Kaddafis sista strid?

Nathan Shachar har i DN den 26 febr. 2011 skrivit en intressant artikel om Muammar Khaddafi. Per T. Ohlsson har i söndagsartikeln den 27 febr. 2011 under rubriken ”En tyrann löper amok” avhandlat Kaddafi. Artikeln hade följande underrubrik:” Västvärlden agerade förhastat när Kaddafis Libyen släpptes in i värmen”.
.
De osympatiska sidorna i hans personlighet gäller hans användare av terror som vapen. Allra värst var hans attentat mot två passagerareplan där det omkom 270 respektive 170 passagerare En annan osympatisk handling var att han lät mörda oppositionsmän i utlandet.

Sympati kan jag känna inför hans förmåga att resa sig från de enklaste tänkbara uppväxtförhållanden till ledningen av ett helt land. Om detta skriver Shachar följande. :” Khaddafis bravader och utspel var så bisarra, så grymma och så oväntade att han blev bosatt på våra utrikessidor. Hela hans liv har utspelats inför öppen ridå, i en oavbruten förvandling som saknar motstycke i vår tid och möjligtvis i alla tider. Kontrasten mellan den tunne löjtnanten, pigg som en ekorre och med en vitalitet som tjusade och skrämde hela arabvärlden – och den åldrande despotens slöa rovdjursuppsyn är nästan för mycket för fantasin.

De fattigas kamrat som avlossar luftvärnsrobotar mot demonstranter! Fredens och folkens förkämpe som spränger civila flygplan! Den svurne antiamerikanen som blev USA:s nyttigaste allierade i kampen mot al Qaida. Shakespeare skulle kunna göra Khaddafi mer begriplig än en hel stab statsvetare.”

Khaddafi föddes 1942 samtidigt som tyskar och britter kämpade i libyska öknen om makten i andra världskriget. Fadern gav den förstfödde sonen det förpliktigande namnet Muammar ” det som bygger upp”. Ingen i klanen kunde läsa men fadern bestämde att sonen skulle gå i skola där Muammar klarade sex års skolgång på fyra år. Då var han tretton år och det beslutades nu att han skulle gå i ett gymnasium i Sebha 40 mil hemifrån.. Under denna tid var Egyptens president Nasser den stora fixstjärnan som gjorde ett starkt intryck på den unge Muammar. Tjugo år gammal 1962 inträdde han i militärakademin i Benghasi.

27 år gammal 1969 som andrelöjtnant ledde han kuppen mot kung Idris och den röda mattan rullades plötsligt ut för honom i Moskva, Kairo och Havanna. När Nasser hade dött 1970 gjorde Khaddafi anspråk på att leda hela arabvärlden. 1976 förbjöd han det privata näringslivet och tiotusentals affärsmän lämnade landet. Än så länge förföljdes han av tur när oljepriset ökade dramatiskt efter krisen 1973. Han beslöt att avskaffa staten och införde i stället vad han kallade Jamahiriya vilket kan översättas med ”allmänhet” eller ”republik” I jamahiriya behövdes inga lagar. Islam, traditionen och hans egen vägledning räckte. Alla partier utom arabiska socialistunionen förbjöds. Kapitalismen var förbjuden men tiotusentals egypter och tunisier inrättade sig snart för att handha mjölkdistribution och penningutlåning och allt som inte utförs med diktat.

Jag har känt stor sympati för Castros Kuba. Något liknande har jag inte upplevt när det gäller Khaddafis Libyen. Han var alltför radikal för att jag skulle fatta sympati för honom.