Om bristen på empati.

Jag börjar med pastor Niemöllers efterkrigsbekännelse. Han skrev:" Först gav de sig på kommunisterna men jag var inte kommunist – så jag gjorde ingenting. Sedan gav de sig på socialdemokraterna men jag var inte socialdemokrat – så jag gjorde ingenting. Sedan kom fackföreningsledarnas tur men jag var inte fackföreningsledare – så jag gjorde ingenting. Sedan gav de sig på judarna men jag var inte jude – så jag gjorde mycket lite. När de sedan gav sig på mig fanns det ingen kvar som kunde stå upp för mig."
Det antytts att de som i likhet med mig försvarat Lenins, Trotskis och Stalins betydelsefulla roll i världshistorien skulle sakna empati för offren för dessa mäns handlingar. Jag hävdar att empatin i hög grad är beroende att vilken politiska uppfattning man har i förhållande till gärningsmannen och offren. Det framträder i hög grad ett höger – vänsterperspektiv. Högern framhåller Lenins, Stalins och Maos i deras tycke avskyvärda handlingar och inte minst de röda kmerernas massmord i Kambodja. Jag har försökt att påminna om högerns inblandning i morden på och försvinnandet av 30 000 vänstermän i Argentina, en av dem svenskan Dagmar Hagelin. Om tystnaden omkring detta kan man säga som Niemöller:" De gav sig på vänstermännen men jag var inte vänsterman – så jag brydde mig inte." Argentina kunde t.o.m. arrangera VM i fotboll 1978 mitt under det värsta mördandet. Ett annat massmord där högern inte brydde sig var i Indonesien. Enligt Bonniers stora lexikon hände följande:"1965 slogs ett kommunistiskt kuppförsök ned av armén under general Suharto. Inemot en miljon kommunister skall ha dödats i den massaker som följde, hundratusentals personer fängslades och kommunistpartiet krossades". Medagerande i massakern var CIA som försåg mördarna med namnen på medlemmarna av kommunistpartiet. Så var det med högerns empati i förhållande till andra än dem själva. Om vänstern massmord har det skrivits spaltkilometer, om högerns, utöver förintelsen, några små notiser.
Nu talas det om att ordna en krigsförbrytarrättegång mot de röda kmererna i Kambodja. Det klagas över att premiärministern Hung Sen, som själv en gång tillhörde de röda kmererna, fördröjer starten av rättegången. Man kan förstå deras tvekan när man ser det stora intresset för en rättegång i Kambodja och det totala ointresset för en nästan lika stor massaker i grannlandet Indonesien. Var finns empatin i förhållande till de mördade och fängslade kommunisterna och deras anförvanter i Indonesien. De hade också föräldrar och syskon liksom de mördade i Kambodja. Högern borde sopa rent framför egen dörr och först organisera en krigsförbrytarrättegång mot Suharto och de andra i mördargänget. USA har spelat en märklig roll i förhållande till de röda kmererna, man har ömsom motarbetat dem och ömsom stött dem. Kmererna skapade själva en casus belli(krigsorsak) i förhållande till Vietnam genom gränskränkningar och förföljelse av den vietnamesiska minoriteten. År 1978, tre år efter maktövertagandet 1975, gjorde därför den vietnamesiska armén slut på de röda kmerernas välde och tillsatte en regering ledd av nuvarande premiärministern Hung Sen. Kinas Deng Xiaoping startade ett krig mot Vietnam men det blev kortvarigt eftersom de krigsvana vietnameserna slog tillbaka anfallet. USA ställde märkligt nog också upp för de röda och de röda kmerernas regering fick behålla platsen i FN som representant för Kambodja. Vietnam som befriade Kambodja från de röda kmererna straffades med en embargopolitik alltmedan CIA understödde de röda kmerernas styrkor på gränsen till Thailand. USA:s och Kinas gemensamma politik fortsatte fram till att Vietnam drog tillbaka sina styrkor från Vietnam då USA upptog diplomatiska förbindelser med Vietnam. Det är svårt att tänka sig att allt detta har hänt när Vietnams president Nguyen Minh Triet nu förbereder ett statsbesök i USA efter att i Kinas efterföljd förra året ha blivit medlem i WTO före Ryssland som ännu inte är medlem. Med hänsyn till USA:s vacklande politik i förhållande till de röda kmerernas måste krigsförbryrarrättegången mot dessa mest vara en skådeprocess för att visa att FN gör något mot krigsförbytarna. När man låter förbrytarna i Argentina och Indonesien gå fria, trots att Suharto fortfarande är i livet, blir det ett slag i luften för att lätta vissa personers samveten.
Min antikommunistiske vän på biblioteket presenterade för mig en bok med titeln" Sovjetunionens roliga historia" författad av David Cesarini och Claes Ericson. Sedan jag läst igenom den kunde jag konstatera att var inte alls rolig utan gammal skåpmat som jag kommit i kontakt med utan mina nästan 40 år som politiskt medveten person. Den är fylld med illasinnade insinuationer om ledarnas egentliga avsikter med sitt handlande. Jag kan tänka mig att man skulle kunna skriva en lika rolig (för motståndarna) och illasinnad historia om presidenterna i Förenta Staterna alltifrån president Washington till George Bush. Man kunde börja med den stolta proklamation om de mänskliga rättigheterna och att man trots detta behöll slaveriet som kunde avskaffas först under inbördeskriget. De sista resterna av slaveriet, rasåtskillnadspolitiken, avskaffades först på 1960-talet. En anledning till avskaffandet var att ambassadörer från det fria Afrika började anlända till USA och det blev pinsamt för myndigheterna att man fortfarande skilde mellan den vita och svarta rasen.
Som vänsterman finns min empati för de fattiga och svaga i samhället. Hos högern finns empatin för de rika och starka i samhället. Från detta härstammar högerns avsky för Sovjetunionen och tidigare Kina. Tack vare segern i andra världskriget spelade Sovjetunionen en oerhört stor roll för nutida människors livsvillkor. Det var kanske ett ödets skickelse att ur tsardömets grus och aska skulle uppstå en unionsstat, Sovjetunionen, som var tillräckligt starkt för att kunna besegra det nazistiska Tyskland och sedan på ett i stort sett fredligt sätt upplösa unionen i 15 självständiga stater. Det var kanske när allt kommer omkring inte en så dålig facit för en unionsstat som existerade mellan 1917 och 1991. Förenta Staterna valde i stället inbördeskrig (1860-64) framför att upplösa unionen. Det var också ett val.