Jag har läst två artiklar i Financial Times om risken för att få en förlorad generation. Den ena är skriven av Sarah O´Connor den 25 nov. 2009 med rubriken Concerns grow for a new lost generation. Den andra artikeln i FT var införd den 26 nov. 2009 under rubriken Taxpayers face a generation of pain skriven av Chris Giles. Dessutom kan jag rekommendera läsning av min artikel 2010 – Kris eller inte? (Sourze Yngve Karlsson sidan 10)
O´Connor skriver:” Experter är särskilt bekymrade på grund av att denna generation är enorm. De är barn till babyboomers födda mellan 1980 och i början av 90-talet. Liksom föräldrarna kommer dessa s.k. echo-boomers att ha en oproportionellt stor effekt på ekonomin och samhället alltmedan de lever sitt liv.”
Chris Giles skriver:” Public services kommer att bära den tyngsta bördan när det gäller budgetnedskärningar, särskilt i Storbritannien.”
Som framgår av ovanstående citat kommer den nuvarande ungdomsgenerationen få en svår start i livet. Den nuvarande depressionen kommer att vara den svåraste sedan trettiotalet. Arbetslösheten i USA bland 20 till 24 år gamla är 15,6 procent och för 16 till 19 år 27,6 En del tror att detta trauma som arbetslösheten innebär kommer att förändra generationen för alltid och skapa en förlorad generation. Återverkningarna av sysselsättningskrisen kommer även att vara kvar när man har blivit 40 år. Det innebär att man stannar längre på arbetsplatsen man har och att man sparar mera i stället för att spendera pengarna man tjänar.
År 2007 var budgetunderskottet i de rikaste länderna 1,9 procent av BNP. 2009 kommer det att bli 9,7 och för 2010 8,7. Man kan vänta sig indragna bidrag och högre skatter som en följd av krisen.
Min artikel skriven 2003 har följande underrubrik:” Inför år 2010 förutspås både arbetskraftsbrist och budgetproblem. Problemen blir dock enligt min mening begränsade.” Det blir knappast arbetskraftsbrist men väl budgetproblem.
måndag 30 november 2009
söndag 22 november 2009
För och emot ECT-behandling.
Jag såg Uppdrag gransknings program om ECT-behandling eller som det annars kallas elchockbehandling. Jag har egen erfarenhet med sex behandlingar i början av året. Jag frågade läkaren om anledningen till behandlingen var svaret att man ville upphäva min depression.
I tv-programmet framhävdes biverkningarna i form av minnesförlust. Natten innan första behandlingen sov jag inte på grund av min rädsla att tappa minnet. Mina farhågor var dock i stort sett ogrundade om jag bedömer min nuvarande minnesförmåga med den jag hade före behandlingen. Frånsett att jag råkar ut för tillfälliga hjärnsläpp som kanske snarare har med min ålder att göra, har jag inte märkt någon större förändring av minneskapaciteten. Jag kan fortfarande rabbla de latinska verbböjningarna och årtalen för de historiska händelserna. Jag har recenserat ett antal tidningsartiklar och böcker. Jag läser fortfarande engelska tidningar utan svårighet.
Efter att ha sett programmet går mina tankar till läkarna som nu får det svårare att rekommendera ECT trots att det kanske räddar livet på patienten som annars kanske skulle begå självmord. Före behandlingen var jag mycket självmordsbenägen men är det inte längre. Jag kan därför inte avråda någon att genomgå behandlingen.
I tv-programmet framhävdes biverkningarna i form av minnesförlust. Natten innan första behandlingen sov jag inte på grund av min rädsla att tappa minnet. Mina farhågor var dock i stort sett ogrundade om jag bedömer min nuvarande minnesförmåga med den jag hade före behandlingen. Frånsett att jag råkar ut för tillfälliga hjärnsläpp som kanske snarare har med min ålder att göra, har jag inte märkt någon större förändring av minneskapaciteten. Jag kan fortfarande rabbla de latinska verbböjningarna och årtalen för de historiska händelserna. Jag har recenserat ett antal tidningsartiklar och böcker. Jag läser fortfarande engelska tidningar utan svårighet.
Efter att ha sett programmet går mina tankar till läkarna som nu får det svårare att rekommendera ECT trots att det kanske räddar livet på patienten som annars kanske skulle begå självmord. Före behandlingen var jag mycket självmordsbenägen men är det inte längre. Jag kan därför inte avråda någon att genomgå behandlingen.
måndag 16 november 2009
Ryssland blir världens kornbod?
I en artikel i Financial Times den 13 nov. 2009 med rubriken Kremlin attempts to double grain exports tror artikelförfattaren Isabel Gorst på en fördubbling av spannmålsexporten från Ryssland.. Det är en förvånansvärd vändning. Jag visste inte ens att man exporterade spannmål därifrån.
Enligt underrubriken fordras det dock utländska investeringar för att Ryssland på nytt skall bli världens kornbod. Regionen är redan en av världens toppexporterare när det gäller vete, korn och majs och kan fördubbla exporten inom de närmaste 15 åren. Bland de största investerarna är Stenbäcksägda Black Earth Farming som har 500 000 hektar mark under sin ägo i Ryssland. Även de bördigaste jordarna har för närvarande bara en tredjedel av avkastningen i Västeuropa och stora områden ligger för fäfot.
Den främsta flaskhalsen är dock infrastrukturen i form av vägar, järnvägar, hamnar och silos. När dessa är utbyggda kommer Ryssland, Ukraina och Kazakhstan att bli en storexportör av mat till världens hungriga.
Enligt underrubriken fordras det dock utländska investeringar för att Ryssland på nytt skall bli världens kornbod. Regionen är redan en av världens toppexporterare när det gäller vete, korn och majs och kan fördubbla exporten inom de närmaste 15 åren. Bland de största investerarna är Stenbäcksägda Black Earth Farming som har 500 000 hektar mark under sin ägo i Ryssland. Även de bördigaste jordarna har för närvarande bara en tredjedel av avkastningen i Västeuropa och stora områden ligger för fäfot.
Den främsta flaskhalsen är dock infrastrukturen i form av vägar, järnvägar, hamnar och silos. När dessa är utbyggda kommer Ryssland, Ukraina och Kazakhstan att bli en storexportör av mat till världens hungriga.
torsdag 12 november 2009
Kan judar bli fascister? del 2
Göran Rosenberg har tagit upp spörsmålet med om de kristna borde ha behållit gamla testamentet i en artikel i DN den 27 okt. 2009 med rubriken Vad göra med judarna? Där påtalar han att om gamla testamentet är sant kan inte nya testamentet vara det. En sekt, nämligen mankéerna, hade tagit bort gamla testamentet och kyrkofadern Augustinus var i sin ungdom mot att innefatta den judiska delen av bibeln som en del av kristendomens urkunder. Rosenberg frågar sig om det inte varit bättre om judarna hade fått behålla sin bibel och sina profeter för sig själva. Frågan är då vad det blivit av kristendomen. Jag rekommenderar också läsning av min artikel Judarnas situation i Palestina (Sourze Yngve Karlsson sidan 12)
Rosenberg skriver i artikeln om judarna följande:” Att kristendomen började som en judisk sekt är obestridligt. Jesus var jude, liksom hans lärjungar, liksom hans främsta apostel Paulus. Jesu sista måltid var en judisk påskmåltid. Paulus predikade i judiska synagogor skrev brev till judiska församlingar, upprätthöll den judiska lagen och var övertygad att Jesus Kristus var fullbordandet av judiska profetior.
Att operera bort det judiska arvet ur kristendomen förutsätter följaktligen en massaker på kristendomens urkunder censureringen och revideringen av Nya Testamentet, annulleringen av Gamla Testamentet och ogiltigförklaringen av judiska berättelser som en gång gav poetisk kraft och messiansk innebörd åt Kristusgestalten”
På ett annat ställe heter det.:” Om den kristna berättelsen är sann måste den judiska berättelsen också vara det eftersom den Gud som uppenbarar Lagen för Moses är samma Gud som föder Kristus till världen. Det måste följaktligen finnas en gudomlig mening med judarnas Lag , ja även judarnas sätt att uppfylla Lagen.”
Det som förvånar mig att det inte blivit någon debatt om de slutsatser som Rosenberg kommer fram till i boken Det förlorade landet eller i artikeln Vad göra med judarna? Hur kan man diskutera Israels och Palestinas framtida utveckling utan att kunna dess historia.
Tidigare premiärministern Shimon Peres ironiserar i sin bok The New Middle East över bosättarnas term för de ockuperade områdena Jesha, på en gång det hebreiska namnet för frälsning och akronymen för Judéen, Samarien och Gaza. Han polemiserar mot föreställningen att Israel är predestinerat att leva i militär, politisk och religiös konflikt med sin omgivning. Militär ockupation av ett annat folk står i direkt motsättning till de demokratiska värden som stadfästs i staten Israels självständighetsförklaring, och fördärvar statens institutioner och invånare.
Nu står motsättningen mellan Israels nuvarande president Peres och nuvarande premiärministern Netanyahu om vägvalet för ett framtida Israel. Av områdena som ingår i ”Jesha” är Gaza utrymt och nu återstår att hejda bosättningarna och utrymma bosättningar på Västbanken. Frågan är om Netanyahu kan övertalas att gå med på en reträtt och en annan fråga är om Hamas kommer att överta presidentposten efter Abbas som inte vill omväljas. Frågan är om president Obama kan pressa Netanyahu till eftergifter när det gäller bosättningarna. Hittills har de fortsatt oberoende om det har varit vänster- eller högerregimer vid makten.
Rosenberg skriver i artikeln om judarna följande:” Att kristendomen började som en judisk sekt är obestridligt. Jesus var jude, liksom hans lärjungar, liksom hans främsta apostel Paulus. Jesu sista måltid var en judisk påskmåltid. Paulus predikade i judiska synagogor skrev brev till judiska församlingar, upprätthöll den judiska lagen och var övertygad att Jesus Kristus var fullbordandet av judiska profetior.
Att operera bort det judiska arvet ur kristendomen förutsätter följaktligen en massaker på kristendomens urkunder censureringen och revideringen av Nya Testamentet, annulleringen av Gamla Testamentet och ogiltigförklaringen av judiska berättelser som en gång gav poetisk kraft och messiansk innebörd åt Kristusgestalten”
På ett annat ställe heter det.:” Om den kristna berättelsen är sann måste den judiska berättelsen också vara det eftersom den Gud som uppenbarar Lagen för Moses är samma Gud som föder Kristus till världen. Det måste följaktligen finnas en gudomlig mening med judarnas Lag , ja även judarnas sätt att uppfylla Lagen.”
Det som förvånar mig att det inte blivit någon debatt om de slutsatser som Rosenberg kommer fram till i boken Det förlorade landet eller i artikeln Vad göra med judarna? Hur kan man diskutera Israels och Palestinas framtida utveckling utan att kunna dess historia.
Tidigare premiärministern Shimon Peres ironiserar i sin bok The New Middle East över bosättarnas term för de ockuperade områdena Jesha, på en gång det hebreiska namnet för frälsning och akronymen för Judéen, Samarien och Gaza. Han polemiserar mot föreställningen att Israel är predestinerat att leva i militär, politisk och religiös konflikt med sin omgivning. Militär ockupation av ett annat folk står i direkt motsättning till de demokratiska värden som stadfästs i staten Israels självständighetsförklaring, och fördärvar statens institutioner och invånare.
Nu står motsättningen mellan Israels nuvarande president Peres och nuvarande premiärministern Netanyahu om vägvalet för ett framtida Israel. Av områdena som ingår i ”Jesha” är Gaza utrymt och nu återstår att hejda bosättningarna och utrymma bosättningar på Västbanken. Frågan är om Netanyahu kan övertalas att gå med på en reträtt och en annan fråga är om Hamas kommer att överta presidentposten efter Abbas som inte vill omväljas. Frågan är om president Obama kan pressa Netanyahu till eftergifter när det gäller bosättningarna. Hittills har de fortsatt oberoende om det har varit vänster- eller högerregimer vid makten.
onsdag 4 november 2009
Kan judar bli fascister?
Kunde europeiska judar bli fascister? Före 1933, ja faktiskt också före 1939, var enligt Göran Rosenbergs bok Det förlorade landet, ”svaret inte särskilt komplicerat. Självklart kunde judar bli fascister… Självklart kunde judar lockas av karismatiska ledare, av fanor, av det militära organiserandets kollektiva identitet, av fanor, marscher och massmöten av Nationens överhöghet. I den italienska fasciströrelsen, som ju inte var programmatiskt rasistisk eller antisemitisk, var länge andelen judiska aktivister långt större än judarnas andel av befolkningen.”
En av de ledande personerna bakom judisk fascism var Vladimir Jabotinsky . Om hans idéer har Rosenberg följande att förtälja:” Den judiska stat Jabotinsky drömde om att upprätta i Palestina hade från tidig början tydliga fascistiska drag : autokratiskt och karismatiskt ledarskap i stället för parlamentarism och demokrati, statligt organiserade yrkeskorporationer i stället för partier och fackföreningar, statlig reglering av arbetsmarknaden i stället för fri förhandlings- och strejkrätt.”
Efter sexdagarskriget 1967 blev trettiotalets idéer gångbara i högerkretsar. Roseberg skriver:” Efter 1967 revs plötsligt koloniseringens historia upp igen. I argumenten för eller emot judisk kolonisering av nyockuperade områdena, Judéen och Samarien, ekade argumenten för och emot den judiska koloniseringen på trettio- och fyrtiotalen. Det ” mirakulösa” herraväldet över nya ” historiska” territorier blottlade dittills omsorgsfullt bortträngda moment i det sionistiska statsbygget. Plötsligt fanns grupper som öppet företrädde idén om diskriminering, kolonisering och fördrivning på grundval av etnisk – religiös – nationell tillhörighet”
Tio år senare, 1977, blev den starkt nationalistiske ledaren Menachim Begin premiärminister. Han valdes på en politisk plattform som slog fast det judiska folkets ” eviga och okränkbara ” rätt till Landet Israel, vilket förtydligades:” Mellan havet och Jordanfloden skall odelad judisk suveränitet råda.” En annan extrem ledare Yitzhak Shamir som kom till Palestina 1935 från Polen blev senare också premiärminister. Han drogs tidigt till en gerillaorganisation kallad Sternligan uppkallad efter poeten Abraham Stern. De drev inledningsvis tesen att Hitler och Churchill var lika goda kålsupare, att världskriget var en kraftmätning mellan gott och ont och att Tyskland i själva verket var en potentiell allierad. Genom att deportera en majoritet av Europas judar till Palestina skulle Hitler kunna slå två flugor i en smäll, dels bli av med de förhatliga judarna, dels undergräva britternas makt. Man ville upprätta en judisk stat ”från Nilen till Eufrat”.
Begins, Shamirs och nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahus parti hette ursprungligen Herut men heter nu Likud. Om Heruts förvandling till Likud skriver Rosenberg följande:” Herut utstrålade plötsligt profetisk förvissning, arbetarsionismen däremot ambivalans och bristande självförtroende, ett självförtroende som knäcktes helt i oktober 1973, då också myten om dess militärstrategiska genialitet fick sig en dödlig knäck. I det uppskjutna valet i december samma år förlorade arbetarpartiet sju procentenheter (till 39,6) medan högerkoalitionen Likud ökade med motsvarande (till 30,2. Ett val senare var mytskiftet ett faktum.”
Tidigare premiärministern Shimon Peres ironiserar i sin bok The New Middle East” över bosättarnas term för de ockuperade områdena Jesha, på en gång det hebreiska namnet för frälsning och akronymen för Judéen, Samarien och Gaza. Han polemiserar mot föreställningen att Israel är predestinerat att leva i militär, politisk och religiös konflikt med sin omgivning. Militär ockupation av ett annat folk står i direkt motsättning till de demokratiska värden som stadfästs i staten Israels självständighetsförklaring, och fördärvar statens institutioner och invånare.”
Nu står ställningen mellan Israels nuvarande president Peres och nuvarande premiärministern Netanyahu om vägvalet för ett framtida Israel.
En av de ledande personerna bakom judisk fascism var Vladimir Jabotinsky . Om hans idéer har Rosenberg följande att förtälja:” Den judiska stat Jabotinsky drömde om att upprätta i Palestina hade från tidig början tydliga fascistiska drag : autokratiskt och karismatiskt ledarskap i stället för parlamentarism och demokrati, statligt organiserade yrkeskorporationer i stället för partier och fackföreningar, statlig reglering av arbetsmarknaden i stället för fri förhandlings- och strejkrätt.”
Efter sexdagarskriget 1967 blev trettiotalets idéer gångbara i högerkretsar. Roseberg skriver:” Efter 1967 revs plötsligt koloniseringens historia upp igen. I argumenten för eller emot judisk kolonisering av nyockuperade områdena, Judéen och Samarien, ekade argumenten för och emot den judiska koloniseringen på trettio- och fyrtiotalen. Det ” mirakulösa” herraväldet över nya ” historiska” territorier blottlade dittills omsorgsfullt bortträngda moment i det sionistiska statsbygget. Plötsligt fanns grupper som öppet företrädde idén om diskriminering, kolonisering och fördrivning på grundval av etnisk – religiös – nationell tillhörighet”
Tio år senare, 1977, blev den starkt nationalistiske ledaren Menachim Begin premiärminister. Han valdes på en politisk plattform som slog fast det judiska folkets ” eviga och okränkbara ” rätt till Landet Israel, vilket förtydligades:” Mellan havet och Jordanfloden skall odelad judisk suveränitet råda.” En annan extrem ledare Yitzhak Shamir som kom till Palestina 1935 från Polen blev senare också premiärminister. Han drogs tidigt till en gerillaorganisation kallad Sternligan uppkallad efter poeten Abraham Stern. De drev inledningsvis tesen att Hitler och Churchill var lika goda kålsupare, att världskriget var en kraftmätning mellan gott och ont och att Tyskland i själva verket var en potentiell allierad. Genom att deportera en majoritet av Europas judar till Palestina skulle Hitler kunna slå två flugor i en smäll, dels bli av med de förhatliga judarna, dels undergräva britternas makt. Man ville upprätta en judisk stat ”från Nilen till Eufrat”.
Begins, Shamirs och nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahus parti hette ursprungligen Herut men heter nu Likud. Om Heruts förvandling till Likud skriver Rosenberg följande:” Herut utstrålade plötsligt profetisk förvissning, arbetarsionismen däremot ambivalans och bristande självförtroende, ett självförtroende som knäcktes helt i oktober 1973, då också myten om dess militärstrategiska genialitet fick sig en dödlig knäck. I det uppskjutna valet i december samma år förlorade arbetarpartiet sju procentenheter (till 39,6) medan högerkoalitionen Likud ökade med motsvarande (till 30,2. Ett val senare var mytskiftet ett faktum.”
Tidigare premiärministern Shimon Peres ironiserar i sin bok The New Middle East” över bosättarnas term för de ockuperade områdena Jesha, på en gång det hebreiska namnet för frälsning och akronymen för Judéen, Samarien och Gaza. Han polemiserar mot föreställningen att Israel är predestinerat att leva i militär, politisk och religiös konflikt med sin omgivning. Militär ockupation av ett annat folk står i direkt motsättning till de demokratiska värden som stadfästs i staten Israels självständighetsförklaring, och fördärvar statens institutioner och invånare.”
Nu står ställningen mellan Israels nuvarande president Peres och nuvarande premiärministern Netanyahu om vägvalet för ett framtida Israel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
