När jag läste DN den 21 febr. 2011 fångades mitt intresse av följande rubrik:” Ett spöke går åter runt Ungern.” Artikeln är skriven av László F Földényi. Jag har själv skrivit ett par artiklar om Ungern.( Ungersk högerextremism – Sourze Yngve Karlsson sidan 2) och ( Jobbiks högerextrema historia, sidan 4).
Dagens ungerska mediapolitik framhävs av följande citat :” När samtalet i våra dagars Ungern kommer in på politiken dämpar folk rösten. Även i telefon berör man allt förre ämnen. Det är detta missmod och denna apati som de allt talrikare vitsarna försöker lindra. De smyger in en smula livslust i den allmänna misstämning som mer och mer behärskar landet.”
När Victor Orbán, ledare för regeringspartiet Fidesz, fick absolut majoritet i ungerska parlamentet, tänkte jag att det var tur att Ungern tillhörde EU. Det borde hindra Orbán från att gå diktaturens väg. Under första halvåret i år leder han till och med hela EU.
Orbán var i början av sin karriär en liberal politiker. När opinionsundersökningarna visade att nittonhundratalets populäraste politiker var kommunisten János Kádár tätt följd av fascisten Milos Horthy beslöt Orbán att göra om Fidesz till ett brett konservativt parti.
I ett land som skickade mer än en halv miljon judar till gaskamrarna leker Orbán med det antisemitiska kortet. Földenyi skriver följande :” Orbán har släppt ut anden ur flaskan och 2007, när horder av pilkorsare med slagord de hade lärt av honom tog Budapests gator i besittning, hade han inte ett ord att säga.”
Pilkorsarna var det ungerska parti som, sedan tyskarna ockuperat Ungern, samarbetade med tyskarna när det gällde förintelsen av judarna.
Regeringen Orbán håller på att avskaffa de institutioner som skapats efter 1989. Här är några områden där det har skett förändringar :” Författningens paragrafer har blivit tomt ekande ord, de politiska partierna tolkar författningen godtyckligt, privategendomen har upphört att vara okränkbar, regeringsmajoriteten kan efter eget skön besluta om retroaktiv beskattning och rättskipningen kan sätta lagen ur kraft. Strejkrätten har inskränkts och avskedande utan motivering av offentliganställda gjorts möjlig, något som får oron och serviliteten att tillta.”
tisdag 22 februari 2011
fredag 18 februari 2011
Malliansen.
Per T. Ohlsson har skrivit ännu en intressant artikel i Sydsvenskan den 13 febr. 2011 med rubriken ”Malliansen”.
Uttrycket malliansen kommer av att Ohlsson anser att moderaterna tar för mycket plats i regeringen. Som exempel nämner han att moderata ministrar far till Davos och där prisar det svenska exemplet och samtidigt skriver artiklar i DN undertecknat av statsministern, finansminister Borg, utrikesminister Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson alla moderater. Samtidigt noterar de övriga borgerliga partierna väldigt låga siffror i opinionsundersökningarna. I demoskop noterar folkpartiet 5,9 procent, centern 4.0 och kristdemokraterna katastrofala 2,7 procent. Alla partier strävar efter att maximera sitt väljarstöd. Trots detta borde moderaterna visa en viss ödmjukhet för att dels regeringen förlorade sin parlamentariska majoritet, dels är moderaterna, om de vill fortsätta att regera efter 2014, beroende av att de mindre partierna klarar sig kvar i riksdagen.
För att gå övriga partier i regeringen till mötes kunde moderaterna gå med på att förändra arbetsrätten som åstadkommer höga trösklar på arbetsmarknaden och avskaffa värnskatten i praktiken är en straffskatt på utbildning som enligt en rad studier kostar mer än den drar in.
Trots att Sydsvenskan är en borgerlig tidning tycks Ohlsson föredra en regering där socialdemokraterna regerar med mittenpartierna. Han skriver om detta i följande ordalag.:” Om moderaterna fortsätter på solospåret kan det slutligen leda till allianssamarbetet spricker Vid närmare eftertanke behöver detta inte vara dåligt. De senaste sex, sju årens cementerade blockuppdelning rimmar illa med den tradition av breda uppgörelser, kohandeln, på 1930-talet till EU-medlemskapet på 1990-talet.”
Uttrycket malliansen kommer av att Ohlsson anser att moderaterna tar för mycket plats i regeringen. Som exempel nämner han att moderata ministrar far till Davos och där prisar det svenska exemplet och samtidigt skriver artiklar i DN undertecknat av statsministern, finansminister Borg, utrikesminister Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson alla moderater. Samtidigt noterar de övriga borgerliga partierna väldigt låga siffror i opinionsundersökningarna. I demoskop noterar folkpartiet 5,9 procent, centern 4.0 och kristdemokraterna katastrofala 2,7 procent. Alla partier strävar efter att maximera sitt väljarstöd. Trots detta borde moderaterna visa en viss ödmjukhet för att dels regeringen förlorade sin parlamentariska majoritet, dels är moderaterna, om de vill fortsätta att regera efter 2014, beroende av att de mindre partierna klarar sig kvar i riksdagen.
För att gå övriga partier i regeringen till mötes kunde moderaterna gå med på att förändra arbetsrätten som åstadkommer höga trösklar på arbetsmarknaden och avskaffa värnskatten i praktiken är en straffskatt på utbildning som enligt en rad studier kostar mer än den drar in.
Trots att Sydsvenskan är en borgerlig tidning tycks Ohlsson föredra en regering där socialdemokraterna regerar med mittenpartierna. Han skriver om detta i följande ordalag.:” Om moderaterna fortsätter på solospåret kan det slutligen leda till allianssamarbetet spricker Vid närmare eftertanke behöver detta inte vara dåligt. De senaste sex, sju årens cementerade blockuppdelning rimmar illa med den tradition av breda uppgörelser, kohandeln, på 1930-talet till EU-medlemskapet på 1990-talet.”
onsdag 16 februari 2011
Per T. Ohlsson om politik.
Per T Ohlsson fortsätter att skriva intressanta artiklar i Sydsvenskan denna gång en artikel den 13 febr. 2011 med rubriken ”Malliansen”.
Orsaken till rubriken är att moderaterna börjar dominera i regeringen på de små borgerliga regeringspartiernas bekostnad. Per T. Ohlsson skriver följande :” Alla partier strävar efter att maximera sitt väljarstöd. Lika fullt har Moderaterna skäl att demonstrera en gnutta ödmjukhet… De borgerliga småpartiernas profileringsbehov lär orsaka återkommande slitningar under mandatperioden… En startpunkt skulle kunna vara de resonemang och rekommendationer som framförs av den senaste Långtidsutredningen när det gäller höga trösklar på arbetsmarknaden som försvårar för främst ungdomar och utlandsfödda samt värnskatten, i praktiken en straffskatt på utbildning som enligt en rad studier kostar mer än den drar in. Hittills har Moderaterna, måna om sin folkhemsimage, hållit emot de propåer om liberaliserad arbetsrätt och avskaffad värnskatt som kommit från andra partier.”
Ohlsson framstår som motståndare till blockpolitiken och skulle nog hellre se att socialdemokraterna gjorde upp med mittenpartierna. Han skriver:”
Om Moderaterna fortsätter på solospåret kan det slutligen leda till att allianssamarbetet spricker. Vid närmare eftertanke behöver detta inte vara dåligt. De senaste sex, sju årens cementerade blockuppdelning rimmar illa med den tradition med breda uppgörelser som har definierat svensk politik, från krisuppgörelsen, kohandeln, på 30-talet till EU-medlemskapet.”
Ohlsson kommer till följande slutsats :” Regeringen förtjänar gott betyg för sin krishantering. Men Moderaterna uppfyllda av sin ” samhällsbärande” roll borde erinra sig att de inte styr ensamma – och att de kan stoltsera med starka statsfinanser delvis tack vare tidigare socialdemokratiska regeringar som höll ordning på pengarna.”
Orsaken till rubriken är att moderaterna börjar dominera i regeringen på de små borgerliga regeringspartiernas bekostnad. Per T. Ohlsson skriver följande :” Alla partier strävar efter att maximera sitt väljarstöd. Lika fullt har Moderaterna skäl att demonstrera en gnutta ödmjukhet… De borgerliga småpartiernas profileringsbehov lär orsaka återkommande slitningar under mandatperioden… En startpunkt skulle kunna vara de resonemang och rekommendationer som framförs av den senaste Långtidsutredningen när det gäller höga trösklar på arbetsmarknaden som försvårar för främst ungdomar och utlandsfödda samt värnskatten, i praktiken en straffskatt på utbildning som enligt en rad studier kostar mer än den drar in. Hittills har Moderaterna, måna om sin folkhemsimage, hållit emot de propåer om liberaliserad arbetsrätt och avskaffad värnskatt som kommit från andra partier.”
Ohlsson framstår som motståndare till blockpolitiken och skulle nog hellre se att socialdemokraterna gjorde upp med mittenpartierna. Han skriver:”
Om Moderaterna fortsätter på solospåret kan det slutligen leda till att allianssamarbetet spricker. Vid närmare eftertanke behöver detta inte vara dåligt. De senaste sex, sju årens cementerade blockuppdelning rimmar illa med den tradition med breda uppgörelser som har definierat svensk politik, från krisuppgörelsen, kohandeln, på 30-talet till EU-medlemskapet.”
Ohlsson kommer till följande slutsats :” Regeringen förtjänar gott betyg för sin krishantering. Men Moderaterna uppfyllda av sin ” samhällsbärande” roll borde erinra sig att de inte styr ensamma – och att de kan stoltsera med starka statsfinanser delvis tack vare tidigare socialdemokratiska regeringar som höll ordning på pengarna.”
fredag 11 februari 2011
Vad kommer efter Mubarak?
Jag har läst en ny artikel i Sydsvenskan den 6 febr.2011 av Per T. Ohlsson med rubriken ”Att rida på tigern”. Den gav mig uppslaget till denna artikel.
Per T. Ohlsson jämför förhållandena i Östeuropa 1989 med den nuvarande situationen i arabvärlden 2011. Jag håller med om att det existerade ett civilt och alternativt samhälle jämsides med det maktägande kommunistpartiet t. ex. fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Vad han inte nämner är den stora skillnaden i utbildningsstandard. I alla kommunistiska länder utrotades analfabetismen snabbt och i exempelvis Polen var utbildningsnivån högre än i Sverige. Dessutom var kampen mot vidskepelse i alla former inklusive religioner positiv för samhällsutvecklingen i stort.
Av Egyptens befolkning är 85 procent positiva till att islam spelar en roll i det politiska livet, 77 procent är positiva till spöstraff och 54 procent vill ha ett könssegregerat arbetsliv. Västvärlden har länge understött Mubarak som ett sekulärt alternativ till ett islamiskt styrt samhälle. Det är raka motsatsen mot när man hjälpte islamisterna till makten i Afghanistan från de sekulärt inriktade kommunisterna. I stället för Sovjetunionen uppstod 15 nya stater och i stället för Jugoslavien 6 stater. Om inte militären hade ingripit i Kina 1989 hade väl Kina delats upp i en fem eller sex självständiga stater. Man kan fråga sig om det hade varit bra för någon av delstaterna i Kina och Kina skulle inte som nu ha varit ett draglok för världsekonomin.
Om islamismen i Egypten har Per T. Ohlsson följande att förtälja :” Det kan därför finnas anledning att påminna om att Muslimska brödraskapet utgör den militanta islamismens mörka hjärta Grundaren, Hasan al-Banna, beundrade de tyska nazisterna och rörelsens viktigaste ideolog, Sayyid Qutb, har inte bara inspirerat Hamas utan också al-Qaidas ledarskap, däribland Usama bin Ladins närmaste man Ayman al-Zawahiri.
Qutb, avrättad 1966, vistades i slutet av 1940-talet i USA och förfärades av vad han uppfattade som dekadens och moraliskt förfall. Efter återkomsten till Egypten gick han med i Muslimska brödraskapet och utvecklade en filosofi där islams ursprung stod i centrum.
Qutbs tankevärld kan beskrivas som en form av religiös totalitarism med inslag av dödskult. Den moderna världen har, menade han, sjunkit tillbaka till det hedniska och barbariska tillstånd, jahiliyya, som rådde före islams uppkomst.. Denna ” otrons domän” kan bara undanröjas om all maktutövning underställs islams påbud. Att offra livet för islam är, enligt Qutb, att behaga Gud.
Brödraskapet har, heter det, distanserat sig från Qurbs arv. Men så sent som 2007 stack bockfoten fram, Rörelsen sammanställde ett politiskt program med bland annat krav på inrättandet av ett religiöst råd för överprövning av politiska beslut, ungefär som det muslimska väktarrådet.. Efter protester lades programmet till handlingarna,”
Per T. Ohlsson gör följande slutsats :” Det är en beklämmande balansakt mellan demokratiska principer och strategiska intressen. Men att det har gått dithän beror inte minst på väst, som i decennier tittat bort när Hosni Mubarak tryckte ned sitt eget folk. Sådant straffar sig. Eller för att tala med John F. Kennedy: Den som rider på tigern brukar sluta inuti.”
Per T. Ohlsson jämför förhållandena i Östeuropa 1989 med den nuvarande situationen i arabvärlden 2011. Jag håller med om att det existerade ett civilt och alternativt samhälle jämsides med det maktägande kommunistpartiet t. ex. fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. Vad han inte nämner är den stora skillnaden i utbildningsstandard. I alla kommunistiska länder utrotades analfabetismen snabbt och i exempelvis Polen var utbildningsnivån högre än i Sverige. Dessutom var kampen mot vidskepelse i alla former inklusive religioner positiv för samhällsutvecklingen i stort.
Av Egyptens befolkning är 85 procent positiva till att islam spelar en roll i det politiska livet, 77 procent är positiva till spöstraff och 54 procent vill ha ett könssegregerat arbetsliv. Västvärlden har länge understött Mubarak som ett sekulärt alternativ till ett islamiskt styrt samhälle. Det är raka motsatsen mot när man hjälpte islamisterna till makten i Afghanistan från de sekulärt inriktade kommunisterna. I stället för Sovjetunionen uppstod 15 nya stater och i stället för Jugoslavien 6 stater. Om inte militären hade ingripit i Kina 1989 hade väl Kina delats upp i en fem eller sex självständiga stater. Man kan fråga sig om det hade varit bra för någon av delstaterna i Kina och Kina skulle inte som nu ha varit ett draglok för världsekonomin.
Om islamismen i Egypten har Per T. Ohlsson följande att förtälja :” Det kan därför finnas anledning att påminna om att Muslimska brödraskapet utgör den militanta islamismens mörka hjärta Grundaren, Hasan al-Banna, beundrade de tyska nazisterna och rörelsens viktigaste ideolog, Sayyid Qutb, har inte bara inspirerat Hamas utan också al-Qaidas ledarskap, däribland Usama bin Ladins närmaste man Ayman al-Zawahiri.
Qutb, avrättad 1966, vistades i slutet av 1940-talet i USA och förfärades av vad han uppfattade som dekadens och moraliskt förfall. Efter återkomsten till Egypten gick han med i Muslimska brödraskapet och utvecklade en filosofi där islams ursprung stod i centrum.
Qutbs tankevärld kan beskrivas som en form av religiös totalitarism med inslag av dödskult. Den moderna världen har, menade han, sjunkit tillbaka till det hedniska och barbariska tillstånd, jahiliyya, som rådde före islams uppkomst.. Denna ” otrons domän” kan bara undanröjas om all maktutövning underställs islams påbud. Att offra livet för islam är, enligt Qutb, att behaga Gud.
Brödraskapet har, heter det, distanserat sig från Qurbs arv. Men så sent som 2007 stack bockfoten fram, Rörelsen sammanställde ett politiskt program med bland annat krav på inrättandet av ett religiöst råd för överprövning av politiska beslut, ungefär som det muslimska väktarrådet.. Efter protester lades programmet till handlingarna,”
Per T. Ohlsson gör följande slutsats :” Det är en beklämmande balansakt mellan demokratiska principer och strategiska intressen. Men att det har gått dithän beror inte minst på väst, som i decennier tittat bort när Hosni Mubarak tryckte ned sitt eget folk. Sådant straffar sig. Eller för att tala med John F. Kennedy: Den som rider på tigern brukar sluta inuti.”
fredag 4 februari 2011
Euron måste räddas.
I Sydsvenskan den 30 jan. 2011 med rubriken ”Operation rädda euron” har Per T. Ohlsson skrivit ännu en intressant artikel. Slutsatsen framkommer i underrubriken, som har följande lydelse :” Det finns inga smärtfria och smidiga sätt att rädda euron på. Likafullt måste den räddas.”
Det är inte bara Grekland och Irland som är skyldiga till krisen för euron. Det är också tungviktarna Tyskland och Frankrike som drog på sig ett underskott på över tre procent av BNP utan att drabbas av sanktioner. Så kom den ekonomiska krisen 2008 och ökade på underskotten till en oroväckande hög nivå. Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i en artikel i New York Times Magazine att EU är det mest anständiga samhället i mänsklighetens historia och det är därför oroande att EU visar sådan handfallenhet inför krisen.
Krugman ställer sig bakom införande av euroobligationer (E-bonds) men suckar han, ” Europa verkar inte vara redo ens för det blygsamma steget.” Greklands statsskuld väntas öka från 140 procent av BNP 2010 till 165 procent 2015. För Irland är siffrorna 97 och 125 procent.
Per T. Ohlsson gör följande kommentar av läget :” En återgång till nationella valutor i några eller alla euroländer, en möjlighet som diskuterats i krisens spår, skulle inte bara vara förenat med astronomiska kostnader och enorma problem. Det skulle också leda till motsättningar mellan länderna och återinförda gränshinder, just de historiska förbannelser som den europeiska integrationen syftar att undanröja. Den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft skulle kapsejsa…Är Europas ledare beredda att låta detta hända?”
Det är inte bara Grekland och Irland som är skyldiga till krisen för euron. Det är också tungviktarna Tyskland och Frankrike som drog på sig ett underskott på över tre procent av BNP utan att drabbas av sanktioner. Så kom den ekonomiska krisen 2008 och ökade på underskotten till en oroväckande hög nivå. Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i en artikel i New York Times Magazine att EU är det mest anständiga samhället i mänsklighetens historia och det är därför oroande att EU visar sådan handfallenhet inför krisen.
Krugman ställer sig bakom införande av euroobligationer (E-bonds) men suckar han, ” Europa verkar inte vara redo ens för det blygsamma steget.” Greklands statsskuld väntas öka från 140 procent av BNP 2010 till 165 procent 2015. För Irland är siffrorna 97 och 125 procent.
Per T. Ohlsson gör följande kommentar av läget :” En återgång till nationella valutor i några eller alla euroländer, en möjlighet som diskuterats i krisens spår, skulle inte bara vara förenat med astronomiska kostnader och enorma problem. Det skulle också leda till motsättningar mellan länderna och återinförda gränshinder, just de historiska förbannelser som den europeiska integrationen syftar att undanröja. Den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft skulle kapsejsa…Är Europas ledare beredda att låta detta hända?”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
