För att skriva denna artikel har jag använt två artiklar dels Henrik Bredbergs i Sydsvenskan den 27 okt. 2011 med rubriken ” Bildt före Arkelsten” och dels ledaren i Göteborgsposten den 30 okt. 2011 med rubriken ” Rösträtt i blått och rött” med underrubriken ” Hur svensken fick rösträtt för hundra år sedan har satt känslorna i svall.”
Jag börjar med Bildts brist på historieinsikter om föregångaren till Moderaterna. Bredberg skriver :” Minnesbilden från 1986 framstår som tydlig, trots att det var 25 år sedan. Under en studentafton på Akademiska föreningen i Lund lät Bildt förstå att föregångaren till hans parti låg bakom den allmänna rösträtten i Sverige. Då reagerade Lundastatsvetaren Torbjörn Vallinder, expert på rösträttsrörelsen, och gav Carl Bildt och publiken en snabb historielektion.
Jo Arvid Lindman fick som reträtt under galgen, igenom kompromissen 1907-09 som gav rösträtt till andra kammaren åt män över 24 år. Bara 19 procent av den totala befolkningen blev då röstberättigade. Det var liberalen Nils Edén som var statsminister när liberaler och socialdemokraterna 1918-21 genomdrev allmän rösträtt på riktigt utan någon större entusiasm från högerhåll.”
Arkelsten, partisekreterare i Moderaterna, visade också prov på bristande historiekunskaper när hon försvarade skrivningen i Moderaternas nya principprogram där man påstår följande : ” Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat.”
Utöver att Moderaterna inte var för allmän och lika rösträtt tillkommer att man inte arbetade mot apartheid i Sydafrika. Att påstå detta var enligt Lena Hjelm-Wallén en historieförfalskning. Alla ”vet” enligt Hjelm-Wallén att Socialdemokraterna fått släpa Högern (Moderaterna) i håret för att uppnå allt vad gott är.
” Riktigt muntert blev det när moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten invände att högern minsann var med och drev igenom rösträtt för både män och kvinnor. För denna förlöpning fick hon mycket skäll att hon gjorde en pudel. Varpå Fredrik Reinfeldt antydde att nya principprogrammet kanske behövde förnyas.”
måndag 31 oktober 2011
tisdag 25 oktober 2011
En ny kapprustning.
När jag träffade en bekant undrade han om jag hade läst Andreas Cervenkas artikel i SvD med rubriken ” En ny kapprustning” den 16 okt.2011. Det hade jag och jag hade lagt undan den för att skriva om den.
Jag börjar med inledningen som har följande lydelse :” Under det kalla kriget tävlade världens stormakter om att konstruera fiffigt kamouflerade kärnvapensilor och ultratysta atomubåtar. På 2000-talet verkar kampen handla om vem som snabbast kan trolla fram mest pengar ur tomma intet. Racet leds av en jätte i öst” och ” I Kina tycks ledningen ha insett att väloljade sedelpressar är vägen till framgång i den globaliserade ekonomin”.
Under sensommarens finansoro flydde placerarna till den trygga schweizerfrancen. För att förhindra en uppgång av francen skapade centralbanken nya digitala pengar. På en månad mer än fördubblades mängden centralbanksfranc den monetära basen.
Om detta skriver Cervenka följande :” För bara några år sedan hade Schweiz sedelmakande väckt stor uppståndelse. I dag tas det emot med en gäspning.”
Ett annat land som tryckt mycket pengar är Kina. De enorma mängder utländsk som strömmat in i landet tack vare exportindustrin skulle normalt ha gjort att värdet på den kinesiska valutan yuanen hade rusat. För att förhindra detta det har centralbanken People´s Bank of China på schweiziskt maner köpt upp dollar och euro och betalat med nyproducerade yuan. Enligt Cervenka har ”sedan början av 2008 mängden pengar i Kina fördubblats. Räknat sedan slutet av 90-talet är ökningen nästan 20 procent om året, dubbelt så mycket som tillväxten i ekonomin”.
Cervenka gör följande reflektion över utvecklingen av världsekonomin ” Den som försiktigt ifrågasätter det sunda i dagens monetära ordning har fram till nu riskerat att idiotförklaras.”
Jag börjar med inledningen som har följande lydelse :” Under det kalla kriget tävlade världens stormakter om att konstruera fiffigt kamouflerade kärnvapensilor och ultratysta atomubåtar. På 2000-talet verkar kampen handla om vem som snabbast kan trolla fram mest pengar ur tomma intet. Racet leds av en jätte i öst” och ” I Kina tycks ledningen ha insett att väloljade sedelpressar är vägen till framgång i den globaliserade ekonomin”.
Under sensommarens finansoro flydde placerarna till den trygga schweizerfrancen. För att förhindra en uppgång av francen skapade centralbanken nya digitala pengar. På en månad mer än fördubblades mängden centralbanksfranc den monetära basen.
Om detta skriver Cervenka följande :” För bara några år sedan hade Schweiz sedelmakande väckt stor uppståndelse. I dag tas det emot med en gäspning.”
Ett annat land som tryckt mycket pengar är Kina. De enorma mängder utländsk som strömmat in i landet tack vare exportindustrin skulle normalt ha gjort att värdet på den kinesiska valutan yuanen hade rusat. För att förhindra detta det har centralbanken People´s Bank of China på schweiziskt maner köpt upp dollar och euro och betalat med nyproducerade yuan. Enligt Cervenka har ”sedan början av 2008 mängden pengar i Kina fördubblats. Räknat sedan slutet av 90-talet är ökningen nästan 20 procent om året, dubbelt så mycket som tillväxten i ekonomin”.
Cervenka gör följande reflektion över utvecklingen av världsekonomin ” Den som försiktigt ifrågasätter det sunda i dagens monetära ordning har fram till nu riskerat att idiotförklaras.”
tisdag 18 oktober 2011
Kinas republik hundra år.
I Sydsvenskan den 14 okt. 2011 har Ola Vong under rubriken ” Kina och Taiwan tävlar om att hylla republiken” skrivit om den kinesiska republikens grundande 1911.
Artikeln har följande inledning:” Både Kinas kommunistparti och Taiwans ledning firar revolutionen som för hundra år sedan störtade Kinas kejsardynasti och inrättade Republiken Kina under president Sun Yat-sens styre. Men de kunde inte vara mer oense om vad det betyder idag.”.
Efter den kommunistiska revolutionen 1949 flydde Kinas dåvarande ledning till Taiwan. Sedan dess har ön i praktiken varit självständigt med det officiella namnet Republiken Kina. Kommunistpartiet ser sig som de rättmätiga arvtagarna till Sun Yat-sens republik och Taiwan som en utbrytarrepublik. När japanerna förlorade andra världskriget tog trupper från fastlandet brutalt över makten, 1947 massakrerade nationalistpartiet Kuomintangs trupper tiotusentals taiwaneser och införde ett undantagstillstånd som rådde ända till år 1987.
Ola Vong kommer till följande slutsats :” Under tiden växer Taiwans ekonomi som en raket tack vare handeln med fastlandet. När jag besökte Taiwan i våras trodde de flesta vanliga taiwaneser jag mötte att oavsett vad de vill så är de på väg att sugas in i ett allt starkare Kina.”
Artikeln har följande inledning:” Både Kinas kommunistparti och Taiwans ledning firar revolutionen som för hundra år sedan störtade Kinas kejsardynasti och inrättade Republiken Kina under president Sun Yat-sens styre. Men de kunde inte vara mer oense om vad det betyder idag.”.
Efter den kommunistiska revolutionen 1949 flydde Kinas dåvarande ledning till Taiwan. Sedan dess har ön i praktiken varit självständigt med det officiella namnet Republiken Kina. Kommunistpartiet ser sig som de rättmätiga arvtagarna till Sun Yat-sens republik och Taiwan som en utbrytarrepublik. När japanerna förlorade andra världskriget tog trupper från fastlandet brutalt över makten, 1947 massakrerade nationalistpartiet Kuomintangs trupper tiotusentals taiwaneser och införde ett undantagstillstånd som rådde ända till år 1987.
Ola Vong kommer till följande slutsats :” Under tiden växer Taiwans ekonomi som en raket tack vare handeln med fastlandet. När jag besökte Taiwan i våras trodde de flesta vanliga taiwaneser jag mötte att oavsett vad de vill så är de på väg att sugas in i ett allt starkare Kina.”
onsdag 12 oktober 2011
Kan Kina hjälpa Europa?
I denna artikel utgår jag från två artiklar. Dessa är dels från DN debatt den 7 okt. 2011 skriven av Birgitta Swedenborg och Nils Lundgren med rubriken ” Hybris hos EU:s ledare hotar världsekonomin” och dels i Sydsvenskan den 2 okt. 2011 skriven av Minxin Pei med rubriken ” Kina kan hjälpa Europa”
Swedenborgs och Lundgrens artikel har följande inledning :” Det finns två tänkbara scenarier för Greklandskrisen. I den ena skrivs i första hand statsskulden ner med minst 50 procent – men landet är kvar i eurozonen. I det andra scenariet lämnar landet eurosamarbetet. I båda fallen hotar finansiellt kaos och gigantiska stödåtgärder krävs. Det var hybris hos EU:s beslutfattare som ledde till EMU, vars kris nu hotar hela världsekonomin.”
Alla inblandade länder beräknas att göra stora skuldavskrivningar och det kan om fler länder än Grekland måste söka hjälp uppgå till svindlande belopp. Det är möjligt att den finansiella turbulensen blir mycket större om ett eller flera länder lämnar eurosamarbetet. Men det måste i så fall vägas mot en hotande deflationsspiral i krisländerna om de håller fast vid euron och mot de hårda politiska motsättningar som en finanspolitisk union kommer att utlösa.
Minxin Peis artikel har följande inledning :” Även om förhoppningen att Kina kan rädda Europa ur den akuta krisen är orealistisk kan landet bidra till att få igång den europeiska tillväxten. Men då måste Europa göra upp med fördomar om Kina.”
Tillväxtländer som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina (Bric-länderna)sitter vid sidlinjen och hoppas att klara sig undan den finansiella malströmmen.
Pei skriver följande :” Men de bör tänka efter en gång till. Med dagens tätt sammanvävda finansiella marknader och handelsnätverk kommer ekonomiska kriser i de utvecklade länderna som fortfarande står för nästan 60 procent av världens samlade BNP ofrånkomligen att underminera tillväxtländernas välstånd. (…) Men kinesiska pengar har betraktats med misstänksamhet i Europa, utifrån antagandet att Kina har en dold agenda. Detta har avskräckt det kinesiska kapitalet från större affärer i Europa. Nu är det dags för Europa att våga satsa på Kina.”
Tillväxtländerna med Kina i spetsen förhindrade världsekonomin 2008 från att gå in i en depression. Det blev en recession i stället mycket beroende på kinesiska investeringar. Detta gynnade framförallt Sverige och Tyskland som exporterade maskiner och varor till den kinesiska infrastrukturen. Om Kina kan förhindra att världen nu går in i en ny recession står skrivet i stjärnorna men det är inte omöjligt.
Swedenborgs och Lundgrens artikel har följande inledning :” Det finns två tänkbara scenarier för Greklandskrisen. I den ena skrivs i första hand statsskulden ner med minst 50 procent – men landet är kvar i eurozonen. I det andra scenariet lämnar landet eurosamarbetet. I båda fallen hotar finansiellt kaos och gigantiska stödåtgärder krävs. Det var hybris hos EU:s beslutfattare som ledde till EMU, vars kris nu hotar hela världsekonomin.”
Alla inblandade länder beräknas att göra stora skuldavskrivningar och det kan om fler länder än Grekland måste söka hjälp uppgå till svindlande belopp. Det är möjligt att den finansiella turbulensen blir mycket större om ett eller flera länder lämnar eurosamarbetet. Men det måste i så fall vägas mot en hotande deflationsspiral i krisländerna om de håller fast vid euron och mot de hårda politiska motsättningar som en finanspolitisk union kommer att utlösa.
Minxin Peis artikel har följande inledning :” Även om förhoppningen att Kina kan rädda Europa ur den akuta krisen är orealistisk kan landet bidra till att få igång den europeiska tillväxten. Men då måste Europa göra upp med fördomar om Kina.”
Tillväxtländer som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina (Bric-länderna)sitter vid sidlinjen och hoppas att klara sig undan den finansiella malströmmen.
Pei skriver följande :” Men de bör tänka efter en gång till. Med dagens tätt sammanvävda finansiella marknader och handelsnätverk kommer ekonomiska kriser i de utvecklade länderna som fortfarande står för nästan 60 procent av världens samlade BNP ofrånkomligen att underminera tillväxtländernas välstånd. (…) Men kinesiska pengar har betraktats med misstänksamhet i Europa, utifrån antagandet att Kina har en dold agenda. Detta har avskräckt det kinesiska kapitalet från större affärer i Europa. Nu är det dags för Europa att våga satsa på Kina.”
Tillväxtländerna med Kina i spetsen förhindrade världsekonomin 2008 från att gå in i en depression. Det blev en recession i stället mycket beroende på kinesiska investeringar. Detta gynnade framförallt Sverige och Tyskland som exporterade maskiner och varor till den kinesiska infrastrukturen. Om Kina kan förhindra att världen nu går in i en ny recession står skrivet i stjärnorna men det är inte omöjligt.
tisdag 4 oktober 2011
Deng - en av världens stora ledare.
SvD den 30 sept. 2011 hade en artikel skriven av Karl Steinick under rubriken ”Överlevaren som blev Kinas reformbyggare”.
Inledningen hade följande lydelse :” Deng Xiaoping upplevde på nära håll Maos katastrofala förändringspolitik. Hans egna insatser för Kinas modernisering är anslående men han var även ytterst ansvarig för massakern på Himmelska fridens torg. En ny biografi tecknar porträttet av den ständige överlevaren.”
Porträttet tecknas av Ezra Vogel med titeln ”Deng Xiaoping and the transformation of China”. Deng föddes 1904 under den kejserliga tiden och dog efter väl förrättat värv 1997. Han var 74 när han fick makten och var 93 när han lämnade över den till en efterträdare. Sedan dess har maktöverlåtelserna fungerat smidigt och överlåtelsen till nästa generation är redan bestämd.
En orsak till att Deng lyckades så bra att omforma Kina om man jämför med det övriga östblockets länder var att Deng hade stor livserfarenhet. Han hade studerat och arbetat i Frankrike på 1920- talet och lärt sig hur kapitalismen fungerade i Europa i jämförelse med hur den inte fungerade Kina. Som en jämförelse kan man ta Jeltsin i Ryssland som trodde att kapitalismen kunde införas med en trollstav. Han hade överväldigats av det stora överflödet av varor i affärerna i USA jämfört med köerna i Sovjet. Ett misstag som Jeltsin gjorde var att han lät inflationen stiga ohejdat och över en natt gjorde banktillgodohavandena värdelösa. Eftersom det fanns få varor att köpa i affärerna hade Sovjetmedborgarna sparat pengarna. I Kina steg inflationen som mest med 25 procent. Detta gör att kineserna har stora besparingar i bankerna.
Steinick skriver :” Livets universitet hade onekligen hunnit ge Deng en betydande erfarenhetsbank som han förstod att nyttja när det sent omsider blev han som utsågs att leda landet. Det framgår av Vogels initierade skildring att Deng inte hade någon detaljerad plan för vad han ville åstadkomma, utan genomförde stegvisa reformer som krävde en mängd olika beslut i ett komplicerat maktspel.”
Om man skall utkora världens stora ledare kvalificerar Deng utan tvekan en plats bland dem. Ingen har betytt mera för världens utveckling de senaste femtio åren.
Inledningen hade följande lydelse :” Deng Xiaoping upplevde på nära håll Maos katastrofala förändringspolitik. Hans egna insatser för Kinas modernisering är anslående men han var även ytterst ansvarig för massakern på Himmelska fridens torg. En ny biografi tecknar porträttet av den ständige överlevaren.”
Porträttet tecknas av Ezra Vogel med titeln ”Deng Xiaoping and the transformation of China”. Deng föddes 1904 under den kejserliga tiden och dog efter väl förrättat värv 1997. Han var 74 när han fick makten och var 93 när han lämnade över den till en efterträdare. Sedan dess har maktöverlåtelserna fungerat smidigt och överlåtelsen till nästa generation är redan bestämd.
En orsak till att Deng lyckades så bra att omforma Kina om man jämför med det övriga östblockets länder var att Deng hade stor livserfarenhet. Han hade studerat och arbetat i Frankrike på 1920- talet och lärt sig hur kapitalismen fungerade i Europa i jämförelse med hur den inte fungerade Kina. Som en jämförelse kan man ta Jeltsin i Ryssland som trodde att kapitalismen kunde införas med en trollstav. Han hade överväldigats av det stora överflödet av varor i affärerna i USA jämfört med köerna i Sovjet. Ett misstag som Jeltsin gjorde var att han lät inflationen stiga ohejdat och över en natt gjorde banktillgodohavandena värdelösa. Eftersom det fanns få varor att köpa i affärerna hade Sovjetmedborgarna sparat pengarna. I Kina steg inflationen som mest med 25 procent. Detta gör att kineserna har stora besparingar i bankerna.
Steinick skriver :” Livets universitet hade onekligen hunnit ge Deng en betydande erfarenhetsbank som han förstod att nyttja när det sent omsider blev han som utsågs att leda landet. Det framgår av Vogels initierade skildring att Deng inte hade någon detaljerad plan för vad han ville åstadkomma, utan genomförde stegvisa reformer som krävde en mängd olika beslut i ett komplicerat maktspel.”
Om man skall utkora världens stora ledare kvalificerar Deng utan tvekan en plats bland dem. Ingen har betytt mera för världens utveckling de senaste femtio åren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
