Frihandel eller protektionism, del 5

SvD den 22 maj 2008 innehåller en intressant artikel om tillväxten i 13 tigerekonomier. Kriterierna för dessa är enligt Johan Myrsten följande:" Sedan 1950 har 13 länder lyckats hålla en genomsnittlig årlig BNP-tillväxt på minst 7 procent under en period på minst 25 år enligt tillväxtrapporten."
De 13 är:" Botswana (1960-2005), Brasilien (1950-1980), Kina (1961-2005), Hongkong (1960-1997), Indonesien (1966-1997), Japan (1950-1983), Sydkorea (1960-2001), Malaysia (1967-1997), Malta (1963-1994), Oman (1960-1999), Singapore (1967-2002) Taiwan (1965-2002) Thailand (1960-1997).
I min artikelserie "Frihandel eller protektionism del 1-4 är del 2 särskilt aktuell för den här artikeln. Jag tar med ett par avsnitt från den artikeln som visar sambandet mellan diktatur, protektionism och snabb ekonomisk utveckling.
Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken" Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection." Artikelförfattaren Robert H. Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att " Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och ( efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en "catch-up" eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla. Det finns goda teoretiska och empiriska skäl för att protektion och subsidier, i det vanliga fallet, är nödvändiga( men inte tillräckliga) för en " catch-up"-effekt.. Frihandel uppmuntrar mer specialisering av råvaror snarare än diversifiering av industri och service." Jag instämmer i hans slutsats:" It would be the height of folly for countries such as Pakistan and Indonesia to follow Mr Aldonas ( F.T. A fresh free trade agenda for Doha", July 13)suggestion that they sign up for immediate free trade " to gain a step on their larger regional rivals, China and India".

I Financial Times den 21 juli 2007 recenserar Martin Wolf två böcker som behandlar samma tema. Böckerna är Erik Reinerts:" How Rich Countries Got Rich.. and Why Poor Countries Stay Poor""och Ha-joon Changs " BAD SAMARITANS. Rich Nations, Poor Policies and the Threat to the Developing World." När jag läste recensionen kom jag att tänka på en artikel i Financial Times för länge sedan där man rekommenderade att jorden delades in i tre frihandelsområden med höga tullar i förhållande till de två andra områdena. De tre skulle omfatta 1)Nord- och Sydamerika,2) Europa och Afrika 3) Asien. Alla tre områdena bestod av både rika och fattiga länder och Sydamerika, Afrika och Sydasien som har många fattiga länder skulle gynnas av att rika länder skulle vara benägna att investera i fattiga länder för att komma innanför tullmuren. Något liknande förslår Reinert när han rekommenderar Afrika och Latinamerika att ha frihandel inom området och en hög tullmur mot omvärlden. Wolf ställer sig skeptisk till denna tanke och menar att det skulle medföra en överföring av inkomster från de fattigaste till de mindre fattiga. Och ännu värre ju högre tullar ju mer överföring av inkomster. Det är orsaken till att lägre preferrenstullar tenderar att överleva men inte höga tullar. Wolfs slutsats är:"Higher barriers, even if desirable, would be politically possible only if members also moved towards a single labour market, which is impossible." (Just nu sammanträder 12 latinamerikanska länder i Brasilia, Brasiliens huvudstad, för att bilda ett frihandelsområde i Sydamerika och liknande åtgärder föreslås för Ostasien. Man talar t.o.m. om en gemensam arbetsmarknad i Sydamerika. Framgången för EU manar till efterföljd.)
Wolf frågar sig vilka chanser det är " att ofta mycket korrupta och oinformerade regeringar skall göra förståndiga val. Små skulle jag påstå." Sydkorea och Taiwan var undantag men att övergå till protektionism är nonsens. De nyliberaler som såg frihandeln som enda lösningen hade dock fel. Ett antal av utvecklingsländerna borde tillåtas att följa sin egen väg och lära sig av sina misstag. Länderna borde varnas för svårigheterna att följa Sydkoreas väg men tillåtna att följa den vägen om de önskar. Wolf slutar med följande ord:" Most should enjoy the benefit of open markets from the rich but be allowed to pusue their own path, from laisser-faire to its opposite. They will make many misstakes. So be it. That is what soverreignty means."(De flesta borde ha ett fritt tillträde till de rika ländernas marknad men tillåtas följa sin egen väg antingen det gäller laisser-faire eller dess motsats. De kommer att göra många misstag. Må det gå så. Det är det som är suveränitet.)
Nästan alla 13 tigerekonomierna var diktaturer eller samma parti har haft makten som Japan och Singapore under tillväxtperioden. Anmärkningsvärt är Botswanas (i Afrika) och Brasiliens höga tillväxt. Botswana är det enda landet i Afrika som lyckats åstadkomma hög ekonomisk utveckling för sina medborgare. Brasilien lyckades bra så länge det var diktatur men fick en katastrofartad utveckling när demokratin hade återinförts 1984. Först de senaste två åren har Brasilien fått en tigerekonomi liknande de övriga Bric-länderna(Brasilien, Ryssland, Indien och China)