I denna artikel utgår jag från två artiklar i SvD den ena en pessimistisk skriven av Andreas Cervenka den 28 aug. 2011 med rubriken ”En osund allians”.Den andra artikeln, som är mera optimistisk, har som författare Johan Myrsten och har som rubrik ”Tillväxtländerna går framåt på bred front” och var inne i SvD den 29 aug. 2011.
Underrubrikerna i Cervenkas artikel täcker väl innehållet i artikeln. De har följande lydelser:” Storbanker har vant sig vid att ständigt få hjälp av staten och dess hantlangare centralbankerna varje gång det krisar”. ” Det heliga förbundet mellan stat och kapital föder inte längre två vinnare utan två förlorare”. ”Pengar i utbyte mot beskydd. Så lyder den maffiadoftande överenskommelsen mellan stater och banker. Den har gjort båda parterna rika. Men när även beskyddarna nu behöver hjälp börjar detta farliga samarbete knaka i fogarna,”
I Myrstens artikel har underrubriken följande lydelse :” Tillväxtländernas betydelse ökar och dollarns dominans kan vara bruten år 2025 skriver Världsbanken i en studie. År 2050 kan Asien stå för halva världsekonomin och tre miljarder fler asiater leva i välstånd, men det finns många fällor på vägen, framhåller Asiatiska utvecklingsbanken i en annan framtidsvision.”
Enligt Asiatiska utvecklingsbankens studie Asia 2050 har Asien enorma utvecklingsmöjligheter men utvecklingen går inte på autopilot. Man varnar för ekonomisk, social och kanske politisk instabilitet. Sju asiatiska länder ( Kina, Indien, Indonesien, Japan, Sydkorea, Malaysia och Thailand) väntas leda utvecklingen och stå för 90 procent av Asiens BNP 2050.
Myrsten skriver :” Men ADB betonar att det finns många hinder mot att klara en så kraftig tillväxt så länge : stora inkomstklyftor inom och mellan länder, massiv urbanisering , dåligt styre, korruption, brist på insyn och demokrati, åldrande befolkning, gränskonflikter, energibrist, kamp om naturresurser, klimatförändringar och förstörelse av miljön.”
För att undvika en sådan utveckling måste Asiens länder ta sig an alla utmaningar och öka sitt samarbete. Asien måste ta ett större ansvar för den internationella gemenskapen och arbeta för ett öppet världshandelssystem och ett stabilt finanssystem.
tisdag 30 augusti 2011
onsdag 24 augusti 2011
Blir det en ekonomisk världskris?
I DN debatt den 23 aug. 2011 har liberalen Johan Norberg givet en överraskande negativ beskrivning av världens ekonomi. Rubriken har följande lydelse :” Kaotiskt sönderfall väntar Europa om inget görs genast.” och underrubriken är lika alarmerande. Norberg skriver:”
Europas läge är kritiskt och vi måste agera nu. Annars riskerar vissa stater att kollapsa på ett sätt som hotar själva demokratin.”
Särskilt viktigt finner jag följande citat vara.:” Europas 90 viktigaste banker behöver förnya lån på 5 400 miljarder euro de närmaste två åren. Det är 45 procent av EU:s BNP. I längden är räddningspaketen fruktlösa. De behandlar oförmåga att betala gamla lån och skapar behov av framtida räddningspaket. Bördan underminerar också de stater som lånar ut, oavsett om de gör det med kontanter eller ” euroobligationer” . Spanien och Italien har redan gått från att vara livräddare till att bli potentiella drunkningsoffer.”
Att Europa inte kan räkna med hjälp utifrån framgår av följande citat :” 2008 mildrades fallet när räntan pressades i botten och staterna spenderade. Den ammunitionen är avverkad. Räntan är försumbar och pengarna är slut. Vi kan inte heller räkna med hjälp utifrån då USA:s skulder påminner om Europas och Kinas tillväxt bygger på exporten till väst och en inhemsk stimulansbubbla som riskerar att brista.”
Jag har kommenterat Norbergs bok ”Till världskapitalismens försvar” i en artikel med rubriken ” Försvar av kapitalismen övertygar inte mig”.(Sourze, Yngve Karlsson, sidan 3). När en så övertygad anhängare av kapitalismen som Norberg börjar tveka om vart kapitalismen är på väg, är det kanske på tiden att göra en ny granskning av kapitalismen. Varje gång det har hakat upp sig för kapitalismen har ett krig räddat den såsom andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Gulfkriget. De senaste krigen i Afghanistan och Irak har inte varit lika positiva för USA. De har i stället inneburit att USA har blivit svårt skuldsatt.
Europas läge är kritiskt och vi måste agera nu. Annars riskerar vissa stater att kollapsa på ett sätt som hotar själva demokratin.”
Särskilt viktigt finner jag följande citat vara.:” Europas 90 viktigaste banker behöver förnya lån på 5 400 miljarder euro de närmaste två åren. Det är 45 procent av EU:s BNP. I längden är räddningspaketen fruktlösa. De behandlar oförmåga att betala gamla lån och skapar behov av framtida räddningspaket. Bördan underminerar också de stater som lånar ut, oavsett om de gör det med kontanter eller ” euroobligationer” . Spanien och Italien har redan gått från att vara livräddare till att bli potentiella drunkningsoffer.”
Att Europa inte kan räkna med hjälp utifrån framgår av följande citat :” 2008 mildrades fallet när räntan pressades i botten och staterna spenderade. Den ammunitionen är avverkad. Räntan är försumbar och pengarna är slut. Vi kan inte heller räkna med hjälp utifrån då USA:s skulder påminner om Europas och Kinas tillväxt bygger på exporten till väst och en inhemsk stimulansbubbla som riskerar att brista.”
Jag har kommenterat Norbergs bok ”Till världskapitalismens försvar” i en artikel med rubriken ” Försvar av kapitalismen övertygar inte mig”.(Sourze, Yngve Karlsson, sidan 3). När en så övertygad anhängare av kapitalismen som Norberg börjar tveka om vart kapitalismen är på väg, är det kanske på tiden att göra en ny granskning av kapitalismen. Varje gång det har hakat upp sig för kapitalismen har ett krig räddat den såsom andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och Gulfkriget. De senaste krigen i Afghanistan och Irak har inte varit lika positiva för USA. De har i stället inneburit att USA har blivit svårt skuldsatt.
fredag 19 augusti 2011
Stopp i Kina förödande?
I SvD den 15 aug. 2011 hittar jag en intressant artikel skriven av Patricia Hedelius med rubriken ” Stopp i Kina förödande”. .Den var den bästa artikeln om världsekonomin som jag läst på länge.
Inledningen har följande lydelse.” Många företag har redan drabbats av hårdare lånevillkor som införts för att kyla av ekonomin. Räntehöjningar kan därmed fälla ekonomin med en ljudlig duns till marken.”.
En andra inledning har följande lydelse :” Skuldkrisen i Europa och USA har satt kapitalmarknader i gungning och hotar den ekonomiska tillväxten. Kinas betydelse ökar samtidigt men det finns frågetecken även för tillståndet för världens näst största ekonomi.”
Dessa frågetecken behandlar Jamil Anderlini i en artikel i Financial Times den 12 aug. 2011 med rubriken ” Behind harsh lectures over US debt, China is a sinner too”. Anderlini skriver att centralregeringen i Kina bara har en statskuld på 17 procent av BNP vilket är lågt jämfört med USA (87 procent) UK (80 procent) och Japan (210 procent). Till Kinas statsskuld måste räknas skulder som kommuner och städer upptar. Om man räknar in dessa skulle Kinas statsskuld vara uppe i 90 procent.
Om Kinas situation skriver Hedelius följande :” Kina kan därmed tvingas att överge sin valutastrategi för att koppla ett fastare grepp om inflationen…Egentligen är det hög tid för Kina att återigen höja ränteläget för att skära toppen av inflationen. Hittills har nämligen Kina köpt dollar för att undvika att yuanen stärks för snabbt….Under 2008 och 2009 ökade den inhemska upplåningen kraftigt för att elda på den inhemska tillväxten på direkt order från Peking.”
Behovet av räntehöjningar i Kina kan bli den främsta anledningen till att Kina inte ännu en gång, som 2008, kan bli ett draglok för världsekonomin. Dessutom är det alltför skuldsatt för att fortsätta infrastruktursatsningarna. För världsekonomin är Kina mycket betydelsefullt och ett stopp i Kina skulle bli förödande som framgår av rubriken..
Inledningen har följande lydelse.” Många företag har redan drabbats av hårdare lånevillkor som införts för att kyla av ekonomin. Räntehöjningar kan därmed fälla ekonomin med en ljudlig duns till marken.”.
En andra inledning har följande lydelse :” Skuldkrisen i Europa och USA har satt kapitalmarknader i gungning och hotar den ekonomiska tillväxten. Kinas betydelse ökar samtidigt men det finns frågetecken även för tillståndet för världens näst största ekonomi.”
Dessa frågetecken behandlar Jamil Anderlini i en artikel i Financial Times den 12 aug. 2011 med rubriken ” Behind harsh lectures over US debt, China is a sinner too”. Anderlini skriver att centralregeringen i Kina bara har en statskuld på 17 procent av BNP vilket är lågt jämfört med USA (87 procent) UK (80 procent) och Japan (210 procent). Till Kinas statsskuld måste räknas skulder som kommuner och städer upptar. Om man räknar in dessa skulle Kinas statsskuld vara uppe i 90 procent.
Om Kinas situation skriver Hedelius följande :” Kina kan därmed tvingas att överge sin valutastrategi för att koppla ett fastare grepp om inflationen…Egentligen är det hög tid för Kina att återigen höja ränteläget för att skära toppen av inflationen. Hittills har nämligen Kina köpt dollar för att undvika att yuanen stärks för snabbt….Under 2008 och 2009 ökade den inhemska upplåningen kraftigt för att elda på den inhemska tillväxten på direkt order från Peking.”
Behovet av räntehöjningar i Kina kan bli den främsta anledningen till att Kina inte ännu en gång, som 2008, kan bli ett draglok för världsekonomin. Dessutom är det alltför skuldsatt för att fortsätta infrastruktursatsningarna. För världsekonomin är Kina mycket betydelsefullt och ett stopp i Kina skulle bli förödande som framgår av rubriken..
torsdag 11 augusti 2011
Måtte USA göra det rätta!
I min analys av världsekonomin utgår jag från två artiklar med likartat innehåll. Den ena artikeln var från 7 aug. 2011 införd i Financial Times under rubriken ” Only luck and wise policy can now save us from a double dip” och skriven av Gavyn Davies. Den andra artikeln var införd samma dag i Sydsvenskan och skriven av Per T. Ohlsson under rubriken ” Ur led är Amerika”.
Davies skriver följande :” Den globala marknadstilliten har kollapsat och visioner från 1930-talet bubblar upp. Sannolika recessionsmodeller lyser rött, några påstår att det är 50 procents chans att USA går in i en recession i slutet av året. De rikaste länderna behöver en lyckoträff och en vis politik för att förhindra en ”double dip”. Bara för några månader sedan var marknaden optimistisk och den globala ekonomin tycktes bestämd för ett tredje år av uppgång efter 2008 års svåra recession. Så kom oljeprishöjningen som minskade konsumtionen alltmedan arbets- och husmarknaden var svag. Efter att ha kastat alla tänkbara vapen mot recessionen och just ha kunnat tygla den är man inte överens om vad som man skall göra nu.”.
Per T. Ohlssons artikel ” Ur led är Amerika” har följande inledning :” Varje försök att lösa USA:s statsfinansiella problem utan skattehöjningar är befängt”. Inledningsrubrikerna fångar i ett nötskal USA:s nuvarande problem. Den främsta anledningen till problemen är det republikanska partiets motvilja att höja skatterna.. Inte ens de allra rikaste skall man beskatta hårdare. Redan under 1980-talet under Ronald Reagan förvandlades USA från världens största långivare till världens största låntagare.
Per T. Ohlsson skriver :” Republikanernas motstånd mot skattehöjningar och mot varje initiativ för utjämning av USA:s skriande sociala orättvisor har – som i fallet med Obamas sjukvårdsreform - övergått i blint raseri och absurda beskyllningar om ” socialism” och ” oamerikanska” värderingar.”
Om Obama skriver han följande :” Faktum är att Obama inte kan jämföras med någon av sina företrädare. När han valdes för tre år sedan fick USA sin förste svarte president. Mot bakgrund av USA:s dystra arv – slaveriet, lynchningarna, rasåtskillnaden – var det en fantastisk och enastående händelse.
USA:s infrastruktur är mycket eftersatt och skulle vid en upprustning ge många arbetstillfällen. Detta ter sig dock svårt med tanke på USA:s höga skuldsättning
Per T. Ohlsson har följande slutord :” När det verkligen gäller brukar amerikanska väljare sky extremism. Måtte de återigen, efter många om och men, göra det rätta. För sin egen skuld och för världens”.
Davies skriver följande :” Den globala marknadstilliten har kollapsat och visioner från 1930-talet bubblar upp. Sannolika recessionsmodeller lyser rött, några påstår att det är 50 procents chans att USA går in i en recession i slutet av året. De rikaste länderna behöver en lyckoträff och en vis politik för att förhindra en ”double dip”. Bara för några månader sedan var marknaden optimistisk och den globala ekonomin tycktes bestämd för ett tredje år av uppgång efter 2008 års svåra recession. Så kom oljeprishöjningen som minskade konsumtionen alltmedan arbets- och husmarknaden var svag. Efter att ha kastat alla tänkbara vapen mot recessionen och just ha kunnat tygla den är man inte överens om vad som man skall göra nu.”.
Per T. Ohlssons artikel ” Ur led är Amerika” har följande inledning :” Varje försök att lösa USA:s statsfinansiella problem utan skattehöjningar är befängt”. Inledningsrubrikerna fångar i ett nötskal USA:s nuvarande problem. Den främsta anledningen till problemen är det republikanska partiets motvilja att höja skatterna.. Inte ens de allra rikaste skall man beskatta hårdare. Redan under 1980-talet under Ronald Reagan förvandlades USA från världens största långivare till världens största låntagare.
Per T. Ohlsson skriver :” Republikanernas motstånd mot skattehöjningar och mot varje initiativ för utjämning av USA:s skriande sociala orättvisor har – som i fallet med Obamas sjukvårdsreform - övergått i blint raseri och absurda beskyllningar om ” socialism” och ” oamerikanska” värderingar.”
Om Obama skriver han följande :” Faktum är att Obama inte kan jämföras med någon av sina företrädare. När han valdes för tre år sedan fick USA sin förste svarte president. Mot bakgrund av USA:s dystra arv – slaveriet, lynchningarna, rasåtskillnaden – var det en fantastisk och enastående händelse.
USA:s infrastruktur är mycket eftersatt och skulle vid en upprustning ge många arbetstillfällen. Detta ter sig dock svårt med tanke på USA:s höga skuldsättning
Per T. Ohlsson har följande slutord :” När det verkligen gäller brukar amerikanska väljare sky extremism. Måtte de återigen, efter många om och men, göra det rätta. För sin egen skuld och för världens”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
