torsdag 30 december 2010

Caesars galliska krig.

Jag har återigen läst Julius Caesars bok” Kriget i Gallien”. Caesar (100-44 f. Kr) berättar detaljerat om striderna mot gallerna som ägde rum mellan 58 och 50 före Kristus.. Kriget har också behandlats i en av Tintinböckerna.

I Bonniers Världshistoria kan man läsa följande:” Caesar kom till Gallien år 58 f. Kr. Åtta år senare hade han lagt under sig ett land som var dubbelt så stort som Italien och hade minst 5,7 miljoner invånare, kanske 15 miljoner. Han hade till sitt förfogande en armé som under sin glanstid vid upproret år 54 – 52 bestod av tio legioner eller sammanlagt 60 000 man plus en del rytteri….Uppgifterna är säkert överdrivna.”

Överdrivna är nog också uppgifterna om tillryggalagda sträckor särskilt om man hade full packning bestående av förutom svärd, två spjut, käpp med sädesranson, kokkärl, kvarn, kopp, såg, korg, yxa, skära, hacka och spade allt vägande 20 kilo.

Om Caesars snille som militär ledare kan det knappast råda någon tvekan. Det gällde i fyra hänseenden .1) förmågan att tillförsäkra sig om soldaternas tillgivenhet 2) i förmågan att blixtsnabbt bedöma en situation under ett slag 3) kallblodigheten under press 4) i snabbheten överhuvudtaget.

Om Caesars ledaregenskaper har Bonniers världshistoria följande att förtälja:” Att Caesar kunde få sina soldater att prestera det otroliga måste tillskrivas hans ovanliga ledaregenskaper. Ständigt var han med själv där striden var som mest kritisk under ett slag. Hans mod och självtillit var okuvliga. Av soldaterna krävde han järnhård disciplin under strid, men gav dem fria tyglar före och efter. Han var mer rundhänt än någon annan härförare. Han fördubblade soldaternas sold och gav dem rikligt byte. Han förmådde skapa en kåranda som ingen annan härförare under senrepubliken.”

”Först under det stora upproret år 53 – 51 under ledning av Vercingetorix fann de flesta galliska stammarna varandra, till och med eduer och arverner. Vercingetorix har i Frankrike betraktats som den förste nationelle frihetshjälten. Att han var en stor folkledare kan knappast betvivlas men som fältherre var han en katastrof.. I varje fall gav Caesar det galliska upproret en slutlig knäck när han år 52 erövrade Vercingetorix huvudfäste Alesia i Bourgogne.”

lördag 18 december 2010

Renminbi en världsvaluta ?

Den kinesiska valutan Renminbi, också kallad yuan, håller sakta på att internationaliseras. Det skriver Robert Cookson och Geoff Dyer om i Financial Times den 14 dec. 2010 med rubriken ” Yuan direction”. Underrubriken har följande lydelse:” Försiktigt men ändå välövervägt håller Kina på att internationalisera sin ekonomi en process som kan få en stor inverkan på handel, global finans och geopolitik.”

Renminbin håller på att bli global samtidigt som framtiden för euron är osäker. Till slut kan förändringen försvåra USA:s förmåga att låna i egna valutan. I Kina börjar man kalla renminbi för hongbi där man jämför egna valutan med USA:s greenback. Hong är röd på kinesiska. Världsekonomin rör sig sakta men säkert från greenback till redback. Det är förvånansvärt lite handel med renminbi med tanke på att den kinesiska ekonomin är den näst största ekonomin men det beror på att Kina har kvar valutakontrollen och har restriktioner när det gäller handel med valutor. En orsak till krisen i världsekonomin är att USA har kunnat låna ohållbart i den egna valutan.

I juli år startade handeln med Rmb och Malaysia blev det första landet som hade Rmb i sin valutareserv. Handeln ökade från ingenting för ett och ett halvt år sedan till 340 miljarder Rmb mellan juni och november. Avsättningar i Hongkong ökade med 45 procent till 217 miljarder Rmb i oktober. Kina försöker att utnyttja handeln med valutor i Hongkong som ett laboratorium där man kan uppmuntra internationella företag och investerare att handla i Rmb-noterade produkter. I framtiden kommer troligen Rmb att vara en världsvaluta.

onsdag 8 december 2010

Korea och Vietnam - en jämförelse.

Per T Ohlsson har i Sydsvenskan den 5 dec. 2010 behandlat situationen i Korea under rubriken ”Farligast i världen”. Underrubriken har följande lydelse:” Ingenstans, inte ens i Mellan-östern, är tröskeln mellan en liten skärmytsling och ett storskaligt krig så låg som här”. Jag har själv behandlat Korea i en artikel med rubriken ”Koreakriget – en 1900-talstragedi”.(Sourze Yngve Karlsson sidan 8)

Korea och Vietnam har drabbats svårt av kolonisering, långvariga krig och delning av länderna. Korea var en japansk koloni mellan 1910 och 1945. Efter andra världskriget delades landet upp mellan segrarmakterna USA och Sovjet. De båda koreanska staterna upprättades år 1948. Både Nordkorea under Kim Il Sung och Sydkorea under Syngman Rhee gjorde anspråk att företräda hela landet. FN dominerat av USA erkände Rhees korrupte och impopulära regim som Koreas lagliga regering. Kriget började den 25 juni 1950 med att nordkoreanska trupper överskred gränsen (38:e breddgraden). I mitten av september höll sydkoreanerna och amerikanerna bara ett brohuvud runt Pusan längst i söder. Förstärkningar gjorde att den amerikanske befälhavaren MacArthur kunde gå till motoffensiv och i oktober trängde USA-trupper in i Nordkorea. När trupperna närmade sig kinesiska gränsen ingrep Kina och tvingade tillbaka de amerikanska trupperna till den 38:e breddgraden. Om dessa trupper hade gjort halt vid nordkoreanska gränsen kunde kriget tagit slut redan i oktober 1950 men på grund av intåget i Nordkorea skulle det vara till den 27 juli 1953 då ett vapenstillestånd kom till stånd. Någon fred har det inte blivit sedan dess.

Vietnam var ursprungligen en fransk koloni men gjorde uppror mot kolonialmakten och fick en fred 1954 som delade landet i Nord- och Sydvietnam där nord regerades av kommunisterna och syd av en USA-vänlig regim. Efter hårda strider lyckades kommunisterna ena landet 1975. Numera betraktas det enade Vietnam som en tigerekonomi. I det delade Korea är det bara Sydkorea som är en tigerekonomi medan Nordkorea är beroende av hjälp utifrån för sin försörjning.

torsdag 2 december 2010

Inget knäfall för Mao?

Jag har läst Kim Salomons artikel i SvD den 22 november 2010 med rubriken :” Knäfall för Mao gav livet mening i väst.” Underrubriken har följande lydelse:” Hur kunde den kinesiska kulturrevolutionen utöva en sådan dragningskraft på studenter och intellektuella på 1960-talet? Historikern Richard Wolin försöker i ny bok besvara frågan ur ett franskt perspektiv.”

Artikeln är gefundenes fressen för alla antikommunister som säger att de hela tiden hade rätt när det gällde kommunismen. Salomon skriver följande:” Åtskilliga av 1900-talets maoister liksom marxist-leninister och nazister var förstås mycket medvetna om vad ett totalitärt system stod för. Men andra saknade insikt… Det är inte enkelt att dra lärdom av 1900-talets skräckkabinett. Det förflutna tenderar att bli ett skafferi där man plockar fram det som för stunden känns attraktivt, det vill säga det som sitter rätt i samtiden.”

Maoismens livstid i Frankrike blev kortvarig Den började i mitten av 1960-talet och slutade abrupt 1974 då Solzjenitsyns bok om Gulag publicerades och starkt bidrog till att kommunistiska utopiers trovärdighet ifrågasattes. Sedan följde avslöjandena om de röda khmerernas verksamhet i Kambodja under senare delen av 1970-talet. Paradigmet ändrades från antihumanism till ny humanism och 1980-talets nya franska filosofer gjorde entré.

Jag personligen, som har socialismen som en grundåskådning, ansåg inte att jag hade fel när jag försvarade östblockets länder. Jag ansåg att dessa länder i en framtid kunde bli mer demokratiska än de kapitalistiska länderna genom att införa ekonomisk demokrati. Nu blev det inte så eftersom man där nu har infört kapitalism. Om man jämför Östeuropa med Sydeuropa som också hade diktaturer utfaller det ofta till östs fördel. En fördel med mitt ställningstagande för vänstern var att jag ständigt måste vässa mina argument i opposition till de ledande uppfattningarna i samhället. Jag börjar dagen med att läsa SvD på 7 eleven och fortsätter med DN och Financial Times på biblioteket.