Det svenska deckarundret.

Jag har inte läst någon deckare och förstår inte vitsen med att göra det. Ändå har Financial Times ägnat en helsida den 27 mars 20011 åt det svenska deckarundret. Under rubriken ”The art of darkness” beskriver John Lloyd framväxten av flera generationer av svenska deckarförfattare. Underrubriken har följande lydelse :” De skandinaviska samhällena är avundande för sin civila ordning och liberala värden. Så varför utmålas de i deckarlitteraturen ( crime fiction) i så bleka , brutala och anarkistiska färger.” Artikeln börjar med deckarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö som mellan 1965 och 1975 skrev de tio böckerna om Martin Beck. I en intervju för Observer 2009 sade Sjöwall att Beck liknar Henning Mankells Wallander i vilken man skildrar hur man stoiskt löser brott beroende av överklassens översitteri och underklassens desperation. De ville skriva från en vänsterståndpunkt om att det kapitalistiska var ett kallt och inhumant samhälle där de rika blev rikare och de fattiga blev fattigare. De tre mest kända deckarförfattarna Sjöwall-Wahlöö, Mankell och Stieg Larlsson, berömd genom trilogin Millennium, hyser alla vänstersympatier. Mankell deltog i ”Ship to Gaza” och Larsson skrev i den vänstersocialistiska och antifascistiska tidningen Expo. Till de svenska räknas också Sean French författare av komplicerade psykologiska thrillers. Han är till hälften svensk och talar svenska. Han tror att framgången för svenska deckarförfattare beror att man måste kämpa mot en kvävande byråkrati som försöker att dölja väl begravda mörka episoder i det nära förflutna. Som exempel nämner han Sveriges nära samarbete med det nazistiska Tyskland och att Ingmar Bergman hoppades att Hitler skulle segra i kriget. Lloyd drar följande slutsats:” På något sätt tilltalar dessa dystra och bittra böcker oss som lever i välordnade samhällen genom att vi får en riskfri tur till fattigdom, våld och disillusion bundna samman av en kraftfull berättelse Vi ber om mer och får det sannolikt.” Mankell har sålt 25 miljoner exemplar av Wallanderserien och Larssons trilogi 53 miljoner. Med tanke på mitt ointresse för deckare finner jag dessa försäljningsframgångar som anmärkningsvärda. Ibland har jag tänkt att jag borde läsa någon av deckarna för att komma underfund med deras läsvärde.

Hur blir Juholt som statsminister?

Återigen har Per T. Ohlsson skrivit en bra artikel i Sydsvenskan den 20 mars 2011 under rubriken Elviseffekten.

Fram till Håkan Juholt har socialdemokraterna haft åtta partiledare: Claes Tholin, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin. Nästan alla hade regeringserfarenhet innan de blev partiledare och en del hade hög utbildning. Juholt gick tvåårig social linje på gymnasiet. Därvid liknar hans utbildningsmässiga bakgrund Mona Sahlins, även om hon gick den treåriga samhällsvetarlinjen. Han har ingen regeringserfarenhet trots att han kom in i riksdagen redan 1994. Han har varit journalist liksom Per Albin Hansson men medan Per Albin var chefredaktör för Social-Demokraten har Juholt bara varit lokalredaktör för Östran i Högsbo. Det här bäddar för ett ökat underskott på regeringserfarenhet och utbildning i en framtida socialdemokratisk regering.

Per T. Ohlsson skriver följande om detta :” Mona Sahlin fick utstå kritik, ofta försåtlig och försmädlig, för bristande intellektuellt djup och ointresse för boklig bildning. ” Hennes styrka är inte tänkandet”, sade Göran Persson. Den som i dessa dagar lägger örat till marken uppfattar snarlika signaler om Juholt, men bara diffust och antydningsvis, en skillnad i bemötande som möjligen förklaras av kön”.

Kina världens främsta varuproducent.

När jag läste Financial Times den 14 mars 2011 faller min blick på en artikel skriven av Peter Marsh med följande rubrik :” China noses back ahead as top goods producer to halt 110 – year US run = Kina återkommer som främsta varuproducent och stoppar 110 års USA hegemoni.”

Först lite statistik av världens främsta varuproducenter sedan medeltiden. (500 – 1700 Kina eller Indien, 1700 – 1850 Kina, 1850 -1895 Storbritannien, 1895 – 2010 USA,
2010 Kina.).Enligt IHS Global Insight var Kinas varuproduktion 19,8 procent av världsproduktionen 2010 medan USA hade 19,4 procent av densamma. Kinas återkomst innebar slutet av en 500 års cykel. 1830 hade Kina 30 procent av den globala produktionen vilket föll till 6 procent 1900 och 3 procent 1990. En fördel för USA är att detta produceras av 11,5 miljoner arbetare medan det för samma produktion fordrades 100 miljoner kinesiska arbetare. Om den kinesiska valutan skrivs upp som den har gjort de senaste åren kommer den kinesiska andelen av världsproduktionen att skrivas upp.

Kina har nu återtagit sin rättmätiga plats bland världens varuproducenter. .

Baltländerna räddade Sverige?

Jag har läst Johan Norbergs artikel i Metro den 10 mars 2011. Den hade följande rubrik:” Baltländerna räddade oss ur krisen.”

Johan Norberg skriver:” Det var inte Reinfeldt eller Borg som räddade oss ur finanskrisen, utan nedskärningar och hårt jobb i Baltikum.”

Ovannämnda citat överensstämmer nog i stort sett med verkligheten. De svenska bankerna hade i Baltikum lånat ut 500 miljarder kronor på ytterst lösa boliner och svenska staten hade troligen tvingats rycka in för att rädda bankerna från konkurs om inte de baltiska länderna hade lanserat ett hårt åtstramningspaket. Det slog hårt mot folket men räddade länderna från sammanbrott. Estland har till och med kunnat gå med i euron från årsskiftet.

Politikerna som gjorde åtstramningarna bestraffades inte av folket utan såväl Dombrovski i Lettland som Ansips i Estland blev omvalda i senaste valen.

Norberg har följande slutsats:” De räddade oss den här gången men med den mentaliteten kör de snart om oss sanna mina ord.”

Sälj inte de statliga företagen!

En artikel i DN den 3 mars av Marianne Björklund och Michail Winiarski med rubriken :” USA:s skuld hotar omvärlden” fick mig att tänka på Sveriges statsskuld. Den är mycket lägre än jag trodde med bara 21 procent av BNP. Jag trodde att den var omkring 40 procent. Att i det läget sälja ut statliga företag låter mer än lovligt korkat.

Här är några andra länders statsskuld:” Japan 204, Grekland 138, Italien 130, Frankrike 99, USA 97, Portugal 97, Storbritannien 94, Irland 93 Tyskland 85, Österrike 82, Spanien 74, Asien 41, Centraleuropa 29 procent av BNP. EU har som riktmärke för högsta tillåtna statsskuld på 60 procent men det är inte många länder som klarar detta.

USA:s statsskuld innebär att varje medborgare är skyldig 45 000 dollar (nära 300 000 kronor) främst till kineser. Björklund skriver följande :” Problemen uppstår när fler och fler lån som USA har tagit löper ut. Exempelvis behövs pengar när de som föddes under babyboomåren efter andra världskriget går i pension. Det kan innebära att USA måste höja skatterna. En annan risk är att andra länder plötsligt inte vill placera sina pengar i amerikanska statsobligationer. Då stiger räntan, budgetunderskottet ökar, ekonomin mattas av och dollarn riskerar att försvagas.”

Kaddafis sista strid?

Nathan Shachar har i DN den 26 febr. 2011 skrivit en intressant artikel om Muammar Khaddafi. Per T. Ohlsson har i söndagsartikeln den 27 febr. 2011 under rubriken ”En tyrann löper amok” avhandlat Kaddafi. Artikeln hade följande underrubrik:” Västvärlden agerade förhastat när Kaddafis Libyen släpptes in i värmen”.
.
De osympatiska sidorna i hans personlighet gäller hans användare av terror som vapen. Allra värst var hans attentat mot två passagerareplan där det omkom 270 respektive 170 passagerare En annan osympatisk handling var att han lät mörda oppositionsmän i utlandet.

Sympati kan jag känna inför hans förmåga att resa sig från de enklaste tänkbara uppväxtförhållanden till ledningen av ett helt land. Om detta skriver Shachar följande. :” Khaddafis bravader och utspel var så bisarra, så grymma och så oväntade att han blev bosatt på våra utrikessidor. Hela hans liv har utspelats inför öppen ridå, i en oavbruten förvandling som saknar motstycke i vår tid och möjligtvis i alla tider. Kontrasten mellan den tunne löjtnanten, pigg som en ekorre och med en vitalitet som tjusade och skrämde hela arabvärlden – och den åldrande despotens slöa rovdjursuppsyn är nästan för mycket för fantasin.

De fattigas kamrat som avlossar luftvärnsrobotar mot demonstranter! Fredens och folkens förkämpe som spränger civila flygplan! Den svurne antiamerikanen som blev USA:s nyttigaste allierade i kampen mot al Qaida. Shakespeare skulle kunna göra Khaddafi mer begriplig än en hel stab statsvetare.”

Khaddafi föddes 1942 samtidigt som tyskar och britter kämpade i libyska öknen om makten i andra världskriget. Fadern gav den förstfödde sonen det förpliktigande namnet Muammar ” det som bygger upp”. Ingen i klanen kunde läsa men fadern bestämde att sonen skulle gå i skola där Muammar klarade sex års skolgång på fyra år. Då var han tretton år och det beslutades nu att han skulle gå i ett gymnasium i Sebha 40 mil hemifrån.. Under denna tid var Egyptens president Nasser den stora fixstjärnan som gjorde ett starkt intryck på den unge Muammar. Tjugo år gammal 1962 inträdde han i militärakademin i Benghasi.

27 år gammal 1969 som andrelöjtnant ledde han kuppen mot kung Idris och den röda mattan rullades plötsligt ut för honom i Moskva, Kairo och Havanna. När Nasser hade dött 1970 gjorde Khaddafi anspråk på att leda hela arabvärlden. 1976 förbjöd han det privata näringslivet och tiotusentals affärsmän lämnade landet. Än så länge förföljdes han av tur när oljepriset ökade dramatiskt efter krisen 1973. Han beslöt att avskaffa staten och införde i stället vad han kallade Jamahiriya vilket kan översättas med ”allmänhet” eller ”republik” I jamahiriya behövdes inga lagar. Islam, traditionen och hans egen vägledning räckte. Alla partier utom arabiska socialistunionen förbjöds. Kapitalismen var förbjuden men tiotusentals egypter och tunisier inrättade sig snart för att handha mjölkdistribution och penningutlåning och allt som inte utförs med diktat.

Jag har känt stor sympati för Castros Kuba. Något liknande har jag inte upplevt när det gäller Khaddafis Libyen. Han var alltför radikal för att jag skulle fatta sympati för honom.