Kina - världens största marknad.
När jag vandrade runt antikvariaten för 40 år sedan stötte jag på en bok med titeln "Fyra hundra miljoner kunder" skriven av Carl Crow. Då var emellertid intresset inte tillräckligt för att jag skulle köpa den. Om jag kommit på den senare när jag studerade kinesiska skulle jag nog ha köpt den men då gick jag sällan på antikvariat.
I Financial Times den 18 juni 2007 läste jag en recension som Richard McGregor gjort av Paul Frenchs bok "Carl Crow, A Tough Old China Hand". Underrubrik:" The Life, Times and Adventures of an American in Shanghai".
Om Crows betydelse skriver McGregor följande:" Crow kommer emellertid att främst att ihågkommas för vad han gjorde när han lämnat journalism och gått in i reklambranchen. Hans erfarenheter formade bakgrunden till boken" 400 Million Customers", en titel och verkligen en dröm som fortfarande ger genljud i affärsplaner i Kina i dessa dagar." Nu finns det dock 1,3 miljarder kunder i Kina i stället för 400 miljoner.
Crow anlände till Shanghai 1911 precis före den kejserliga Manchu (Qing)dynastins störtande och införande av en republik i Kina. Han stannade i Kina till den japanska arméns erövring av Shanghai 1937. Om tiden för ankomsten till Kina ger Crow följande beskrivning:" Early in his time in China, before the 1911 revolution he remarked the westerners had been used to " barging around the country wherever we pleased, counting on the colour of our skin in the place of a passport." Crow träffade den tidens och senare tiders stora i Kina. Bland dem var det moderna Kinas grundare Sun Yat-sen, hans efterföljare Chiang-Kai-shek och dennes fru, premiärministern i Maos Kina Zhou Enlai och en del märkliga krigsherrar.
I Frenchs bok vävs den tidens Kina ihop med nutidens. Han observerar det nutida Kinas anklagande av USA som en " hegemonic power" med dåvarande unga amerikaner som utmärkte sig för instinktiv antikolonial anda i motsats till britterna som var uppslukade av sitt imperium.
Crow var en pionjär när det gällde reklam i Kina. Hans Pond´s kampanj " revolutionised the female beauty market with his combination of sexy modern images and accompanying text." Sådana "sexy images" in nytryck kan köpas i dagens Shanghai.
Det var tur för Crow att han 1937 hann lämna Shanghai innan japanerna tog över. Åtskilliga västerlänningar fängslades, torterades och mördades av japanerna. Crow blev sedan en förkämpe för Kina mot den japanska ockupationsmakten som stannade i Kina till kapitulationen 1945.
Ibland talar man oriktigt om Kina som" the world´s biggest market" med 1,3 miljarder kunder men den största är istället USA:s med 301 miljoner kunder som köper väldigt mycket Kina-producerade varor. Vilken ofantlig förändring har inte skett på 70 år från 1937 till 2007.
onsdag 27 juni 2007
måndag 25 juni 2007
Om bristen på empati.
Jag börjar med pastor Niemöllers efterkrigsbekännelse. Han skrev:" Först gav de sig på kommunisterna men jag var inte kommunist – så jag gjorde ingenting. Sedan gav de sig på socialdemokraterna men jag var inte socialdemokrat – så jag gjorde ingenting. Sedan kom fackföreningsledarnas tur men jag var inte fackföreningsledare – så jag gjorde ingenting. Sedan gav de sig på judarna men jag var inte jude – så jag gjorde mycket lite. När de sedan gav sig på mig fanns det ingen kvar som kunde stå upp för mig."
Det antytts att de som i likhet med mig försvarat Lenins, Trotskis och Stalins betydelsefulla roll i världshistorien skulle sakna empati för offren för dessa mäns handlingar. Jag hävdar att empatin i hög grad är beroende att vilken politiska uppfattning man har i förhållande till gärningsmannen och offren. Det framträder i hög grad ett höger – vänsterperspektiv. Högern framhåller Lenins, Stalins och Maos i deras tycke avskyvärda handlingar och inte minst de röda kmerernas massmord i Kambodja. Jag har försökt att påminna om högerns inblandning i morden på och försvinnandet av 30 000 vänstermän i Argentina, en av dem svenskan Dagmar Hagelin. Om tystnaden omkring detta kan man säga som Niemöller:" De gav sig på vänstermännen men jag var inte vänsterman – så jag brydde mig inte." Argentina kunde t.o.m. arrangera VM i fotboll 1978 mitt under det värsta mördandet. Ett annat massmord där högern inte brydde sig var i Indonesien. Enligt Bonniers stora lexikon hände följande:"1965 slogs ett kommunistiskt kuppförsök ned av armén under general Suharto. Inemot en miljon kommunister skall ha dödats i den massaker som följde, hundratusentals personer fängslades och kommunistpartiet krossades". Medagerande i massakern var CIA som försåg mördarna med namnen på medlemmarna av kommunistpartiet. Så var det med högerns empati i förhållande till andra än dem själva. Om vänstern massmord har det skrivits spaltkilometer, om högerns, utöver förintelsen, några små notiser.
Nu talas det om att ordna en krigsförbrytarrättegång mot de röda kmererna i Kambodja. Det klagas över att premiärministern Hung Sen, som själv en gång tillhörde de röda kmererna, fördröjer starten av rättegången. Man kan förstå deras tvekan när man ser det stora intresset för en rättegång i Kambodja och det totala ointresset för en nästan lika stor massaker i grannlandet Indonesien. Var finns empatin i förhållande till de mördade och fängslade kommunisterna och deras anförvanter i Indonesien. De hade också föräldrar och syskon liksom de mördade i Kambodja. Högern borde sopa rent framför egen dörr och först organisera en krigsförbrytarrättegång mot Suharto och de andra i mördargänget. USA har spelat en märklig roll i förhållande till de röda kmererna, man har ömsom motarbetat dem och ömsom stött dem. Kmererna skapade själva en casus belli(krigsorsak) i förhållande till Vietnam genom gränskränkningar och förföljelse av den vietnamesiska minoriteten. År 1978, tre år efter maktövertagandet 1975, gjorde därför den vietnamesiska armén slut på de röda kmerernas välde och tillsatte en regering ledd av nuvarande premiärministern Hung Sen. Kinas Deng Xiaoping startade ett krig mot Vietnam men det blev kortvarigt eftersom de krigsvana vietnameserna slog tillbaka anfallet. USA ställde märkligt nog också upp för de röda och de röda kmerernas regering fick behålla platsen i FN som representant för Kambodja. Vietnam som befriade Kambodja från de röda kmererna straffades med en embargopolitik alltmedan CIA understödde de röda kmerernas styrkor på gränsen till Thailand. USA:s och Kinas gemensamma politik fortsatte fram till att Vietnam drog tillbaka sina styrkor från Vietnam då USA upptog diplomatiska förbindelser med Vietnam. Det är svårt att tänka sig att allt detta har hänt när Vietnams president Nguyen Minh Triet nu förbereder ett statsbesök i USA efter att i Kinas efterföljd förra året ha blivit medlem i WTO före Ryssland som ännu inte är medlem. Med hänsyn till USA:s vacklande politik i förhållande till de röda kmerernas måste krigsförbryrarrättegången mot dessa mest vara en skådeprocess för att visa att FN gör något mot krigsförbytarna. När man låter förbrytarna i Argentina och Indonesien gå fria, trots att Suharto fortfarande är i livet, blir det ett slag i luften för att lätta vissa personers samveten.
Min antikommunistiske vän på biblioteket presenterade för mig en bok med titeln" Sovjetunionens roliga historia" författad av David Cesarini och Claes Ericson. Sedan jag läst igenom den kunde jag konstatera att var inte alls rolig utan gammal skåpmat som jag kommit i kontakt med utan mina nästan 40 år som politiskt medveten person. Den är fylld med illasinnade insinuationer om ledarnas egentliga avsikter med sitt handlande. Jag kan tänka mig att man skulle kunna skriva en lika rolig (för motståndarna) och illasinnad historia om presidenterna i Förenta Staterna alltifrån president Washington till George Bush. Man kunde börja med den stolta proklamation om de mänskliga rättigheterna och att man trots detta behöll slaveriet som kunde avskaffas först under inbördeskriget. De sista resterna av slaveriet, rasåtskillnadspolitiken, avskaffades först på 1960-talet. En anledning till avskaffandet var att ambassadörer från det fria Afrika började anlända till USA och det blev pinsamt för myndigheterna att man fortfarande skilde mellan den vita och svarta rasen.
Som vänsterman finns min empati för de fattiga och svaga i samhället. Hos högern finns empatin för de rika och starka i samhället. Från detta härstammar högerns avsky för Sovjetunionen och tidigare Kina. Tack vare segern i andra världskriget spelade Sovjetunionen en oerhört stor roll för nutida människors livsvillkor. Det var kanske ett ödets skickelse att ur tsardömets grus och aska skulle uppstå en unionsstat, Sovjetunionen, som var tillräckligt starkt för att kunna besegra det nazistiska Tyskland och sedan på ett i stort sett fredligt sätt upplösa unionen i 15 självständiga stater. Det var kanske när allt kommer omkring inte en så dålig facit för en unionsstat som existerade mellan 1917 och 1991. Förenta Staterna valde i stället inbördeskrig (1860-64) framför att upplösa unionen. Det var också ett val.
Det antytts att de som i likhet med mig försvarat Lenins, Trotskis och Stalins betydelsefulla roll i världshistorien skulle sakna empati för offren för dessa mäns handlingar. Jag hävdar att empatin i hög grad är beroende att vilken politiska uppfattning man har i förhållande till gärningsmannen och offren. Det framträder i hög grad ett höger – vänsterperspektiv. Högern framhåller Lenins, Stalins och Maos i deras tycke avskyvärda handlingar och inte minst de röda kmerernas massmord i Kambodja. Jag har försökt att påminna om högerns inblandning i morden på och försvinnandet av 30 000 vänstermän i Argentina, en av dem svenskan Dagmar Hagelin. Om tystnaden omkring detta kan man säga som Niemöller:" De gav sig på vänstermännen men jag var inte vänsterman – så jag brydde mig inte." Argentina kunde t.o.m. arrangera VM i fotboll 1978 mitt under det värsta mördandet. Ett annat massmord där högern inte brydde sig var i Indonesien. Enligt Bonniers stora lexikon hände följande:"1965 slogs ett kommunistiskt kuppförsök ned av armén under general Suharto. Inemot en miljon kommunister skall ha dödats i den massaker som följde, hundratusentals personer fängslades och kommunistpartiet krossades". Medagerande i massakern var CIA som försåg mördarna med namnen på medlemmarna av kommunistpartiet. Så var det med högerns empati i förhållande till andra än dem själva. Om vänstern massmord har det skrivits spaltkilometer, om högerns, utöver förintelsen, några små notiser.
Nu talas det om att ordna en krigsförbrytarrättegång mot de röda kmererna i Kambodja. Det klagas över att premiärministern Hung Sen, som själv en gång tillhörde de röda kmererna, fördröjer starten av rättegången. Man kan förstå deras tvekan när man ser det stora intresset för en rättegång i Kambodja och det totala ointresset för en nästan lika stor massaker i grannlandet Indonesien. Var finns empatin i förhållande till de mördade och fängslade kommunisterna och deras anförvanter i Indonesien. De hade också föräldrar och syskon liksom de mördade i Kambodja. Högern borde sopa rent framför egen dörr och först organisera en krigsförbrytarrättegång mot Suharto och de andra i mördargänget. USA har spelat en märklig roll i förhållande till de röda kmererna, man har ömsom motarbetat dem och ömsom stött dem. Kmererna skapade själva en casus belli(krigsorsak) i förhållande till Vietnam genom gränskränkningar och förföljelse av den vietnamesiska minoriteten. År 1978, tre år efter maktövertagandet 1975, gjorde därför den vietnamesiska armén slut på de röda kmerernas välde och tillsatte en regering ledd av nuvarande premiärministern Hung Sen. Kinas Deng Xiaoping startade ett krig mot Vietnam men det blev kortvarigt eftersom de krigsvana vietnameserna slog tillbaka anfallet. USA ställde märkligt nog också upp för de röda och de röda kmerernas regering fick behålla platsen i FN som representant för Kambodja. Vietnam som befriade Kambodja från de röda kmererna straffades med en embargopolitik alltmedan CIA understödde de röda kmerernas styrkor på gränsen till Thailand. USA:s och Kinas gemensamma politik fortsatte fram till att Vietnam drog tillbaka sina styrkor från Vietnam då USA upptog diplomatiska förbindelser med Vietnam. Det är svårt att tänka sig att allt detta har hänt när Vietnams president Nguyen Minh Triet nu förbereder ett statsbesök i USA efter att i Kinas efterföljd förra året ha blivit medlem i WTO före Ryssland som ännu inte är medlem. Med hänsyn till USA:s vacklande politik i förhållande till de röda kmerernas måste krigsförbryrarrättegången mot dessa mest vara en skådeprocess för att visa att FN gör något mot krigsförbytarna. När man låter förbrytarna i Argentina och Indonesien gå fria, trots att Suharto fortfarande är i livet, blir det ett slag i luften för att lätta vissa personers samveten.
Min antikommunistiske vän på biblioteket presenterade för mig en bok med titeln" Sovjetunionens roliga historia" författad av David Cesarini och Claes Ericson. Sedan jag läst igenom den kunde jag konstatera att var inte alls rolig utan gammal skåpmat som jag kommit i kontakt med utan mina nästan 40 år som politiskt medveten person. Den är fylld med illasinnade insinuationer om ledarnas egentliga avsikter med sitt handlande. Jag kan tänka mig att man skulle kunna skriva en lika rolig (för motståndarna) och illasinnad historia om presidenterna i Förenta Staterna alltifrån president Washington till George Bush. Man kunde börja med den stolta proklamation om de mänskliga rättigheterna och att man trots detta behöll slaveriet som kunde avskaffas först under inbördeskriget. De sista resterna av slaveriet, rasåtskillnadspolitiken, avskaffades först på 1960-talet. En anledning till avskaffandet var att ambassadörer från det fria Afrika började anlända till USA och det blev pinsamt för myndigheterna att man fortfarande skilde mellan den vita och svarta rasen.
Som vänsterman finns min empati för de fattiga och svaga i samhället. Hos högern finns empatin för de rika och starka i samhället. Från detta härstammar högerns avsky för Sovjetunionen och tidigare Kina. Tack vare segern i andra världskriget spelade Sovjetunionen en oerhört stor roll för nutida människors livsvillkor. Det var kanske ett ödets skickelse att ur tsardömets grus och aska skulle uppstå en unionsstat, Sovjetunionen, som var tillräckligt starkt för att kunna besegra det nazistiska Tyskland och sedan på ett i stort sett fredligt sätt upplösa unionen i 15 självständiga stater. Det var kanske när allt kommer omkring inte en så dålig facit för en unionsstat som existerade mellan 1917 och 1991. Förenta Staterna valde i stället inbördeskrig (1860-64) framför att upplösa unionen. Det var också ett val.
torsdag 21 juni 2007
. Jag har bott i Stockholm vid ett antal tillfällen från att jag arbetade i Bergianska trädgården till att jag gick på Lärarhögskolan.
År 1949 var jag för första gången i Stockholm. Att jag kom dit berodde på att jag hade blivit länssegrare för Kronobergs län i något som kallades för Ungdomsberedskapen. Det startades under kriget för att öka insamlingen av olika slags skrot (gummi,järn,kottar) odla trädgårdsland, samla medicinalväxter och annat som kunde stärka landets försvarskraft. Min bror Ivar blev rikssegrare år 1947 och fick hämta Gustav V:s porträtt i silverram. Han fick det från kungens hand på Drottningholms slott. Han blev intervjuad i radion men jag hörde det inte. Länssegrarna från hela landet samlades i Stockholm den 20 dec.1949 först i Stadshuset:s stora sal. Sedan det hållits tal och andra ceremonier, fick vi mat i vad jag tror kallades Gyllene salen.
Tidigare på dagen hade jag varit på Skansen och fått en nationaldräkt så jag var klädd i nationaldräkt under ceremonin. Dagen efter samlades vi i konserthuset för att mottaga våra priser från dåvarande kronprinsen Gustav Adolfs ( Gustav VI Adolf)hand. Jag var mycket nervös när jag stod och väntade att det skulle bli min tur att hämta priset och ta kronprinsen i hand och sedan buga mot publiken. Vi bodde på Af Chapman. En kväll var vi på Oskarsteatern och såg "Annie get your gun". Det är vad jag kommer ihåg av det Stockholmsbesöket. Jag var 13 år då.
I april 1954 började jag arbeta på Bergianska trädgården först i dess plantskola i Danderyd. Där var det 1954 ren landsbygd. De som arbetade på plantskolan var tyskar, finnar och sen jag. Jag delade rum med två finnar och en husmor lagade mat till oss. Vi var mest sysselsatta med att gräva upp träd vilket kunde vara nog så jobbigt om det var stora träd som skulle ha med en jordklump och säckväv för att hålla kvar jorden. Där lärde jag mig att umgås med personer som inte kunde någon svenska. Jag började lära mig tyska och finska och kunde sedan tala tyska och finska med nykomlingar.
Efter ett par månader blev jag flyttad till Frescati. Där arbetade det många tyskar(7-8 stycken) en del finnar, en skåning och jag. Jag bodde i ett hus vid Brunnsviken. Där bodde så vitt jag kommer ihåg rätt, bara tyskar och jag och jag hade en tysk rumskamrat. Det var som om jag hade arbetat i Tyskland, så mycket tyska talades det. Min bror Ivar arbetade samma år i Tyskland så jag var mycket intresserad att lära mig tyska. Varför det var så populärt bland tyskarna att arbeta i Sverige vet jag inte men det var strax efter kriget och Tyskland var inte återuppbyggt. Sen var det en mycket högre arbetstakt i Tyskland. Det fick min bror uppleva när arbetarna uppmanades att arbeta hårdare på hans arbetsplats. Redan 1954 hade miljöförstörelsen nått Brunnsvikens vatten. Det kändes en lukt av orenade avlopp och vi sade att det nog inte var tillrådligt att bada där. Arbetet bestod på våren i att hämta beställda växter och sedan jag gjort det, för förmannen läsa upp namnen på växterna jag hade hämtat varefter de packades och skickades iväg. Jag fick läsa mycket latin på en dag. På sommaren bestod arbetet mest av att rensa och hacka
År 1959 var jag i Stockholm och på arbetsförmedlingen sade man att det var ett ledigt arbete i Bergianska trädgården så jag arbetade där en andra gång. Det var emellertid i slutet av odlingssäsongen och många sökte efter nya arbeten och det gjorde jag också. Jag fick ett arbete på lagret på PUB. När jag hade sagt upp mig så kom förmannens fru fram till mig och förebrådde mig att jag slutade för det blev så mycket arbete för hennes man. Jag tyckte inte om situationen men jag stod på mig och slutade. På den tiden var det ofta arbetsgivarna som fick bekymmer om någon sade upp sig och de bönade om att man åtminstone borde stanna en månad till så att man kunde få tag i en ersättare. På PUB packade jag upp varor. När jag var där invigdes den nya byggnaden på andra sidan gatan. Nu arbetade jag för första gången med stockholmare. I trädgårdarna arbetade bara utlänningar och landsortsbor.
År 1955 arbetade jag i Rosenbergs Handelsträdgård i Hässelby Villastad. Där arbetade jag i växthus och drivbänkar med speciell inriktning av odling av chrysantemun. Där hade jag eget rum och som grannar hade jag två finska systrar. Arbetskraften bestod av tyskar, finnar, en holländare, en schweiziska och en östgöte och jag. Den ene av förmännen var svensk och den andre finne. Där kunde man laga till sin egen mat. Fortsättningskursen på sex veckor i centralskolan i Broakulla 1950 var en skolkökskurs så jag hade lite hum om hur man lagade mat. En finska sade till mig att jag var en mästerikocki. Jag var på fest hos tyskar och hos schweiziskan. De var mycket för att sjunga.
År 1961 gick jag en preparandkurs för att ta realexamen på Enskilda gymnasiet. Jag var 25 år och resten av eleverna 15-16 år. Jag hade redan lärt mig att tala tyska och engelska och nu lärde jag mig grammatiken. Trots att jag var tio år äldre gick det bra att umgås med de andra eleverna. Jag var inneboende hos en familj i Spånga.
Åren 1982-83 gick jag på lärarhögskolan. Jag var inneboende hos en före detta polis och jag var som en familjemedlem och tittade på TV och drack kaffe på kvällarna. Jag bodde på Sankt Eriksgatan på Kungsholmen. Jag tyckte om att promenera omkring där och i Gamla stan. Förhållandena i skolan var i början av 1980-talet precis som Ulrika Kärnborg skriver i DN den 11 juni 2007. Hon skriver:" När jag gick i grundskolan – på den tiden då rektorer inte hade börjat kalla sig "skolledare"- rådde närhetsprincipen. Man gick i den skola som låg närmast och det gjorde alla kompisarna. Oftast kunde man promenera dit för egen maskin. Det var före skjutsandet och barnfetmans tid. Nu känns det plötsligt som väldigt länge sedan."
För mig är det också mycket länge sedan. Min första tanke som kom för mig var hur snälla eleverna var trots min bristande pedagogiska förmåga. Jag behövde bara tala om vad jag hade sysslat med så kände jag att jag inte hade några problem med den klassen. När jag slutade i en skola fick jag blommor. På lärarhögskolan rådde delade meningar om min förmåga att undervisa och sista veckan jag gick där fick jag beskedet att jag inte skulle få lärarbehörighet.
Mina år i Stockholm var mycket betydelsefulla för min personliga utveckling och jag skulle inte vilja vara dem förutan. Från en avsides belägen landsända kom jag rakt in i en storstad men jag hade ingen förmåga att tillgodogöra mig det kulturella livet. Jag var på Nalen men jag var fullständigt oberörd av besöket. Det var först när jag kom till Göteborg 1962 som jag försökte att bilda mig lite genom gå på teater, konserter och konstutställningar.
År 1949 var jag för första gången i Stockholm. Att jag kom dit berodde på att jag hade blivit länssegrare för Kronobergs län i något som kallades för Ungdomsberedskapen. Det startades under kriget för att öka insamlingen av olika slags skrot (gummi,järn,kottar) odla trädgårdsland, samla medicinalväxter och annat som kunde stärka landets försvarskraft. Min bror Ivar blev rikssegrare år 1947 och fick hämta Gustav V:s porträtt i silverram. Han fick det från kungens hand på Drottningholms slott. Han blev intervjuad i radion men jag hörde det inte. Länssegrarna från hela landet samlades i Stockholm den 20 dec.1949 först i Stadshuset:s stora sal. Sedan det hållits tal och andra ceremonier, fick vi mat i vad jag tror kallades Gyllene salen.
Tidigare på dagen hade jag varit på Skansen och fått en nationaldräkt så jag var klädd i nationaldräkt under ceremonin. Dagen efter samlades vi i konserthuset för att mottaga våra priser från dåvarande kronprinsen Gustav Adolfs ( Gustav VI Adolf)hand. Jag var mycket nervös när jag stod och väntade att det skulle bli min tur att hämta priset och ta kronprinsen i hand och sedan buga mot publiken. Vi bodde på Af Chapman. En kväll var vi på Oskarsteatern och såg "Annie get your gun". Det är vad jag kommer ihåg av det Stockholmsbesöket. Jag var 13 år då.
I april 1954 började jag arbeta på Bergianska trädgården först i dess plantskola i Danderyd. Där var det 1954 ren landsbygd. De som arbetade på plantskolan var tyskar, finnar och sen jag. Jag delade rum med två finnar och en husmor lagade mat till oss. Vi var mest sysselsatta med att gräva upp träd vilket kunde vara nog så jobbigt om det var stora träd som skulle ha med en jordklump och säckväv för att hålla kvar jorden. Där lärde jag mig att umgås med personer som inte kunde någon svenska. Jag började lära mig tyska och finska och kunde sedan tala tyska och finska med nykomlingar.
Efter ett par månader blev jag flyttad till Frescati. Där arbetade det många tyskar(7-8 stycken) en del finnar, en skåning och jag. Jag bodde i ett hus vid Brunnsviken. Där bodde så vitt jag kommer ihåg rätt, bara tyskar och jag och jag hade en tysk rumskamrat. Det var som om jag hade arbetat i Tyskland, så mycket tyska talades det. Min bror Ivar arbetade samma år i Tyskland så jag var mycket intresserad att lära mig tyska. Varför det var så populärt bland tyskarna att arbeta i Sverige vet jag inte men det var strax efter kriget och Tyskland var inte återuppbyggt. Sen var det en mycket högre arbetstakt i Tyskland. Det fick min bror uppleva när arbetarna uppmanades att arbeta hårdare på hans arbetsplats. Redan 1954 hade miljöförstörelsen nått Brunnsvikens vatten. Det kändes en lukt av orenade avlopp och vi sade att det nog inte var tillrådligt att bada där. Arbetet bestod på våren i att hämta beställda växter och sedan jag gjort det, för förmannen läsa upp namnen på växterna jag hade hämtat varefter de packades och skickades iväg. Jag fick läsa mycket latin på en dag. På sommaren bestod arbetet mest av att rensa och hacka
År 1959 var jag i Stockholm och på arbetsförmedlingen sade man att det var ett ledigt arbete i Bergianska trädgården så jag arbetade där en andra gång. Det var emellertid i slutet av odlingssäsongen och många sökte efter nya arbeten och det gjorde jag också. Jag fick ett arbete på lagret på PUB. När jag hade sagt upp mig så kom förmannens fru fram till mig och förebrådde mig att jag slutade för det blev så mycket arbete för hennes man. Jag tyckte inte om situationen men jag stod på mig och slutade. På den tiden var det ofta arbetsgivarna som fick bekymmer om någon sade upp sig och de bönade om att man åtminstone borde stanna en månad till så att man kunde få tag i en ersättare. På PUB packade jag upp varor. När jag var där invigdes den nya byggnaden på andra sidan gatan. Nu arbetade jag för första gången med stockholmare. I trädgårdarna arbetade bara utlänningar och landsortsbor.
År 1955 arbetade jag i Rosenbergs Handelsträdgård i Hässelby Villastad. Där arbetade jag i växthus och drivbänkar med speciell inriktning av odling av chrysantemun. Där hade jag eget rum och som grannar hade jag två finska systrar. Arbetskraften bestod av tyskar, finnar, en holländare, en schweiziska och en östgöte och jag. Den ene av förmännen var svensk och den andre finne. Där kunde man laga till sin egen mat. Fortsättningskursen på sex veckor i centralskolan i Broakulla 1950 var en skolkökskurs så jag hade lite hum om hur man lagade mat. En finska sade till mig att jag var en mästerikocki. Jag var på fest hos tyskar och hos schweiziskan. De var mycket för att sjunga.
År 1961 gick jag en preparandkurs för att ta realexamen på Enskilda gymnasiet. Jag var 25 år och resten av eleverna 15-16 år. Jag hade redan lärt mig att tala tyska och engelska och nu lärde jag mig grammatiken. Trots att jag var tio år äldre gick det bra att umgås med de andra eleverna. Jag var inneboende hos en familj i Spånga.
Åren 1982-83 gick jag på lärarhögskolan. Jag var inneboende hos en före detta polis och jag var som en familjemedlem och tittade på TV och drack kaffe på kvällarna. Jag bodde på Sankt Eriksgatan på Kungsholmen. Jag tyckte om att promenera omkring där och i Gamla stan. Förhållandena i skolan var i början av 1980-talet precis som Ulrika Kärnborg skriver i DN den 11 juni 2007. Hon skriver:" När jag gick i grundskolan – på den tiden då rektorer inte hade börjat kalla sig "skolledare"- rådde närhetsprincipen. Man gick i den skola som låg närmast och det gjorde alla kompisarna. Oftast kunde man promenera dit för egen maskin. Det var före skjutsandet och barnfetmans tid. Nu känns det plötsligt som väldigt länge sedan."
För mig är det också mycket länge sedan. Min första tanke som kom för mig var hur snälla eleverna var trots min bristande pedagogiska förmåga. Jag behövde bara tala om vad jag hade sysslat med så kände jag att jag inte hade några problem med den klassen. När jag slutade i en skola fick jag blommor. På lärarhögskolan rådde delade meningar om min förmåga att undervisa och sista veckan jag gick där fick jag beskedet att jag inte skulle få lärarbehörighet.
Mina år i Stockholm var mycket betydelsefulla för min personliga utveckling och jag skulle inte vilja vara dem förutan. Från en avsides belägen landsända kom jag rakt in i en storstad men jag hade ingen förmåga att tillgodogöra mig det kulturella livet. Jag var på Nalen men jag var fullständigt oberörd av besöket. Det var först när jag kom till Göteborg 1962 som jag försökte att bilda mig lite genom gå på teater, konserter och konstutställningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
