Frihandel eller protektionism, del 5

SvD den 22 maj 2008 innehåller en intressant artikel om tillväxten i 13 tigerekonomier. Kriterierna för dessa är enligt Johan Myrsten följande:" Sedan 1950 har 13 länder lyckats hålla en genomsnittlig årlig BNP-tillväxt på minst 7 procent under en period på minst 25 år enligt tillväxtrapporten."
De 13 är:" Botswana (1960-2005), Brasilien (1950-1980), Kina (1961-2005), Hongkong (1960-1997), Indonesien (1966-1997), Japan (1950-1983), Sydkorea (1960-2001), Malaysia (1967-1997), Malta (1963-1994), Oman (1960-1999), Singapore (1967-2002) Taiwan (1965-2002) Thailand (1960-1997).
I min artikelserie "Frihandel eller protektionism del 1-4 är del 2 särskilt aktuell för den här artikeln. Jag tar med ett par avsnitt från den artikeln som visar sambandet mellan diktatur, protektionism och snabb ekonomisk utveckling.
Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".

I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible." (Just nu sammanträder 12 latinamerikanska länder i Brasilia, Brasiliens huvudstad, för att bilda ett frihandelsområde i Sydamerika och liknande åtgärder föreslås för Ostasien. Man talar t.o.m. om en gemensam arbetsmarknad i Sydamerika. Framgången för EU manar till efterföljd.)
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."(De flesta borde ha ett fritt tillträde till de rika ländernas marknad men tillåtas följa sin egen väg antingen det gäller laisser-faire eller dess motsats. De kommer att göra många misstag. Må det gå så. Det är det som är suveränitet.)
Nästan alla 13 tigerekonomierna var diktaturer eller samma parti har haft makten som Japan och Singapore under tillväxtperioden. Anmärkningsvärt är Botswanas (i Afrika) och Brasiliens höga tillväxt. Botswana är det enda landet i Afrika som lyckats åstadkomma hög ekonomisk utveckling för sina medborgare. Brasilien lyckades bra så länge det var diktatur men fick en katastrofartad utveckling när demokratin hade återinförts 1984. Först de senaste två åren har Brasilien fått en tigerekonomi liknande de övriga Bric-länderna(Brasilien, Ryssland, Indien och China)

Historien om ett folkmord.

När det gäller kolonialismen i Afrika har jag hittat två stora skurkar nämligen Leopold II av Belgien och H. M. Stanley och två hjältar engelsmannen E. D. Morel och irländaren Roger Casement. Kung Leopold och Stanley lyckades tillsammans att överta Kongo genom att få först USA och senare också Bismarck i Tyskland att gå med på detta. Därmed var marken jämnad för det mest kontroversiella koloniala maktövertagandet i Afrika. Det var inget litet landområde det är fråga om. Det var större än England, Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien tillsammans. Det utgjorde en trettondel av den afrikanska kontinenten och var drygt sjuttiosex gånger större än Belgien självt.
Bonniers stora lexikon skriver följande om kung Leopold:" Leopold II 1835-1909, kung i Belgien från 1835. I samarbete med H.M. Stanley lyckades L. få " Kongokonferensen" i Berlin 1884-85 att överlämna nästan hela Kongo till ett "filantropiskt" sällskap, som endast var en täckmantel för hans ekonomiska intressen. Kongostaten upprättades med L. som regent, och i samarbete med utländskt kapital utsög han landet på ett för tiden uppseendeväckande brutalt sätt. Avslöjandena om grymheterna tvang honom att 1908 överlåta kolonin på belgiska staten som Belgiska Kongo."
Samma lexikon skriver om Stanley:" Stanley Henry Morton 1841-1904 engelsk Afrikaresenär. Som korrespondent till New York Herald företog S. en expedition till Östafrika 1871-72 varunder han lyckades finna Livingstone. 1874-77 tog han sig tvärs över Afrika, följande Kongo till dess mynning och 1887-89 ledde han en ny Östafrikaexpedition. Han medverkade i hög grad till Kongoområdets exploatering."
Jag har nu läst Adam Hochschilds bok " Kung Leopolds vålnad". Vad som imponerade på mig var medborgarrättskämparna Morel och Casements tappra kamp mot orätten antingen det gällde Kongo, Irland eller första världskriget. På omslaget på boken står det följande:" Kung Leopolds vålnad är den sanna berättelsen om ett av de största folkmorden i modern tid, men också historien om några få modiga män som vågar protestera och får omvärlden att reagera. Motståndet leder fram till 1900-talets första människorättsrörelse./-/ Enorma mängder gummi och elfenben skeppas från Kongo till Bryssel, folk och natur exploateras hänsynslöst och under tre decennier dör cirka tio miljoner människor i Kongo."
Kränkningarna av människorätten framgår tydligt av följande citat:" Morel publicerade ett meddelande som distriktsguvenören Jules Jacques skickat sedan han upptäckt att bybor dödat gummilianer genom att hugga ned dem för att pressa ut gummit i stället för att tappa dem på växtsaften./-/ Vi måste bekämpa dem tills vi har kuvat och utrotat dem./-/ Joseph Conrad var inte långt från sanningen när han lade de ohyggliga orden – " Utrota hela byket" – i herr Kurtz mun."
I min artikel om kolonialismen skrev jag den kanske till övervägande del var bra för Afrika. Det tror jag inte längre. År 1870 var 80 procent av Afrika fortfarande styrt av afrikaner men under kapplöpningen om kontinenten under 1870- och –80-talen blev hela Afrika uppdelat av européerna.
Överallt i Afrika förekom det övergrepp mot afrikanerna och då särskilt under den tidiga kolonialismen. De mest iögonenfallande förbrytelserna förekom i tyska Sydvästafrika (Namibia) där hererefolket nästan utrotades och i Kongo under Leopold II. E.D. Morel var rederitjänsteman i det engelska rederiet Elder Dempster som trafikerade sträckan Antwerpen och Kongo. Morel upptäckte att fartygen från Kongo var fullastade med elfenben och gummi medan fartygen destinerade till Kongo hade nästan bara officerare, vapen och ammunition. Han förstod att det var fråga om slavarbete och därtill kom rapporter om svår misshandel av arbetarna. Om inte arbetarna hade samlat i tillräckligt med gummi från de vilda gummiplantorna tillämpades ett ytterst grymt spöstraff(chiotte).
Irländaren Casement kom till Kongo redan 1883 och stannade under 1880-talet i Kongo. När man byggde en järnväg förbi forsarna i Kongofloden var han lantmätare. Författaren Joseph Conrad som arbetade som ångbåtskapten träffade Casement 1890 och skulle skriva en bok om upplevelserna i Kongo, " I mörkrets hjärta." 1892 reste Casement till det som i dag är Nigeria där han blev tjänsteman vid kolonialförvaltningen. Trots att han arbetade för den tiden främsta kolonialmakt bevarade han sin känsla för orättvisor.
1903 var Casement tillbaka i Kongo som konsul och tack vara Morels verksamhet när det gäller upplysningen om förhållandena i Kongo fick Casement av parlament i England i uppdrag att undersöka förhållandena där. Hochschild skriver om honom:" Casement levde långt efter antislaverirörelsen och långt före organisationer som Amnesty International men hade i sin dagbok samma tonfall som förkämparna för negerslaveriets avskaffande:" Ett skändligt, avskyvärt system." I slutet av 1903 återvände Casement till Europa för att skriva sin rapport.
Morel bildade Congo Reform Association, CRA ( Förbundet för reform i Kongo) för att bättre kunna bekämpa missförhållandena. Till organisationen slöt sig en sonsons son till den berömde förkämpen för negerslaveriets avskaffande William Wilberforce och man samlade ett tusen deltagare vid det första mötet den 23 mars 1904. Hochschild:" Det korståg, som E.D. Morel nu fick till stånd genom CRA övade en obarmhärtig och tilltagande press på Belgiens, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar." Så småningom blev pressen på Leopold så stark att han 1908 tvingades att överlämna kolonin till belgiska staten. Morel och Casement hade nu nått det mål de strävat efter sedan 1903 men för folket i Kongo blev det inte någon större förbättring då staten fortsatte att suga ut befolkningen ända tills landet blev självständigt 1960.
Vid utbrottet av första världskriget tog Morel och Casement bestämt avstånd från detta. Morel satt i fängelse på grund av sin krigsvägran och irländaren Casement begav sig till Tyskland. Han landsattes av en tysk ubåt vid Irlands kust men infångades snabbt och avrättades 1916 samma år som Påskupproret på Irland. Efter kriget var Morel parlamentsledamot och var påtänkt som utrikesminister i en Labourregering.