Inget knäfall för Mao?

Jag har läst Kim Salomons artikel i SvD den 22 november 2010 med rubriken :” Knäfall för Mao gav livet mening i väst.” Underrubriken har följande lydelse:” Hur kunde den kinesiska kulturrevolutionen utöva en sådan dragningskraft på studenter och intellektuella på 1960-talet? Historikern Richard Wolin försöker i ny bok besvara frågan ur ett franskt perspektiv.”

Artikeln är gefundenes fressen för alla antikommunister som säger att de hela tiden hade rätt när det gällde kommunismen. Salomon skriver följande:” Åtskilliga av 1900-talets maoister liksom marxist-leninister och nazister var förstås mycket medvetna om vad ett totalitärt system stod för. Men andra saknade insikt… Det är inte enkelt att dra lärdom av 1900-talets skräckkabinett. Det förflutna tenderar att bli ett skafferi där man plockar fram det som för stunden känns attraktivt, det vill säga det som sitter rätt i samtiden.”

Maoismens livstid i Frankrike blev kortvarig Den började i mitten av 1960-talet och slutade abrupt 1974 då Solzjenitsyns bok om Gulag publicerades och starkt bidrog till att kommunistiska utopiers trovärdighet ifrågasattes. Sedan följde avslöjandena om de röda khmerernas verksamhet i Kambodja under senare delen av 1970-talet. Paradigmet ändrades från antihumanism till ny humanism och 1980-talets nya franska filosofer gjorde entré.

Jag personligen, som har socialismen som en grundåskådning, ansåg inte att jag hade fel när jag försvarade östblockets länder. Jag ansåg att dessa länder i en framtid kunde bli mer demokratiska än de kapitalistiska länderna genom att införa ekonomisk demokrati. Nu blev det inte så eftersom man där nu har infört kapitalism. Om man jämför Östeuropa med Sydeuropa som också hade diktaturer utfaller det ofta till östs fördel. En fördel med mitt ställningstagande för vänstern var att jag ständigt måste vässa mina argument i opposition till de ledande uppfattningarna i samhället. Jag börjar dagen med att läsa SvD på 7 eleven och fortsätter med DN och Financial Times på biblioteket.