektrat av vänsterpacket! Edelstam kände med hela hjärtat och fattade egna beslut hela tiden./-/ Men svenska företag belägna i Sydamerika skämdes för honom. Som Bofors till exempel. Vad Edelstam gjorde var inte bra för dem ur utrikespolitisk synvinkel. Tiden i Chile var varken Edelstams första eller sista hjältedåd. Under andra världskriget hjälpte han till att rädda livet på judar och oppositionella i ockupationens Norge. Det var där han fick smeknamnet den svarta nejlikan."
I Argentina skedde ännu mer upprörande händelser år 1976. I Internationalen 33/07 under rubriken Bekänn! – så de slutar tortera dig! behandlas massakern på 30 000 vänstermän. En katolsk präst, Christian Von Wernich, sade så till tortyroffren och är åtalad för brott mot mänskligheten. Marie Trigona:" Totalt har 256 tidigare militärer och medlemmar av militärregeringen anklagats för brott mot de mänskliga rättigheterna och väntar på rättegång. Men det betyder mindre än en före detta officer för vart och ett av de 375 hemliga interneringslägren som användes för försvinnanden och tortyr." Argentina hade inget Gulag utan det var förintelseläger där fångarna skulle mördas.
Hon skriver vidare:" Kvällen före kuppen 24 mars 1976 besökte de militära ledarna Jorge Videla och Ramon Agosti ärkebiskopen Paraná Adolfo Tortolo och monsignor Victorio Bonamín på katoska kyrkans huvudkontor. En vecka senare meddelade Tortolo att "general Videla följer de moraliska principerna för kristet uppförande."/-/ Men det var först under intervjuerna 1995 med före detta örlogskaptenen Adolfo Scilingo, då Scilingo erkände att han hade lett "vuelos de muerte", dödsflygningarna som Verbitsky(har skrivit boken El Silencio-Tystnaden) insåg hela vidden av katolska kyrkans delaktighet i militärens brott mot de mänskliga rättigheterna. Scilingo/-/ berättade att den katolska hierarkin godkände att politiska motståndare drogades och släpptes från flygplan ner i Atlanten, som en kristlig död."
Jag kommer ihåg när jag läste en liten notis om dödsflygningarna och det var allt som skrevs om det. Det gällde ju bara "vänsterpacket" så det var ingen nyhet av intresse. Applebaum baklagar att det inte har blivit några rättegångar mot de ansvariga. Hon skriver:" I början av 1990-talet levde fortfarande en av dem som utförde massakern på polska officerare i Katynskogen. Innan han dog blev han utfrågad av KGB, som ville veta hur morden gått till rent tekniskt. Som en gest av tillmötesgående överlämnades en bandinspelning av samtalen till den polske kulturattachén i Moskva. Ingen föreslog att mannen skulle ställas inför rätta i Moskva, Warszawa eller någon annanstans."
I Sovjet är nästan alla mördarna döda men i Argentina lever de och mördar fortfarande för att försöka undgå rättvisan. Enligt Trigona har följande hänt:" Julio Lopez, ett nyckelvittne som bidrog till att döma en tidigare högre polis till livstid försvann den 18 september 2006, kvällen innan domen skulle falla mot Miguel Etchecolatz som var den förste officer som stod inför rätta för brott mot mänskligheten och folkmord – en dom som skulle innebära en avgörande vändning."
Hur många dog i Gulag från 1929 till 1953? Applebaum återger med en viss tvekan antalet till 2 479 163 personer. Dessutom avrättades från 1934 till 1953 786 098 personer. Man kan jämföra med en miljon avrättade 1965 i Indonesien vilket är fler än dem som avrättades under hela Stalintiden. Ändå är det helt tyst om dessa avrättningar i världssamfundets domstolar. Om offren tillhör "vänsterpacket" behöver man inte åtala och döma förövarna. Så tänker förmodligen höga vederbörande bland världens jurister.