Granska också antikommunismen.

I DN den 3 sept. 2007 talar Johannes Åman om en förbjuden jämförelse mellan kommunismen och nazismen och att man genom att jämföra dessa kan lära något av historien. En första reaktion på artikeln finns på min blogg (yngvekarlsson.blogspot.com). I ett inlägg i DN den 5 sept.2007 av Hedi Fried skriver hon följande:" Det är viktigt att jämförelsen inte görs i en tävling i ondska. Målet måste bli att ungdomen skall få kunskaper om dessa två odemokratiska statsskick, samt förståelse för att utopier alltid urartar." Problemet var att när Tyskland en gång börjat urarta den 30 jan. 1933 var det bara en annan urartad stat, Sovjet som kunde göra den rangen stridig när det gällde grymhet och hänsynslöshet. De demokratiska staterna var helt hjälplösa när det gällde att handskas med Hitler. Den demokratiska och odemokratiska borgerligheten hade under mellankrigstiden själva röstat fram nazistpartiet och med det närstående partier. Efter andra världskriget hade dessa kretsar lärt sig läxan och röstade nu på kristdemokratiska partier i stället.
Ernst Röhms öde visar hur nazistpartiet började visa sitt rätta ansikte. Enligt Bonniers stora lexion:" Röhm Ernst 1887-1934, tysk militär och nazistledare. Han var rådgivare i Bolivias armé 1928-30 och gjordes 1931 av Hitler till ledare för SA, minister 1933. Hans roll som samlande gestalt i nazistpartiets antikapitalistiska "vänster"-flygel gjorde att han och flera av hans medhjälpare på Hitlers anstiftan mördades under kuppartade former den 30 juni 1934 (Röhm-morden) Vägen låg därefter fri för Hitlers samarbete med näringslivet och högern."
Var det mordet på Röhm som fick Stalin att börja avrätta egna partimedlemmar? Det faktum att högern med Göring i spetsen vann maktstriden inom nazistpartiet fick nog stor betydelse för utvecklingen i Tyskland och världen. Om man hade lagt tonvikten på att man hade varit ett socialistiskt arbetarparti och inte ett nationalistiskt och rasistiskt parti liksom högern i dåvarande Europa skulle man ha kunnat vinna sympatier på vänsterkanten. Om Tyskland hade förstatligat industrin hade Sovjet och Tyskland liknat varandra så mycket att det kunde ha blivit en kamp om själarna inom arbetarklassen. Genom att högern och de privata ägarna till industriföretagen fick behålla makten fick Hitler många sympatisörer i Europa och resten av världen för en korporativisms värld där företagare och arbetare samarbetar. USA:s president Hoover(1928-32) var för denna tankegång liksom Mussolini i Italien. Enligt Paul Johnson var "Yankeekorporativismen" USA:s svar på de nya styrelseskicken i Europa speciellt Mussolinis fascism."Det var lika väsentligt för alla rättänkande människor på 1920-talet som stalinismen var på 1930-talet./-/ Ändå var Hoover långt ifrån en statsivrare. Han sade sig vara emot alla försök " att smuggla in fascismen i Amerika genom köksvägen."
Det var nazismens nationalism och rasism som gjorde att Hitlers tusenårsrike blev bara tolv år. Nationalismen för att han ständigt krävde en utvidgning av territoriet.(Österrike,Sudetområdet,Ukraina) Rasismen för att han ville utplåna folk och raser.(Judar, romer,slaver.)
Kommunismen däremot har alltid varit internationalistisk och antirasistisk och således nazismens totala kontrast och behöver inte leda till diktatur. Det var Lenins beslut att införa proletariatets diktatur i Sovjet som gjorde att kommunismen kom att likställas med diktatur. När Gorbatjov hade beslutat att överge proletariatets diktatur blev kommunistpartierna vanliga demokratiska partier ibland omdöpta till socialdemokrater.
Kommunismens förbrytelser i Sovjet under mellankrigstiden måste ses i ljuset av den våldsamma upprustning som skedde i det nazistiska Tyskland. Hitlers mål med sin "lebensraum"-politik var att skapa en lika stor stat som Förenta staterna när det gällde utrymme och folkmängd. Expansionen skulle göras österut till de stora slätterna väster om Uralbergen. Det talar han om i sin bok Mein Kampf. Om inte Sovjetarmén hade besegrat honom hade han nog kunnat förverkliga sin dröm.
Stalin var väl förtrogen med dessa Hitlers planer och startade nu en forcerad industrialisering.
När det gäller upprustningen av industrin och armén var inga uppoffringar för stora. En mindre industriell kapacitet hade betytt flera dödade i kriget. Till skillnad från Frankrike, som hade inrättat sig efter ett liv som ockuperad stat, fick bara inte Sovjet förlora kriget. Ett liv under ockupation under Tyskland kunde ha betytt förintelse av delar eller hela befolkningen. Man kämpade för alla slaviska folk och judarna som alla benämndes "untermenschen" En förlust hade betytt ett liv i slaveri utan motstycke sedan antiken.
Forum för levande historia skall utreda kommunismen men inte antikommunismen. Det är att börja i fel ände. Det var småborgerliga antikommunister som efter de sista fria valen i Tyskland, bildade en regering tillsammans med nazisterna år 1932 och som den 30 januari 1933 såg till att Hitler blev rikskansler och diktator. Jag har beskrivit det i artikeln "Vem hjälpte Hitler till makten." Att just kommunisterna var huvudmotståndaren visade Hitler när han redan 1933 satte 10 000 kommunister i koncentrationsläger. I andra hand var han antisemit när han 1938 också satte judar i samma läger. Samma småborgerliga antikommunism gjorde det omöjligt för regimen i Polen att träffa en uppgörelse med Sovjet om att säkra Polens gränser gentemot Tyskland. Sovjet var det enda land som var så beläget att det kunde hjälpa Polen att försvara sig. Småborgerligheten ville inte 1938 försvara det
enda demokratiska landet i Östeuropa Tjeckoslovakien utan slöt istället en överenskommelse om landets delning. Antikommunismens förmåga att stödja vem som helst visar sig i sin prydno i Afghanistan på 1980-talet när man stödde de allt annat än demokratiska islamisterna senare talibanerna. Dessa skulle den 11 sept. 2001 illa belöna sina antikommunistiska välgörare. Här har jag redogjort för en radda av felslut som gjorts på grund av alltför utpräglad antikommunism och ingenting annat. Jag ber Forum för levande historia att också studera antikommunisms och nazismens likheter och skillnader och lära av den jämförelsen. Och, enligt Åman," jämföra måste vi."
Genom att bara ta upp kommunismen till ett närmare studium vill man nedvärdera Sovjets betydelse för den allierade segern i andra världskriget. Det är en förolämpning mot alla miljoner, kommunister eller partilösa i röda armén som kämpade och dog i kampen mot nazismen medan medlöpande antikommunister understödde Hitler direkt eller indirekt. Det var tack vare att kommunismen både i teorin och praktiken understödde människors lika värde som USA motvilligt måste upphöra med rasåtskillnadspolitiken och kolonierna i Afrika och Asien kunde bli självständiga. Det var efter det att kommunismen blivit ett hot som staterna kunde få sin frihet Annars kunde de blivit fria på 1920-talet. Men då fanns det ju inte något kommunistiskt hot. Efter första världskriget döpte man om de före detta tyska kolonierna till mandatområden men de fortsatte att vara kolonier.
Efter "de långa knivarnas natt" och mordet på Röhm 1934 var Hitlers parti varken ett socialist- eller arbetarparti bara ett extraordinärt nationalist- och rasistparti. Hitler lurade socialister och arbetare att rösta på nazistpartiet genom man uppgav sig helt felaktigt vara ett socialistiskt arbetarparti. När moren hade gjort sitt och partiet hade makten i Tyskland mördades "vänsterns" ledare med Röhm i spetsen. Inom borgerligheten var det korporatismen som fick dem att sympatisera med nazismen.