Reformism eller revolution?

Jag har läst Johan Lönnroths bok Politisk ekonomi. Lönnroth är liksom jag en vänsterman och har ett vänsterperspektiv när han skriver. Han har varit docent i nationalekonomi vid Göteborgs Universitet och har varit riksdagsledamot för vänsterpartiet i riksdagen.

Lönnroth skriver följande:” Formerna för kapitalismens undergång skulle vid sidan om arbetsvärdeläran bli marxismens stora stridsfråga… I områden med efterbliven kapitalism, svag arbetarrörelse och auktoritära regimer, som i Ryssland och södra Europa, dominerade anarkister, som bara kunde tänka sig en våldsam samhällsomvandling. Under den ryske anarkisten Michail Bakunins ideologiska ledarskap avvisade de både parlament och fackföreningar som redskap för arbetarklassen.

I länder som England med en mer avancerad kapitalism och liberala majoriteter i parlamenten dominerade en mer positiv syn på möjligheten för arbetarrörelsen att skaffa sig ett fackligt och parlamentariskt inflytande via fredliga metoder. I Tyskland fanns denna statssocialistiska och reformistiska tendens främst representerad i det Tyska Arbetarförbundet som startats av Lasalle 1863.”

En som hade slutat att drömma om ett maktövertagande genom revolt var Eduard Bernstein. ”Rörelsen är allt, målet inget”, sa han. Arbetarrörelsen borde sluta drömma om revolution, ställa upp positiva reformprogram i parlamenten och påskynda socialiseringen genom konsumentkooperationen och fackföreningarna. I övrigt borde den kompromissa med borgarklassen och liberalismen och byta ut tesen om proletariatets maktövertagande mot tesen om klasser som balanserar varandra. Bernstein närmade sig också liberalernas positiva syn på kolonialismen, som han ansåg att arbetarrörelsen borde acceptera som den högre kulturens rättighet.

En som inte höll med var Rosa Luxemburg. Hon skriver:” Bernstein tror att han kan förvandla havet av kapitalistisk bitterhet till socialistisk sockerdricka genom några flaskor socialreformistisk lemonad. I stället för klasskampen vill han sätta rättviseprincipen detta gamla ök på vilket historiens alla Don Quijotar ridit ut att reformera världen för att komma hem med ett blått öga som enda resultat.”

I slutändan segrade den reformistiska delen av arbetarrörelsen och när det gäller kolonialismen fanns det ingen den högre kulturens rättighet att styra över fattiga länders befolkning.