Che - vänsterns ikon.

I början av 1960-talet formades jag som människa dels av mitt intresse för antiken genom mina latinstudier i Lund och dels av att jag blev en vänsterman på grund av den kubanska revolutionen 1959. I min förra artikel skrev jag om Romarriket och i denna artikeln skriver jag om den revolutionära legenden Che Guevara. Jag har läst Björn Kumms bok med titeln Che. Che betyder på spanska ”hörru”.

Ernesto ”Che” Guevara föddes 1928 i Argentina. Han var av fin familj, en släkt med anor. Tio generationer Guevara har bott i landet, pratiskt taget sedan regionen koloniserades. Redan som barn plågades Che av astma som skulle förfölja honom livet ut. Om detta skriver Kumm följande;” När lille Ernesto fick ett anfall och kippade efter andan lät det, berättar fadern i boken om sin son, som om man höll på att strypa en katt. Tidigt lärde sig gossen ropa :”Injektion”.Han fick sprutor och allahanda mediciner. Moder Celia lyssnade varje natt för att höra om han andades, fader Ernesto lät Ernstino sova på bröstet vilket medförde att fadern själv knappast sov om nätterna.” För sonens skull beslöt familjen att flytta till Alta Gracia 70 mil från Buenos Aires där luften är torrare och hälsosammare än i huvudstaden. År 1935 noterade myndigheterna att sjuårige Ernesto inte tycktes gå i skolan. Moder Celia meddelade stolt att hon själv lärt honom läsa och att hon höll honom hemma eftersom han så ofta drabbades av astmaanfall. Så småningom började Che dock skolan och blev en självklar ledare för skolans busfrön som i de flesta fall tillhörde underklassen. När Che fick ett astmaanfall i skolan hände det att han drack bläck för att stoppa hostan.

Gymnasisten Guevara var ingen mönsterelev. Han var dock duktig i matematik och uppskattades av lärarna eftersom han ställde utmanande frågor. Han gav sig intensivt i kast med alla kroppsövningar innan han måste dra sig undan och flämta i sin inhalator. Om Ches framtidsplaner skriver Kumm följande:” Ernesto Guevara hade först tänkt bli ingenjör. När han under sommarferierna fick bud att hans älskade farmor Ana Isabel drabbats av stroke vakade han över henne i 17 dygn tills hon gav upp andan. Därefter sadlade han om och började studera till läkare. Det har setts som en känsloreaktion på farmoderns död. Men Ernesto hade också. personligt intresse av medicinska problem intresse av medicinska problem som rörde astma och allergier.”

För att lära känna Sydamerika gjorde Che två långa resor på motorcykel. Än så länge bestod Ches livsfilosofi av själva resandet, rotlösheten och behovet att kringfara jorden. Efter sin andra motorcykelresa gjorde Che en rivstart. På mindre än ett halvt år avlade han sina återstående 13 tentamina och var i juni 1953 utexaminerad läkare. De sista förhören formade sig till en veritabel duell mellan honom och censorerna och den klarade han med glans. Efter examen flyttade Che från land till land och hamnade till slut i Guatemala där han upplevde att den socialistiske presidenten Arbenz avsattes av en USA-stödd invasionsstyrka. Sedan for han till Mexico där han arbetade på en allergiklinik. Där gifte han sig med Hilda Gadea och träffade Raul Castro. I Raul mötte Che en åsiktsbroder. Den 7 juli 1955 anlände Fidel Castro till Mexico City. Det första samtalet mellan Che och Fidel varade i åtta timmar. Från åtta på kvällen till fyra på morgonen diskuterade de Latinamerika, politik och revolutioner.

Den 25 november 1956 lämnade båten Granma Mexico för att segla till Kuba med 82 revolutionärer för att landstiga på Kuba. Den 2 december strandade båten på en gyttjebank på östra Kuba. Efter landstigningen reducerades de 82 till 17 som tog sig till bergkedjan Sierra Maestra. Fram till segern den 2 januari 1959 genomgick Kuba en formlig revolution som underlättades av att Batistaregimen var korrupt och impopulär. Che ledde kampen i provinserna Las Villas och Santa Clara och det var nog hans fältherregeni som avgjorde segern i kriget. Det faktum att många journalister besökte de befriade områdena hade också sin betydelse för utgången i kriget. Omedelbart efter Batistas fall omgavs revolutionen av den romantiska aura den fått med New York Times reportage från Sierra Maestra. Skäggiga, gemytliga Robin Hood-figurer hade nederstigit från bergen och tagit makten. Men de många arkebuseringarna gjorde snart slut på välviljan. I gerillahandboken Guerra de gurerillas framlade Che tre huvudteser:1) folket kan besegra armén; 2) en gerilla kan skapa förutsättningarna för revolution; 3) i Latinamerika måste den väpnade kampen ske på landsbygden. Den 7 oktober 1959 utnämndes Che till chef för industrisektionen inom INRA Kubas nybildade jordreforminstitut, I november fick han ytterligare ett uppdrag – han blev chef för Kubas riksbank. I maj 1960 ställde riksbankchefen Guevara krav på att de stora oljebolag som var verksamma på Kuba Standard Oil, Texaco och Shell. Som ett resultat av kontakterna med Sovjet kunde Kuba förvänta sig leveranser av sovjetisk olja. Bolagen hade dittills importerat från egna oljekällor framförallt i Kubas grannland Venezuela.

För Sovjetunionen var händelseutvecklingen på Kuba helt oväntad. Egentligen gick den på kontrakurs mot Nikita Chrusjtjovs just inledda internationella vänskapsoffensiv. I september 1959, när den kubanska revolutionen inte var årsgammal, hade den sovjetiske ledaren kommit på hjärtligt besök till USA. Under sommaren 1960 fick amerikanska tidningar på allvar upp ögonen för Che Guevara. Fidel Castro beskrevs av Time som revolutionens hjärta, Raul Castro var dess knytnäve och Guevara var hjärnan. Time skrev:” Bakom leendet styr Che Kuba med kylig beräkning, enorm kompetens, stor intelligens och skarp humor.”

År 1965 gjorde Che ett misslyckat försök att göra revolution i Kongo. Revolutionsledaren Laurent – Désiré Kabila visade sig föga samarbetsvillig och för afrikanerna var det obegripligt att en vit man kommit för att hjälpa dem mot den vite mannens egna stamfränder.

Efter det misslyckade afrikanska äventyret vände sig Che till Latinamerika. Om detta skriver Kumm följande:” Che Guevaras ambition hade varit att i Latinamerika skapa ”två, tre, många Vietnam”. Så hade han på avstånd manat världens församlade revolutionärer vid den trilaterala konferensen i Havanna i januari 1966. Tanken var att förmå huvudfienden, den amerikanska imperialismen, att engagera sig på en rad platser, att Latinamerika skulle förvandlas till ett slagfält i kampen mot USA.”.

Den 3 november 1966 anlände Che till den bolivianska huvudstaden La Paz för göra revolution som inte var begränsad till Bolivia utan gällde hela Latinamerika. Han installerade sig på en gård i södra Bolivia. De började leva gerillaliv den 31 januari 1967 vilket innebar svåra umbäranden. Mot slutet av juni fick Che allt svårare astmaanfall. Hans mediciner hade tagit slut. Under augusti, då gerillan drabbades hårt, hölls i Havanna ett stort latinamerikanskt möte. Ches porträtt visades överallt och konferensen valde honom i hans frånvaro till hedersordförande. I oktober var det över för Che. Bolivias högsta militärledning beslöt den 8 oktober att Che skulle arkebuseras. Det ansågs som önskvärt att man i USA visste så lite som möjligt om situationen. Om amerikanska myndigheter fick reda på att Che tillfångatagits, befarade Bolivias högsta ledning att man skulle vilja hålla honom vid liv.

På 70-talet drabbades Latinamerika av militära maktövertaganden. Inte minst drabbade det Ches hemland Argentina där 30 000 vänsterman avrättades jämfört med de 500 som anses ha avrättats efter den kubanska revolutionen.