Hur farlig är den ryska björnen?

Medan jag läste boken Hjärnridån av Kristian Gerner, Stefan Hedlund och Niclas Sundström läste jag en artikel i DN den 30 maj av Mats Hellström med rubriken Gamla hotbilder hämmar kontakten med Ryssland. Hjärnridån utkom 1994 och speglar den tidens tänkande och det var Rysslandskännare som tog avstånd från den tidens nyliberaler och chockterapeuter.

Hellström skriver:” Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna.”

De som var mest ansvariga för chockterapin var Jeffrey Sachs och Anders Åslund. Om detta står följande att läsa: ” En som mer än någon annan bidrog till dessa vrångbilder också kom att dominera den svenska debatten, var den svenske professorn Anders Åslund, under de avgörande åren 1992-93 ekonomisk rådgivare till den ryska regeringen och en av chockterapins mest fundamentalistiska förespråkare. Jämfört med Sachs var hans framtoning betydligt mera kategorisk, men budskapet var identiskt; samma kapitalistiska evangelium, samma predikotexter och samma betoning på de enskilda – skiftande – hjältarnas roll.”

Samma dag den 30 maj 2010 som Hellströms artikel var inne i DN fanns det en artikel i Expressen skriven av Anna Dahlberg med rubriken Hur farlig är den ryska björnen? Underrubriken har följande lydelse:” Jan Björklunds falsettoner om den ryska faran har sällsynt dålig tajming.” Ryssland har gjort en rad saker som uppskattas i Väst. Man har kommit överens med Norge om gränsdragningen i Barens hav och man har lagat den trasliga relationen med Polen. Frågan är hur man skall tolka denna välvilja från Rysslands sida. Är det på grund att man inte längre badar i oljepengar utan man är dömd att bli en petrostat utan hjärna, ett slags vodkabältets Saudiarabien? Dahlberg kan dock se en annan tolkning ” där Ryssland inte känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla – Ukraina – ser ut att falla i ryska händer…..Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen. Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.”

Enligt Dahlberg blir dock Kreml ett hot mot forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot egna medborgarnas frihet. Man bör inte ta till sig Björklunds falsettoner lika lite som man låter sig förföras av Moskvas sirensång.