När jag åt på Röda korset såg jag National Geographic (nr 14, 20 dec.2005). På framsidan ställs frågan " Är Buddha svaret? Då gick tankar genast till min buddhistiske och holländske vän Gerrit Otterloo (Eddy). Han hade nycklarna till min lägenhet när jag blev inlagd på sjukhus och var min kontakt med yttervärlden den första tiden på sjukhuset.
Han skrev förordet till min bok Mitt livs funderingar( artiklar 2000-2003) och har varit lärare i holländska vid Göteborgs Universitet och har doktorerat. Han skriver följande:" Yngve Karlsson föddes år 1936 i ett lantbrukarhem i Småland. Med tiden läste han till en fil. kand.-examen och gick på lärarhögskolan utan att bli lärare. Han blev i stället bokslukare och flitig tidningsläsare.
Yngve är mycket beläst, inte bara i historia och politik, sina huvudintressen, utan även i många andra ämnen på en bred skala som sträcker sig från jordbruk, via psykologi till olika religioner. Det gör att han kan ha en givande konversation med de flesta.
När jag lärde känna Yngve för ett tiotal år sedan fick jag inte riktigt samma intryck av honom. Jag fann honom alltför låst i sin politiska syn. Med åren har den med hans egna ord " evigt unge studenten" emellertid blivit betydligt öppnare och lyssnar villigt på åsikter som kan komplettera det han själv kommit fram till. Det är en vacker "spirituell" utveckling!
Samtidigt förblir Yngve sig evigt (för att ännu en gång använda ordet) lik. Om det är riktigt att säga att han inte gjort någon klassresa får bli osagt. Vi måste givetvis medge att han fortfarande gräver, påtar och rensar, fast numera inte i jorden utan snarare i tidningar och böcker. När han blev sjuk(se nedan) och jag kom hem till honom fann jag att varje rum och varenda möbel belamrades av böcker och andra papper, från dyra illustrerade historiska verk till pocketutgåvor.
På senare år har vi träffats nästan varje förmiddag på Konditori Opera och läst dagens tidningar och pratat om ditt och datt. Yngves kommentarer på aktuella artiklar om internationella politiska händelser har ofta kastat ett för mig nytt och djupare ljus på aktualiteterna. I sådana stunder visar han sig vara väl bevandrad i 1900-talets historia och ofta i bakgrunden till den. Efter läsningen tar Yngve en lång promenad i Slottsskogen och " funderar". Därpå går han till stadsbiblioteket och läser Financial Times och andra tidningar.
Datorn har, efter pensioneringen, betytt mycket för Yngve. Tack vara den spottar han fram den ena artikeln efter den andra. All hans uppsamlade kunskap printade han ner, ofta nattetid, i ett tempo så högt att han höll på att stupa. Han var utbränd. Han kunde inte längre sova om nätterna och vacklade vid förtvivlans brant. Han trodde att han skulle trilla av "pinn". Men till slut lyckades han bli inlagd och komma tillbaka till ro och hälsa. Konfrontationen med den egna döden var en djup upplevelse. Han var glad över att i skrift ha bevarat sina tankar för framtiden. De utgör hans livsverk. Att ha diskat och burit ut tidningar i många herrans år ansåg han inte ge honom nog människovärde. De föreliggande artiklarna ger hans liv mening. Så småningom anslöt sig naturligvis andra till tidningsläsarhörnan. Någon av dessa vänner föreslog att göra denna pocketbok. I sanning en god idé!"
Ovanstående citat beskriver väl mina kontakter med Eddy och hur hans hjälpte mig när jag befann mig vid en " förtvivlans brant" Det för mig osökt till buddhismens lära vars tibetanska del Eddy ansluter sig till. I artikeln i National Geographic skriver Perry Garfinkel följande om Buddha:" I de flesta versioner är man dock överens om att den gifte prinsen som 29-åring kände sig desillusionerad över sina enorma rikedomar och begav sig utanför palatsets murar. För första gången mötte han ålderdom, sjukdom och död. Hans möte med livets smärtsamma realiteter berörde honom så djupt att han lämnade sin bekväma tillvaro och gav sig ut och letade efter något som kunde få människans lidande att upphöra. Under sex års tid utsatte han sig för samma försakelser som andra asketer – han fastade, iakttog tystnad och levde ensam i en grotta – tills han insåg att han inte hade hittat vad sökte. Det måste finnas en annan väg, tänkte han, en " medelväg" mellan ohämmad njutning och askes./-/
Han kom fram till läran om de fyra sanningarna: 1)All existens är lidande, psykiskt eller fysiskt.2)Lidandet har sitt ursprung i begäret, eller livstörsten. 3) Genom att begäret upphävs kan även lidandet upphävas. 4) Det finns ett sätt att upphäva lidandet: den ädla åttafaldiga vägen. Den visar oss "rätt" beteende och "rätt" tankar. Den åttafaldiga vägen är ett slags moralisk kompass som leder till ett liv präglat av visdom (rätt åskådning, rätt tanke), dygd(rätt tal, rätt handlande, rätt yrke) och mental disciplin( rätt strävan, rätt uppmärksamhet, rätt koncentration).
Även om jag själv är ateist sprider jag gärna kunskaper om världens mest fredliga religion Buddhismen. De är inte så många eftersom man inte ägnar sig åt att skaffa sig proselyter i samma utsträckning som islam och kristendomen. Det gör den sympatisk i mina ögon. Man kan undra hur folket i Kina hade sett på världen om de hade övergått till buddhismen under Tangdynastin på 800-talet som de höll på att göra. I stället blev det konfucianismen och kommunismen som har format dagens Kina.
Hur tänker Burmas buddhistiska munkar när de demonstrerar mot militärregimen? Hur stark är det buddhistiska tänkandet ibland befolkningen? En insändare i Financial Times den 24 okt. 2007 om Burmas förflutna har jag lagt in i kommentarerna till min artikel Om Indien och Burma. Jag kom i kontakt med det indiska tänkandet i Harri Krishna men det var den hinduiska formen av religion antar jag. Jag har inte funderat på skillnaderna mellan hinduism och buddhism.
måndag 29 oktober 2007
lördag 20 oktober 2007
Frihandel eller protektionism, del 3
När jag ögnar i bokhyllorna faller ögonen på en liten tunn bok skriven av Cicilia Stegö med titeln "Systemskiftet – en 1800-talshistoria (1993)". Läsningen av den kom mig att tänka på mina artiklar om frihandel och protektionism och på nyliberalen Paul Johnson och hans bok "Moderna tider"
Frihandelns första framgång var att Storbritanniens avskaffade spannmålstullarna år 1846. Stegös hjälte var finansminister Gripenstedt som på alla sätt påskyndade frihandelssträvandena i Sverige. Om utvecklingen i resten av Europa skriver Stegö följande:" Efter ett gynnsamt handelsavtal med England som avskaffar en rad tullar, sänker andra och underlättar sjöfarten, sluter Frankrike liknande avtal med Belgien, Tyska tullföreningen, Italien, Schweiz, Hansastäderna, Nederländerna, Spanien och Österrike. Bilden av Frankrike som det europeiska frihandelssystemets nav växer sig allt starkare." Vidare skriver Stegö:" Den 15 april 1865 träder handels- och sjöfartstraktatet med Frankrike i kraft. Sverige har sällat sig till skaran av nationer som reducerat handelshindren och gett stadga åt frihandeln."
Det skulle bli ett bakslag för frihandeln under 1880-talet. Stegö skriver:" Under 1880-talet förändras förutsättningarna för den svenska ekonomin dramatiskt. Samtliga exportnäringar utsätts för svår utländsk konkurrens. Det gäller havret och virket där Amerika genom en tidig satsning på järnvägar vunnit i konkurrenskraft./-/ I Sverige utbryter en lång och bitter strid om tullpolitiken. Trots omfattande folklig frihandelsopinion går protektionisterna som vinnare ur tullstriden som kulminerar 1888 i regeringen Themptanders avgång och regeringen Bildts tillträde. Tullar på såväl jordbruks- som industriprodukter införs."
I USA infördes frihandel 1857 men det blev bakslag redan några år senare under inbördeskriget(1860-64). De segrande Nordstaterna var för tullar för att skydda den inhemska industrin. Både demokrater och republikaner förordade tullar men republikanerna ville höja mest.
Den nation som främst förtjänar beröm för sin frihandelspolitik är Storbritannien som trots att nästan alla andra länder återinförde tullar höll fast vid frihandeln. Det var dock till priset av en försämrad ekonomi särskilt i förhållande till den andra stora ekonomin USA som 1897 höjde tullarna till 57 procent.
Efter fyra dåraktiga år under första världskriget(1914-18) ställdes frågan om frihandel åter på sin spets. Utgångspunkten var kraftiga krigsskadestånd för förluster i kriget som framförallt Frankrike krävde av Tyskland. Samtidigt hade Frankrike under kriget lånat stora summor i Storbritannien och USA och Storbritannien hade i sin tur lånat pengar från USA. Storbritannien avstod sin fordran på Frankrike. USA var däremot inte de minsta generös och krävde att Frankrike och Storbritannien skulle återbetala lånen fullt ut. Problemet löstes genom att USA lånade ut stora summor till Tyskland som i sin tur betalade krigsskadestånd till Frankrike och Storbritannien som med dessa pengar betalade tillbaka på lånen till USA. På så sätt cirkulerade pengarna mellan länderna.
Stegö slutar redogörelsen för systemskiftet vid första världskrigets utbrott 1914 med att 20-talets politik i allt" väsentligt innebär en återgång till den liberala ekonomiska politiken." Efter krigets planekonomi i Tyskland kallat krigssocialism återgick visserligen Storbritannien och andra länder i Västeuropa till frihandel och marknadsekonomi men det hade sina begränsningar. Paul Johnson skriver:" Från 1923, och särskilt efter 1932, bröt britterna mot sina egna frihandelsprinciper för att stödja den indiska industrin. Vicekungen lord Curzon övertalade den parsiske bomullsmagnaten J. N. Tata att sätta upp en indisk järn- och stålindustri, som Storbritannien skyddade med tullmurar. Det fick till följd att Indien 1945 hade kommit upp i en produktion av 1,15 miljoner ton om året och indiska producenter hade praktiskt taget monopol på marknaden. I bomulls- och juteindustrin var förhållandena också gynnsamma. Även där skaffade indierna själva det nödvändiga kapitalet medan britterna svarade för tullskyddet. När Indien blev självständigt hade de ett betydande eget näringsliv. Inhemska företag stod för 83 procent av bankverksamheten, 60 procent av export-import och 60 procent av konsumtionsvarorna."
I Tyskland fungerade ekonomin ganska bra på 1920-talet. Om detta skriver Paul Johnson följande:" Weimarrepublikens välstånd 1924-29 var i verkligheten inte lika imponerande som det föreföll somliga betraktare/-/ Inflationen hade hjälpt den tyska industrin att bli kvitt sina skulder, och under den andra hälften av 1920-talet hade Benjamin Strongs bankinflation tillfört Ruhrområdet enorma amerikanska investeringsbelopp. Den tyska exporten fördubblades mellan 1925 och 1929. 1927 nådde produktionen högre än under förkrigstiden och 1929 var den 12 procent högre per capita samtidigt som Tyskland investerade 12 procent av sina inkomster. Men t.o.m. under de bästa åren var realinkomsterna 5 procent lägre än före kriget. Arbetslösheten var också hög. 1926 låg den på 18,1 procent, sjönk till 8,8 och 8,4 de nästföljande två åren och steg sedan till över tre miljoner arbetslösa vintern 1928-29. Långt innan kraschen på Wall Street satte stopp för billig amerikansk finansiering hade den gått upp till mer än 13 procent. Sedan Smoot-Hawleytullarna införts steg den snabbt till mer än 20 procent. 1931 låg den på 33,7 och vid ett tillfälle 1932 på förskräckande 43,7 procent. Den vintern var mer än 6 miljoner människor permanent arbetslösa."
För nyliberaler borde de republikanska presidenterna Warren Harding och Calvin Coolidge som styrde USA mellan 1920 och 1928 ha fört en föredömlig politik. De förespråkade liksom nyliberalerna en liten stat och låga skatter. Paul Johnson skriver:" Harding trodde att det amerikanska samhället var skapat av frivilliga privata initiativ och kunde förstöras endast om regeringen blandade sig i skeendet."
Avsteget från nyliberalismen under 20-talet var dess förkärlek för protektionism och där skiljer man sig från Reagans nyliberalism på 1980-talet. Paul Johnson skriver." Hade Harding, Coolidge och Hoover handlat efter de principer de så stolt proklamerade i sina tal, skulle de ha återupptagit Wilsons misslyckade försök från 1913 att sänka USA:s tullar. De gjorde i stället raka motsatsen. 1922 års Fordney-McCumberlag och i ännu högre grad 1930 års Smoot-Hawleylag(då Hoover avstod från att utnyttja sin vetorätt) var förödande slag mot världshandeln och därmed för USA:s egen handel./-/ Det hindrade dem från att på effektivast tänkbara sätt stödja den internationalism, som så nära som möjligt sammanföll med de ekonomiska åsikter de sade sig hysa."
USA:s ekonomi under 1920-talet kan liknas vid en tigerekonomi men på grund av att den efterföljdes av den stora depressionen i början av 30-talet har den fått dåligt rykte. Ansvaret för depressionen lägger Paul Johnson på president Hoover och hans vägran att sänka de amerikanska lönerna. De klassiska nationalekonomerna ansåg att lönerna skulle höjas och sänkas allt efter tillgång och efterfrågan och att de då inte skulle finnas någon arbetslöshet i ett sådant samhälle. Med sin bakgrund som ingenjör ansåg Hoover att man kunde styra ekonomin på samma sätt som en fabrik. Det är raka motsatsen till laissez-faire eller nyliberal politik som han beskylldes för av sina motståndare. Strax efter första världskriget slut drabbades både Sverige och USA av en plötslig nedgång i ekonomin med hög arbetslöshet men efter något år hade ekonomin återhämtat sig och i USA blev det en högkonjunktur under åtta år till börskraschen 1929 som inledde en lågkonjunktur som skulle vara nästan till krigsutbrottet 1941. Paul Johnson prisar Harding och Coolidge för deras handlag med ekonomin men kritiserar både Hoover och Roosevelt för deras många och olyckliga ingrepp i ekonomin.
Om depressionen orsak skriver Paul Johnson:" Den slutliga krisen inträffade när USA:s protektionistiska politik slog tillbaka mot det egna landet.1930 års fördärvliga Smoot-Hawley-lag innebar att tullavgifterna sköt i höjden och mer än någon annan åtgärd bidrog att sprida depressionen i Europa./-/ Det som återstod av Amerikas export till Europa upphörde och taktiken med lån som substitut för frihandel föll samman. Utlänningarna tappade förtroendet för dollarn och eftersom USA fortfarande baserade ekonomin på guldmyntfoten började de ta ut sitt guld."
Under Churchills tid som finansminister 1926 återinfördes guldmyntfoten i Storbritannien men till alldeles för hög kurs på pundet vilket hade till följd att landet ekonomi drabbades hårt och inte förrän man lämnade den 1932 med åtföljande kraftiga devalvering av pundet fick man fart på ekonomin. Sverige devalverade samtidigt och det fick samma goda efterverkningar som i Storbritannien.
Om Roosevelt skriver Paul Johnson följande:" De historiker som stöder Hoover anser tvärtom att Roosevelts åtgärder fördröjde en återhämtning, som redan hade satt i gång tack vare Hoovers åtgärder. Sett ur 1980-talets perspektiv verkar det troligt att båda förhindrade en naturlig uppgång efter en deflation. Ekonomin återhämtning var svag och långsam. Det enda hyggliga året var 1937, då arbetslösheten låg på 14,3 procent, dvs. mindre än 8 miljoner människor. Men vid slutet av året gick ekonomin ned snabbare än någonsin tidigare och följande år var arbetslösheten uppe i 19 procent. Under en kort period 1937 översteg produktionen 1929 års nivåer men föll sedan snabbt igen. Den verkliga återgången till 1920-talets högkonjunkturstämning inträffade inte förrän måndagen efter Labor Day i september 1939, då nyheten om krig i Europa spred sig över USA./-/ Keynes erkände i ett tal inför en grupp amerikaner att kriget var absolut nödvändigt för den ekonomiska återhämtningen./-/ Om interventionism över huvud taget fungerade, tog det nio år och ett världskrig för att bevisa det."
Efter andra världskriget fanns det 1950 fortfarande 30 procents tullar mellan länderna. Kriget hade framtvingat många självförsörjningsindustrier eftersom länder var avstängda från sina normala marknader både för import och export. På 1950- och 1960-talen avvecklades tullarna gradvis i en sådan takt att industrierna kunde ställa om produktionen. Genom att USA nu tillämpade frihandel i förhållande till sina allierade Japan, Sydkorea, Taiwan och andra kunde dessa ekonomier växa sig starka. Sedan kriget har det slutits en rad rundor för att sänka tullar, den senaste nu pågående rundan är Doharundan.
Frihandelns första framgång var att Storbritanniens avskaffade spannmålstullarna år 1846. Stegös hjälte var finansminister Gripenstedt som på alla sätt påskyndade frihandelssträvandena i Sverige. Om utvecklingen i resten av Europa skriver Stegö följande:" Efter ett gynnsamt handelsavtal med England som avskaffar en rad tullar, sänker andra och underlättar sjöfarten, sluter Frankrike liknande avtal med Belgien, Tyska tullföreningen, Italien, Schweiz, Hansastäderna, Nederländerna, Spanien och Österrike. Bilden av Frankrike som det europeiska frihandelssystemets nav växer sig allt starkare." Vidare skriver Stegö:" Den 15 april 1865 träder handels- och sjöfartstraktatet med Frankrike i kraft. Sverige har sällat sig till skaran av nationer som reducerat handelshindren och gett stadga åt frihandeln."
Det skulle bli ett bakslag för frihandeln under 1880-talet. Stegö skriver:" Under 1880-talet förändras förutsättningarna för den svenska ekonomin dramatiskt. Samtliga exportnäringar utsätts för svår utländsk konkurrens. Det gäller havret och virket där Amerika genom en tidig satsning på järnvägar vunnit i konkurrenskraft./-/ I Sverige utbryter en lång och bitter strid om tullpolitiken. Trots omfattande folklig frihandelsopinion går protektionisterna som vinnare ur tullstriden som kulminerar 1888 i regeringen Themptanders avgång och regeringen Bildts tillträde. Tullar på såväl jordbruks- som industriprodukter införs."
I USA infördes frihandel 1857 men det blev bakslag redan några år senare under inbördeskriget(1860-64). De segrande Nordstaterna var för tullar för att skydda den inhemska industrin. Både demokrater och republikaner förordade tullar men republikanerna ville höja mest.
Den nation som främst förtjänar beröm för sin frihandelspolitik är Storbritannien som trots att nästan alla andra länder återinförde tullar höll fast vid frihandeln. Det var dock till priset av en försämrad ekonomi särskilt i förhållande till den andra stora ekonomin USA som 1897 höjde tullarna till 57 procent.
Efter fyra dåraktiga år under första världskriget(1914-18) ställdes frågan om frihandel åter på sin spets. Utgångspunkten var kraftiga krigsskadestånd för förluster i kriget som framförallt Frankrike krävde av Tyskland. Samtidigt hade Frankrike under kriget lånat stora summor i Storbritannien och USA och Storbritannien hade i sin tur lånat pengar från USA. Storbritannien avstod sin fordran på Frankrike. USA var däremot inte de minsta generös och krävde att Frankrike och Storbritannien skulle återbetala lånen fullt ut. Problemet löstes genom att USA lånade ut stora summor till Tyskland som i sin tur betalade krigsskadestånd till Frankrike och Storbritannien som med dessa pengar betalade tillbaka på lånen till USA. På så sätt cirkulerade pengarna mellan länderna.
Stegö slutar redogörelsen för systemskiftet vid första världskrigets utbrott 1914 med att 20-talets politik i allt" väsentligt innebär en återgång till den liberala ekonomiska politiken." Efter krigets planekonomi i Tyskland kallat krigssocialism återgick visserligen Storbritannien och andra länder i Västeuropa till frihandel och marknadsekonomi men det hade sina begränsningar. Paul Johnson skriver:" Från 1923, och särskilt efter 1932, bröt britterna mot sina egna frihandelsprinciper för att stödja den indiska industrin. Vicekungen lord Curzon övertalade den parsiske bomullsmagnaten J. N. Tata att sätta upp en indisk järn- och stålindustri, som Storbritannien skyddade med tullmurar. Det fick till följd att Indien 1945 hade kommit upp i en produktion av 1,15 miljoner ton om året och indiska producenter hade praktiskt taget monopol på marknaden. I bomulls- och juteindustrin var förhållandena också gynnsamma. Även där skaffade indierna själva det nödvändiga kapitalet medan britterna svarade för tullskyddet. När Indien blev självständigt hade de ett betydande eget näringsliv. Inhemska företag stod för 83 procent av bankverksamheten, 60 procent av export-import och 60 procent av konsumtionsvarorna."
I Tyskland fungerade ekonomin ganska bra på 1920-talet. Om detta skriver Paul Johnson följande:" Weimarrepublikens välstånd 1924-29 var i verkligheten inte lika imponerande som det föreföll somliga betraktare/-/ Inflationen hade hjälpt den tyska industrin att bli kvitt sina skulder, och under den andra hälften av 1920-talet hade Benjamin Strongs bankinflation tillfört Ruhrområdet enorma amerikanska investeringsbelopp. Den tyska exporten fördubblades mellan 1925 och 1929. 1927 nådde produktionen högre än under förkrigstiden och 1929 var den 12 procent högre per capita samtidigt som Tyskland investerade 12 procent av sina inkomster. Men t.o.m. under de bästa åren var realinkomsterna 5 procent lägre än före kriget. Arbetslösheten var också hög. 1926 låg den på 18,1 procent, sjönk till 8,8 och 8,4 de nästföljande två åren och steg sedan till över tre miljoner arbetslösa vintern 1928-29. Långt innan kraschen på Wall Street satte stopp för billig amerikansk finansiering hade den gått upp till mer än 13 procent. Sedan Smoot-Hawleytullarna införts steg den snabbt till mer än 20 procent. 1931 låg den på 33,7 och vid ett tillfälle 1932 på förskräckande 43,7 procent. Den vintern var mer än 6 miljoner människor permanent arbetslösa."
För nyliberaler borde de republikanska presidenterna Warren Harding och Calvin Coolidge som styrde USA mellan 1920 och 1928 ha fört en föredömlig politik. De förespråkade liksom nyliberalerna en liten stat och låga skatter. Paul Johnson skriver:" Harding trodde att det amerikanska samhället var skapat av frivilliga privata initiativ och kunde förstöras endast om regeringen blandade sig i skeendet."
Avsteget från nyliberalismen under 20-talet var dess förkärlek för protektionism och där skiljer man sig från Reagans nyliberalism på 1980-talet. Paul Johnson skriver." Hade Harding, Coolidge och Hoover handlat efter de principer de så stolt proklamerade i sina tal, skulle de ha återupptagit Wilsons misslyckade försök från 1913 att sänka USA:s tullar. De gjorde i stället raka motsatsen. 1922 års Fordney-McCumberlag och i ännu högre grad 1930 års Smoot-Hawleylag(då Hoover avstod från att utnyttja sin vetorätt) var förödande slag mot världshandeln och därmed för USA:s egen handel./-/ Det hindrade dem från att på effektivast tänkbara sätt stödja den internationalism, som så nära som möjligt sammanföll med de ekonomiska åsikter de sade sig hysa."
USA:s ekonomi under 1920-talet kan liknas vid en tigerekonomi men på grund av att den efterföljdes av den stora depressionen i början av 30-talet har den fått dåligt rykte. Ansvaret för depressionen lägger Paul Johnson på president Hoover och hans vägran att sänka de amerikanska lönerna. De klassiska nationalekonomerna ansåg att lönerna skulle höjas och sänkas allt efter tillgång och efterfrågan och att de då inte skulle finnas någon arbetslöshet i ett sådant samhälle. Med sin bakgrund som ingenjör ansåg Hoover att man kunde styra ekonomin på samma sätt som en fabrik. Det är raka motsatsen till laissez-faire eller nyliberal politik som han beskylldes för av sina motståndare. Strax efter första världskriget slut drabbades både Sverige och USA av en plötslig nedgång i ekonomin med hög arbetslöshet men efter något år hade ekonomin återhämtat sig och i USA blev det en högkonjunktur under åtta år till börskraschen 1929 som inledde en lågkonjunktur som skulle vara nästan till krigsutbrottet 1941. Paul Johnson prisar Harding och Coolidge för deras handlag med ekonomin men kritiserar både Hoover och Roosevelt för deras många och olyckliga ingrepp i ekonomin.
Om depressionen orsak skriver Paul Johnson:" Den slutliga krisen inträffade när USA:s protektionistiska politik slog tillbaka mot det egna landet.1930 års fördärvliga Smoot-Hawley-lag innebar att tullavgifterna sköt i höjden och mer än någon annan åtgärd bidrog att sprida depressionen i Europa./-/ Det som återstod av Amerikas export till Europa upphörde och taktiken med lån som substitut för frihandel föll samman. Utlänningarna tappade förtroendet för dollarn och eftersom USA fortfarande baserade ekonomin på guldmyntfoten började de ta ut sitt guld."
Under Churchills tid som finansminister 1926 återinfördes guldmyntfoten i Storbritannien men till alldeles för hög kurs på pundet vilket hade till följd att landet ekonomi drabbades hårt och inte förrän man lämnade den 1932 med åtföljande kraftiga devalvering av pundet fick man fart på ekonomin. Sverige devalverade samtidigt och det fick samma goda efterverkningar som i Storbritannien.
Om Roosevelt skriver Paul Johnson följande:" De historiker som stöder Hoover anser tvärtom att Roosevelts åtgärder fördröjde en återhämtning, som redan hade satt i gång tack vare Hoovers åtgärder. Sett ur 1980-talets perspektiv verkar det troligt att båda förhindrade en naturlig uppgång efter en deflation. Ekonomin återhämtning var svag och långsam. Det enda hyggliga året var 1937, då arbetslösheten låg på 14,3 procent, dvs. mindre än 8 miljoner människor. Men vid slutet av året gick ekonomin ned snabbare än någonsin tidigare och följande år var arbetslösheten uppe i 19 procent. Under en kort period 1937 översteg produktionen 1929 års nivåer men föll sedan snabbt igen. Den verkliga återgången till 1920-talets högkonjunkturstämning inträffade inte förrän måndagen efter Labor Day i september 1939, då nyheten om krig i Europa spred sig över USA./-/ Keynes erkände i ett tal inför en grupp amerikaner att kriget var absolut nödvändigt för den ekonomiska återhämtningen./-/ Om interventionism över huvud taget fungerade, tog det nio år och ett världskrig för att bevisa det."
Efter andra världskriget fanns det 1950 fortfarande 30 procents tullar mellan länderna. Kriget hade framtvingat många självförsörjningsindustrier eftersom länder var avstängda från sina normala marknader både för import och export. På 1950- och 1960-talen avvecklades tullarna gradvis i en sådan takt att industrierna kunde ställa om produktionen. Genom att USA nu tillämpade frihandel i förhållande till sina allierade Japan, Sydkorea, Taiwan och andra kunde dessa ekonomier växa sig starka. Sedan kriget har det slutits en rad rundor för att sänka tullar, den senaste nu pågående rundan är Doharundan.
måndag 8 oktober 2007
Diocletianus och hans tid.
Mellan 500 och 300 före Kristus levde ett förvånansvärt stort antal filosofer som skulle formera tänkandet i världens länder. I Grekland fanns Sokrates, Platon och Aristoteles, i Rom Cicero, i Kina Konfusius och i Indien och Persien fanns också framstående tänkare. Ett annat århundrade med framstående tänkare var 1700-talet med Voltaire som den främste upplysningsfilosofen. En annan av de stora under denna tid var Edward Gibbon. I Bonniers stora lexikon står det följande om honom:" Gibbon Edward 1734-94, brittisk historiker. G. skrev det mästerliga verket The history of the decline and fall of the Roman Empire(1-6, 1776-88, Romerska rikets nedgång och fall) som behandlar tiden från 180 till Konstantinopels fall 1453, Verket är präglat av upplysningstidens åskådningar men har ett förblivande litterärt värde genom sin lysande stilkonst."
Jag har nu läst kapitlen 15 och 16 i Gibbons bok om kristendomen seger över hedendomen två gånger. De är verkligen välskrivna där han skriver en kyrkohistoria utifrån världsliga synpunkter inte utifrån prästers och prelaters berättelser som jag tog del av i folkskolan. Om förföljelserna skriver Gibbon följande:" De svävande beskrivningarna av fängelsevistelser och landsförvisningar, av lidanden och tortyr kan så lätt överdrivas eller förmildras av en skicklig stilists penna att det faller sig helt naturligt att vi försöker bilda oss en uppfattning om en mera bestämd men också svårutredd omständighet, nämligen antalet personer som ljöt döden av Diocletianus,(243-313, kejsare 284-305, lät 303 inleda svåra förföljelser mot de kristna) hans medkejsares och efterträdares förföljelseedikt. De nyare legenderna räknar upp hela arméer och städer som på en gång sveptes bort i förföljelsernas urskillningslösa raseri./-/ Av Eusebios historia kan men emellertid dra den slutsatsen att endast nio biskopar bestraffades med döden och hans noggranna uppräkning av martyrerna i Palestina visar att endast nittiotvå kristna var berättigade till denna ärofulla benämning. /-/Hela antalet skulle alltså ha uppgått till omkring femtonhundra, vilket, fördelat på de tio åren av förföljelser skulle innebära att omkring etthundrafemtio martyrer under vart och ett av dessa år gick i döden för sin tro. Om man förutsätter en ungefär liknande utveckling i Italien, Afrika och möjligen också i Spanien där de strängaste strafflagarna antingen försattes ur bruk eller upphävdes efter två eller tre år, kan hela antalet kristna i det romerska riket som avrättades efter lagligen avkunnade domar beräknas till något under tvåtusen personer. Eftersom man inte kan betvivla att de kristna på Diocletianus tid var fler till antalet och deras fiender upptända av ett häftigare raseri än under någon av de tidigare förföljelserna, kan denna mycket sannolika och måttliga beräkning ge oss en möjlighet att uppskatta antalet urkristna helgon och martyrer som offrade sina liv för den betydelsefulla uppgiften att sprida evangeliets läror i den antika världen./-/
Även om man utan tvekan eller närmare efterforskningar godtar allt som historien har meddelat och den fromma övertygelsen sagt sig tro om martyrskapet, måste man fortfarande medge att de kristna under sina inre stridigheter har gjort varandra långt större skada än de någonsin led genom hedningarnas nit."
Kejsar Diocletianus är värd ett eget kapitel. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Diocletianus 243-313, romersk kejsare 284-305. D. avancerade från menig soldat till befälhavare för livgardet, utropades av orientarmén till kejsare och stod 285 som ensam härskare över det romerska riket. Följande år utnämnde han sin vapenbroder Maximianus till medregent (augustus), de utsåg var sin medhjälpare och efterträdare(caesar)./-/ Provinsförvaltningen nyordnades och Italien förlorade sin särställning. Fred säkrades genom lyckosamma krig i Britannien, Egypten och Asien. Viktiga reformer genomfördes, Hären omorganiserades. Skattesystemet reformerades. D:s myntreform 296 ledde dock till en enorm inflation som han sökte motverka genom en berömd maximipristariff för hela riket./-/
Sedan D, och hans medregent år 305 överlämnat augustusvärdigheten till de två caesarerna, drog han sig tillbaka till sitt storslagna palats i Spalato(Split) i Dalmatien(f.d. Jugoslavien) hans födelsebygd. Inför senare inbördes stridigheter lär han ha yttrat:" Jag skulle önska att ni tillsamman med mig kunde odla min kål i Spaleto. Då skulle ni må mycket bättre."
Det palats som Diocletianus byggde finns kvar än i dag. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Split växte upp kring ett av Diocletianus 305 anlagt och befäst palats. Detta som till stor del ännu är bevarat uppfördes delvis efter mönster av det romerska härlägret och tillhör den senantika arkitekturens främsta monument."
Om det faktum att Diocletianus avgick frivilligt skriver Gibbon följande:" I det tjugoförsta året av sin regering fattade Diocletianus det märkliga beslutet att frivilligt avstå från makten, en handling som man snarare hade kunnat vänta sig av den äldre eller den yngre Antoninus än av en härskare som aldrig hade tillämpat filosofins lärdomar, vare sig när han strävade till eller utövade högsta makten. Diocletianus tillkommer äran av att ha givit världen det första exemplet på en tronavsägelse, ett exempel som inte ofta har följts av senare monarker."/-/
Diocletianus var 300-talets motsvarighet till Stalin under 1900-talet. Att han tvekade att förfölja de kristna visar följande citat från Gibbon:" Man kunde åtminstone ha väntat sig att de allmänna landsvägarna och det ordinarie postväsendet hade givit kejsarna möjlighet att med största möjliga skyndsamhet vidarebefordra sina befallningar från palatset i Nicomedia (Split) till utkanterna av den romerska världen och att de inte skulle ha låtit femtio dagar förflyta innan ediktet offentliggjordes i Syrien och nära fyra månader innan det nådde städerna i Afrika. Denna försening berodde kanske på den försiktige Diocletianus som endast motvilligt hade givit sitt medgivande till förföljelserna, och som ville se hur experimentet utvecklade sig under hans egen insyn innan han gav tillåtelse till de upplopp och det missnöje som förföljelserna ofrånkomligen måste ge upphov till i de avlägsnare provinserna. Till att börja med uppmanades myndigheterna att undvika blodsutgjutelse, men alla andra medel, hur stränga de än var, var tillåtna och till och med anbefallna./-/ Diocletianus hade knappt offentliggjort sina edikt mot de kristna förrän han avstod från den kejserliga purpurn, som om han hade velat överlämna genomförandet i andra händer."
Nu återvänder jag till 2000-talet med en artikel skriven av Magnus Lindgren i SvD den 5 okt. 2007 med rubriken:" Brezjnevs ideolog laddar om". Brezjnev var president i Sovjet mellan 1964 och 1983. Enligt artikeln" var Aleksandr Prochanov brezjnevismens främste författarpropagandist./-/ Han är nationalist och kristen. Han alldeles färska roman heter det "femte imperiet". Där förkunnar han att det åter är dags för Ryssland att expandera och växa sig stort. Fyra tidigare försök, under medeltiden, under Peter den store, under 1800-talet, under Sovjet-eran, gav landet dess ära – men strandade alltid förr eller senare. Nu måste man våga ta språnget igen efter 1990-talets förfall./-/ Han drömmer om ett Ryssland fullt av kyrkor och kärnkraftverk. Den ytterliga cynismen i hans resonemang framträder när han talar om Stalin. Han förnekar inte stalinismens folkutrotning – men måste förstå, framhåller han, att den var en förutsättning för de sovjetiska framgångarna, att det var Gulag och Gulagmentaliteten som lade grunden till segern över Nazityskland. Kyrkan – med alla sina martyrer – kom genom förföljelserna att få den rätta härdningen."
Diocletianus var en dyrkare av den hedniske guden Jupiter och var tveksam om att förfölja de kristna. Stalin däremot hade gått på ett prästseminarium och var väl förtrogen med de kristna dogmerna. Ett resultat av dessa studier var nog inrättandet av ett mausoleum med Lenins döda kropp som kunde göras föremål för dyrkan i stället för den kristne guden. Det är tveksamt om den ortodoxa kyrkan härdades av de svåra förföljelserna under Stalins tid vid makten. Kyrkan kom emellertid till heders under det fosterländska kriget då kyrkan hjälpte till att upprätthålla stridsmoralen. Nu har många kyrkor återuppbyggts och den ortodoxa kyrkan börjar återta sin tidigare plats som statskyrka. Ateister och liberaler börjar bekymra sig om att kyrkan börjar visa totalitära anspråk på makten över själarna. Abortmotstånd och homofobi är nya yttringar av de nyreligiösa strömningar som gör sig gällande i Ryssland.
Jag har nu läst kapitlen 15 och 16 i Gibbons bok om kristendomen seger över hedendomen två gånger. De är verkligen välskrivna där han skriver en kyrkohistoria utifrån världsliga synpunkter inte utifrån prästers och prelaters berättelser som jag tog del av i folkskolan. Om förföljelserna skriver Gibbon följande:" De svävande beskrivningarna av fängelsevistelser och landsförvisningar, av lidanden och tortyr kan så lätt överdrivas eller förmildras av en skicklig stilists penna att det faller sig helt naturligt att vi försöker bilda oss en uppfattning om en mera bestämd men också svårutredd omständighet, nämligen antalet personer som ljöt döden av Diocletianus,(243-313, kejsare 284-305, lät 303 inleda svåra förföljelser mot de kristna) hans medkejsares och efterträdares förföljelseedikt. De nyare legenderna räknar upp hela arméer och städer som på en gång sveptes bort i förföljelsernas urskillningslösa raseri./-/ Av Eusebios historia kan men emellertid dra den slutsatsen att endast nio biskopar bestraffades med döden och hans noggranna uppräkning av martyrerna i Palestina visar att endast nittiotvå kristna var berättigade till denna ärofulla benämning. /-/Hela antalet skulle alltså ha uppgått till omkring femtonhundra, vilket, fördelat på de tio åren av förföljelser skulle innebära att omkring etthundrafemtio martyrer under vart och ett av dessa år gick i döden för sin tro. Om man förutsätter en ungefär liknande utveckling i Italien, Afrika och möjligen också i Spanien där de strängaste strafflagarna antingen försattes ur bruk eller upphävdes efter två eller tre år, kan hela antalet kristna i det romerska riket som avrättades efter lagligen avkunnade domar beräknas till något under tvåtusen personer. Eftersom man inte kan betvivla att de kristna på Diocletianus tid var fler till antalet och deras fiender upptända av ett häftigare raseri än under någon av de tidigare förföljelserna, kan denna mycket sannolika och måttliga beräkning ge oss en möjlighet att uppskatta antalet urkristna helgon och martyrer som offrade sina liv för den betydelsefulla uppgiften att sprida evangeliets läror i den antika världen./-/
Även om man utan tvekan eller närmare efterforskningar godtar allt som historien har meddelat och den fromma övertygelsen sagt sig tro om martyrskapet, måste man fortfarande medge att de kristna under sina inre stridigheter har gjort varandra långt större skada än de någonsin led genom hedningarnas nit."
Kejsar Diocletianus är värd ett eget kapitel. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Diocletianus 243-313, romersk kejsare 284-305. D. avancerade från menig soldat till befälhavare för livgardet, utropades av orientarmén till kejsare och stod 285 som ensam härskare över det romerska riket. Följande år utnämnde han sin vapenbroder Maximianus till medregent (augustus), de utsåg var sin medhjälpare och efterträdare(caesar)./-/ Provinsförvaltningen nyordnades och Italien förlorade sin särställning. Fred säkrades genom lyckosamma krig i Britannien, Egypten och Asien. Viktiga reformer genomfördes, Hären omorganiserades. Skattesystemet reformerades. D:s myntreform 296 ledde dock till en enorm inflation som han sökte motverka genom en berömd maximipristariff för hela riket./-/
Sedan D, och hans medregent år 305 överlämnat augustusvärdigheten till de två caesarerna, drog han sig tillbaka till sitt storslagna palats i Spalato(Split) i Dalmatien(f.d. Jugoslavien) hans födelsebygd. Inför senare inbördes stridigheter lär han ha yttrat:" Jag skulle önska att ni tillsamman med mig kunde odla min kål i Spaleto. Då skulle ni må mycket bättre."
Det palats som Diocletianus byggde finns kvar än i dag. I Bonniers stora lexikon står det följande:" Split växte upp kring ett av Diocletianus 305 anlagt och befäst palats. Detta som till stor del ännu är bevarat uppfördes delvis efter mönster av det romerska härlägret och tillhör den senantika arkitekturens främsta monument."
Om det faktum att Diocletianus avgick frivilligt skriver Gibbon följande:" I det tjugoförsta året av sin regering fattade Diocletianus det märkliga beslutet att frivilligt avstå från makten, en handling som man snarare hade kunnat vänta sig av den äldre eller den yngre Antoninus än av en härskare som aldrig hade tillämpat filosofins lärdomar, vare sig när han strävade till eller utövade högsta makten. Diocletianus tillkommer äran av att ha givit världen det första exemplet på en tronavsägelse, ett exempel som inte ofta har följts av senare monarker."/-/
Diocletianus var 300-talets motsvarighet till Stalin under 1900-talet. Att han tvekade att förfölja de kristna visar följande citat från Gibbon:" Man kunde åtminstone ha väntat sig att de allmänna landsvägarna och det ordinarie postväsendet hade givit kejsarna möjlighet att med största möjliga skyndsamhet vidarebefordra sina befallningar från palatset i Nicomedia (Split) till utkanterna av den romerska världen och att de inte skulle ha låtit femtio dagar förflyta innan ediktet offentliggjordes i Syrien och nära fyra månader innan det nådde städerna i Afrika. Denna försening berodde kanske på den försiktige Diocletianus som endast motvilligt hade givit sitt medgivande till förföljelserna, och som ville se hur experimentet utvecklade sig under hans egen insyn innan han gav tillåtelse till de upplopp och det missnöje som förföljelserna ofrånkomligen måste ge upphov till i de avlägsnare provinserna. Till att börja med uppmanades myndigheterna att undvika blodsutgjutelse, men alla andra medel, hur stränga de än var, var tillåtna och till och med anbefallna./-/ Diocletianus hade knappt offentliggjort sina edikt mot de kristna förrän han avstod från den kejserliga purpurn, som om han hade velat överlämna genomförandet i andra händer."
Nu återvänder jag till 2000-talet med en artikel skriven av Magnus Lindgren i SvD den 5 okt. 2007 med rubriken:" Brezjnevs ideolog laddar om". Brezjnev var president i Sovjet mellan 1964 och 1983. Enligt artikeln" var Aleksandr Prochanov brezjnevismens främste författarpropagandist./-/ Han är nationalist och kristen. Han alldeles färska roman heter det "femte imperiet". Där förkunnar han att det åter är dags för Ryssland att expandera och växa sig stort. Fyra tidigare försök, under medeltiden, under Peter den store, under 1800-talet, under Sovjet-eran, gav landet dess ära – men strandade alltid förr eller senare. Nu måste man våga ta språnget igen efter 1990-talets förfall./-/ Han drömmer om ett Ryssland fullt av kyrkor och kärnkraftverk. Den ytterliga cynismen i hans resonemang framträder när han talar om Stalin. Han förnekar inte stalinismens folkutrotning – men måste förstå, framhåller han, att den var en förutsättning för de sovjetiska framgångarna, att det var Gulag och Gulagmentaliteten som lade grunden till segern över Nazityskland. Kyrkan – med alla sina martyrer – kom genom förföljelserna att få den rätta härdningen."
Diocletianus var en dyrkare av den hedniske guden Jupiter och var tveksam om att förfölja de kristna. Stalin däremot hade gått på ett prästseminarium och var väl förtrogen med de kristna dogmerna. Ett resultat av dessa studier var nog inrättandet av ett mausoleum med Lenins döda kropp som kunde göras föremål för dyrkan i stället för den kristne guden. Det är tveksamt om den ortodoxa kyrkan härdades av de svåra förföljelserna under Stalins tid vid makten. Kyrkan kom emellertid till heders under det fosterländska kriget då kyrkan hjälpte till att upprätthålla stridsmoralen. Nu har många kyrkor återuppbyggts och den ortodoxa kyrkan börjar återta sin tidigare plats som statskyrka. Ateister och liberaler börjar bekymra sig om att kyrkan börjar visa totalitära anspråk på makten över själarna. Abortmotstånd och homofobi är nya yttringar av de nyreligiösa strömningar som gör sig gällande i Ryssland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
