måndag 12 oktober 2009

Lenin och eftervärldens dom.

Jag fortsätter här mina synpunkter om Lenin som kanske bäst uttryckes i en minnesutgåva samma år som han dog nämligen 1924. Den har titeln Lenin – läraren – ledaren – kämpen. Nils Flyg skriver i förordet följande:” Vi utger denna bok endast för att så fort som möjligt få studiet av leninismen i Sverige att börja. Det är inte så mycket om Lenin vi har att förtälja. Vi försöker att låta honom själv tala. Han själv tålde inte citatlärdom ej heller kopierande av auktoriteters uttalanden, utan krävde ingående studium av fakta samt självständigt tankearbete i analyserandet av situationen. Och just däri är hans tankar fruktbärande.”

Samme Nils Flyg skulle sluta sina dagar som nazist 1943 samtidigt som Sovjetarmén segrade vid Stalingrad. Olika falla ödets lotter.

Efter Jeltsins makttillträde fick Dimitrj Volkogonov i uppdrag att skriva en avslöjande bok om Stalin med hjälp av presidentarkivet. Stefan Lindgren skriver i sin bok Lenin följande :”Men tiderna ändrades. Efter tre år med Jeltsin vid makten hade den politiska skalan förskjutits så långt åt höger att det blivit dags att slänga även Lenin på historiens skräphög. Utan att fästa avseende vid sin helgonförklaring av Lenin 1991 målade nu Volkogonov upp Lenin som en lika blodig diktator som Stalin. Syftet var inte så mycket att fördjupa historieforskningen som att slå mot kommunisterna. De hade alltifrån Chrusjtjovs dagar, då de gav upp försvaret av Stalin, förskansat sig bakom en förhärligad Lenin. Nästa steg i Kremls ideologiska offensiv mot sovjetmaktens grundare blev att låta Harvardprofessorn Richard Pipes gå igenom materialet…En professor vars krigiska antikommunism till och med var för mycket för Reagan handplockades av Kreml till att som förste utlänning få tillgång till Lenin-dokumenten i Kremls presidentarkiv. Resultatet blev boken The Unknown Lenin där Pipes valde ut 122 av de mest komprometterande nya Lenindokumenten.”

Dokumenten är tagna ur sitt sammanhang och innefattar tider då sovjetmakten hängde på en skör tråd. Ett sådant ögonblick var när de vita nästan hade erövrat Petrograd (tidigare Leningrad numera S:t Petersburg) Jag har skrivit om detta i artikeln Slaget vid Petrograd – en vändpunkt. (Sourze Yngve Karlsson sidan 4)

Inga kommentarer: