I DN den 3 sept. 2007 talar Johannes Åman om en förbjuden jämförelse mellan kommunismen och nazismen och att man genom att jämföra dessa kan lära något av historien. En första reaktion på artikeln finns på min blogg (yngvekarlsson.blogspot.com). I ett inlägg i DN den 5 sept.2007 av Hedi Fried skriver hon följande:" Det är viktigt att jämförelsen inte görs i en tävling i ondska. Målet måste bli att ungdomen skall få kunskaper om dessa två odemokratiska statsskick, samt förståelse för att utopier alltid urartar." Problemet var att när Tyskland en gång börjat urarta den 30 jan. 1933 var det bara en annan urartad stat, Sovjet som kunde göra den rangen stridig när det gällde grymhet och hänsynslöshet. De demokratiska staterna var helt hjälplösa när det gällde att handskas med Hitler. Den demokratiska och odemokratiska borgerligheten hade under mellankrigstiden själva röstat fram nazistpartiet och med det närstående partier. Efter andra världskriget hade dessa kretsar lärt sig läxan och röstade nu på kristdemokratiska partier i stället.
Ernst Röhms öde visar hur nazistpartiet började visa sitt rätta ansikte. Enligt Bonniers stora lexion:" Röhm Ernst 1887-1934, tysk militär och nazistledare. Han var rådgivare i Bolivias armé 1928-30 och gjordes 1931 av Hitler till ledare för SA, minister 1933. Hans roll som samlande gestalt i nazistpartiets antikapitalistiska "vänster"-flygel gjorde att han och flera av hans medhjälpare på Hitlers anstiftan mördades under kuppartade former den 30 juni 1934 (Röhm-morden) Vägen låg därefter fri för Hitlers samarbete med näringslivet och högern."
Var det mordet på Röhm som fick Stalin att börja avrätta egna partimedlemmar? Det faktum att högern med Göring i spetsen vann maktstriden inom nazistpartiet fick nog stor betydelse för utvecklingen i Tyskland och världen. Om man hade lagt tonvikten på att man hade varit ett socialistiskt arbetarparti och inte ett nationalistiskt och rasistiskt parti liksom högern i dåvarande Europa skulle man ha kunnat vinna sympatier på vänsterkanten. Om Tyskland hade förstatligat industrin hade Sovjet och Tyskland liknat varandra så mycket att det kunde ha blivit en kamp om själarna inom arbetarklassen. Genom att högern och de privata ägarna till industriföretagen fick behålla makten fick Hitler många sympatisörer i Europa och resten av världen för en korporativisms värld där företagare och arbetare samarbetar. USA:s president Hoover(1928-32) var för denna tankegång liksom Mussolini i Italien. Enligt Paul Johnson var "Yankeekorporativismen" USA:s svar på de nya styrelseskicken i Europa speciellt Mussolinis fascism."Det var lika väsentligt för alla rättänkande människor på 1920-talet som stalinismen var på 1930-talet./-/ Ändå var Hoover långt ifrån en statsivrare. Han sade sig vara emot alla försök " att smuggla in fascismen i Amerika genom köksvägen."
Det var nazismens nationalism och rasism som gjorde att Hitlers tusenårsrike blev bara tolv år. Nationalismen för att han ständigt krävde en utvidgning av territoriet.(Österrike,Sudetområdet,Ukraina) Rasismen för att han ville utplåna folk och raser.(Judar, romer,slaver.)
Kommunismen däremot har alltid varit internationalistisk och antirasistisk och således nazismens totala kontrast och behöver inte leda till diktatur. Det var Lenins beslut att införa proletariatets diktatur i Sovjet som gjorde att kommunismen kom att likställas med diktatur. När Gorbatjov hade beslutat att överge proletariatets diktatur blev kommunistpartierna vanliga demokratiska partier ibland omdöpta till socialdemokrater.
Kommunismens förbrytelser i Sovjet under mellankrigstiden måste ses i ljuset av den våldsamma upprustning som skedde i det nazistiska Tyskland. Hitlers mål med sin "lebensraum"-politik var att skapa en lika stor stat som Förenta staterna när det gällde utrymme och folkmängd. Expansionen skulle göras österut till de stora slätterna väster om Uralbergen. Det talar han om i sin bok Mein Kampf. Om inte Sovjetarmén hade besegrat honom hade han nog kunnat förverkliga sin dröm.
Stalin var väl förtrogen med dessa Hitlers planer och startade nu en forcerad industrialisering.
När det gäller upprustningen av industrin och armén var inga uppoffringar för stora. En mindre industriell kapacitet hade betytt flera dödade i kriget. Till skillnad från Frankrike, som hade inrättat sig efter ett liv som ockuperad stat, fick bara inte Sovjet förlora kriget. Ett liv under ockupation under Tyskland kunde ha betytt förintelse av delar eller hela befolkningen. Man kämpade för alla slaviska folk och judarna som alla benämndes "untermenschen" En förlust hade betytt ett liv i slaveri utan motstycke sedan antiken.
Forum för levande historia skall utreda kommunismen men inte antikommunismen. Det är att börja i fel ände. Det var småborgerliga antikommunister som efter de sista fria valen i Tyskland, bildade en regering tillsammans med nazisterna år 1932 och som den 30 januari 1933 såg till att Hitler blev rikskansler och diktator. Jag har beskrivit det i artikeln "Vem hjälpte Hitler till makten." Att just kommunisterna var huvudmotståndaren visade Hitler när han redan 1933 satte 10 000 kommunister i koncentrationsläger. I andra hand var han antisemit när han 1938 också satte judar i samma läger. Samma småborgerliga antikommunism gjorde det omöjligt för regimen i Polen att träffa en uppgörelse med Sovjet om att säkra Polens gränser gentemot Tyskland. Sovjet var det enda land som var så beläget att det kunde hjälpa Polen att försvara sig. Småborgerligheten ville inte 1938 försvara det
enda demokratiska landet i Östeuropa Tjeckoslovakien utan slöt istället en överenskommelse om landets delning. Antikommunismens förmåga att stödja vem som helst visar sig i sin prydno i Afghanistan på 1980-talet när man stödde de allt annat än demokratiska islamisterna senare talibanerna. Dessa skulle den 11 sept. 2001 illa belöna sina antikommunistiska välgörare. Här har jag redogjort för en radda av felslut som gjorts på grund av alltför utpräglad antikommunism och ingenting annat. Jag ber Forum för levande historia att också studera antikommunisms och nazismens likheter och skillnader och lära av den jämförelsen. Och, enligt Åman," jämföra måste vi."
Genom att bara ta upp kommunismen till ett närmare studium vill man nedvärdera Sovjets betydelse för den allierade segern i andra världskriget. Det är en förolämpning mot alla miljoner, kommunister eller partilösa i röda armén som kämpade och dog i kampen mot nazismen medan medlöpande antikommunister understödde Hitler direkt eller indirekt. Det var tack vare att kommunismen både i teorin och praktiken understödde människors lika värde som USA motvilligt måste upphöra med rasåtskillnadspolitiken och kolonierna i Afrika och Asien kunde bli självständiga. Det var efter det att kommunismen blivit ett hot som staterna kunde få sin frihet Annars kunde de blivit fria på 1920-talet. Men då fanns det ju inte något kommunistiskt hot. Efter första världskriget döpte man om de före detta tyska kolonierna till mandatområden men de fortsatte att vara kolonier.
Efter "de långa knivarnas natt" och mordet på Röhm 1934 var Hitlers parti varken ett socialist- eller arbetarparti bara ett extraordinärt nationalist- och rasistparti. Hitler lurade socialister och arbetare att rösta på nazistpartiet genom man uppgav sig helt felaktigt vara ett socialistiskt arbetarparti. När moren hade gjort sitt och partiet hade makten i Tyskland mördades "vänsterns" ledare med Röhm i spetsen. Inom borgerligheten var det korporatismen som fick dem att sympatisera med nazismen.
fredag 7 september 2007
måndag 3 september 2007
Stalin räddade världen från Hitlers tyranni.
Kommunisternas roll i världshistorien kommer att omvärderas radikalt när kommunisterna får en rättvis bedömning över vad man har åstadkommit. Att försöka jämföra kommunisterna med nazisterna är en förolämpning mot alla de kommunister som stupade i kampen mot Hitlers horder. Att inte kritisera alla medlöpare som direkt eller indirekt understödde Hitlers försök till världsherravälde är ett hån mot alla som gjorde det möjligt att besegra nazismen.
Under 1800-talet ägnade sig de vita folken åt att mörda infödingar i Afrika och Asien. Under första världskriget mördade man varandra, vilket resulterade i att när kriget var slut hade tio miljoner unga människor fått sätta livet till. Vem bar ansvaret? Paul Johnson skriver om Frankrikes förluster i Moderna tider:" Första världskriget, som fransmännen såg som ett tyskt försök att slutgiltigt förinta Frankrike som stormakt, hade på ett tragiskt sätt försvagat landet ännu mer, demografiskt sett, 1 400 000 hade stupat./-/ Trots att Alsace och Lorraine (Elsass-Lothringen) nu återigen tillhörde Frankrike hade landets folkmängd minskat från 39,5 till 39,12 miljoner./-/ Omkring 1,1 miljoner fransmän hade förvandlats till obotliga krigsinvalider. 673 000 bönder hade fallit för tyska vapen, ytterligare en halv miljon sårades svårt. Tyskarna hade ockuperat tio departement med en sammanlagd befolkning på 6,5 miljoner, gjort en fjärdedel av dem till flyktingar, demolerat gårdar och ekonomibyggnader, slaktat boskap och tagit med sig maskiner när de drog sig tillbaka. De hade gjort fransmännen till slavarbetare i de fabriker som ingick i Ludendorffs " krigssocialism", där dödssiffran var nästan lika hög som de tio procent den nådde under andra världskriget." Levande historia borde börja med första världskriget som är ursprunget till nazism, fascism och kommunism och alla fasor som drabbat mänskligheten sedan dess.
Medan man i Europa och USA förde en huvudlös ekonomisk politik som ledde till depression i början av 1930-talet återhämtade sig Sovjet från första världskrigets och inbördeskrigets fasor och hade man 1928 uppnått 1914 års ekonomiska nivå. Nu vidtar en historieskrivning som helt skiljer sig mellan kommunister och antikommunister. Antikommunisterna målar allt som skedde mellan 1917 och 1941 i mörka färger. Nu i år ihågkommer man 1937 års avrättningar men glömmer att många av de avrättade var just kommunister som in i det sista bedyrade att de var kommunister och hade betackat sig för att användas i kampen mot kommunismen.
För kommunister och sådana som inte är förblindade av antikommunism är det enastående uppbyggnadsarbete av industrin och militären som skedde före 1941 då industriproduktionen fyrdubblades i Sovjet det viktiga. Det var det som betydde något för Sovjets folk och för världen. Man lyckades tack vare detta motstå det nazistiska stormanloppet och kämpa sig hela vägen från Moskva till Berlin. På den antikommunistiska sidan var det nazisterna som var de övertygade och som fick de icke så övertygade att ställa upp som medlöpare för nazismens sak. I de ockuperade länderna t. ex. Frankrike fick lydregeringen ett förvånansvärt starkt stöd och franska folket förtjänade inte alls att bli befriade från nazismens ok. I artikeln "Frankrike hade en omtyckt Quisling" har jag beskrivit detta.
Stalins betydelse för krigets utgång har förringats i antikommunistiska kretsar. Han har inte lyssnat på meddelanden om att Hitler tänkte anfalla Sovjet och landet skall ha levererat råvaror till Tyskland fram till det tyska anfallet och soldaterna omgrupperades inte, allt för att inte ge Hitler någon anledning att anfalla Sovjet. Att Röda armén skulle få svårigheter att hålla stånd mot den segervana tyska armén är intet att förvåna sig över. Den hade besegrat den forna stormakten Frankrike på sex veckor och när bundsförvanten Italien fick svårigheter att besegra Grekland ryckte Tyskland ut till dess undsättning. Denna expedition gjorde att kriget mot Sovjet försenades några veckor och var kanske avgörande för detta krigs utgång. Att Tyskland de första veckorna under kriget kunde ta tre miljoner krigsfångar ansågs tyda på låg stridsmoral i Röda armén men det var nog bristande krigsvana. I det avsnitt där Sovjetarmén hade krigsvana nämligen på karelska näset mot finska armén stupade lika många finska soldater som under hela vinterkriget. De räddade genom sitt mod Leningrad från att ockuperas. Kraftiga påtryckningar från Sovjets allierade Storbritannien gjorde att Finland stoppade framryckningen mot staden. Inte heller trafiken på isvägen på Ladoga stoppades. Man kände väl att man kämpade på fel sida i kriget.
Sovjet hade dock en annan segervan armé nämligen den som i maj-juni 1939 i världens första stora pansarslag hade besegrat japanska armén på gränsen mellan Sovjets allierade Mongoliet och den japanska marionettstaten Manchukuo (Manchuriet). Dessa trupper sattes i december 1941 in mot de framryckande tyska förbanden och generalen Zhukov kunde göra om bravaden han gjort mot Japans armé nämligen att besegra också den tyska armén. Det skulle ta fyra år innan de tyska och japanska arméerna villkorslöst kapitulerade för de allierade stridskrafterna.
Skulle den sovjetiska segern i andra världskriget bli en pyrrhusseger?(Bonniers stora lexikon: en alltför dyrköpt framgång efter, Pyrrhus, som efter en förlustbringande seger över romarna lär ha sagt:" En sådan seger till och jag är förlorad.".) De sovjetiska förlusterna var oerhörda, sju miljoner stupade soldater och uppåt 20 miljoner civila som dog av svält, sjukdomar och umbäranden. De tyska soldaterna stal maten och åt upp boskapen och lät folket svälta ihjäl. Det var ett led i strävandet att befolka det europeiska Ryssland med arier. Att det förekom en systematisk förintelse av slaver liksom som av judarna passade inte in i den antikommunistiska propagandan efter kriget och har därför förtigits för eftervärlden.
Det var inte någon pyrrhusseger för Sovjet. Man reste sig snabbt ur askan som fågel Fenix och blev en stormakt med stort inflytande över världens öden. Man har kritiserat landet för att man kränkte de mänskliga rättigheterna men de kränktes i högre grad i den icke kommunistiska världen än i Sovjets intresseområde. Man rapporterade varje kränkning av de mänskliga rättigheterna i Sovjetblocket men understödde ett blodbad på en miljon kommunister i Indonesien och 30 000 vänteranhängare i Argentina. Det var som att sila mygg och svälja kameler.
Levande historia bör inte bara handla om nazismens och kommunismens brott mot de mänskliga rättigheterna utan i lika hög grad antikommunismens och medlöparnas historia. Var fanns de antikommunister i Västeuropa som kämpade mot den nazistiska ockupationsmakten? Det fanns nästan bara samarbetsmän i dessa kretsar och det var med få undantag kommunister som deltog i motståndsrörelsen. Sverige samarbetade på en ytterst genant sätt med nazisterna och vågade höja tonen i umgänget först när den kommunistiska röda armén hade vänt krigslyckan vid Stalingrad till de allierades fördel. Kommer Levande historia att ta till sig detta faktum.
Ungern och Finland deltog i kriget på nazisternas sida och hade länderna kunnat befria sig från det alltmer besvärande samarbetet redan i början av 1944 hade nog Ungerns judar kunnat räddas. När den ungerska regeringen försökte att dra sig ur pakten med Tyskland blev landet ockuperat av tyska styrkor som samarbetade med de antikommunistiska pilkorsarna. Det var dessa avgrundsmänniskor som Raoul Wallenberg hade att samarbeta med för att rädda judar. Finland kunde ha räddat många judar om man hade accepterat villkoren för Finlands utträde ur kriget som lades fast under de allierades möte i Teheran 1943. Först efter att röda armén gått till offensiv på Karelska näset kom Finland ur samarbetet med Tyskland på hösten 1944.
Jag tror att historien kommer att frikänna kommunismen och kommer att betrakta den som en i det stora hela positiv kraft när det gäller att utveckla ett mänskligt samhälle. Det är de länder som kommunisterna har regerat eller regerar som har den högsta tillväxten i världen. Man kan jämföra med länderna i Latinamerika, där man har mördat många kommunister, har en lägre tillväxt och mycket större fattigdom. Också Indonesien, som 1965 genomförde ett massmord på alla sina kommunister, har en mycket lägre tillväxt än kommunistiska Kina och Vietnam.
Under 1800-talet ägnade sig de vita folken åt att mörda infödingar i Afrika och Asien. Under första världskriget mördade man varandra, vilket resulterade i att när kriget var slut hade tio miljoner unga människor fått sätta livet till. Vem bar ansvaret? Paul Johnson skriver om Frankrikes förluster i Moderna tider:" Första världskriget, som fransmännen såg som ett tyskt försök att slutgiltigt förinta Frankrike som stormakt, hade på ett tragiskt sätt försvagat landet ännu mer, demografiskt sett, 1 400 000 hade stupat./-/ Trots att Alsace och Lorraine (Elsass-Lothringen) nu återigen tillhörde Frankrike hade landets folkmängd minskat från 39,5 till 39,12 miljoner./-/ Omkring 1,1 miljoner fransmän hade förvandlats till obotliga krigsinvalider. 673 000 bönder hade fallit för tyska vapen, ytterligare en halv miljon sårades svårt. Tyskarna hade ockuperat tio departement med en sammanlagd befolkning på 6,5 miljoner, gjort en fjärdedel av dem till flyktingar, demolerat gårdar och ekonomibyggnader, slaktat boskap och tagit med sig maskiner när de drog sig tillbaka. De hade gjort fransmännen till slavarbetare i de fabriker som ingick i Ludendorffs " krigssocialism", där dödssiffran var nästan lika hög som de tio procent den nådde under andra världskriget." Levande historia borde börja med första världskriget som är ursprunget till nazism, fascism och kommunism och alla fasor som drabbat mänskligheten sedan dess.
Medan man i Europa och USA förde en huvudlös ekonomisk politik som ledde till depression i början av 1930-talet återhämtade sig Sovjet från första världskrigets och inbördeskrigets fasor och hade man 1928 uppnått 1914 års ekonomiska nivå. Nu vidtar en historieskrivning som helt skiljer sig mellan kommunister och antikommunister. Antikommunisterna målar allt som skedde mellan 1917 och 1941 i mörka färger. Nu i år ihågkommer man 1937 års avrättningar men glömmer att många av de avrättade var just kommunister som in i det sista bedyrade att de var kommunister och hade betackat sig för att användas i kampen mot kommunismen.
För kommunister och sådana som inte är förblindade av antikommunism är det enastående uppbyggnadsarbete av industrin och militären som skedde före 1941 då industriproduktionen fyrdubblades i Sovjet det viktiga. Det var det som betydde något för Sovjets folk och för världen. Man lyckades tack vare detta motstå det nazistiska stormanloppet och kämpa sig hela vägen från Moskva till Berlin. På den antikommunistiska sidan var det nazisterna som var de övertygade och som fick de icke så övertygade att ställa upp som medlöpare för nazismens sak. I de ockuperade länderna t. ex. Frankrike fick lydregeringen ett förvånansvärt starkt stöd och franska folket förtjänade inte alls att bli befriade från nazismens ok. I artikeln "Frankrike hade en omtyckt Quisling" har jag beskrivit detta.
Stalins betydelse för krigets utgång har förringats i antikommunistiska kretsar. Han har inte lyssnat på meddelanden om att Hitler tänkte anfalla Sovjet och landet skall ha levererat råvaror till Tyskland fram till det tyska anfallet och soldaterna omgrupperades inte, allt för att inte ge Hitler någon anledning att anfalla Sovjet. Att Röda armén skulle få svårigheter att hålla stånd mot den segervana tyska armén är intet att förvåna sig över. Den hade besegrat den forna stormakten Frankrike på sex veckor och när bundsförvanten Italien fick svårigheter att besegra Grekland ryckte Tyskland ut till dess undsättning. Denna expedition gjorde att kriget mot Sovjet försenades några veckor och var kanske avgörande för detta krigs utgång. Att Tyskland de första veckorna under kriget kunde ta tre miljoner krigsfångar ansågs tyda på låg stridsmoral i Röda armén men det var nog bristande krigsvana. I det avsnitt där Sovjetarmén hade krigsvana nämligen på karelska näset mot finska armén stupade lika många finska soldater som under hela vinterkriget. De räddade genom sitt mod Leningrad från att ockuperas. Kraftiga påtryckningar från Sovjets allierade Storbritannien gjorde att Finland stoppade framryckningen mot staden. Inte heller trafiken på isvägen på Ladoga stoppades. Man kände väl att man kämpade på fel sida i kriget.
Sovjet hade dock en annan segervan armé nämligen den som i maj-juni 1939 i världens första stora pansarslag hade besegrat japanska armén på gränsen mellan Sovjets allierade Mongoliet och den japanska marionettstaten Manchukuo (Manchuriet). Dessa trupper sattes i december 1941 in mot de framryckande tyska förbanden och generalen Zhukov kunde göra om bravaden han gjort mot Japans armé nämligen att besegra också den tyska armén. Det skulle ta fyra år innan de tyska och japanska arméerna villkorslöst kapitulerade för de allierade stridskrafterna.
Skulle den sovjetiska segern i andra världskriget bli en pyrrhusseger?(Bonniers stora lexikon: en alltför dyrköpt framgång efter, Pyrrhus, som efter en förlustbringande seger över romarna lär ha sagt:" En sådan seger till och jag är förlorad.".) De sovjetiska förlusterna var oerhörda, sju miljoner stupade soldater och uppåt 20 miljoner civila som dog av svält, sjukdomar och umbäranden. De tyska soldaterna stal maten och åt upp boskapen och lät folket svälta ihjäl. Det var ett led i strävandet att befolka det europeiska Ryssland med arier. Att det förekom en systematisk förintelse av slaver liksom som av judarna passade inte in i den antikommunistiska propagandan efter kriget och har därför förtigits för eftervärlden.
Det var inte någon pyrrhusseger för Sovjet. Man reste sig snabbt ur askan som fågel Fenix och blev en stormakt med stort inflytande över världens öden. Man har kritiserat landet för att man kränkte de mänskliga rättigheterna men de kränktes i högre grad i den icke kommunistiska världen än i Sovjets intresseområde. Man rapporterade varje kränkning av de mänskliga rättigheterna i Sovjetblocket men understödde ett blodbad på en miljon kommunister i Indonesien och 30 000 vänteranhängare i Argentina. Det var som att sila mygg och svälja kameler.
Levande historia bör inte bara handla om nazismens och kommunismens brott mot de mänskliga rättigheterna utan i lika hög grad antikommunismens och medlöparnas historia. Var fanns de antikommunister i Västeuropa som kämpade mot den nazistiska ockupationsmakten? Det fanns nästan bara samarbetsmän i dessa kretsar och det var med få undantag kommunister som deltog i motståndsrörelsen. Sverige samarbetade på en ytterst genant sätt med nazisterna och vågade höja tonen i umgänget först när den kommunistiska röda armén hade vänt krigslyckan vid Stalingrad till de allierades fördel. Kommer Levande historia att ta till sig detta faktum.
Ungern och Finland deltog i kriget på nazisternas sida och hade länderna kunnat befria sig från det alltmer besvärande samarbetet redan i början av 1944 hade nog Ungerns judar kunnat räddas. När den ungerska regeringen försökte att dra sig ur pakten med Tyskland blev landet ockuperat av tyska styrkor som samarbetade med de antikommunistiska pilkorsarna. Det var dessa avgrundsmänniskor som Raoul Wallenberg hade att samarbeta med för att rädda judar. Finland kunde ha räddat många judar om man hade accepterat villkoren för Finlands utträde ur kriget som lades fast under de allierades möte i Teheran 1943. Först efter att röda armén gått till offensiv på Karelska näset kom Finland ur samarbetet med Tyskland på hösten 1944.
Jag tror att historien kommer att frikänna kommunismen och kommer att betrakta den som en i det stora hela positiv kraft när det gäller att utveckla ett mänskligt samhälle. Det är de länder som kommunisterna har regerat eller regerar som har den högsta tillväxten i världen. Man kan jämföra med länderna i Latinamerika, där man har mördat många kommunister, har en lägre tillväxt och mycket större fattigdom. Också Indonesien, som 1965 genomförde ett massmord på alla sina kommunister, har en mycket lägre tillväxt än kommunistiska Kina och Vietnam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
