Joshua Kurlantzick har Financial Times den 13 juni 2011 recenserat Mara Hvistendahl bok “Unnatural Selection – Choosing Boys Over Girls and the consequences of a World Full of Men”.
Den artikeln fick mig att börja tänka på konsekvenserna av att det föds så många fler pojkar i förhållande till flickor. Normalt föds det 105 pojkar på 100 flickor. I Kina är förhållandet 121 till 100, i Indien och Vietnam 112 till 100 och i Albanien 110 till 100. Inom ett decennium kommer det att finnas 30 miljoner kinesiska män som inte kan finna en kvinna att gifta sig med.
För att mildra konsekvenserna av överskottet på män kan man tänka sig utvandring som en lösning. Jag läste i en tidning att skall finnas 800 000 kineser i Afrika och det kommer nu kineser i allt större skaror till Europa och Amerika. I Afrika beskylls kineserna för att inte anställa afrikaner vid infrastruktursatsningar. Till och med chaufförerna är kineser. Ett annat område som man kunde utvandra till är Sibirien som ju är nästan folktomt. Ryssland är nog bekymrat över en liknande utveckling.
En anledning till att det föds så många pojkar i förhållande till flickor är det traditionella åsikten att pojkar bättre kan försörja föräldrarna på ålderdomen. En annan orsak är ett barnspolitiken.
onsdag 22 juni 2011
torsdag 16 juni 2011
Trotskijs betydelse.
Leo Trotskij har jag skrivit om i en rad artiklar. Bland dessa kan jag nämna ”Slaget vid Petrograd – en vändpunkt” och ” Rysslands bidrag till mänskligheten” (Sourze Yngve Karlsson sidan 8) I en under strecketartikel i SvD den 25 juni 2011 har Svante Nordin under rubriken” Leo Trotskij skapade sin egen mördare” behandlat samma ämne.
Nordins artikel handlar om Trotskijs olika val i livet som revolutionär, först det nära samarbetet med Lenin månaderna före revolutionen och senare skapandet av röda armén. Trotskij hade inget emot den röda terrorn från 1918 till i början av 1920-talet när kontrarevolutionen var som starkast. Nordin frågar sig om det var någon skillnad mellan trotskism och stalinism och han svarar att det var frågan om vem som borde leda landet som det gick skiljelinje mellan Trotskij och Stalin. En annan skiljelinje var frågan Socialismen i ett land eller om Sovjet måste invänta en revolution i de högst utvecklade länderna.
Om trotskismens betydelse skriver Nordin följande :” Trotskismen blev aldrig någon framgång. Den så kallade Fjärde internationalen som grundades under Trotskijs överinseende utmärkte sig framför allt för ständiga partisplittringar. Någon utmaning mot de stalinistiska kommunistpartierna åstadkom trotskisterna aldrig. Trotskijs position blev också med viss nödvändighet absurd och dess absurditet stack även de trognaste anhängare i ögonen. Trotskijs livsverk var att genom novemberrevolutionen och segern i inbördeskriget mer än någon annan näst Lenin ha bidragit till skapandet av Sovjetunionen.”
Nordins artikel handlar om Trotskijs olika val i livet som revolutionär, först det nära samarbetet med Lenin månaderna före revolutionen och senare skapandet av röda armén. Trotskij hade inget emot den röda terrorn från 1918 till i början av 1920-talet när kontrarevolutionen var som starkast. Nordin frågar sig om det var någon skillnad mellan trotskism och stalinism och han svarar att det var frågan om vem som borde leda landet som det gick skiljelinje mellan Trotskij och Stalin. En annan skiljelinje var frågan Socialismen i ett land eller om Sovjet måste invänta en revolution i de högst utvecklade länderna.
Om trotskismens betydelse skriver Nordin följande :” Trotskismen blev aldrig någon framgång. Den så kallade Fjärde internationalen som grundades under Trotskijs överinseende utmärkte sig framför allt för ständiga partisplittringar. Någon utmaning mot de stalinistiska kommunistpartierna åstadkom trotskisterna aldrig. Trotskijs position blev också med viss nödvändighet absurd och dess absurditet stack även de trognaste anhängare i ögonen. Trotskijs livsverk var att genom novemberrevolutionen och segern i inbördeskriget mer än någon annan näst Lenin ha bidragit till skapandet av Sovjetunionen.”
lördag 11 juni 2011
Avkriminalisera narkotikan!
Jag har hela mitt liv varit en anhängare av en kriminalisering av knarket, Så är det inte längre. Orsaken är en artikel i Financial Times den 5 juni 2011 av Martin Wolf med rubriken:” We should declare an end to our disastrous war on drugs.”
I en rapport från Global Commission on Drug Policy som vill avkriminalisera narkotikan finns många kända namn bland undertecknarna. Bland dessa finns Kofi Annan, förre generalsekreteraren i FN, Fernando Henrique Cardoso, förre presidenten i Brasilien och Ernesto Zedillo förre presidenten i Mexico.
Som orsak till ställningstagandet anges vara den stora ökningen av fängelsepopulationen i USA som har ökat från 300 000 år 1972 till dagens 2,3 miljoner. .Det blir ett stort ”collateral damage” såsom spridandet av undvikliga sjukdomar, masskriminaliseringen, ett omfattande slöseri med allmänna tillgångar, korruption, ett omfattande nätverk av gränsöverskridande organiserade brott för vilka Mexico har blivit det mest kända offret.
Ett argument till att förbjuda all narkotika är att det skulle ha minskat användandet av densamma. Det motsatta har inträffat. Opiaterna har de senaste tio åren ökat med 34,5 procent, kokain med 27 och cannabis med 8,5. Av afroamerikanerna använder 14 procent narkotika men 37 procent av de svarta användarna fängslas för narkotikabrott och 56 procent av dem sitter i fängelse.
För tio år sedan blev Portugal det första landet som avkriminaliserade användandet och innehavet av narkotika. Sedan dess har användandet ökat marginellt i takt med jämförbara länder. Wolfs slutsats har följande lydelse :” Humanity does not have to be victim of these savage efforts to prevent drug abuse. The time has come to think again. If we are brave, publication of this report could mark a turn towards rationality.”
I en rapport från Global Commission on Drug Policy som vill avkriminalisera narkotikan finns många kända namn bland undertecknarna. Bland dessa finns Kofi Annan, förre generalsekreteraren i FN, Fernando Henrique Cardoso, förre presidenten i Brasilien och Ernesto Zedillo förre presidenten i Mexico.
Som orsak till ställningstagandet anges vara den stora ökningen av fängelsepopulationen i USA som har ökat från 300 000 år 1972 till dagens 2,3 miljoner. .Det blir ett stort ”collateral damage” såsom spridandet av undvikliga sjukdomar, masskriminaliseringen, ett omfattande slöseri med allmänna tillgångar, korruption, ett omfattande nätverk av gränsöverskridande organiserade brott för vilka Mexico har blivit det mest kända offret.
Ett argument till att förbjuda all narkotika är att det skulle ha minskat användandet av densamma. Det motsatta har inträffat. Opiaterna har de senaste tio åren ökat med 34,5 procent, kokain med 27 och cannabis med 8,5. Av afroamerikanerna använder 14 procent narkotika men 37 procent av de svarta användarna fängslas för narkotikabrott och 56 procent av dem sitter i fängelse.
För tio år sedan blev Portugal det första landet som avkriminaliserade användandet och innehavet av narkotika. Sedan dess har användandet ökat marginellt i takt med jämförbara länder. Wolfs slutsats har följande lydelse :” Humanity does not have to be victim of these savage efforts to prevent drug abuse. The time has come to think again. If we are brave, publication of this report could mark a turn towards rationality.”
onsdag 8 juni 2011
Europas dåliga ekonomi.
I en artikel av Andreas Cervenka i SvD den 5 juni 2011 med rubriken ”Merkels hemligheter ”behandlas Europas svåra ekonomiska läge.
En gång i tiden följde alla länder i EU regelboken som stipulerade att budgetunderskottet fick vara högst tre procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP. I början av 2000-talet började de flesta länderna i EU att bryta mot denna regel och fjol var det bara Finland och Luxemburg som höll sig på rätt sida om lagen. Statsskulden i Tyskland har stigit till rekordnivån 80 procent. Det är visserligen lägre än i mångas andra länder i EU men problemen tornar upp sig med en befolkning som blir allt äldre. Om kostnaden för framtida pensioner och sjukvård räknas in är Tysklands verkliga statsskuld 250 procent av BNP enligt vissa ekonomer. Japan nuvarande statsskuld är 200 procent av BNP.
Om Merkels situation har Cervenka följande att förtälja :” Varje gång det varnas för en ny bankkris i Europa har Angela Merkel alltså all anledning att börja skruva på sig och flacka med blicken. Kanske är det därför hon den senaste veckan tycks ha svängt och är redo att ännu en gång skicka en ny omgång pengar till Grekland utan krav på att de banker som sitter på grekiska statspapper ska tvingas svälja förluster. Ju längre det bistra pokerpartiet om eurons framtid pågår, desto tydligare blir det att förlorarna är många och vinnarna få.”
En gång i tiden följde alla länder i EU regelboken som stipulerade att budgetunderskottet fick vara högst tre procent av BNP och statsskulden högst 60 procent av BNP. I början av 2000-talet började de flesta länderna i EU att bryta mot denna regel och fjol var det bara Finland och Luxemburg som höll sig på rätt sida om lagen. Statsskulden i Tyskland har stigit till rekordnivån 80 procent. Det är visserligen lägre än i mångas andra länder i EU men problemen tornar upp sig med en befolkning som blir allt äldre. Om kostnaden för framtida pensioner och sjukvård räknas in är Tysklands verkliga statsskuld 250 procent av BNP enligt vissa ekonomer. Japan nuvarande statsskuld är 200 procent av BNP.
Om Merkels situation har Cervenka följande att förtälja :” Varje gång det varnas för en ny bankkris i Europa har Angela Merkel alltså all anledning att börja skruva på sig och flacka med blicken. Kanske är det därför hon den senaste veckan tycks ha svängt och är redo att ännu en gång skicka en ny omgång pengar till Grekland utan krav på att de banker som sitter på grekiska statspapper ska tvingas svälja förluster. Ju längre det bistra pokerpartiet om eurons framtid pågår, desto tydligare blir det att förlorarna är många och vinnarna få.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
