Jag har nu läst Johan Norbergs bok Till världskapitalismens försvar. Den är ett vältaligt försvar för kapitalismen som ekonomiskt system. Han hade en anarkistisk bakgrund som övergick i en liberal grundåskådning. Jag växte upp i en bondemiljö där man röstade på Bondeförbundet som senare blev centern. För 50 år sedan, 1960, blev min grundåskådning socialistisk och jag har troget röstat på SKP, VPK och Vänsterpartiet. Jag har upplevt murbygget i Berlin 1961 och dess rivande 1989 utan att det förändrade min grundläggande åskådning vad beträffar socialismen.
Norbergs bok är mycket välskriven och han har nog övertygat många om kapitalismens förtjänster. Jag inser att kapitalismen under en övergångsperiod kan få styra ekonomin. I det långa loppet är det socialismen och ännu senare kommunismen som gäller I socialismen gäller ”Av var och en efter förmåga och åt var och en efter prestation” och under kommunismen ”Av var och efter förmåga och åt var och en efter behov.”
Boken innehåller mycket statistik bland annat den över hungerns minskande efter 1970 i världen. Norberg skriver:” Snabbast har det gått i östra och sydöstra Asien, där andelen hungrande sedan 1970 har minskat från 43 till 10 procent. I Latinamerika har andelen minskat från 19 till 11, i Nordafrika och Mellanöstern 24 till 11, i Sydasien från till 37 till 24 procent och Afrika söder om Sahara 35 till 33 procent.” Sedan boken skrevs 2001 har nog antalet hungrande minskat ytterligare.
Latinamerika fick en svag utveckling därför att man trodde på ”beroendeskolan” som innebar att man satsade på ” importsubstitution” vilket innebar att man producerade varorna själv i så stor utsträckning som möjligt. Latinamerika levererade kaffe, bananer och råvaror och drabbades svårt av 30-talets depression. Det faktum att jorden var indelad i stora gods och fattiga lantarbetare, gjorde att de inte hade råd att köpa de varor som producerades i den inhemska industrin. Industrin tvingades inte heller att effektivisera produktionen på grund av de höga tullarna.
Norbergs bok är väldigt skickligt skriven och är svår att bemöta men jag har skrivit en serie artiklar med rubriken Frihandel eller protektionism. Aktuell i detta sammanhang är särskilt del 2 ( Sourze Yngve Karlsson sidan 5) Där citerar jag Martin Wolf på följande sätt:” De flesta fattiga länderna bör ha fri tillgång till de rikas marknad men ha tillåtelse att följa sin egen väg från laisser-faire till dess motsats.” Att protektionism har spelat en stor roll för den ekonomiska utvecklingen i en rad länder visar följande citat:” I Financial Times den 17 juli 2007 finns en insändare som har rubriken ” Today´s rich nations became rich thanks to strong trade protection.” Artikelförfattaren Robert H Wade driver exakt samma tes som jag när det gäller USA:s protektionism fram till 1920-talet och det var också den ekonomi som växte snabbast. Wade skriver vidare att ” Österrike, Finland, Frankrike, Tyskland, Sverige, Japan och (efter 1955-60) Taiwan och Sydkorea växte också snabbt med en hög grad av protektionism. Bara efter att dessa länder hade uppnått en ”catch-up” eller bättre, började de säga att frihandel var bäst för alla”
Jag har skrivit sex artiklar på temat frihandel eller protektionism och på sexan finns en länk till övriga fem. (Frihandel eller protektionism 6 Sourze sidan 3)
söndag 27 juni 2010
söndag 6 juni 2010
Göran Persson ikon i Storbritannien.
Göran Perssons insats för att få ordning på statens affärer är vid det här laget ganska bortglömd i Sverige men inte i Storbritannien. Jag tycker därför att det är på tiden att påminna om denna.
Efter det att socialdemokraterna återkommit till makten 1994 satte Göran Persson som finansminister i gång med att sanera ekonomin. När han som statsminister från 1996 började samarbetet med centerns partiledare Olof Johansson kunde arbetet på att sanera börja på allvar. Centern hade mellan 1950 och 1957 regerat i koalition med socialdemokraterna och var det borgerliga parti som stod närmast socialdemokraterna. Utan detta intima samarbete över blockgränsen hade Sverige inte haft en så god ekonomi. Göran Persson kunde inte ha gjort det tillsammans med miljöpartiet och vänstern. De hade inte kunnat acceptera lika stora nedskärningar som Olof Johansson och centern. Göte Kildén skriver i Internationalen den 4 juni 2010 om Göran Persson på följande sätt:” Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare! Märkligt är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader med Reinfeldt som tolk till David Camerons ( Storbritanniens premiärminister) nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker att måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra.”
Efter 1998 års val började socialdemokraterna sitt samarbete med miljöpartiet och vänstern och efter 16 budgetar kunde man lämna från sig en ekonomi i gott tillstånd till de borgerliga 2006.
Efter det att socialdemokraterna återkommit till makten 1994 satte Göran Persson som finansminister i gång med att sanera ekonomin. När han som statsminister från 1996 började samarbetet med centerns partiledare Olof Johansson kunde arbetet på att sanera börja på allvar. Centern hade mellan 1950 och 1957 regerat i koalition med socialdemokraterna och var det borgerliga parti som stod närmast socialdemokraterna. Utan detta intima samarbete över blockgränsen hade Sverige inte haft en så god ekonomi. Göran Persson kunde inte ha gjort det tillsammans med miljöpartiet och vänstern. De hade inte kunnat acceptera lika stora nedskärningar som Olof Johansson och centern. Göte Kildén skriver i Internationalen den 4 juni 2010 om Göran Persson på följande sätt:” Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare! Märkligt är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader med Reinfeldt som tolk till David Camerons ( Storbritanniens premiärminister) nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker att måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra.”
Efter 1998 års val började socialdemokraterna sitt samarbete med miljöpartiet och vänstern och efter 16 budgetar kunde man lämna från sig en ekonomi i gott tillstånd till de borgerliga 2006.
onsdag 2 juni 2010
Hur farlig är den ryska björnen?
Medan jag läste boken Hjärnridån av Kristian Gerner, Stefan Hedlund och Niclas Sundström läste jag en artikel i DN den 30 maj av Mats Hellström med rubriken Gamla hotbilder hämmar kontakten med Ryssland. Hjärnridån utkom 1994 och speglar den tidens tänkande och det var Rysslandskännare som tog avstånd från den tidens nyliberaler och chockterapeuter.
Hellström skriver:” Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna.”
De som var mest ansvariga för chockterapin var Jeffrey Sachs och Anders Åslund. Om detta står följande att läsa: ” En som mer än någon annan bidrog till dessa vrångbilder också kom att dominera den svenska debatten, var den svenske professorn Anders Åslund, under de avgörande åren 1992-93 ekonomisk rådgivare till den ryska regeringen och en av chockterapins mest fundamentalistiska förespråkare. Jämfört med Sachs var hans framtoning betydligt mera kategorisk, men budskapet var identiskt; samma kapitalistiska evangelium, samma predikotexter och samma betoning på de enskilda – skiftande – hjältarnas roll.”
Samma dag den 30 maj 2010 som Hellströms artikel var inne i DN fanns det en artikel i Expressen skriven av Anna Dahlberg med rubriken Hur farlig är den ryska björnen? Underrubriken har följande lydelse:” Jan Björklunds falsettoner om den ryska faran har sällsynt dålig tajming.” Ryssland har gjort en rad saker som uppskattas i Väst. Man har kommit överens med Norge om gränsdragningen i Barens hav och man har lagat den trasliga relationen med Polen. Frågan är hur man skall tolka denna välvilja från Rysslands sida. Är det på grund att man inte längre badar i oljepengar utan man är dömd att bli en petrostat utan hjärna, ett slags vodkabältets Saudiarabien? Dahlberg kan dock se en annan tolkning ” där Ryssland inte känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla – Ukraina – ser ut att falla i ryska händer…..Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen. Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.”
Enligt Dahlberg blir dock Kreml ett hot mot forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot egna medborgarnas frihet. Man bör inte ta till sig Björklunds falsettoner lika lite som man låter sig förföras av Moskvas sirensång.
Hellström skriver:” Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna.”
De som var mest ansvariga för chockterapin var Jeffrey Sachs och Anders Åslund. Om detta står följande att läsa: ” En som mer än någon annan bidrog till dessa vrångbilder också kom att dominera den svenska debatten, var den svenske professorn Anders Åslund, under de avgörande åren 1992-93 ekonomisk rådgivare till den ryska regeringen och en av chockterapins mest fundamentalistiska förespråkare. Jämfört med Sachs var hans framtoning betydligt mera kategorisk, men budskapet var identiskt; samma kapitalistiska evangelium, samma predikotexter och samma betoning på de enskilda – skiftande – hjältarnas roll.”
Samma dag den 30 maj 2010 som Hellströms artikel var inne i DN fanns det en artikel i Expressen skriven av Anna Dahlberg med rubriken Hur farlig är den ryska björnen? Underrubriken har följande lydelse:” Jan Björklunds falsettoner om den ryska faran har sällsynt dålig tajming.” Ryssland har gjort en rad saker som uppskattas i Väst. Man har kommit överens med Norge om gränsdragningen i Barens hav och man har lagat den trasliga relationen med Polen. Frågan är hur man skall tolka denna välvilja från Rysslands sida. Är det på grund att man inte längre badar i oljepengar utan man är dömd att bli en petrostat utan hjärna, ett slags vodkabältets Saudiarabien? Dahlberg kan dock se en annan tolkning ” där Ryssland inte känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla – Ukraina – ser ut att falla i ryska händer…..Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen. Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.”
Enligt Dahlberg blir dock Kreml ett hot mot forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot egna medborgarnas frihet. Man bör inte ta till sig Björklunds falsettoner lika lite som man låter sig förföras av Moskvas sirensång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
