Marx läst på nytt.

I en artikel i SvD den 29 juli 2013 under rubriken ” Borgarnas stöd Marx räddning” behandlar Anders Burman Karl Marx liv och verk. Jag har själv här på Sourze den 7 febr.2007 kommenterat Marx Kapitalet under rubriken ”Jag har läst Marx Kapitalet på nytt”

Burmans artikel har följande inledning :” Karl Marx har fått ny aktualitet i och med den djupa ekonomiska krisen. En av flera nya böcker är skriven av historikern Jonathan Sperber, som försöker förstå personen och tänkaren Marx utifrån hans egen tid.”

Marx skrev med utgångspunkt från det tioåriga kretsloppet av stagnation, uppsving, överproduktion och kriser som under tiden 1825 – 1867 ständigt upprepades. Dessutom hade man den långa depressionen som varade mellan 1873 och 1889. Senare depressioner och lågkonjunkturer är den på 1930-talet (1929-1939), oljekrisen 1973, krisen i början av 1990-talet och den senaste krisen 2008.

Den främste kritikern av Marx kom från de egna leden genom Eduard Bernstein som kallades för revisionist eftersom han ville revidera Marx läror. Han hävdade gentemot Marx att kapitalet inte koncentrerades på allt färre händer, att medelklassen inte försvann och att arbetarklassen inte utarmades.

Om Sovjets sammanbrott har jag skrivit följande :” Jag har just läst en artikel i International Heraeld Tribune den 3-4 febr. 2007 om orsaken till Sovjets sammanbrott. Journalisten frågar Vladimir Mau the president of Russia´s Academy of National Economy följande :´Jag nämnde för honom att förvisso dog Sovjetunionen på grund att oljepriset föll till 10 dollar per fat strax efter att Gorbatjov kom till makten, inte på grund av vad Ronald Reagan gjorde. Mau svarade att det var `high oil prices´ som dödade Sovjetunionen. Det stigande oljepriset under 1970-talet lurade Sovjet att öka subsidierna hemma och invadera Afghanistan och när sedan oljepriset sjönk under 1980-talet hjälpte det till att störta ett överansträngt imperium.”

Jag tror att det var på ovanstående sätt som Marx efterföljare i Sovjetunionen förlorade makten, inte på grund av marxismens svagheter.

Studier i kinesiska slöseri?

I en artikel i DN debatt den 12 juli 2013 med rubriken ” Studier i kinesiska språket ofta slöseri med resurser” redogör professorn i Shanghai Erik Ringmar för sin syn på studier i kinesiska.

Artikeln har följande inledning : ” Kinesiska är inget världsspråk, trots att det talas av 1,3 miljarder i Kina. När kineser gör internationella affärer gör de det på engelska. Att låta svenska elever lära sig kinesiska är därför i det närmaste meningslöst – det är viktigare att lära sig bättre engelska.”

Rubrik och inledning säger det mesta om artikelns innehåll. Jag har själv studerat kinesiska vid Göteborgs universitet så jag vet att det är ett svårt språk att lära sig. Jag lärde mig som mest 500 tecken men för att behärska kinesiska behöver man kunna 2000 tecken. Eftersom jag inte har använt språket sedan dess har jag glömt det mesta. Jag borde i stället ha studerat franska eller italienska. Då hade jag kunnat använda dessa språk. Som det nu är behärskar jag bara engelska och tyska och dessa språk har jag lärt mig genom att jag arbetat tillsammans med engelsmän och tyskar. Engelska lärde jag mig 1957 när jag arbetade i en handelsträdgård i åtta månader i London och tyska när jag arbetade med tyskar i Bergianska trädgården 1954. Tyska var det första språk jag lärde mig och det upplevde jag som lätt att lära sig eftersom många ord liknade de svenska och att man uttalade orden likadant som man skrev dem. Det kan gå tio år sedan jag talade tyska sist men efter att ha talat det någon timme flyter det ganska bra. Det upplevde jag när jag åkte genom Tyskland och jag talade med en studentska. I kupén satt en svensk som förstod vad vi sade men inte kunde tala tyska. Därefter talade vi engelska med varandra.

Sovjetledare populära i Ryssland

I en artikel i DN den 12 juli med rubriken ” Ny vår för Sovjettidens hånade ledare ” redogör Ingmar Nevéus  för en opinionsundersökning som visade hur stor andel av ryssarna som ser positivt på ledarna i dag.

Högst anseende med 56 procent hade Leonid Brezjnev som var ledare mellan 1964 och 1982. På andra plats kommer Vladimir Lenin med 55 procent. Han var ledare mellan 1917 och 1924. På tredje plats med 48 procent kommer den siste tsaren Nikolaj II som regerade mellan 1894 och 1917, På fjärde plats kommer Nikita Chrusjtjov med 45 procent. Han regerade mellan 1953 och 1964. De sista platserna med 22 procent fick Michail Gorbatjov som regerade mellan 1985 och 1991 och Boris Jeltsin som regerade mellan 1991 och 1999.

Med tanke på den antikommunistiska propaganda som förts i Ryssland under ett kvarts sekel är utslaget i opinionsundersökningen sensationellt. Särskilt Brezjnevs plats i toppen är anmärkningsvärd med tanke på att hans regeringstid betraktades som en stagnationsperiod. och att han startade Afghanistankriget. Att Stalin åtnjuter så stor uppskattning får nog tillskrivas hans insats i kriget mot det nazistiska Tyskland. Gorbatjovs och Jeltsins låga siffror måste nog tillskrivas det kaos som omläggningen av ekonomin förorsakade. Att Gorbatjov gav upp imperiet tolkas som negativt och dessutom höjde han priset på vodka.så att ryssarna inte skulle supa ihjäl sig.

För och emot överskottsmålet.

I en artikel i SvD den 3 juli 2013 med rubriken ” Ekonomerna : Gräv ner överskottsmålet ” behandlar Lena Hennel en omstridd fråga.

Artikeln har följande inledning : ” Stora delar av den svenska ekonomeliten vill slopa dagens överskottsmål. Det visar en SvD-enkät. Politikerna skulle då få ökat utrymme för satsningar. Men flera ekonomer varnar för att politikerna inte skulle kunna hantera en sådan frihet.”

Av de politiska partierna är det bara vänsterpartiet som vill överge överskottsmålet och i stället ha en budget i balans. Miljöpartiet kan tänka sig att göra om systemet men varken finansminister Borg eller socialdemokraternas ekonomiske talesperson Magdalena Andersson är för ett slopande av överskottsmålet.

En anledning till att Sverige borde kunna överge överskottsmålet är den låga statsskulden på 38 procent av BNP. Anmärkningsvärt är att östblocksländerna har så låg statsskuld och särskilt de baltiska länderna utmärker sig.

Här är statsskulden i procent av BNP.: ”Estland 10 procent, Bulgarien 19 Luxemburg 21, Rumänien 38, Sverige 38, Lettland 41, Litauen 41 Danmark 46, Tjeckien 46, Slovakien 52 , Finland 53, Slovenien 54, Polen 56, Nederländerna 71 Malta 72, Österrike 73, Ungern 79, Tyskland 82, Spanien 84, EU-genomsnittet 85, Cypern 86, Storbritannien 90 Frankrike 90 Belgien 100, Irland 118 Portugal 124 Italien 127 Grekland 157.”