Vem hjälpte Hitler till makten?

I Henry Bamford Parkes bok Marxismen obducerad har jag funnit de bästa exemplen på hur fascismen och nazismen kunde vinna sådana framgångar under 1930-talet. I min artikel "Vem hjälpte Hitler till makten? (Sourze Yngve Karlsson sidan 5) har jag beskrivit förspelet till Hitlers makttillträde.
Parkes gör en bra beskrivning av kommunism och fascism. Han skriver följande:" Kommunismen var internationell, jämlikhetssträvande, antireligiös, antimystisk och kallt rationell. Fascismen spelade på nationalitet-, ras- och traditionmedvetandet, vädjade till människors längtan efter mystik, deras kärlek till känslosamhet och deras behov av att tillbedja och bjöd dem en förfalskad och barbarisk ritualens, ceremonins och mytens poesi."
Parkes beskriver hur nazisterna fick hela fjorton miljoner röster i valet i juli 1932. Man började då förhandla med borgerligheten om samarbete vilket fick till följd att man i det sista demokratiska valet förlorade röster till kommunisterna. Vad som hände sedan beskriver Parkes på följande sätt:" Under hela 1932 kunde den gamla tyska härskande klassen – industriidkare, godsägare, generaler, och byråkrater – genom sitt inflytande hos president Hindenburg behålla herraväldet över situationen, och då nazisterna förlorade i styrka, beslöt de att släppa dem in i regeringen som skydd mot det ännu större onda, som kommunismen utgjorde. Sedan Hitler och den nazistiska byråkratin väl en gång kommit i besittning av ämbeten, fortsatte de med att tillvälla sig makten och deras aristokratiska beskyddare drevs ut i obemärkthet. Under den tyska civilisationens hela debacle tävlade de båda marxistiska partierna med varandra om att genom svagheten i sitt uppträdande komma den marxistiska trosbekännelsens förutsägelser på skam. Socialdemokraterna, som hade räddat republiken 1920 men vilkas organisationer var försvagade på grund av den ökande arbetslösheten och kommunisternas ständiga angrepp, gjorde ingenting. Kommunisterna koncentrerade all sin ondska mot socialdemokraterna och röstade sida vid sida med nazisterna mot center- socialdemokratstyre. Under mera än ett år efter Hitlers seger fortsatte den internationella kommunismen att proklamera att nazismens seger inte var ett nederlag utan ett steg mot en kommunistisk seger, den hade gjort slut på socialdemokratins inflytande och berövat massorna deras illusioner.
Bara två år efter Hitlers makttillträde var det ett annat ljud i skällan från Stalin och kommunisterna. Om detta skriver Parkes följande:" Världskongressen 1935 antog ett program som upptog samarbete med liberalerna och socialdemokraterna i en folkfront till demokratins försvar och krävde att fascismens anlopp skulle hejdas genom ett kollektivt säkerhetssystem. Kommunisterna i hela världen befunnos plötsligt förkasta varenda teori, som de bekänt sig till före 1934 klandrat som verktyg åt kapitalistklassen och fascisterna. I stället för att i realiteten vara kapitalistisk diktatur var den borgerliga demokratin något som måste försvaras."
Åsa Linderborg recenserar i en artikel i Aftonbladet den 11 aug. 2009 under rubriken Kulturens dödgrävare en bok av Eric D. Weitz med titeln Weimartyskland – Löfte och tragedi. I underrubriken " Åsa Linderborg om Göran Hägglund – och slutet för Weimarrepubliken går Linderborg till hårt angrepp på Hägglunds kritik av kulturradikalerna. Mycket kan borgerligheten kritiseras för men att de skulle vilja införa diktatur är ett steg för långt. Som vänsterman ser jag gärna att borgerligheten kritiseras men det får vara någon måtta med kritiken.
Som framgår av ovanstående citat var både de båda marxistiska partierna och den demokratiska borgerligheten skyldiga till Hitlers makttillträde. Särskilt skyldiga var nog kommunisterna som helt missbedömde den politiska situationen i Tyskland. Det var kanske Stalins okunskap om förhållandena i Tyskland som gjorde att nazisterna kunde ta makten i landet.